Visar inlägg med etikett Tim McInnerny. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tim McInnerny. Visa alla inlägg

torsdag 28 juli 2016

Bio: Race

Foton copyright (c) SF Film
Titeln RACE kan utläsas både som "race", det vill säga "lopp", och som "ras". Filmen handlar nämligen om den svarte sprintern Jesse Owens; om hans framgångar, och om kampen mot rasism och förtryck både i USA och Nazityskland.
ROVDJURET 2-regissören Stephen Hopkins har gjort en väldigt traditionell amerikansk framgångs- och hjältesaga. Alla ingredienser finns med, och eftersom vi alla (väl?) vet hur det gick för Owens, uteblir spänningen. Det är hyfsat underhållande, i betydelsen att det inte är tråkigt, men trots några imponerande inslag - vilka jag ska återkomma till - är det lite ytligt och lite för smörigt. Vilket var väntat.
Stephan James spelar den unge Jesse Owens, som i 1930-talets USA lämnar flickvän och dotter för att studera på college. Jason Sudeikis är skolans friidrottscoach, den en gång i tiden berömde Larry Snyder. Han upptäcker- och tar sig an Owens, som redan när han tränar på hemmaplan tar rekord efter rekord, medan publiken går från att skrika N-ordet efter honom till att hurra.
Scenerna med Jesse Owens, hans familj och livet i USA är sentimentala - förstås. Det kläms även in en otrohetsaffär.
Men! Det går mot OS i Berlin - och det är denna del av filmen och flera av dessa scener som jag gillar och tycker är intressanta. Jeremy Irons spelar mannen från USA:s olympiska kommitté, som åker till Tyskland för att förhandla med nazisterna. Två av de övriga i kommittén görs av William Hurt och Tim McInnerny. Förehavandena i Tyskland tystas ner, det skulle inte se bra ut om det amerikanska folket fick veta att man förhandlar med Hitler. Kommittén röstar om de ska bojkotta OS eller ej. Under handlingens gång tvingas man kompromissa med tyskarna.
Vi får se olympiastadion i Berlin byggas; tävlingarna är inspelade på plats, vi får se Leni Riefenstahl (Carice van Houten) göra sin lika berömda som beryktade film, och vi får se Goebbels styra och ställa. Goebbels spelas av tysken Barnaby Metschurat och ser riktigt le ut. Han påminner om en osedvanligt ond Lars Von Trier till utseendet.
David Kross, tysk även han, spelar Tysklands OS-hopp Carl "Luz" Long. Han är en hyvens kille, som umgås med Owens och håller brandtal mot nazismen. Leni Riefenstahl är hyvens även hon, hon vill ju bara göra sin film. Larry Snyder är ännu mer hyvens, och Jesse Owens är mest hyvens av alla.
Scenerna från Tyskland imponerar, och jag hade hellre sett en film som enbart handlar om de olympiska spelen i Berlin, sett ur flera vinklar. Jeremy Irons lyfter (förstås) filmen. Men istället för en djupare skildring av de politiska intrigerna, får vi mest se Jesse Owens; världens då snabbaste man, ta medalj efter medalj, medan folket jublar.
Väl hemkommen till rasismens USA får han åter ta personalingången till en restaurang där det hålls en bankett till hans ära. Hur skulle det se ut om en svart man med hustru syntes gå in genom huvudentrén?
Självklart avslutas filmen med autentiska bilder frpn OS 1936.
Just det - i en scen skymtar en svensk sprinter. Han kommer sist i loppet.










(Biopremiär 29/7)


-->

torsdag 31 mars 2016

Bio: Eddie the Eagle

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Backhoppning är en märklig sport man tittar på när man bakfull sitter framför TV:n på nyårsdagen. Det känns nästan som om nyårsdagen är det enda tillfälle på året då det visas backhoppning.

Den ende backhoppare jag känner till, är engelsmannen Eddie the Eagle. Det gör jag enbart för att han såg rolig ut och för att han var sämst. Ungefär av samma anledningar som jag minns utförsåkaren Kaiwa; japanen som trillade över startgrinden. För rätt längesedan pratades det om en film om Eddie the Eagle - då nämndes Brad Pitt (!) som aktuell för titelrollen. Det dröjde länge innan vi nu faktiskt fick en film, och i denna spelas Eddie av Taron Egerton, som gjorde huvudrollen i KINGSMAN: THE SECRET SERVICE. Egerton var inte ens född när Eddie the Eagle härjade.

Som barn drömmer Michael "Eddie" Edwards om att bli idrottare, vilket är svårt, eftersom han har ett dåligt knä. Detta stoppar honom inte för att ständigt ge sig på olika sporter hemma på gården, alltid med katastrofalt resultat.

Hans knä läker och han ger sig på utförsåkning, men när vinter-OS i Calgary börjar närma sig, låter den engelska OS-kommittén (anförd av Tim McInnerny) meddela att Eddie är för kass för att någonsin kunna bli en duktig utförsåkare. Då får Eddie för sig att han ska ge sig på backhoppning istället. England har inte haft någon backhoppare sedan 1920-talet; en gubbe som var skitdålig.

Eddie åker till Tyskland för att börja träna. Där träffar han den kedjerökande suputen Bronson Peary (Hugh Jackman), en amerikan som en gång i tiden var en lovande backhoppare, men som nu kör plogbil. Motvilligt låter Peary sig övertalas att träna Eddie - och eftersom vi redan vet att Eddie faktiskt tävlade för England i Calgary, kommer slutet inte som någon överraskning. Trots att Eddie var sämst, slog han alla brittiska rekord (eftersom ingen tävlat sedan 20-talet).
Genren är traditionell feelgood. EDDIE THE EAGLE, i regi av Dexter Fletcher, är väldigt lik ONE CHANCE; filmen om operasångaren Paul Potts - på flera sätt. En udda kille som som är lite utanför under uppväxten, ett typiskt, engelskt arbetarklasshem, ett pojkrum fyllt med affischer; han ser lite rolig ut - och han är en underdog som kämpar och når framgång.

Eftersom Eddie the Eagle fortfarande är i livet, undrar jag förstås hur mycket som är sant i filmen - vilket fallet även var med ONE CHANCE. Filmskaparna kan ju inte visa upp huvudpersonens eventuella dåliga sidor. I EDDIE THE EAGLE verkar man främst ha satsat på att göra en trivsam och rolig film. I filmen är Bronson Peary en supercool kille, som på fyllan och iförd endast jeans och skjorta, demonstrerar hur backhoppning ska gå till - med en cigarrett i mungipan. I verkligheten ... existerade Bronson Peary inte! En annan rollfigur som även den är helt och hållet påhittad, är Warren Sharp; en legendarisk backhoppningscoach, som spelas av Christopher Walken i ett par korta scener på slutet. Fast i vanlig ordning är ju Walken skön när han plötsligt dyker upp i omklädningsrummet.
Verklighetens Eddie the Eagle.
En annan grej jag har lite svårt att tro på, är att alla andra tävlande; framför allt det engelska OS-teamet, var fruktansvärt elaka mot Eddie. Varför var de det? Vad hade de att vinna på det? Och de övriga engelsmännen utmärkte sig knappast - det är bara Eddie man minns.

Coachen för det norska teamet spelas av norrmannen Rune Temte, medan finnen Matti Nykänen, som vann rubbet i Calgary, görs av Edvin Endre; son till Lena Endre och Thomas Hanzon. Endre ser verkligen finsk ut i rollen!

EDDIE THE EADLE är trivsam och lite rolig. På den fronten gör den sitt jobb. Och det räcker ganska gott så.
      






(Biopremiär 1/4)

måndag 6 april 2015

DVD: Autómata

AUTÓMATA (Noble Entertainment)
Den spansk-amerikanska science fiction-thrillern AUTÓMATA, inspelad i Bulgarien, har funnits ute på hyllorna ett par månader nu, men jag fick tummen ur och såg den först nu. Jag hade på känn att det nog skulle vara rätt svårt att ta sig igenom filmen - och minsann: jag hade rätt.
Året är 2044 och större delen av Jorden är radioaktiv. Enbart 21 miljoner människor har överlevt. Mänskligheten har byggt robotar, så kallade automatas, som ska bygga en mur runt städerna för att skydda mot alla möjliga farligheter. Dessa robotar får inte reparera varandra om de går sönder - och de får inte reparera sig själva.
Antonio Banderas spelar Jacq Vaucan, en försäkringssnubbe på företaget som tillverkar robotarna och som längtar efter stranden. När en hård polis (Dylan McDermott) skjutit ner en robot han sett reparera sig själv, ryker Jacq, vars fru (danskan Birgitte Hjort Sørensen) är gravid, ut för att undersöka saken. På en bordell träffar Jacq den intelligenta roboten Cleo, och snart befinner sig Jacq och en handfull robotar ute i den farliga, radioaktiva ödemarken. Robotarna hävdar att mänskligheten är ond, men Jacq vill hem. Ett gäng människor, bland dem en hårding spelad av Tim McInnerny (Kapten Darling i SVARTE ORMEN), är på jakt efter Jacq och robotarna.
Jag hängde inte riktigt med i filmen, som är regisserad av Gabe Ibáñez (HIERRO), eftersom den är väldigt, väldigt tråkig. Jag tänkte på annat. Filmen är rätt pretentiös; den är filosofisk och tar upp existentiella ämnen, och ibland blir den direkt löjlig, när vi får se flashbacks - eller är det flashforwards? - på en liten pojke och en sköldpadda på en strand. Det är även extremt distraherande att Antonio Banderas är grymt lik Kjell Bergqvist i den här filmen. Det är inte klokt vad de är lika!
Coola Robert Forster har en liten roll i filmen, och Banderas fru i verkliga livet; Melanie Griffith, dyker upp i ett par scener. Jag minns inte när jag såg henne senast, men hon är katastrofalt dålig här - har hon alltid varit så här usel? Hon kan knappt uttala sina repliker.
AUTÓMATA utmärker sig inte genom att vara speciellt snygg, actionscenerna är väldigt få och inget att skriva hem om, och filmen är aldrig spännande.
Den är bara skittråkig.
Scenen där Jacq dansar med Cleo innehåller besynnerliga klaffel.



-->

söndag 31 oktober 2010

DVD: Black Death

BLACK DEATH (Pan Vision)
BLACK DEATH är en tysk produktion, men regissören är engelsman, och de flesta av skådespelarna kommer från England. Jag skulle snarare kalla filmen för en Europudding - och den uppvisar alla tecken på en sådan. Den är hyfsat påkostad, har ett eller två kända namn, ger intryck av att vara en crowd pleaser, men i slutändan undrar jag om den biovisades någonstans ute i världen och vilka den riktar sig till. Det står "direkt på DVD" stämplat över hela filmen. Fast jag läser på nätet att den gick upp på 56 dukar i England i somras.
På DVD-omslagets baksida klassas BLACK DEATH som skräck/äventyr, men det är att ta i. Den är varken eller.
Osmund (Eddie Redmayne) är en ung munk som anlitas av ett gäng hårdföra soldater, ledda av tuffingen Ulric (Sean Bean), för att leta upp en så kallad "necromancer"; en man som kan återuppväcka de döda. Det hävdas nämligen att döda har väckts till liv i trakten.
Digerdöden härjar hejvilt och Osmund har förlorat sin älskade och svajar i sin tro på Gud. Han ser mest rödgråten ut, där han traskar omkring i bygd och mark med soldaterna.
Till slut kommer de fram till en mystisk by, bebodd av folk som inte tror på Gud. Osmund har sårats i en strid och en blond kvinna, Langiva (Clarive van Houten), sköter om hans sår. Det visar sig att det är hon som är necromancern. Och snart är de grymma, kristna soldaterna illa ute.
BLACK DEATH skulle kunna ha blivit riktigt bra. Flera gånger är den nära att bli bra. Den håller hela tiden på att bli intressant. När soldaterna når fram till den mystiska byn, är det nära att bli spännande.
Men filmen hejdas alltid vid "nästan" och "nära". Det här är nämligen en väldigt tungfotad film. Den är seg och långsam, och vet aldrig riktigt vad den vill. Stora delar av filmen består av religiösa grubblerier. Finns det allegorier inbakade här någonstans?
Det här är en riktigt skitig film. 1300-talet verkar ha varit för jävligt i skitighetsväg. Ibland blir filmen dessutom blodig. Det gamla avrättningstricket "drawn and quartered" plockas fram. Folk spikas upp på träkryss. Minsann om det inte även eldas upp fruntimmer på bål. Men här är inte tillräckligt med action för att det ska bli actionfilm av det, och inte tillräckligt med skräck. Det här är bara ett mörkt, skitigt medeltidsdrama. Jag gillar Sean Bean, men han kan inte rädda det här - filmen är för trist. Rollfigurerna är alldeles för osympatiska och tråkiga.
För regin står Christopher Smith. Han har tidigare gjort CREEP, som var sådär, och SEVERANCE, som jag verkligen gillade. BLACK DEATH kommer jag dock snart att glömma bort, skulle jag tro.
I två av rollerna syns trevlige Tim McInnerny från BLACK ADDER och NOTTING HILL, samt allas vår birollsfavorit David Warner.
DVD:n har nästan en timme bonusmaterial.