Visar inlägg med etikett Timothy Spall. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Timothy Spall. Visa alla inlägg

onsdag 5 januari 2022

Bio: Spencer

Foton copyright (c) Scanbox

Ibland - kanske lite för ofta - händer det att jag hamnar på filmer där jag känner att jag inte tillhör målgruppen, där jag ganska omgående tänker, äh, vaffan, det här vill jag inte se. Oftast handlar det om barnfilmer, men inte alltid.

Jag såg SPENCER eftersom den vunnit en massa priser, och för att det pratas om att Kristen Stewart kanske kan få en Oscar för sin insats som prinsessan Diana. Och filmen skulle ju kunna vara bra. 2013 kom en rätt kass film, DIANA, med en inte särskilt porträttlik Naomi Watts i titelrollen. SPENCER kan ju liksom omöjligt vara sämre. Dessutom är SPENCER regisserad av den inte helt ointressante chilenaren Pablo Larraín, som gjorde NO och NERUDA.

... Men det dröjde inte många minuter innan jag kände att, vaffan, det här vill inte jag se. Jag är fullkomligt ointresserad av det brittiska kungahuset, ja, av alla kungahus, och av prinsessan Dianas tragiska liv. Jag associerar Diana främst med en kollega till min moster, som, när Diana och prins Charles gifte sig, på bred göteborgska sa "Hur fan kan hon gifta sig med den där jävla vingmuttern?". Därför blir denna recension antagligen gravt orättvis.

En del tycker att premiären på den här filmen är dåligt tajmad. Just nu figurerar prins Andrew i en sexskandal, att man då samtidigt gräver i såret efter Diana anses opassande. Åtminstone om man är engelsman och rojalist.

SPENCER skulle även kunna heta SAD & SADDER. Prinsessan Diana, som lider av psykisk ohälsa, spenderar några juldagar på ett slott, där hon ständigt är sorgsen, ibland ännu mer sorgsen, och ibland till och med riktigt sorgsen och ledsen. Då och då spyr hon. Hon får inte visa sig i fönstren, eftersom slottet är belägrat av pressfotografer; Diana förföljdes alltid av paparazzi.

Slottet i Norfolk ligger granne med gården där Diana växte upp. Numera är gården igenbommad, men Diana tänker tillbaka på sin lyckliga barndom där. Julfirandet med kungafamiljen på slottet tycker hon inte alls om. Hon vantrivs något oerhört och är, just det, sorgsen. Hon trivs inte det mista med livet som kunglig. Hon ställer till det med de kungliga traditionerna genom att alltid vara försenad, eller ibland inte dyka upp alls. Ibland väljer hon opassande klänningar.

Timothy Spall spelar major Alistar Gregory, som hyrts in för att med militärisk disciplin se till att alla traditioner följs till punkt och pricka, till exempel den inledande invägningen, där alla gäster ska vägas så att de senare kan kontrollera hur många kilon de gått upp efter all julmat. Sally Hawkins gör en påkläderska, som är Dianas enda vän. Hon får Diana att skratta mot slutet av filmen. Henrik den åttondes hustru Anne Boleyn; en av du drottningar kungen lät halshugga, figurerar också i filmen. Diana tycker sig se Boleyns spöke, och hon identifierar sig med Boleyn.

I stort sett hela filmen utspelar sig på slottet. Kristen Stewart medverkar i nästan samtliga scener. Det hävdas att hennes gestaltning av Diana är på pricken; att hon pratar på exakt samma sätt, att hon rör sig på exakt samma sätt, att hon har exakt samma manér. Det stämmer säkert, det är inte jag karl att avgöra. Men jag tycker mest att det känns som att Stewart går omkring filmen igenom och imiterar Diana, snarare än att spela en verklig, levande människa. 

Filmfotot är genomgående snyggt. Vissa scener ser ut som omslagen till pocketserien Mysrysare, med women running from houses. Diana försöker smita från slottet och springer mot staketen i dimma eller mörker.

... Men jag engagerades inte det minsta av den här filmen. Snyggt men tråkigt, tyckte jag. Ni som gillar filmer om lidande kvinnor och kungahus lär tycka att SPENCER är värd en fyra eller femma i betyg. Så, strunta i den här recensionen. Jag har säkert fel. Men om inget annat är den bättre än filmen från 2013. Och nej, jag har inte sett THE CROWN eller THE QUEEN. Om jag skrivit åt en dagstidning, hade jag avstått från att recensera den här filmen, och istället bett redaktören sätta någon i målgruppen på jobbet. Här på TOPPRAFFEL! har jag dock inget sådant ansvar, här skriver jag hur jag vill, mina läsare vill veta vad just jag tycker.

Min favoritdrottning är förstås Anne Boleyns dotter Elizabeth I - i Miranda Richardsons tappning.




 

 

 

(Biopremiär 7/1)

fredag 19 december 2014

Bio: Mr. Turner

Foton: Simon Mein © 2014 Thin Man Films. All Rights Reserved.
Mike Leighs förra långfilm var den ganska lågmälda MEDAN ÅREN GÅR. Nu är han tillbaka med en film som åtminstone utseendemässigt är dess diametrala motsats - MR. TURNER är ett stort, påkostat kostymdrama med mängder av medverkande, statister och miljöer.
Den brittiske målaren Joseph Mallord William Turner dog 1851 och Leighs film om honom inleds ett kvartssekel innan detta år - läser jag mig till på pressidan. Några årtal anges aldrig i filmen. Aldrig platser heller. Detta skapar viss förvirring. Filmen öppnar i Holland, men ganska omgående kommer Turner (Timothy Spall) hem till London. Jag utgår från att det är London. Senare i filmen pratas det om att han bor i London. Då och då beger han sig till Chelsea, där han under falskt namn tar in på ett rum - att det är Chelsea framkommer inte förrän långt senare. Alla samhällen ser ungefär likadana ut, fast i Chelsea huserar han precis vid kusten.

Turner är en egen, excentrisk och ibland burdus man, men som stöttas av sin gamle far (Paul Jesson), som även agerar något slags agent. I hemmet finns en hushållerska (Dorothy Atkinson) med otäck hudsjukdom och som tydligen är förälskad i Turner - Turner besvarar inte hennes känslor, men utnyttjar henne sexuellt. Efter faderns död besöker Turner bordeller och inleder så småningom ett förhållande med änkan (Marion Bailey) som äger stället i Chelsea där han brukar hyra in sig.
Vid ett par tillfällen störtar Turner in på konstutställningar - tror jag att det är. I eleganta salar hänger tavlor från golv till tak och mängder av mer eller mindre kände konstnärer umgås - eller bråkar. Återigen: vad det här är för evenemang nämns aldrig och personerna som figurerar presenteras sällan. Om man redan kan allt om Turner och hans värld är kanske allt det här självklart, om man som jag inte känner till allt och alla, sitter man mest och undrar vad som försiggår.

MR. TURNER är en fantastiskt tjusig film, bilderna är magnifika. Man kan i princip klippa ut varje enskild filmruta, förstora dem, rama in dem och hänga dem på väggen. Det är en myllrande film, gator och torg är fulla av statister, detaljerna är många, färgerna är varma. Det estetiska är filmens behållning, och ja - det går att se filmen enbart för detta. Men innehållsmässigt är det lite si och så. Ofta känns det som att det i princip inte händer någonting alls. Turner går omkring, han träffar folk, han målar tavlor, och ibland får han för sig att göra konstiga saker - som att låta sig bindas fast i toppen på en mast på ett fartyg under en snöstorm, detta för att kunna måla just en snöstorm.
Timothy Spall är utmärkt i huvudrollen, han brukar alltid vara utmärkt. Även övriga huvudroller är utmärkta. Däremot tenderar en del skådisar i mindre roller att spela över. Kvinnan som är mor till Turners barn, som han inte vill kännas vid, fäller stolpiga repliker och känns som hämtad ur ett barnprogram. Lång är den här filmen också, två och en halv timme.
På diverse branschsajter dyker det ibland upp annonser som föreslår att MR. TURNER ska nomineras till alla möjliga filmpriser. Njä, den kan väl få några priser för filmfoto och scenografi, men att belöna den i andra klasser är att ta i. Men är man intresserad av JMW Turner, konst, engelskt 1800-tal och gillar bedårande vackra filmer, kan man göra sämre saker än att ta sig en titt på den här.







(Biopremiär 25/12)


lördag 10 augusti 2013

Bio: Ginger & Rosa

Foton copyright (c) TriArt Film

Sally Potter har inte hunnit göra så många spelfilmer sedan långfilmsdebuten 1992 med ORLANDO (som kort- och dokumentärfilmare började hon 1969), men hon har försetts med det brittiska imperiets orden - och det slår mig att jag inte sett en enda av hennes filmer. Förrän nu. De tidigare filmerna kom innan jag började att se- och recensera allt som går upp på bio i Malmö, och jag kan väl inte påstå att jag varit speciellt lockad att se Potters filmer.

GINGER & ROSA sägs ligga nära Sally Potters eget liv och handla om hennes uppväxt på 1960-talet. Ginger (Elle Fanning) och Rosa (Alice Englert) föds 1945 när Hirishimabomben faller. 1962 är de två bästa vänner, fast Gingers mor Nat (Christina Hendricks) tycker att Rosa har dåligt inflytande på den rödhåriga tösen. Gingers far Roland (Alessandro Nivola) har dock inget att anmärka; han drivs av anarkistiska tankar vilka han suttit på kåken för. Roland tycker att det är alldeles utmärkt att Ginger och Rosa oroar sig för kärnvapenupptrappningen och engagerar sig politiskt för att stoppa bomben. Fast förhållandet mellan Nat och Roland är inte det bästa, och när de separerar och han flyttar till en bohemisk ungkarlslya förändras Gingers liv och hennes förhållande till Rosa, då det visar sig att den senare har mognat på ett helt annat sätt än den oskuldsfulla Ginger.
Danska filminstitutet är en av medproducenterna till denna brittisk-dansk-kanadensisk-kroatiska samproduktion, som utspelar sig i England, där den också är inspelad. Men vad som är märkligt med filmen är skådespelaruppsättningen. Elle Fanning är amerikanska. Alice Englert är från Nya Zeeland. Christina Hendricks och Alessandro Nivola är amerikaner. Alla dessa spelar alltså britter. Kunde de inte hitta några autentiska engelsmän som dög? Annette Bening och Oliver Platt spelar ett amerikanskt par som är vänner till en herre som heter Mark, som jag trodde var Gingers morfar, men jag är inte säker. Mark spelas dock av den engelske karaktärsskådespelaren Timothy Spall.

GINGER & ROSA är en lågmäld och trevlig film - men på något sätt intetsägande på ett lite mystiskt sätt. Rollfigurer och miljöer är avskalade, vilket även gäller dialogen, vilket innebär att en viss distans till innehållet uppstår. Därmed blir det hela mindre engagerande.
Men det är en synnerligen tjusig film. Filmfotot är enastående. De murriga färgerna går ofta i rostbrunt och matchar Gingers hår på ett fascinerande sätt. Ibland påminner det om reklam från 70-talet. Stora delar av filmen ser faktiskt ut som en Jean Rollin-film! Det är som om de tystlåtna vampyrtvillingarna har återkommit. detta intryck förstärks under en scen där de två kompisarna springer ner till en öde strand en höstdag.

Fast Christina Hendricks har så gigantiska bröst att jag blev distraherad. Jag tappade tråden helt. Tur att filmen visas i Scope, annars hade hon inte fått plats på duken.






(Biopremiär 9/8)