Visar inlägg med etikett Tina Fey. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tina Fey. Visa alla inlägg

lördag 25 december 2010

Bio: Megamind

Foton copyright (c) UIP Sweden
Det är många premiärer den här juldagen. Många premiärer är det. Många, många. Jag har svårt att hinna med. Men det här är den sista, och hinner jag publicera den här recensionen innan lunch, vilket jag gör, har jag hunnit skriva om samtliga innan de haft premiär.
DreamWorks Animation söker desperat efter en ny superframgång som SHREK, och här är det senaste försöket. MEGAMIND har dock omnämnts i ganska goda ordalag, så jag hoppades att det skulle stämma; att den här 3D-filmen verkligen skulle vara jätterolig.
Det hela börjar ungefär som Stålmannen, med att en planet i yttre rymden går under och två föräldrar skickar  iväg sin nyfödde, blåa son i en rymdkapsel mot Jorden. Fast på vägen hit dyker det upp en andra rymdkapsel med en bortskämd, humanoid rymdbebis.
Den bortskämda bebisen hamnar hos en superrik familj i staden Metro City, medan den blå ungen dimper ner i ett fängelse där han även växer upp. Den bortskämda ungen har begåvats med superkrafter och växer upp till superhjälten Mega Man, en självgod Stålmannenvariant av bästa fascistiska, kroppsdyrkande märke (han liknar förresten Bruce Campbell), medan den blå ungen blir superskurken Megamind.
Megamind och Mega Man tillbringar sina liv med att slåss mot varandra, Megamind kommer på de mest långsökta försök att ta över världen med sina Lex Luthor-uppfinningar, och så stoppas han ideligen av Megamind, och ofta är journalisten Roxanne indragen i bataljerna likt Lois Lane.
Men så en dag lyckas Megamind. Han lyckas döda Mega Man! Och det var ju inte planerat. Nu plötsligt är han Mega Citys mäktigaste man och alla dansar efter hans pipa.
Men snart visar det sig att det här livet inte är särdeles kul. Han kan få vad han pekar på, alla fruktar honom, och han känner sig ensam - och till på köpet börjar han bli kär i Roxanne, som hatar honom. Och javisst - precis som i DUMMA MEJ inser han att det nog är bäst att bli snäll.
...Och det är väl detta som är problemet med filmen MEGAMIND. Eller, tja, jag vet inte om det är ett problem, men det är detta som gör att jag inte tycker att filmen blir så kul som den borde vara. Den blir för PK, det blir för mycket Bamse över det hela. Och även om här finns en del roliga scener, är filmen inte lika kul som jag hoppades. Fast det är ju klart - av någon anledning pressvisades den svenskdubbade versionen, så istället för Will Ferrell, Brad Pitt och Tina Fey, fick vi tradiga TV3-röster, samt David Batra. Jag har förstått att Ferrell tillför väldigt mycket i originalversionen.
Tekniskt är det här oklanderligt. MEGAMAN är en fantastiskt tjusigt animerad film; det är snygg design och allting är exemplariskt. 3D:n är helt okej. Guillermo del Toro hjälpte till att redigera filmen.
En diskussion jag och mina kollegor hade efter pressvisningen, är om det är okej att attraheras av en animerad brud. Som Roxanne i den här filmen.
Vi är sjuka människor.





(Biopremiär 25/12)

torsdag 15 april 2010

Bio: En galen natt

Nu när nästan alla engelskspråkiga filmer får behålla sina originaltitlar, blir man förvånad när DATE NIGHT för den rätt fåniga svenska titeln EN GALEN NATT. Låter det inte lite grann som en film från 1940-talet?
Shawn Levy har tidigare gjort den första Rosa Pantern-filmen med Steve Martin och de båda EN NATT PÅ MUSÉET-filmerna, så jag ska väl inte påstå att jag hade några enorma förväntningar på hans nya film. Å andra sidan har den Steve Carell i huvudrollen, och han kan lyfta de sämsta filmer.
   

Carell och Tina Fey är herr och fru Foster som upplever att deras äktenskap har gått i stå. När ett par vänner till dem berättar att de ska skiljas, beslutar sig Fosters för att ta tag i sin relation. I ett försök att vara lite galna och crazy, åker de in till Manhattan för att äta på en lyxrestaurang det är omöjligt att få bord på. Nej, de får inget bord, men sätter sig för att vänta i baren. 
Då passerar en servitris som letar efter Trippelhornes, vars bord är ledigt. Herr Foster tar chansen och låtsas att de är paret Trippelhorne och de intar en dyr och god middag. Men plötsligt kommer det fram två hårdingar till dem och beordrar dem att komma med dem för att reda ut något de "mycket väl vet vad det gäller".
    

Det visar sig att de riktiga Trippelhornes sitter på ett USB-minne med avslöjande foton på en mäktig domare och hans samröre med maffian. Fosters lyckas fly, men jagas nu genom storstaden av bovar och banditer, och det går vilt till. För att få hjälp letar de upp en av fru Fosters gamla kunder, en säkerhetsexpert spelat av en barbröstad Mark Wahlberg. De hittar även Trippelhornes, ett rejält white trash-par, där mannen spelas av en nersunkad James Franco. I andra roller syns Mark Ruffalo och en Ray Liotta som inte nämns i rollistan.
Den som kan sin filmhistoria känner igen upplägget från världens bästa film; Alfred Hitchcocks I SISTA MINUTEN (1959), i vilken ju Cary Grant råkar ge sig till känna på en restaurang just när bovarna letar efter en hemlig agent. Men därefter slutar alla likheter.
    
Ska jag anmärka på något i EN GALEN NATT, är det väl att det blir lite för skrikigt emellan-
åt. Men annars tycker jag att det här är en riktigt kul komedi. Steve Carell är härligt torr och Tina Fey är duktig på att grimasera. dessutom innehåller filmen en kreativ biljakt med massor av bilar som krockas Blues Brothers-style, och det var det ju längesedan vi fick se. Fosters tvingas även att utföra en pole dance, som blir ... tja, inte värst erotisk, men intressant. De dansar bland annat the robot.
    

Just det, jag har ytterligare en anmärkning: på den svenska texten. Språket är betydligt grövre än i den engelska dialogen och därmed sabbas delar av humorn. I en scen hotar Steve Carell ett par bovar med pistol, och säger "Zip it!", vilket helt korrekt blir "Knip igen!" på svenska. Bovarna skrattar och undrar om han inte kan komma på något tuffare att säga. Herr
Foster, som ju är en torr och trist typ, tänker till och säger "Zip your vagina!" - vilket översätts med "Knip igen fittan!". Och det är ju inte roligt alls och inte vad han sa.
    

Under eftertexterna visas bortklippta snuttar, vilka ofta är roligare än de som kom med i filmen. I filmen sitter till exempel Tina Fey och hittar på ett samtal som förs vid ett annat bord på restaurangen, hon gör parets röster och säger "I have to go home and fart in a shoebox". I en version som inte kom med, säger hon "I have to go home and handmirror my vagina".
   

Jag är medveten om att jag var alldeles för snäll mot THE BOUNTYHUNTER häromveckan. Den borde fått en trea. Liksom den här får.







(Biopremiär 16/4)