Blu-ray/VOD: Flash Gordon

FLASH GORDON (Studio S Entertainment)

Våren 1973 visade svensk TV BLIXT GORDON OCH PURPURDÖDEN (FLASH GORDON CONQUERS THE UNIVERSE), en så kallad serial i tolv avsnitt från 1940. Jag var fem år och tyckte att Blixt Gordons äventyr var fruktansvärt spännande och häftiga. Det är mycket möjligt att detta var allra första gången jag utsattes för science fiction-genren - rymdskepp och strålpistoler var inte populärt på svensk TV när jag var barn. Att Blixt Gordon-serien var en antik, svartvit sak med primitiva specialeffekter brydde jag mig inte om, på den tiden spelade det ingen roll om filmer var från 1930- eller 40-talen - vi var så svältfödda på action och äventyr, att vi lystet konsumerade allt vi kom över. Numera har jag en DVD-box med BLIXT GORDON OCH PURPURDÖDEN, men den tekniska kvaliteten på utgåvan är så vissen, att jag gav upp efter ett avsnitt.

1976 började jag köpa serietidningen Fantomen, och i den gick Blixt Gordon som biserie. Det var dagsstrippsversionen av Dan Barry (och hans många assistenter). Jag läste alltid serien - och ibland tyckte jag att den var bra, och ibland tyckte jag att den var skittråkig. Jag slutade prenumerera på Fantomen 1980, och jag tror faktiskt inte att jag läst några Blixt Gordon-serier sedan dess - jag har hundratals Fantomentidningar, men när jag läser om dem hoppar jag över biserierna. 

Alex Raymonds originalversion av Blixt Gordon har jag knappt läst något alls av. I slutet av 70-talet gav Hemmets Journal ut sex album i en svit de kallade Seriebiblioteket, och album fem innehöll Blixt Gordon av Raymond. Jag fascinerades av teckningarna i detta album, men jag har aldrig brytt mig om att leta upp fler serier från den här perioden.

Blixt Gordon skapades 1934 och eftersom han antagligen var den mest kände rymdhjälten innan STJÄRNORNAS KRIG kom, verkar många tro att Blixt Gordon var den första science fiction-serien. Så var dock inte fallet - Buck Rogers debuterade redan 1929, och Tom Trick (som heter Brick Bradford i original) kom 1933. Blixt Gordon kom dock att överglänsa dessa två tidigare serier, framför allt var den betydligt bättre tecknad av virtuosen Raymond.

1980 hade spelfilmen BLIXT GORDON biopremiär. Jag läste om filmen i biografernas gratistidning Filmtidningen och såg fram emot att få se den. Dock blev det aldrig av att jag såg BLIXT GORDON på bio. Jag vet inte varför. Den blev ingen kioskvältare på bio i Sverige, kanske visades den inte i Landskrona, kanske var jag bortrest, kanske ville ingen kompis följa med och se den. Det dröjde nog drygt tio år innan jag såg den, när den visades på TV. Antagligen hade jag gillat den 1980, när jag var tolv - och hade jag varit sju-åtta år hade jag nog tyckt att det var världens bästa film. Till saken hör att BLIXT GORDON var barnförbjuden på bio i Sverige ... Jag har för mig att jag läste serieversionen av filmen, tecknad av Al Williamson, som Semic gav ut 1980.

Nu har BLIXT GORDON släppts på Blu-ray i Sverige, av någon anledning under originaltiteln FLASH GORDON. Märkligt - han har ju hetat Blixt Gordon här i snart 80 år (men redan 1934 dök han upp i svensk press, då kallad Karl Blixt). Versionen på denna nya utgåva är restaurerad.

Det är en märklig film, det här. Det märkligaste är att den är regisserad av Mike Hodges, som är känd för en helt annan typ av filmer - till exempel har han gjort den stenhårda TA FAST CARTER! med Michael Caine (som jag tycker bör släppas på Blu-ray här). Hodges, som inte läste serier när han växte upp, tackade ja till att göra filmen mest för att se om han kunde göra den. Producent var Dino De Laurentiis, som först hade anlitat Nicolas Roeg för att göra den här filmen. Roeg ville göra en helt annan typ av film än De Laurentiis, så han åkte ut och ersattes av Hodges.

Nu har jag alltså inte läst de första Blixt Gordon-serierna på 40 år eller mer, men jag inbillar mig att Hodges film följer serien hyfsat troget. Den illasinnade kejsar Ming (Max von Sydow) på planeten Mongo är uttråkad, och attackerar därför jorden - han utlöser diverse naturkatastrofer, och snart kommer jorden att gå under. Footballstjärnan Blixt Gordon (Ash "Flash" Gordon, spelad av Sam J Jones) och reportern Dale Arden (Melody Anderson) råkar hamna hos den galne doktor Hans Zarkov (Topol), som förutsett Mings attack och därför byggt en raket. Zarkov lurar ombord Blixt och Dale på raketen, och de flyger utan problem iväg till Mongo.

Väl på Mongo upplever Blixt en lång rad äventyr i en ganska osammanhängande berättelse, det känns mest som lösryckta episoder som sammanfogats - handlingen är med andra ord som den tecknade serien var på 30-talet. Blixt möter prins Barin (Timothy Dalton) och dennes Robin Hood-liknande skogsmän, han möter prins Vultan (Brian Blessed) och dennes bevingade hökmän, kejsar Mings lömska dotter Aura (Ornella Muti) vill gifta sig med Blixt, Ming försöker avrätta Blixt, det blir fajting och kuddkrig och grejor, innan Blixt räddar jorden.

BLIXT GORDON är fullkomligt fantastisk att titta på! Det här är en färgsprakande film, en kitschig film, vars retrodesign är ytterst tilltalande. Det fläskas på med maffiga, fantasifulla studiobyggen, matte paintings och praktiska effekter. Det är imponerande och ser betydligt bättre ut än dagens datoranimationer. Att det inte ser helt realistiskt ut skänker filmen en extra, surrealistisk dimension. Det känns lite grann som att titta på en rejält uppblåst och totalt vansinnig opera.

På senare år har den här filmen hamnat en aning i blåsväder - tack vare kejsar Ming. Inte nog med att Ming ser ut som stereotypen av en ondskefull asiat, han spelas dessutom av en vit skådespelare. Dubbelfel, alltså. Men Max von Sydow är fantastisk i rollen! Hans högra hand Klytus spelas förresten av Peter Wyngarde.

Det här är en underhållande och rolig film. Ska jag anmärka på något, får det vara på Queens musik. Detta beroende på att jag, hör och häpna, aldrig gillat Queen. Fast nu har jag nästan lite svårt att tänka mig filmen utan deras låtar.  

När BLIXT GORDON hade premiär var det en hel del som som klagade på den helt okände Sam J Jones i titelrollen. Men - han är inte alls dålig. Jones går in för rollen med liv och lust. Han hade efter detta en mindre karriär som hjälte i B-filmer - jag skrev en liten artikel om hans filmkarriär i ett fanzine för 30 år sedan. Efter att ha varit bortglömd blev han åter uppmärksammad när han oväntat dök upp i filmen TED.

Denna utgåva innehåller en andra skiva med bonusmaterial. Detta bonusmaterial är minst sagt spretigt. Här finns en bra 30-minutersintervju från 2002 med Mike Hodges, i vilken han berättar om sin karriär. Ett annat 30-minutersinslag handlar om Nicolas Roegs version som aldrig blev av. Här finns ett kort TV-reportage från 1980, ett avsnitt av en tecknad TV-serie, och filmens trailer. Men resten av bonusmaterialet består mest av väldigt korta, lösryckta och rätt ointressanta inslag, vilka verkar vara hämtade ur filmen LIFE AFTER FLASH; en dokumentär om Sam J Jones som jag inte har sett. Jag hade hoppats på en ordentlig, rejäl dokumentar om filmens tillkomst och mottagande.

Nåja. Snygg film som blir ännu snyggare på Blu-ray! Festlig och underhållande.

I Danmark heter förresten Blixt Gordon Jens Lyn. 

 

Bio: The Tourist

Foton copyright (c) Sony Pictures

Det kändes som att THE TOURIST var just den film jag behövde idag. Åtminstone ville jag att den skulle vara den perfekta medicinen mot det gråa, kalla, isiga Malmö. Få saker passar ju bättre en tradig eftermiddag än en Hitchcockfilm, och i brist på Hitchcock kan man ju se en ny film i samma tradition - som THE TOURIST, i regi av mannen med det fantastiska och allt annat än Hollywoodanpassade namnet Florian Henckel von Donnersmarck, en kille som tidigare gjort den hyllade DE ANDRAS LIV.

Jag har inte sett ANTHONY ZIMMER; den franska film från 2005 som THE TOURIST bygger på, så jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av handlingen. Dock hade jag inte undgått att notera att von Donnersmarcks film fått rätt dålig kritik. Men jag tänkte - romantiskt agentraffel i glassiga miljöer tillsammans med Johnny Depp och Angelina Jolie, så illa kan det väl ändå inte bli?

Jo, det kan det.

Nästan.

Det börjar onekligen rätt bra. Det är riktigt trevligt. Angelina Jolie är den tjusiga engelskan Elise Clifton-Ward, som en morgon promenerar längs Paris' gator. Hon slår sig ner på en uteservering för att inta frukost - och vi får veta att hon övervakas av polisen, både i Paris och London. Det är nämligen som så att hon har varit tillsammans med en herre som stulit ett stort antal miljoner pund av en gangster. Polisen vill ha tag på exet; en viss Alexander.

På serveringen får Elise ett brev från den eftersökte. Hon beordras att bege sig till järnvägsstationen och ta tåget till Venedig. Ombord ska hon leta upp en man som har ungefär samma längd och utseende som Alexander. Med polisen efter sig hittar hon den lågmälde Frank Tupelo (Depp), en matematiklärare från Wisconsin, sittande i kupé och med en tom plats intill sig. Han är en vanlig turist och perfekt för Elises ändamål. Tanken är att polisen ska luras tro att Frank är Alexander, vilket kan gå vägen då ingfen mer än Elise sett Alexanders ansikte.

Dock får onda gangstrar snart reda på att Alexander har dykt upp. Medan den förvirrade turisten mer eller mindre ofrivilligt släpas med Elise till lyxhotell och lyxsvit och lyxmiddag och annat, dras han in i ett såkallat dödligt spindelnät, fyllt med bovar, banditer, poliser och agenter. Och den spionlitteraturläsande Frank kan inte låta bli att bli förälskad i den mystiska kvinnan som hela tiden dyker upp i hans väg.

THE TOURIST fungerar inte speciellt bra. Angelina Jolie glider omkring som om världen är hennes catwalk, och kameran älskar verkligen hennes ansikte. Stora delar av filmen upptas av hennes stora ögon och läppar. Inte för att jag klagar. Men det finns ingen som helst kemi mellan henne och Johnny Depp. Och Depp ser ut att gå i sömnen genom större delen av filmen, han verkar väldigt ointresserad.

Handlingen är tänkt att bjuda på massor av överraskningar, men egentligen är det hela bara dumt. Det är väldigt, väldigt ologiskt. Den stora twisten på slutet funkar inte, eftersom den bland annat ställer till det vad gäller allt som föregått den.

Folk beter sig rent allmänt lite konstigt, de pratar lite konstigt; fäller onaturliga repliker, det hela är rätt artificiellt. Det ser ganska europeiskt ut. Det finns vissa saker man kan komma undan med i Frankrike och Italien. I synnerhet om man pratar franska eller italienska. Det funkar inte i en amerikansk film. Eller en svensk för den delen. På ett ställe; under en bal, brister huvudpersonerna plötsligt ut i koreograferad dans.

Men jag kan inte såga THE TOURIST helt och hållet. För vi serveras trots allt tjusiga miljöer från Italien och Frankrike, och en rad bra människor passerar revy: Paul Bettany och Timothy Dalton som poliser, Steven Berkoff som ond gangster, Rufus Sewell som mystisk engelsman, och minsann om inte gamle goe bodybuilderbiffen Ralf Moeller (TV-Conan och med i bland annat GLADIATOR) är statist i ett häkte!

THE TOURIST fick mig att tänka på Stanley Donens CHARADE från 1963. Den var Donens försök att göra ett slags ny I SISTA MINUTEN, återigen med Cary Grant i huvudrollen, men den här gången mot Audrey Hepburn. CHARADE har en snårig och aningen fånig agentintrig, och egentligen funkar den inget vidare. Skillnaden mot THE TOURIST är att CHARADE är en underhållande, tjusig film som tåler att ses om många gånger. Det kan man inte säga om THE TOURIST.

(Men vad du än gör, se inte Jonathan Demmes usla nyinspelning av CHARADE; THE TRUTH ABOUT CHARLIE. Den är hemsk!)

(Biopremiär 5/1)