Visar inlägg med etikett Tobey Maguire. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tobey Maguire. Visa alla inlägg

lördag 3 oktober 2015

Bio: Pawn Sacrifice

Foton: Tony Rivetti Jr. © 2014 Pawn Sacrifice, LLC. All Rights Reserved.
I oktober 2011 recenserade jag dokumentären BOBBY FISCHER AGAINST THE WORLD, som handlade om den psyksjuke schackmästaren vars namn återfinns i titeln. Nu skriver vi oktober 2015, och här har vi en spelfilm om Bobby Fischer. Edward Zwick (HÄROM NATTEN, DEN SISTE SAMURAJEN och senast LOVE AND OTHER DRUGS) har regisserat, Tobey Maguire har producerat - och den sistnämnde spelar även huvudrollen.
PAWN SACRIFICE känns som en typisk Oscarsfilm och Maguire gör en typisk Oscarroll. Egensinnig och bindgalen känd person. Det är en berättelse som till större delen inte borde fungera som film. Jag menar, kom igen - schack? Hur filmiskt är det? Hur kul är det? En av världens tråkigaste sporter. Men tack vare gediget hantverk och lika gedigna skådespelarprestationer blir detta mot alla odds en underhållande och intressant film, även om man redan känner till storyn om Bobby Fischer - vilket man gör om man såg ovannämnda dokumentär.
Filmen börjar när Bobby är en jobbig liten unge i Brooklyn. Alltid allvarlig, sur, och besatt av schack. Redan som tonåring är han en känd schackmästare, och när han på 1960-talet vuxit upp till Tobey Maguire reser han runt i världen och tävlar. Samtidigt blir han allt konstigare, alltmer paranoid.
Ryskättade Liev Schreiber spelar den ryske mästaren Boris Spasskij, som för det mesta bär solglasögon. I stort sett samtliga av Schreibers repliker är på ryska, ofta är det långa dialoger på ryska - och jag får intrycket av att karln talar flytande ryska. Fast jag kan ju inte ta gift på det. Jag kan inte ryska. Han talar kanske usel ryska. I vilket fall - 1972 ska Fischer möta Spasskij i en tävling på Island. Mediabevakningen är enorm, hemma i USA betraktas Fischer som en stor hjälte, folk sitter klistrade vid TV-apparaterna för att se på schack.
Fast det håller på att gå åt skogen på Island. Fischer dyker inte upp när han ska, och väl på plats störs han av publik och rullande filmkameror. Han kräver att de ska spela i ett litet hobbyrum utan publik. Saker och ting blir förstås konstiga.
I min recension av dokumentärfilmen klagar jag på att man inte får veta vad Bobby Fischer hade för sig under åtskilliga år efter mästerskapen på Island. Det får man inte den här gången heller. Det beror förstås på att ingen vet vart Fischer tog vägen. Han greps för lösdriveri 1980, men sedan försvann han igen. Zwick avslutar sin film efter Island, men fyller på med några autentiska nyhetsklipp från Fischers sista år i livet, då han var så knäpp man kan vara. Han dog 2008.
Tobey Maguire är en bra skådespelare och jag tycker att han är riktigt bra i huvudrollen. Han är intensiv och övertygande konstig. Ibland blandar jag ihop Maguire med Jake Gyllenhaal - och när jag tänker efter skulle Gyllenhaal kunnat göra en ännu mer intensiv och konstig Bobby Fischer. Peter Sarsgaard spelar en schackkunnig präst som följer med Fischer på resan. 1960- och 70-talsmiljöerna övertygar, tempot är rappt. PAWN SACRIFICE blir oväntat rätt medryckande.
Det skulle inte förvåna mig om den här filmen blir Oscarsnominerad och till och med kammar hem några statyetter. Som sagt: det är en sådan film.
 







(Biopremiär 2/10)

-->

onsdag 15 maj 2013

Bio: Den store Gatsby

Foton copyright (c) Tentieth Century Fox Sverige/Warner Bros.
Häromåret köppte jag ett utgallrat ex av F Scott Fitzgeralds alldeles oerhört klassiska roman "The Great Gatsby". Penguin Pocket, tio spänn. Den bör jag ju ha läst, tänkte jag, satte den i bokhyllan - och läste något annat istället. Jag har fortfarande inte läst den.
Däremot har jag nu sett Baz Luhrmanns nya 3D-filmatisering av boken. Jag bör kanske skjuta in att vad jag vet har jag inte sett någon av de tidigare filmatiseringarna (från 1926, 1949, 1974, 2000 - och det finns säkert fler). Australiern Luhrmann är en snubbe jag har rätt svårt för. Har har inte regisserat någon långfilm sedan halvfiaskot med AUSTRALIA 2008. Dessförinnan gjorde han uppmärksammade och rätt populära filmer som ROMEO + JULIA och MOULIN ROUGE; filmer som jag inte är så förtjust i. De är alldeles för artificiella, sökta och konstruerade. Så är även fallet med DEN STORE GATSBY.
Tobey Maquire är krigsveteranen Nick Carraway som 1922 flyttar till New York, närmare bestämt till en pittoresk stuga ett par mil utanför staden. Där råkar han få en rätt osannolik granne: miljonären Jay Gatsby (Leonardo DiCaprio). Gatsby bor i en enorm lyxkåk och ägnar sig konstant åt extravagant och dekadent liv och leverne. Carraway när författardrömmar, men han dras snart in i Gatsbys överklassvärld. Det råder alkoholförbud - men spriten flödar. Det festas och dansas, och det strulas med fala damer. Carey Mulligan är en av dem.
DEN STORE GATSBY har alla för att bli en bra film. Förutom en intressant story i intressanta miljöer i en intressant era, har den utmärkta skådisar. Men det här är inget vidare - och det beror på Baz Luhrmann. Jag drar ännu en gång till med vad jag skrev här ovan: det är artificiellt, sökt och konstruerat. Det är som att titta på ett dockskåp. Rollfigurerna är som pappfigurer som flyttas runt i omsorgsfullt byggda och filmade miljöer. Det är ytligt. Alla detta innebär att det uppstår en alldeles för stor distans mellan mig och personerna uppe på bioduken. De känns inte som riktiga personer. Dialogen känns inte autentisk. Jag kommer osökt att tänka på den nu högaktuella Eurovision Song Contest. Det är ett enda stort, tomt, uppblåst spektakel.
För en gångs skull är 3D:n alldeles utmärkt, det är bitvis riktigt, riktigt bra. Samtidigt är nog 3D:n en starkt bidragande orsak till dockskåpskänslan.
I början av filmen har man klippt in dokumentära filmsnuttar från 1920-talet, som både kolorerats och konverterats till 3D, vilket är riktigt häftigt. Musiken på soundtracket är oftast modern och skapar en kontrast till bilderna. Ett par kameraåkningar är fantastiska, bland annat en längs en skyskapa ner mot trottoaren. För- och eftertexterna är oerhört flotta. Rent allmänt är DEN STORE GATSBY en oerhört flott film.
... Men: den är lika engagerande som en skollunch på 1970-talet.







(Biopremiär 17/5)




onsdag 3 mars 2010

Bio: Brothers

Foton copyright © Noble Entertainment

Jag har inte sett Susanne Biers danska drama BRÖDER från 2004 med Connie Nielsen, Ulrich Thomsen och Nikolaj Lie Kaas, i vilken den ene av de två bröderna är en soldat som skickas till Afganistan och tros bli dödad, medan den andre slarvern till bror är hemma hos soldatens fruga och hjälper till och blir betuttad i henne. Drama uppstår när liket lever och kommer hem.

Här har vi en amerikansk nyinspelning av Jim Sheridan. I huvudrollerna ser vi Natalie Portman, Tobey Maguire och Jake Gyllenhaal - och på något sätt känns handlingen vettigare den här gången, eftersom filmen förstås utspelar sig i USA. Platsen är, antar jag, en liten håla, samhället känns lite amerikanskt småreligiöst. Maguire är soldaten som ska till Afganistan. Sam Shepard spelar hans bittre far vietnamveteranen - bra. Gyllenhaal är brorsan som släpps ut ur fängelse.


Som sagt: jag associerar inte Danmark med den problematik som uppstår i den här miljön och ännu mindre med soldater på tour of duty i öknen, även om nu Biers original sägs vara bra.


Efter att deras helikopter kraschat i öknen, överlever Maguire och en ung soldat, men tas till fånga av grymma och skäggiga talibaner. Efter fysisk och psykisk tortyr tvingas Maguire göra ett fruktansvärt val.
 
Gyllenhaal går från att ses som familjens svarta får till att bli en schysst surrogat-
pappa. Maguires och frugan Portmans två små döttrar börjar älska honom, och Shepard ändrar till slut inställning han med.


Men så kommer då Maguire hem och visar sig ha kraftiga psykiska ärr. Han passar inte längre in i familjeidyllen.


BROTHERS är en ytterst välspelad film. Det är intressant att den otroligt snygga Portman gått från att vara en liten unge på film till vuxen karaktärsskådis utan att jag noterat att hon åldrats. Maguire har ju ett lite konstigt, koögt ansikte, och utmärglad och med rakad skalle ser han psykotisk ut på riktigt. Till och med de små flickorna spelas av barn som inte får mig att vilja spy. Regi och foto, ja hantverket överlag är skickligt.

 
Problemet är bara att det känns som om jag har sett det hela förr. Krig är helvete, javisst. Soldater som kommer hem mår ofta inte bra. Det är det gamla vanliga. Och triangeldramat blir inte speciellt gripande. Det är väldigt trevligt att titta på det utmärkta ensembelspelet, men mer än så blir det inte.

På sätt och vis skulle jag kunna sätta en fyra i betyg. Men kanske är jag lite för snäll då.


Kul detalj: när Tobey Maguire skadade sig under inspelningen av SPIDER-MAN 1 eller 2, var det tveksamt om han skulle klara av att vara med i nästa film. Den skådis som man planerade att plocka in i hans ställde var Jake Gyllenhaal. Och så kommer de här och spelar bröder - och de två kan mycket väl tas för bröder.






 



(Biopremiär 5/3)

onsdag 20 januari 2010

Spindelmannen 4 tar form...

En av förra årets bästa filmer var den lilla romantiska komedin (500) DAYS OF SUMMER. Filmen, som hade visst independentstuk, men som framför allt var väldigt kreativt regisserad, gjordes av Marc Webb.
Unge herr Webb har ett passande efternamn, eftersom han nu utsetts till ny regissör till SPIDER-MAN 4; en uppgift som är bekräftad. Läs mer HÄR. Intressant val, om det är bra eller dåligt kan jag inte avgöra, men det är i alla fall inte en Gun For Hire-regissör, vilket ju X-MEN 3 drabbades av.
Någon ny Peter Parker har man ännu inte hittat. Däremot har man kommit fram till att filmens skurk ska vara doktor Nilsson.
...Det där sista hittade jag på. Fniss!