Visar inlägg med etikett Tobey Maguire. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tobey Maguire. Visa alla inlägg

tisdag 14 december 2021

Bio: Spider-Man: No Way Home

Foton copyright (c) Sony Pictures

OBS! Det är möjligt att nedanstående text innehåller så kallade spoilers. Jag vet inte. Antagligen är filmens överraskningar välkända för alla utom mig.

När Sam Raimis SPIDER-MAN 3 kom 2007, fick den kritik för att den inte bara var sämre än de tidigare två filmerna, utan även för att den försökte beta av för mycket på en gång, och fläska på med flera superskurkar i en och samma film. Jag såg om SPIDER-MAN 3 häromåret, och så illa är den inte. Jag tittar hellre på den, än på de flesta av senare års Marvel-filmer, som inte kan stava till återhållsamhet. AVENGERS-filmerna får SPIDER-MAN 3 att känns som TURINHÄSTEN

Den nya Spindelmannen-filmen; SPIDER-MAN: NO WAY HOME i regi av Jon Watts, är också den en film som får SPIDER-MAN 3 att nästan kännas minimalistisk.

Eftersom mitt intresse för den här typen av film dalat en hel del de senaste åren, hade jag inte läst speciellt mycket om NO WAY HOME innan jag såg den. Inte mer än att den skulle handla om parallella universa; multiverse som de kallar det, och att Alfred Molina skulle återkomma i rollen som dr Octopus. Molina var ju dr Octopus i Sam Raimis SPIDER-MAN 2 (2004), som inte bara är den bästa filmen om Spindelmannen - jag hävdar fortfarande att det är den bästa superhjältefilm som gjorts. Ja, och så hade jag sett en trailer för den här nya filmen.

... Således kom stora delar av handlingen som trevliga överraskningar för mig. I NO WAY HOME försöker man nämligen lösa "problemet" med att det gjorts långfilmer om Spindelmannen i 19 år nu - filmer med olika skådespelare. Lösningen på detta heter multiverse. Om man inte sett alla Spindelmannen-filmer som gjorts under dessa 19 år, eller åtminstone de flesta av dem, lär den nya filmen upplevas som synnerligen förvirrande och obegriplig.

SPIDER-MAN: NO WAY HOME tar vid där den förra filmen; SPIDER-MAN: FAR FROM HOME, slutade: den spindelmanshatande J Jonah Jameson (JK Simmons, som gjorde rollen i Raimis trilogi, återkommer), som driver sensationskanalen Daily Bugle, avslöjar Spindelmannens hemliga identitet som Peter Parker och utpekar honom som mördare - Spindelmannen påstås ha mördat skurken Mysterio.

Genast vänds Peter Parkers (Tom Holland) liv upp och ner. Alla vet vem han är, han får inte en lugn stund, och även hans närmaste vänner - MJ (Zendaya), Ned  (Jacob Batalon) och faster May (Marisa Tomei) - plockas in av FBI för förhör. De skaffar sig en sanslöst skicklig advokat som hjälper dem - här dyker Matt Murdock upp i ett kort inhopp, den blinde superhjälten Daredevil, alltså, spelad av Charlie Cox från TV-serien.

Peter Parker känner dock att allt måste ställas tillrätta igen, så att allt blir som förr, så han besöker dr Strange (Benedict Cumberbatch) för att försöka få honom att trolla och ha sig, så att folk glömmer bort att Peter är Spindelmannen. Dock klantar den omogne Peter sig medan Strange läser upp sin trollformel, och effekten blir inte vad de förväntat sig: portaler till parallella universa öppnar sig, och in i New York klampar plötsligt dr Octopus, följd av Gröna Trollet från 2002 års SPIDER-MAN (Willem Dafoe), Sandmannen från SPIDER-MAN 3 (Thomas Haden Church), Ödlan från THE AMAZING SPIDER-MAN (Rhys Ifans) och Electro från THE AMAZING SPIDER-MAN 2 (Jamie Foxx).

Peter Parker har lyckas skicka ut dr Strange på villovägar, för att istället försöka lösa problemet med superskurkarna på egen hand. Tillsammans med sina kompisar ska Peter fånga in bovarna - och göra dem snälla med hjälp av uppfinningar. Allt går förstås inte som planerat.

Det dyker upp oväntad hjälp. In från sina olika parallelluniversum kliver Tobey Maguire som Spindelmannen från Raimis filmtrilogi, och Andrew Garfield som Spindelmannen från Marc Webbs två filmer. Vi får tre spindelmän till priset av en! Den 25-årige (fast han ska föreställa 17), den 38-årige och den 46-årige. Jag hoppades att även Nicholas Hammond från TV-serien på 1970-talet skulle dyka up, då hade vi även fått en 71-årig Spindelman. Tyvärr höll han sig hemma.

SPIDER-MAN: NO WAY HOME är alldeles för stökig (om än inte lika stökig som andra Marvelfilmer), och den är alldeles för lång, men samtidigt är den trevlig, sympatisk, ofta rolig, och trots sin längd blir den - till skillnad från övriga Marvelfilmer - aldrig tråkig. En intressant detalj är att filmen lugnar ner sig mot slutet, istället för att brassa på med en halvtimmeslång slutstrid.

Det mest intressanta med NO WAY HOME är dock att vi får tillfälle att jämföra dessa tre olika tolkningar av Peter Parker - deras olika karaktärsdrag framstår tydligt. Tobey Maguire är genomsnäll och lite sorgsen, Andrew Garfield är lite av ett störigt rövhål, medan Tom Holland är pojkaktig och omogen.

SPIDER-MAN: NO WAY HOME är inte lika kul och charmig som den förra filmen; FAR FROM HOME, men jag tycker att den är betydligt bättre än de två senaste Marvelfilmerna jag recenserade; SHANG-CHI AND THE LEGEND OF THE TEN RINGS och VENOM: LET THERE BE CARNAGE. Därför är jag snäll och sätter en fyra i betyg. Den är lite svag.

... Startar de om Spindelmannen på nytt, skulle jag gärna vilja att de gör filmerna så som serien var på 60- och 70-talen. Och MJ ska ha rätt frisyr den här gången!


 



(Biopremiär 15/12)

lördag 3 oktober 2015

Bio: Pawn Sacrifice

Foton: Tony Rivetti Jr. © 2014 Pawn Sacrifice, LLC. All Rights Reserved.
I oktober 2011 recenserade jag dokumentären BOBBY FISCHER AGAINST THE WORLD, som handlade om den psyksjuke schackmästaren vars namn återfinns i titeln. Nu skriver vi oktober 2015, och här har vi en spelfilm om Bobby Fischer. Edward Zwick (HÄROM NATTEN, DEN SISTE SAMURAJEN och senast LOVE AND OTHER DRUGS) har regisserat, Tobey Maguire har producerat - och den sistnämnde spelar även huvudrollen.
PAWN SACRIFICE känns som en typisk Oscarsfilm och Maguire gör en typisk Oscarroll. Egensinnig och bindgalen känd person. Det är en berättelse som till större delen inte borde fungera som film. Jag menar, kom igen - schack? Hur filmiskt är det? Hur kul är det? En av världens tråkigaste sporter. Men tack vare gediget hantverk och lika gedigna skådespelarprestationer blir detta mot alla odds en underhållande och intressant film, även om man redan känner till storyn om Bobby Fischer - vilket man gör om man såg ovannämnda dokumentär.
Filmen börjar när Bobby är en jobbig liten unge i Brooklyn. Alltid allvarlig, sur, och besatt av schack. Redan som tonåring är han en känd schackmästare, och när han på 1960-talet vuxit upp till Tobey Maguire reser han runt i världen och tävlar. Samtidigt blir han allt konstigare, alltmer paranoid.
Ryskättade Liev Schreiber spelar den ryske mästaren Boris Spasskij, som för det mesta bär solglasögon. I stort sett samtliga av Schreibers repliker är på ryska, ofta är det långa dialoger på ryska - och jag får intrycket av att karln talar flytande ryska. Fast jag kan ju inte ta gift på det. Jag kan inte ryska. Han talar kanske usel ryska. I vilket fall - 1972 ska Fischer möta Spasskij i en tävling på Island. Mediabevakningen är enorm, hemma i USA betraktas Fischer som en stor hjälte, folk sitter klistrade vid TV-apparaterna för att se på schack.
Fast det håller på att gå åt skogen på Island. Fischer dyker inte upp när han ska, och väl på plats störs han av publik och rullande filmkameror. Han kräver att de ska spela i ett litet hobbyrum utan publik. Saker och ting blir förstås konstiga.
I min recension av dokumentärfilmen klagar jag på att man inte får veta vad Bobby Fischer hade för sig under åtskilliga år efter mästerskapen på Island. Det får man inte den här gången heller. Det beror förstås på att ingen vet vart Fischer tog vägen. Han greps för lösdriveri 1980, men sedan försvann han igen. Zwick avslutar sin film efter Island, men fyller på med några autentiska nyhetsklipp från Fischers sista år i livet, då han var så knäpp man kan vara. Han dog 2008.
Tobey Maguire är en bra skådespelare och jag tycker att han är riktigt bra i huvudrollen. Han är intensiv och övertygande konstig. Ibland blandar jag ihop Maguire med Jake Gyllenhaal - och när jag tänker efter skulle Gyllenhaal kunnat göra en ännu mer intensiv och konstig Bobby Fischer. Peter Sarsgaard spelar en schackkunnig präst som följer med Fischer på resan. 1960- och 70-talsmiljöerna övertygar, tempot är rappt. PAWN SACRIFICE blir oväntat rätt medryckande.
Det skulle inte förvåna mig om den här filmen blir Oscarsnominerad och till och med kammar hem några statyetter. Som sagt: det är en sådan film.
 







(Biopremiär 2/10)

-->

onsdag 15 maj 2013

Bio: Den store Gatsby

Foton copyright (c) Tentieth Century Fox Sverige/Warner Bros.
Häromåret köppte jag ett utgallrat ex av F Scott Fitzgeralds alldeles oerhört klassiska roman "The Great Gatsby". Penguin Pocket, tio spänn. Den bör jag ju ha läst, tänkte jag, satte den i bokhyllan - och läste något annat istället. Jag har fortfarande inte läst den.
Däremot har jag nu sett Baz Luhrmanns nya 3D-filmatisering av boken. Jag bör kanske skjuta in att vad jag vet har jag inte sett någon av de tidigare filmatiseringarna (från 1926, 1949, 1974, 2000 - och det finns säkert fler). Australiern Luhrmann är en snubbe jag har rätt svårt för. Har har inte regisserat någon långfilm sedan halvfiaskot med AUSTRALIA 2008. Dessförinnan gjorde han uppmärksammade och rätt populära filmer som ROMEO + JULIA och MOULIN ROUGE; filmer som jag inte är så förtjust i. De är alldeles för artificiella, sökta och konstruerade. Så är även fallet med DEN STORE GATSBY.
Tobey Maquire är krigsveteranen Nick Carraway som 1922 flyttar till New York, närmare bestämt till en pittoresk stuga ett par mil utanför staden. Där råkar han få en rätt osannolik granne: miljonären Jay Gatsby (Leonardo DiCaprio). Gatsby bor i en enorm lyxkåk och ägnar sig konstant åt extravagant och dekadent liv och leverne. Carraway när författardrömmar, men han dras snart in i Gatsbys överklassvärld. Det råder alkoholförbud - men spriten flödar. Det festas och dansas, och det strulas med fala damer. Carey Mulligan är en av dem.
DEN STORE GATSBY har alla för att bli en bra film. Förutom en intressant story i intressanta miljöer i en intressant era, har den utmärkta skådisar. Men det här är inget vidare - och det beror på Baz Luhrmann. Jag drar ännu en gång till med vad jag skrev här ovan: det är artificiellt, sökt och konstruerat. Det är som att titta på ett dockskåp. Rollfigurerna är som pappfigurer som flyttas runt i omsorgsfullt byggda och filmade miljöer. Det är ytligt. Alla detta innebär att det uppstår en alldeles för stor distans mellan mig och personerna uppe på bioduken. De känns inte som riktiga personer. Dialogen känns inte autentisk. Jag kommer osökt att tänka på den nu högaktuella Eurovision Song Contest. Det är ett enda stort, tomt, uppblåst spektakel.
För en gångs skull är 3D:n alldeles utmärkt, det är bitvis riktigt, riktigt bra. Samtidigt är nog 3D:n en starkt bidragande orsak till dockskåpskänslan.
I början av filmen har man klippt in dokumentära filmsnuttar från 1920-talet, som både kolorerats och konverterats till 3D, vilket är riktigt häftigt. Musiken på soundtracket är oftast modern och skapar en kontrast till bilderna. Ett par kameraåkningar är fantastiska, bland annat en längs en skyskapa ner mot trottoaren. För- och eftertexterna är oerhört flotta. Rent allmänt är DEN STORE GATSBY en oerhört flott film.
... Men: den är lika engagerande som en skollunch på 1970-talet.







(Biopremiär 17/5)




onsdag 3 mars 2010

Bio: Brothers

Foton copyright © Noble Entertainment

Jag har inte sett Susanne Biers danska drama BRÖDER från 2004 med Connie Nielsen, Ulrich Thomsen och Nikolaj Lie Kaas, i vilken den ene av de två bröderna är en soldat som skickas till Afganistan och tros bli dödad, medan den andre slarvern till bror är hemma hos soldatens fruga och hjälper till och blir betuttad i henne. Drama uppstår när liket lever och kommer hem.

Här har vi en amerikansk nyinspelning av Jim Sheridan. I huvudrollerna ser vi Natalie Portman, Tobey Maguire och Jake Gyllenhaal - och på något sätt känns handlingen vettigare den här gången, eftersom filmen förstås utspelar sig i USA. Platsen är, antar jag, en liten håla, samhället känns lite amerikanskt småreligiöst. Maguire är soldaten som ska till Afganistan. Sam Shepard spelar hans bittre far vietnamveteranen - bra. Gyllenhaal är brorsan som släpps ut ur fängelse.


Som sagt: jag associerar inte Danmark med den problematik som uppstår i den här miljön och ännu mindre med soldater på tour of duty i öknen, även om nu Biers original sägs vara bra.


Efter att deras helikopter kraschat i öknen, överlever Maguire och en ung soldat, men tas till fånga av grymma och skäggiga talibaner. Efter fysisk och psykisk tortyr tvingas Maguire göra ett fruktansvärt val.
 
Gyllenhaal går från att ses som familjens svarta får till att bli en schysst surrogat-
pappa. Maguires och frugan Portmans två små döttrar börjar älska honom, och Shepard ändrar till slut inställning han med.


Men så kommer då Maguire hem och visar sig ha kraftiga psykiska ärr. Han passar inte längre in i familjeidyllen.


BROTHERS är en ytterst välspelad film. Det är intressant att den otroligt snygga Portman gått från att vara en liten unge på film till vuxen karaktärsskådis utan att jag noterat att hon åldrats. Maguire har ju ett lite konstigt, koögt ansikte, och utmärglad och med rakad skalle ser han psykotisk ut på riktigt. Till och med de små flickorna spelas av barn som inte får mig att vilja spy. Regi och foto, ja hantverket överlag är skickligt.

 
Problemet är bara att det känns som om jag har sett det hela förr. Krig är helvete, javisst. Soldater som kommer hem mår ofta inte bra. Det är det gamla vanliga. Och triangeldramat blir inte speciellt gripande. Det är väldigt trevligt att titta på det utmärkta ensembelspelet, men mer än så blir det inte.

På sätt och vis skulle jag kunna sätta en fyra i betyg. Men kanske är jag lite för snäll då.


Kul detalj: när Tobey Maguire skadade sig under inspelningen av SPIDER-MAN 1 eller 2, var det tveksamt om han skulle klara av att vara med i nästa film. Den skådis som man planerade att plocka in i hans ställde var Jake Gyllenhaal. Och så kommer de här och spelar bröder - och de två kan mycket väl tas för bröder.






 



(Biopremiär 5/3)

onsdag 20 januari 2010

Spindelmannen 4 tar form...

En av förra årets bästa filmer var den lilla romantiska komedin (500) DAYS OF SUMMER. Filmen, som hade visst independentstuk, men som framför allt var väldigt kreativt regisserad, gjordes av Marc Webb.
Unge herr Webb har ett passande efternamn, eftersom han nu utsetts till ny regissör till SPIDER-MAN 4; en uppgift som är bekräftad. Läs mer HÄR. Intressant val, om det är bra eller dåligt kan jag inte avgöra, men det är i alla fall inte en Gun For Hire-regissör, vilket ju X-MEN 3 drabbades av.
Någon ny Peter Parker har man ännu inte hittat. Däremot har man kommit fram till att filmens skurk ska vara doktor Nilsson.
...Det där sista hittade jag på. Fniss!