Netflix: Heart of Stone

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion - rättare sagt en Skydance- och Netflixproduktion. Ännu en högljudd, slickad actionfilm. Denna kostade dock "bara" 68 miljoner dollar, till skillnad från rekorddyra RED NOTICE och THE GRAY MAN. Precis som den sistnämnda, är HEART OF STONE tänkt att bli en filmserie.

Vi får väl se hur det blir med den saken.

Förr, på den gamla goda tiden, inleddes Bondfilmerna med en fristående prolog, ett litet miniäventyr avsett att sätta filmens ton och göra publiken på gott humör. HEART OF STONE, som regisserats av Tom Harper efter ett manus av Greg Rucka och Alison Schroeder, inleds med en tjugo minuter lång prolog. Till skillnad från i Bondfilmerna, är denna prolog inte fristående. Vi kastas rakt in i handlingen, som redan börjat. En märklig trend filmskapare ofta ägnar sig åt numera, på den nya dåliga tiden. Detta innebär att det dröjer sådär 30-40 minuter innan vi får klarhet i vad som försiggår och vad det hela går ut på.

Denna prolog känns lite grann som en audition till nästa James Bond-film. Försöker Jamie Dornan vara Bond här? Det skulle även kunna vara en audition till en ny MISSION: IMPOSSIBLE. Eller försöker Gal Gadot vara Modesty Blaise? Jag har inte tänkt på det tidigare, men Gadot är lite lik Modesty.

Ett team brittiska MI6-agenter har tagit sig in på ett casino i de italienska alperna. Gal Gadot är teamets IT-expert, Rachel Stone. De är på jakt efter några slemma typer, saker och ting går fel, och en massa action och jakter i bergen följer, därefter blir det animerade förtexter; filmen har riktiga förtexter, vilket alltid är ett plus.

Jag tänkte att den här långa prologen var rätt lovande, men så snart förtexterna var över kom jag på andra tankar.

Den oansenliga IT-experten är inte alls någon IT-expert, hon tillhör en superhemlig agentorganisation kallad Korthuset, vars agenter har olika spelkort som täcknamn. De andra i MI6-gänget blir förvånade, de visste inte om detta.

Plötsligt attackeras MI6-gänget och flera av dem dödas. Det finns en förrädare bland dem.

Det hela handlar om jakten på ett supervapen, en pryl som kallas Hjärtat. Stone ger sig av efter skurkarna Keya (Alia Bhatt) och Mulvaney (Enzo Cilenti). Keya ger intryck av att egentligen vara snäll. De jagar varandra och slåss och skjuter ...

... Och jag tappade intresset totalt. HEART OF STONE är en fullkomligt själlös film. Den är något makalöst ooriginell. Vi får ännu en sådan där superhemlig agentorganisation, som känns väldigt fantasilös, den skulle lika gärna kunna heta U.N.C.L.E. eller Impossible Mission Force. Vi får ännu en McGuffin alla är ute efter, det var inte längesedan vi såg detta på bio - nämligen i den senaste MISSION: IMPOSSIBLE-filmen. Och apropå den, stora delar av HEART OF STONE påminner om MISSION: IMPOSSIBLE - FALLOUT. 

Det hela blir inte bättre av Gal Gadot i huvudrollen. Hon må vara vacker, men hon är vansinnigt tråkig. Hon blir inte roligare av det faktum att filmen är relativt humorbefriad. Nej, jag ska inte säga "relativt", filmen är humorbefriad.

Jag har aldrig läst serieförfattaren Greg Ruckas serier, han har skrivit en hel del superhjälteserier och serieromaner, men den förra Netflixfilmen han låg bakom; THE OLD GUARD, var lika värdelös - men om inget annat hade den Charlize Theron i huvudrollen.

HEART OF STONE är en plastig, ospännande och framför allt tråkig actionfilm som inte innehåller någonting alls som sticker ut och gör den intressant, den innehåller ingenting vi inte sett förut. Jag skulle kunna vara snäll och ge filmen en tvåa i betyg - men så snäll tänker jag inte vara. Jag satt nämligen bara och väntade på att filmen skulle ta slut, så att jag kunde titta på något annat.

Bland övriga medverkande syns Matthias Schweighöfer, Sophie Okoned, BD Wong och Glenn Close.

 

 

 

 

(Netflixpremiär 11/8)

Bio: The Woman in Black: Angel of Death

Foton copyright (c) Scanbox

Hammers filmatisering av Susan Hills tunna roman "The Woman in Black" kom 2012 och blev en av senare års allra största brittiska filmsuccéer. Att det skulle komma en uppföljare var förstås ganska självklart, och den har vi här. Susan Hill själv står för storyn till THE WOMAN IN BLACK: ANGEL OF DEATH, men med undantag för henne och filmmusikkompositören Marco Beltrami, figurerar bara nya namn. John Croker har skrivit manus, Tom Harper har tagit över regin, och inga av den första filmens skådespelare återkommer - kvinnan i svart görs den här gången av en annan skådespelerska; Leanne Best. Dock spelas en mindre roll; dr Rhodes, av Adrian Rawlin, som innehade huvudrollen i TV-filmen THE WOMAN IN BLACK från 1989.

Medan vi väntat på denna andra film, har boken publicerats på svenska, och teaterpjäsen - som gått i evigheter i England - spelades i Malmö. Jag såg den inte, men den fick dålig kritik - recensenten tyckte inte att lokalen den spelades i lämpade sig för spökhistorier. För inte så längesedan såg jag om TV-filmen från 1989 tillsammans med min flickvän, som inte sett den tidigare.

Den versionen är fortfarande bra och överraskande otäck, men jag och min flickvän förstod inte riktigt varför titelfiguren; det svartklädda spöket, är så ondskefullt och fortsätter att döda - något som även gäller Hammers betydligt större och mer påkostade version. Bakgrundsstoryn till spökerierna är ganska komplicerad, men trots att spöket rättfärdigas, eller vad man ska säga, vilar hon inte i frid, utan återkommer gång på gång. Hon verkar bara vara genuint ond. Fast å anda sidan: varför ska jag klaga? Kvinnan i svart är en bra och effektiv skräckfigur.

ANGEL OF DEATH utspelar sig 1941, 40 år efter den första filmens händelser. Tjusiga Phoebe Fox, som ser ut som en ung Sean Young, spelar den unga lärarinnan Eve Parkins. Bomberna trillar över London, och Eve och hennes äldre och strikta kollega Jean (Helen McCrory) ska åka iväg med en liten grupp skolbarn i lågstadieåldern för att sätta dem i säkerhet- och undervisa dem på landet. Det säkra stället visar sig förstås vara Eel Marsh House - hemvist för kvinnan i svart.

Det stora huset står sedan länge övergett; det är mörkt och förfallet, och känns inte som det mest logiska och uppenbara ställe att vistas med en skock småungar. Men så går det också som det går. Det dröjer inte länge innan Eve börjar misstänka att de inte är ensamma i huset. Lille Edward (Oaklee Pendergast), som inte talar sedan hans föräldrar dödades i en bombraid, ritar en teckning föreställande en mystisk kvinna, och han blir inlåst i husets kusliga barnkammare av barngängets tuffing. Barn försvinner, dödsfall sker; "varje gång hon visar sig dör ett barn", och ingen tror på Eves svammel om en svartklädd kvinna. I historien figurerar även en stilig pilot (Jeremy Irvine) som visar intresse för Eve.

Jag tyckte mycket om THE WOMAN IN BLACK från 2012. Den var kanske lite för påkostad och för effektspäckad för sitt eget bästa, men visst gjorde den sitt jobb väldigt bra; den lyckades vara kuslig, otäck och stämningsfull - och dessutom är det ju ont om traditionella spökfilmer nuförtiden; dåtid, gamla hus, spindelväv. Frågan är om inte ANGEL OF DEATH är ännu mer stämningsfull än den första filmen. En sak är säker: du kommer inte att se en snyggare skräckfilm i år. Filmfotot är enastående. Eel Marsh House är mer mörkt och hotfullt än någonsin, dimman ligger tätare, och vi introduceras för ett par nya miljöer. I närheten av huset ligger några övergivna och förfallna hus i vad som ser ut som en mardrömsby. Phoebe Fox är sympatisk och därmed en bra hjältinna.

Liksom i den första filmen går det att upptäcka kvinnan i svart i ett flertal scener om man tittar noga. Ibland skymtar hennes silhuett i bakgrunden, ibland syns hennes bleka ansikte någonstans. Fast ibland gör hon förstås ordentlig entré i ett par riktigt effektiva skener. Hon klättrar ljudlöst ut ur ett hål i taket som en spindel, hon står i dörröppningar, och hon utövar sin specialitet - att med stirrande blick glida rakt in i kameran. Här finns även tre-fyra jump scares, men de är få jämfört med hur det brukar vara i sådana här filmer. ANGEL OF DEATH är förhållandevis återhållsam, vilket förstås är ett stort plus.

Samma dag som den här filmen har svensk biopremiär, går även den extremt hypade THE BABADOOK upp på bio (fast bara i Stockholm). THE BABADOOK anses vara "årets bästa skräckfilm", "årets otäckaste film", och kritiken har varit lysande. Själv tycker jag att THE BABADOOK är en bra och intressant film, ibland nästan lite unik, men: jag tycker inte att den är det minsta otäck. Inte spännande. När jag såg ANGEL OF DEATH omsveptes jag av gammaldags gotisk mysighet och under flera scener kände jag faktiskt huden knottra sig. Det hände aldrig när jag såg THE BABADOOK, för att inte tala om övriga spök- och skräckfilmer som haft premiär den senaste tiden - OUIJA, ANNABELLE, DRACULA UNTOLD, AS ABOVE, SO BELOW med flera.

På pressvisningen i Göteborg satt en ung man som både före och efter filmen spydde galla över ANGEL OF DEAD; den var sååå usel och det var bara jump scares hela tiden, tyckte han. En tant som satt på samma bänkrad som jag var skiträdd från början till slut, men när de väldigt snygga eftertexterna rullat klart, klagade hon över hur meningslöst och dåligt det var. Med andra ord: folk som inte gillar skräckfilm hade skickats på just skräckfilm. De visade upp ett förakt för både genren och för sina läsare. De är säkert sådana där som enbart gillar THE SHINING (ytterligare en film som inte är särdeles otäck) när det gäller skräck, och då främst för att det är Kubrick och för att man ska gilla just den.

Det finns oändligt många spökfilmer som är otroligt mycket sämre än THE WOMAN IN BLACK: ANGEL OF DEATH. Tom Harper har gjort en effektiv film som verkligen gör sitt jobb. Jag gillar den här. Och ja, självklart finns här en öppning för en tredje film ...

(Biopremiär 13/2)