Visar inlägg med etikett Tiziano Sclavi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tiziano Sclavi. Visa alla inlägg

lördag 3 december 2016

Serier: Dylan Dog X 3

DYLAN DOG
"SIRENENS SÅNG"
av Pasquale Ruju och Daniele Bigliardo
"MIN VÄN VAMPYREN"
av Tiziano Sclavi och Giuseppe Ferrandino
"REFLEKTIONER"
av Tiziano Sclavi och Corrado Roi
Ades Media
Sedan Ades Media för några år sedan började ge ut den italienska, i hemlandet ohemult populära, skräckserien Dylan Dog, har jag recenserat några av albumen - och jag har väl varit ganska återhållsam med berömmet. Ett par av de album jag inte skrivit om, har dock varit riktigt bra.
Men det är ju så med serier som funnits en längre tid. Allt är inte - kan inte - vara bra. Även om jag gillar Fantomen, tycker jag att majoriteten av de äventyr som publicerats sedan 1936 är mindre bra, många är direkt dåliga. Det är de bra äventyren (vilka det också finns många av) som gör att jag gillar serien.
Härommånaden släppte Ades Media inte bara ett, utan två Dylan Dog-album samtidigt, plus ett tunt häfte man får om man beställer albumen från förlaget. Och den här gången får jag nog säga att jag gillade samtliga album.
"Sirenens sång" är från 1996 och handlar om en illasinnad - eller bara missförstådd? - sjöjungfru. I en berättelse som känns kraftigt Lovecraft-inspirerad, anlitas Dylan Dog av en gammal fransk sjökapten och dokumentärfilmare, som är på jakt efter den sjöjungfru han träffade som ung man under kriget. De åker till en liten ö utanför Englands kust, och där, i en gömd grotta, hävdar kaptenen att sjöjungfrun; titelns siren, finns. Vad som också finns där, är ett ondskefullt företag som dumpar sitt avfall i havet, vilket därmed förgiftas.
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Daniele Bigliardos teckningar; de är lite murriga, men bitvis blir det väldigt stämningsfullt. Den lilla fiskebyn på ön påminner kraftigt om Lovecrafts fiktiva by Innsmouth.
Positivt är också att Dylans vapendragare Groucho medverkar ganska lite i serien. Den ständigt skämtande Groucho är en lika irriterande som onödig gestalt, som oftast drar ner helhetsintrycket av Dylans äventyr.
Grouchos medverkan är minimal även i "Min vän vampyren". Detta äventyr är från 1987, och har tidigare publicerats på svenska ett nummer av Seriemagasinet från 1994. Själv har jag inte läst det tidigare.
Den här gången handlar det, förstås, om vampyrer som härjar i London. I en story som för tankarna till 1950-talets amerikanska science fiction-filmer om rymdvarelser (kommunister) som ersätter landets befolkning med kopior, kontaktas Dylan av en kvinna som påstår att hon inte längre känner igen sin man - han har nämligen börjat bete sig märkligt. Som om han ersatts av en kopia. Mannen i fråga är vampyr. Men märkliga dödsfall fortsätter att inträffa även efter att mannen försvunnit ur handlingen. Det hela leder fram till en twist som är extremt ologisk, men samtidigt lite fräck.
Giuseppe Ferrandino tecknar lite stelt, ibland lite slarvigt, men bilderna gör sitt jobb. Faktum är att jag hajade till när jag läste vissa sekvenser i serien - berättarmässigt påminner det ibland kraftigt om den filmiska stil jag själv använde i mitt och Mikael Tomasics seriealbum "Giallo" från 1994! Till saken hör alltså att jag då inte läst "Min vän vampyren" och blivit inspirerad - och jag skrev mitt manus redan 1992.
Alldeles i början av Lamberto Bavas film A BLADE IN THE DARK från 1983, finns en scen där lille Giovanni Frezza tvingas gå ner i en mörk källare. Hans elaka kompisar retar honom och skanderar i den engelska dubbningen "You are a female! You are a female!", vilket låter rätt festligt. Serien "Reflektioner" inleds med att en liten blond gosse går ner i en mörk källare, vilket får mig att tänka på nyss nämnda scen. Bakom en lucka i källaren verkar något gömma sig, något som dunkar och vill komma ut.
"Reflektioner"; en Lovecrafthyllning även den, är bara tolv sidor lång, men det är en stämningsfull och riktigt smart serie, med ett minst sagt överraskande slut. Faktum är att detta är den bästa Dylan Dog-historia jag läst.
Hittills.





torsdag 19 maj 2016

Serier: Dylan Dog: "De levande döda"

DYLAN DOG: "DE LEVANDE DÖDA"
av Tiziano Sclavi och Angelo Stano
DYLAN DOG: "DET TOMMA BREVET"
av Giovanni Gualdoni, Corrado Mastantuono, Stefano Intini och Nicola Pasquetto
Ades Media
Den italienske seriehjälten Dylan Dog; mardrömsdetektiven, fyller 30 i år. Ades Media började ge ut serien på nytt i Sverige för några år sedan, och uppenbarligen säljer den tillräckligt bra - om än inte bra - för att det ska fortsätta att komma ut ganska påkostade utgåvor. Det har blivit en hel del album och specialhäften vid det här laget.
Dylan Dog är en ganska ojämn serie, som fallet nästan alltid blir när det handlar om en långkörare med flera olika författare och tecknare. Inget konstigt med det - det har gjorts flera dåliga, ibland direkt usla, avsnitt om seriefigurer jag gillar. Jag var rätt kritisk när jag recenserade det första albumet från Ades; "Vila i frid" (2013), jag tyckte inte att det var något vidare vare sig innehålls- eller teckningsmässigt. Sedan dess har det kommit flera riktigt bra och snyggt tecknade äventyr på svenska, till exempel "Mater Morbi", och i "Avgrunden" bidrog jag med både en artikel och en liten teckning.
Eftersom Dylan firar 30 innehåller det nya albumet; "De levande döda", det allra första avsnittet. Detta har jag läst tidigare - eftersom det publicerades i det första numret av Semics kortlivade tidning Dylan, som kom ut 1993. Jag minns att jag tyckte att det första numret var rätt konstigt, men trots detta köpte jag varje nummer som kom ut. Jag köpte allt med beteckningen skräck på den tiden. Nästan allt, i alla fall.
Dylan Dog gör entré.
När jag nu läst om serien konstaterar jag att den är rätt konstig. Det känns som om manusförfattaren och seriens skapare Tiziano Sclavi prövar sig fram; som om han inte riktigt bestämt sig för vad för typ av serie han vill göra. Temat är zombies och det här skulle kunna ha blivit en rak, allvarlig skräckserie i stil med de italienska filmer som gjordes bara några år innan serien kom ut. Men istället har det blivit något slags besynnerlig komisk äventyrsserie; det humoristiska tillåts hela tiden ta överhanden. Jag minns att jag 1993 undrade vad den märklige, ständigt vitsande assistenten Croucho hade i serien att göra. Det undrar jag fortfarande. Angelo Stanos teckningar är inte alltför roliga, åtminstone inte jämfört med till exempel Carnevale, som tecknade ovannämnda "Mater Morbi". Serien är dock underhållande.
En intressant grej med Dylan Dog är att den känns väldigt, väldigt italiensk - på alla sätt. Gestalterna har engelska namn, det står att den utspelar sig i England, och ibland har tecknarna återgett Londonmiljöer. Men jag köper det aldrig som England. Det här är kulisser uppställda i Italien! Precis som fallet är med 1970- och 80-talens italienska skräckfilmer - ibland utspelade de sig i England eller USA, de åkte till England eller USA och spelade in exteriörscener, och de hade engelsmän eller amerikaner i huvudrollerna. Lik förbannat kändes det som Italien. Stämningen i Dylan Dog, berättarsättet, figurernas uppförande - det känns väldigt italienskt. Något som absolut inte ska tas som kritik - jag har alltid föredragit italiensk genrefilm framför övrig sådan. Italienska skräckserier kan jag inte riktigt uttala mig om, då jag läst få förutom Dylan Dog.
Sist i albumet hittar vi ett långt, mycket bra artikelblock om Dylan Dogs historia i Sverige. De som gjorde tidningen på Semic uttalar sig, och det är rätt roligt det de har att säga. Här avhandlas även Dylans kraftuttryck "Guida ballerino!" ("Dansande Judas!"), vilket Semic på sin tid översatte till det särdeles lama och oinspirerade "Fy för helvete!". "Dansande Judas" låter inte heller bra på svenska, det vore roligare om översättaren och Ades Media hittade på något helt nytt och eget.
Om man beställer "De levande döda" direkt från förlaget kan man passa på att även skaffa sig det 40-sidiga Dylan Dog-häftet "Det tomma brevet", försett med omslag av Hedvig Häggman-Sund och producerat i samarbete med Alzheimerfonden. Detta är en helt annan typ av Dylan Dog-äventyr, på alla sätt, och detta är egentligen den bättre serien av de två. Dylan får ett brev av sin gamle filosofilärare; en brev som visar sig vara tomt. Dylan söker upp läraren och hamnar i en mystisk historia, som leder fram till ett lika smart som oväntat slut.
"Det tomma brevet" är berättad på et helt annat sätt än "De levande döda", och det är tecknat i en läcker, schwungig stil. Dessutom är serien lika läckert färglagd.
Visst är det typiskt: de gånger jag faktiskt slår mig ner för att skriva om de svenska Dylan Dog-albumen, råkar det handla om de som är mindre bra, medan jag inte skrivit några recensioner av de bra, eller till och med utmärkta, albumen.
Med undantag för specialhäftet "Det tomma brevet".


-->

måndag 20 januari 2014

Serier: Dylan Dog: "Vila i frid"

DYLAN DOG: "VILA I FRID"
Av Paola Barbato (manus) och Angelo Stano (bild)
DYLAN DOG: "EN SERIEMÖRDARES BEKÄNNELSER"
Av Tiziano Sclavi och Mauro Marcheselli (manus) och Nicola Mari (bild)
Ades Media
1993 utkom sex nummer av Dylan Dog på svenska - av någon anledning hade titeln kortats till enbart Dylan. Jag köpte samtliga nummer och hoppades varje gång att serien skulle vara så bra som jag ville att den skulle vara. Jag gillade - och gillar fortfarande - skräck och skräckserier, jag älskar italiensk skräck och giallo, och Dylan Dog var - och är - en av Italiens bäst säljande serier.
Mardrömsdetektiven Dylan Dog skapades 1986 av författaren Tiziano Sclavi och hjältens utseende baserades på den brittiske skådespelaren Rupert Everett, vilket är lite coolt. Således var det passande att just Everett innehade huvudrollen i Michele Soavis surrealistiska och hyllade skräckfilm DELLAMORTE DELLAMORE från 1994; en film som bygger på en roman av Sclavi, men som inte handlar om Dylan Dog. Skillnaden är dock minimal. (2010 spelade dock Brandon "Stålmannen" Routh Dylan i den amerikanska floppfilmen DYLAN DOG: DEAD OF NIGHT)
I Italien har det kommit ut över 300 nummer av tidningen, plus specialutgåvor, och ibland har det handlat om miljonupplagor. Men då, 1993, förstod jag inte hur serien kunde vara så ohemult populär i sitt hemland. Jag tyckte att det var något besynnerligt med den. Den kändes lite ryckig och märkligt berättad, och ofta upplevde jag serierna som utdragna. Först nu har jag fått veta att avsnitten redigerades om ganska kraftigt för att man skulle kunna klämma in två avsnitt i varje nummer av den 100-sidiga svenska tidningen. Den italienska originalutgåvan är en 100-sidig publikation i pocketformat med ett äventyr.
Nuförtiden ploppar nya, svenska serieförlag upp som svampar ur jorden. Det har nog aldrig funnits så många svenska serieförlag som nu - vilket förstås är oerhört positivt. Vad som är ännu mer positivt är att några av dem faktiskt vågar ge ut annat än svenska alternativserier. Albumförlaget ger främst ut franska serier, Apart Förlag ger ut The Walking Dead - och här har vi nu splitternya förlaget Ades Media, som väldigt oväntat gett sig på att åter ge ut Dylan Dog på svenska. Dessutom i betydligt lyxigare utgåvor än i Italien - layouten från pocketböckerna har behållits, men formatet är större, och papper och tryck är bästa kvalitet.
Nå. Vad tycker jag om Dylan Dog så här 21 år senare? Ärligt talat blev jag rätt besviken. Av alla hundratals avsnitt som finns tillgängliga, varför valde man att börja med just det här (som ursprungligen publicerades 2011)?
Dylan Dog, en föredetta Londonpolis som nu är privatdetektiv som sysslar med ockulta fall, kontaktas av fyra tonåringar som upptäckt något märkligt. En av deras klasskompisar, Lula, har omkommit i en trafikolycka och nu häckar hennes spöke på en äng - hon är fast där och kan inte ta sig vidare in i Dödsriket, eller vart hon nu ska. På ängen finns även en spökhund - en ilsk liten fluffig, vit sak som biter folk i benet.
Dylan åtar sig fallet men tycker sig inte komma någonvart. Dessutom blir han - och tonåringarna - besatta av Lula och tydligen även hunden. Bokstavligt talat besatta, alltså. Dylan går omkring och besöker folk i Lulas närhet, och han börjar att prata som den döda tjejen. Mystiskt värre. Killen som körde på den cyklande Lula sitter i fängelse och har ångest, och det dyker upp en stenhård kommissarie från Dublin, som ser ut som Simon Pegg och som tydligen ska ha betydelse för handlingen framöver.
"Vila i frid" känns väldigt bagatellartad; den är förvisso småtrevlig, men ospännande och utdragen med sina närmare hundra sidor. Ibland blir det rätt fånigt - och liksom tidigare känns berättandet lite ryckigt på ett besynnerligt sätt; ibland brister det i flytet och vissa scener blir konstiga. Hunden var en dum idé. Teckningsmässigt är det inte heller något att hetsa upp sig över. Den ursprunglige tecknaren Claudio Villa har en rätt cool stil, medan Angelo Stano tecknar enklare och betydligt mer stifft - att sidorna laverats tillför inte så mycket.
Det är inte utan att jag undrar vilken publik det här vänder sig till. Storyn skulle kunna fungera om den vore ännu långsammare, mer poetisk - och signerad Hugo Pratt. Det finns lite Corto Maltese över Dylans person. Men som det är nu känns det inte bara för tonårsanpassat, utan även riktat till läsare som inte gillar skräck. Och jag tror nog att det i första hand är skräckfans som kommer att köpa det här albumet.
Jimmy Wallin står för det svenska omslaget, och även om det är bättre än det italienska originalomslaget, som återges på baksidan, så är det lite oinspirerat och inte vidare säljande. Den där fluffiga spökhunden ser bara jönsig ut.
Men! Köper man albumet direkt från förlaget får man ett bonusalbum på köpet: "En seriemördares bekännelser". Det häftade albumet är bara på tjugo sidor och innehåller ett sextonsidigt Dylan Dog-avsnitt från 1996, men tryck och papper är av högsta klass - och innehållsmässigt är det intressantare. Förvisso är även detta en bagatell som för tankarna till gamla skräckserier från EC och dess konkurrenter, och TV-serier som THE TWILIGHT ZONE, men det här är mer stämningsfullt och mörkare. En seriemördare i traditionell giallodräkt tar livet av privatdeckare och Dylan Dog förses med en livvakt. Det leder snabbt fram till en avslutande twist. Det är allt. Men berättandet flyter betydligt bättre här och Nicola Maris teckningsstil är förvisso lite väl kladdig, men trevligt murrig och spretig. Jag hade inte haft något emot att se den här storyn utdragen till ett fullängdsavsnitt.
Dylan Dog som han ser ut när Claudio Villa tecknar honom.
Trots mina invändningar tänker jag inte ge upp hoppet om Dylan Dog. Jag vill fortfarande gilla serien. Den har potential. Redan i mars kommer nästa album på svenska. Den här gången står Nicola Mari för teckningarna, medan en som heter Giovanni Di Gregorio har skrivit manus. Handlingsreferatet låter intressant och mer lockande än det för "Vila i frid".
I väntan "De sista ljuva åren", som albumet kommer att heta, tar jag och ser om den utmärkta DELLAMORTE DELLAMORE (vilken även är känd som CEMETERY MAN). Och eftersom du självklart vill stötta Ades Medias utgivning, oavsett vad jag skrivit här, finns HÄR information om hur du kan köpa albumet.





måndag 15 mars 2010

Dylan Dog

Hmm... Det är nog jag som inte hänger med och ständigt kollar filmnyheter, men jag hade helt missat att en filmatisering av den italienska skräckserien Dylan Dog är på gång.
För drygt tjugo år sedan försökte sig Semic på att ge ut den i hemlandet extremt populära serien på svenska. Det gick inte så bra och tidningen blev kortlivad. Jag köpte den till en början, men tyckte att den var rätt träigt berättad - fast jag har inte gjort försök att läsa den sedan dess.
Dylan Dog skapades av Tiziano Sclavi och hans utseende baserades på skådespelaren Rupert Everett. 1994 regisserade Michele Soavi filmen DELLAMORTE DELLAMORE (aka CEMETERY MAN), baserad på en roman av Sclavi - och i den Dylan Dog-liknande huvudrollen sågs just Everett.
Den här nya versionen, som fått namnet DEAD OF NIGHT, är dock amerikansk. I huvudrollen syns Brandon Routh, som ju inte alls ser ut som Rupert Everett...
Filmens officiella hemsida finns HÄR.