Bio: Nocturnal Animals

Foton copyright (c) UIP Sweden
Modeskaparen Tom Ford regidebuterade 2010 med EN ENDA MAN - och ärligt talat minns jag absolut ingenting av den, mer än att Colin Firth spelade huvudrollen, och att filmen var makalöst snygg. Jag läste nu min recension av den, och konstaterar att jag var djupt imponerad av EN ENDA MAN. Där ser man.
När nu Tom Ford gör sin andra film, är genren thriller. Eller dramathriller. Vi får två filmer i en: ett drama och en thriller.
"Nocturnal Animals" är titeln på ett bokmanus galleriägaren Susan (Amy Adams) fått av dess författare; hennes exmake Edward (Jake Gyllenhaal). Susan läser boken - och vi får se denna dramatiserad:
Tony (Gyllenhaal igen) med fru och tonårsdotter beger sig iväg på en bilresa. Färden går genom ett öde Texas, mörkret faller, och plötsligt dyker det upp en bil som prejar dem av vägen. Den andra bilen stannar också, och ur denna kliver tre riktigt rejält obehagliga typer. De påstår att det är Tony som kört på dem, och även om de erbjuder hjälp med att fixa ett punkterat däck, är de minst sagt hotfulla.
Efter en lång stund; en otroligt jobbig stund både för Tony och hans familj, och för oss i publiken, fortsätter färden - men inte som tidigare. En i gänget kör iväg med Tony, medan frun och dottern trycks in i den andra bilen. Tony dumpas mitt ute i ingenstans och lyckas komma undan. Efter att ha stapplat omkring hela natten hittar han ett hus och ringer polisen.

Michael Shannon spelar den minst sagt hårdföre snuten Bobby Andes. Bobbys och Tonys jakt på gärningsmännen går från att följa lagen till att bli en våldsam hämndaktion.
Denna thrillerhistoria påminner en hel del om de där amerikanska noirfilmerna som gjordes på 1950-talet, ofta av B-filmsbolag. Men i Tom Fords film är allt sju resor värre. Här finns drag av THE LAST HOUSE ON THE LEFT, och det är bitvis riktigt otäckt. Och det är riktigt bra. Om filmen NOCTURNAL ANIMALS enbart bestod av denna historia, hade betyget tveklöst blivit en femma.
... Men nu får vi även ramhandlingen om galleristen Susan. Hon lever med en otrogen man (Armie Hammer), hon är trött på sitt jobb och på den sterila konst hon visar där. I tillbakablickar får vi se hur hon tjugo år tidigare träffade- och gifte sig med Edward, och hur hon kort därpå lämnade honom. Susan upplever Edwards bok som en metafor över deras äktenskap, kanske som hämnd.

Jag tycker att historien om Susan förtar effekten av thrillern; av filmen i filmen. Susan rör sig i exklusiva, kalla miljöer, estetiken är utstuderad, och det ser ibland ut som en italiensk thriller från 1980-talet; kontrasten är stor mot den dammiga öknen i Texas. Visst är det tjusigt. Elegant. Men Susans historia är inte alls lika engagerande och spännande som Tonys blodiga jakt på sin familjs mördare.
Förtexterna till NOCTURNAL ANIMALS är ... Ja, jösses. De måste ses. Eller kanske inte ses. Filmen har antagligen den mest bisarra förtextssekvens jag någonsin sett.
Om jag tycker att thrillerdelen förtjänar en femma i betyg, medan dramadelen ska ha en trea, bör slutbetyget rimligtvis bli en fyra.

(Biopremiär 18/11)



-->

Bio: En enda man

Stillbildsfoton: Melissa Moseley. ©2009 Fade to Black Productions, Inc. All Rights Reserved.  

Av någon anledning pressvisades inte EN ENDA MAN i Malmö, så återigen blev det till att traska iväg till den reguljära premiären. Skulle jag åter hamna på en visning från helvetet? Filmen visades i den minsta salongen och det var fullsatt. Fem minuter in i filmen hördes plötsligt en massa brak från entrén. Jävlar, tänkte jag, nu kommer drägget infarande! Det visade sig dock vara en kritikerkollega. Den långhårige slarvern var försenad och kunde inte hitta sin plats, så han gav upp och fick sitta på golvet. Jag har sett en hel del debut- filmer - ofta svenska debut- filmer - som fått biopremiär trots att de sett ut som avgångsfilmer någon filmskola, om ens det; rena amatörfilmer. Det senaste året har vi ju fått både MAÑANA och nu senast MISS KICKI. 

...Och så kommer då modeskaparen Tom Ford. Han har aldrig gjort långfilm tidigare, och här drämmer han till med en film han regisserat, medproducerat och varit med och skrivit manus på. Och det vi fått är allt annat än en amatörproduktion. Har man talang kan saker bli rätt från början. 

Baserad på en bok av "Farväl till Berlin"-författaren Christopher Isherwood, utspelar sig EN ENDA MAN i Los Angeles 1962. Den homosexuelle engelskprofessorn George Falconers (Colin Firth) livspartner sedan sexton år har omkommit i en bilolycka och livet ter sig meningslöst. Vi får följa George under den dag han avser ska bli hans sista i livet - han har förberett allt, skrivit alla avskedsbrev och revolvern är laddad. Dock blir dagen inte som han tänkt sig. Hans gamla kompis Charley (Julianne Moore) som alltid varit kär i honom bjuder över honom på drinkar, en spanjor som ser ut som James Dean flörtar med honom, och mest oväntat av allt är att en av Georges elever; en ung kille, fattat intresse för den strikte britten och söker upp honom. Kanske finns det hopp om framtiden ändå. 

Det har hävdats att Colin Firth gör sitt livs roll och han har Oscarnominerats för sin insats. Och visst är han bra! Även Julianne Moore är bra. Men jag vet inte om det bara är jag som känner så här, eller om det är en strikt heterosexuell reaktion, men jag upplevde det som att kemin mellan Firth och Moore kändes mer äkta och påtaglig än den mellan Firth och de olika männen; det framgick att Firth egentligen är straight. Eller kände jag så bara för att Firth spelar en typisk stiff upperlip-britt? Med risk att låta politiskt inkorrekt måste jag även medge att vissa homoerotiska bilder fick mig att fnissa. Närbilder på mäns munnar, ögon, nakna överkroppar och så vidare. Liknande bilder på kvinnor har jag sett hur många som helst utan att jag funnit dem lustiga, om det nu inte varit sexploitationfilmer. En annan kritiker skrev en gång att exploatering av manskroppen känns mer kinky än kvinnokroppen - och det ligger nog något i det. Dessutom tycker jag att män utan kläder ser rätt fånigt ut. Ska jag föreställa mig en stilig man, ser jag honom alltid iförd kostym.  

EN ENDA MAN är en av de snyggaste filmer jag någonsin sett. Ja, det är något rent makalöst vad snyggt det är. Inte bara fotot, utan allt. Inte helt oväntat kommer Colin Firths kostymer från Tom Fords skrädderi i Italien. Vidare har vi alla prylar från 50- och 60-talen. Jag kände mig som Steve Carrells rollfigur i början av ANCHORMAN, när han missuppfattat något och säger "I love lamp. I love carpet." Genom hela EN ENDA MAN ville jag säga "I love toaster. I love car. I love typewriter. I love radio. I love clock." och så vidare - i all evighet. Ja, jösses vad snyggt. Vilken estetik! Tom Fords film kan närmast beskrivas som hypnotisk. Det är som att titta på ett medvetandeflöde. Jag blev upslukad av bilderna och av huvudpersonen, och allt flyter fram i ett välavvägt tempo_; allt är kryddat med ett utomordentligt score av Abel Korzeniowski. Bara en sådan sak som att i stort sett hela publiken satt kvar under eftertexterna säger en hel del om hur hypnotisk och fascinerande EN ENDA MAN är!  

 

 

 

 

(Biopremiär 19/2)