Visar inlägg med etikett Tim Burton. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tim Burton. Visa alla inlägg

söndag 3 december 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Batman & Superman Anthology - Limited Tinbox

BATMAN & SUPERMAN ANTHOLOGY - LIMITED TINBOX (Warner)

Visst är det trevligt med filmer i en tjusig plåtlåda - men i det här fallet undrar jag om det inte föreligger lite fusk. Den här lådan skramlar, och när man öppnar den hittar man en "vanlig" plastbox liggande i den. Jag gissar att Warner bara tagit en äldre utgåva och stoppat den i en ny plåtlåda. Nå, inte mig emot - förpackningen är snygg.

Numera översvämmas ju biografer och TV-kanaler av långfilmer och TV-serier om superhjältar. Genren är ohyggligt populär. En del av filmerna får till och med bra kritik. Trots detta muttrar en del av oss äldre serie- och filmfans om att det var bättre förr. Stålmannnen var bättre när Rickard Donner regisserade de första filmerna, Läderlappen var bättre när Tim Burton stod bakom kameran.

Men hur är det egentligen? Var det så mycket bättre förr? Denna Blu-ray-box innehåller de ursprungliga filmserierna; de första fyra filmerna om Stålmannen, plus den senkomna femte filmen, samt de fyra första filmerna om Läderlappen. Nej, jag räknar inte BATMAN: THE MOVIE från 1966, vilken för övrigt saknas i boxen. Långfilmen om Stålmannen från 1950-talet återkommer jag till nedan.

Låt mig ta filmerna i tur och ordning:

SUPERMAN - THE MOVIE (1978)

Jag minns så väl när jag och min kompis Adam skulle se den här på Rio i Landskrona. För att vara säkra på att komma först in och få bra platser, gick vi till biografen flera timmar innan de öppnade. Sedan bar det sig inte bättre än att när dörrarna väl slogs upp, kom det några andra och gick före.
Jag tyckte att Richard Donners SUPERMAN - THE MOVIE var det häftigaste jag sett på bio - näst STJÄRNORNAS KRIG, förstås. Jag minns hur imponerad jag var av förtexterna, jag höll på att tappa andan när titeln och namnen flög genom rymden till John Williams' pampiga musik. Det var spännande när helikoptern Lois Lane satt i fick spel och hängde i en vajer från toppen på en skyskrapa.

... Men filmen innehöll även en hel del inslag jag tyckte var konstiga. När jag ser filmen idag, som vuxen, framstår dessa inslag som ännu konstigare.

Planeten Krypton är bara märklig. Vad är det där för planet, vad är det där för stad? Bor folk inuti en transistorradio? Eller är det ett kylskåp? Vad är det för trams med kristaller hit och dit? Och varför ser Fantomzonen ut som en glasskiva som snurrar i rymden?

Konstigheterna fortsätter. Varför spelas den tonårige Clark Kent av Jeff East, som bara är fem år yngre än Christopher Reeve - och som inte alls ser ut som Reeve? Varför är Metropolis så uppenbart New York, med frihetsgudinnan och allt? Varför har Lex Luthor olika peruker? Och framför allt - vad är det där för trams på slutet, när Stålmannen ställer alla katastrofer till rätta genom att vrida jordklotet åt andra hållet, så att tiden av någon anledning spolas tillbaka några minuter? Filmens manusförfattare; Mario Puzo, protesterade mot denna dumhet.

Det tar alldeles för lång tid innan Clark Kent äntligen blir Stålmannen och vissa inslag - som när Stålmannen tar en flygtur med Lois Lane - är sega och tråkiga. Men - detta är ändå en rätt trevlig film. Kanske är det nostalgin som får mig att tycka det. Det är nog främst den sympatiske Christopher Reeve som lyfter (pun intended) de här filmerna. Han var inte bara en utmärkt Clark Kent/Stålmannen - han var Clark Kent/Stålmannen. Och visst är Gene Hackman kul som Lex Luthor. Däremot tycker jag att Margot Kidder mer påminner om en röktant från Trelleborg, än om Lois Lane.
I vilket fall: den här filmen är tjusig på Blu-ray!

Som extramaterial får vi ett inspelningsreportage från 1978, trailers, några tecknade Loony Toons-filmer med Stålmannentema, samt den första långfilmen om Stålmannen - SUPERMAN AND THE MOLE-MEN från 1951, med George Reeves i titelrollen. Denna film fungerade som pilotavsnitt till TV-serien med Reeves.

Tyvärr saknas den (då) nygjorda dokumentär som fanns i en DVD-box som släpptes 2006, vilket är synd. I denna berättades historien om den tecknade serien och filmerna, och vi fick en del fakta som förstås inte nämns i de ursprungliga inspelningsreportagen.

SUPERMAN II (1980)

På Blu-ray-boxens omslag står det att den innehåller "The Richard Donner Cut" av SUPERMAN II - den version som fanns i ovannämnda DVD-box från 2006, tillsammans med den ursprungliga versionen, på vilken Richard Lester anges som regissör. Därför blev jag förvånad när boxen inte alls innehöll Donners version, utan enbart den vanliga!

Så här var det: Richard Donner påbörjade inspelningen av SUPERMAN II. Ja, han hann nästan spela in det mesta. Men han hamnade i bråk med producenterna och lämnade filmen. Donner ville göra filmen på sitt sätt, producenterna ville ha något annat. Donner ersattes med Richard Lester, som mest bidrog med en rad humoristiska scener. När jag såg filmen på bio var det faktiskt dessa humoristiska scener jag gillade bäst - och det gör jag nog fortfarande. 2006 sammanställdes Donners egen version, och det är en mycket mörkare och allvarligare film. Jag föredrar den festligare Lesterversionen.
Statens Biografbyrå ville klippa bort några actionscener inför biopremiären, men dessa återinsattes tack och lov - något det rapporterades om på nyheterna på TV.

Jag vet inte om SUPERMAN II är bättre eller sämre än den första filmen. Specialeffekterna är i alla fall ibland märkligt dåliga, kanske beror detta på att de inte funkar när de visas högupplösta på Blu-ray. Liksom den första filmen är den lite besynnerlig, handlingen hänger inte riktigt ihop; scenerna hänger inte ihop. Det är likadant i både Lesters och Donners version. Som barn tyckte jag att det här var en skithäftig film, men som vuxen upplever jag den som besynnerlig. Det här är dock både trevligare och mer underhållande än Zack Snyders nya filmer om Stålmannen.

Bland extramaterialet hittar vi en liten dokumentär om Fleischer Studios animerade Stålmannenfilmer från 1940-talet, samt ett helt gäng med dessa tecknade filmer - om det är samtliga framgår tyvärr inte.

SUPERMAN III (1983)

Denna film hade den märkliga titeln STÅLMANNEN GÅR PÅ EN KRYPTONIT på bio i Sverige. Den fick titeln tack vare en tävling i vilken man skulle föreslå en svensk titel.

Richard Lester stod åter för regin; den här gången gjorde han hela filmen. Många verkar avsky den här filmen, men jag tycker att den är kul - åtminstone till större delen. Dramaturgiskt sett tycker jag faktiskt att den här är bättre än de två första filmerna; handlingen håller ihop bättre - fram tills slutet, där det spårar ur och blir lika konstigt och oförklarligt som i de tidigare filmerna. Plötsligt har skurkarna en gigantisk maskin; en superdator, inne i ett berg. Var fick de den ifrån?

Richard Pryor är i fånigaste laget som en lodis som visar sig vara en jävel på datorer, men Robert Vaughn är en bra skurk. Jag gillar den inledande slapstickscenen och flera andra gags, och scenerna med Clark Kent och Lana Lang (Annette O'Toole) i Smallville funkar bättre än scenerna med Lois Lane i de tidigare filmerna.

SUPERMAN IV: THE QUEST FOR PEACE (1987)

Nu snackar vi! Här har vi filmen alla tycker är ännu sämre än SUPERMAN III. Det gick bra för det legendariska B-filmsbolaget Cannon ett tag på 80-talet, och de producerade några filmer med högre budget. De skulle producera en fjärde Stålmannenfilm, men när inspelningen väl dragit igång, gick botten ur Cannon och de skar ner rejält på budgeten. Resultatet är hur knasigt som helst.

För att Christopher Reeve skulle återkomma i titelrollen krävde han att få mer inflytande - och han var med och skrev storyn. Ambitionerna var stora, men i slutändan kunde Cannon inte fullfölja dem. Filmen som till slut fick premiär utmärker sig med härligt dåliga effekter och obegriplighet på grund av hopp i handlingen, eftersom flera scener aldrig spelades in, medan andra scener klipptes bort helt - på Blu-ray:en finns massor av bortklippta scener.

STÅLMANNEN I KAMP FÖR FREDEN hette filmen på bio, Sidney J Furie regisserade, och på Blu-ray:en (och den tidigare DVD:n) finns ett kommentarspår med Mark Rosenthal; en av manusförfattarna. Han inleder med att säga att redan de billiga förtexterna ger en vink om att den här filmen inte är något att hänga i julgranen.

Men! SUPERMAN IV känns faktiskt som ett nummer av serietidningen Stålmannen från 70-talet. Precis lika flängd och illa genomtänkt. Lex Luthor trollar fram en superskurk ur solen, och exakt hur detta går till framgår inte alls. Det är jätteroligt. Skurken hartrikåer och går omkring och vrålar.

SUPERMAN IV må vara ett hafsverk med dassiga effekter och obegripliga inslag, men det går inte att säga att filmen är tråkig!

SUPERMAN RETURNS (2006)

Nitton år efter SUPERMAN IV och två år efter Christopher Reeves bortgång gjorde Bryan Singer denna film, som inte är en reboot - det är en fortsättning på de tidigare filmerna. Brandon Routh är ny Clark Kent/Stålmannen, och han gör inte bortsig i rollen - tvärtom är han rätt bra, om än lite anonym. Kevin Spacey har tagit över som Lex Luthor och fan vet om han inte är bättre än Gene Hackman i rollen. Kate Bosworth är dock en blek Lois Lane.

Filmen är mer pretentiös och högtravande än de tidigare filmerna, den är betydligt allvarligare, slutstriden är väldigt mycket längre än sådana var förr. Specialeffekterna är förstås extremt mycket bättre än tidigare, men vad hjälper det när filmen är lite tråkig? Problemet är att SUPERMAN RETURNS mer eller mindre slutar efter en och en halv timme - men trots detta fortsätter den ytterligare en trist och utdragen timme.

Jag såg den här på Maxim i Landskrona. Efter visningen sa en ung kille "Fy fan, tänk va coolt å ha såna krafter, mannen! Men en sak är säker: om jag hade såna krafter skulle jag inte vara GOD! Ha ha!".

Efter SUPERMAN RETURNS var det dags för Zack Snyders reboot MAN OF STEEL - som ju är sämre än samtliga tidigare filmer.
Ur mina gömmor.
BATMAN (1989)

Första gången jag såg Tim Burtons BATMAN var det en upplevelse i dubbel bemärkelse. Jag såg den nämligen i en stor biograf på 42:nd Street i New York; i en byggnad och i en salong som kunde vara hämtad ur Läderlappens Gotham City. Utanför biografen stod en tiggare och spelade signaturen till 60-talets TV-serie på kam. När filmen var slut, och jag och min kompis lämnade biografen, stod det några svarta ungdomar och hängde utanför utgången. En av dem grabbade tag i min axel och sa "Tell me, little white skin - how wuz it?". Jag stammade något till svar, och de asgarvade.

New York sommaren 1989 var en uppplevelse. Det var Läderlappen precis överallt. Läderlappsloggan syntes på de mest oväntade ställen. Och själv var jag rätt tagen efter att ha sett filmen. Tim Burton gick och blev min favoritregissör, vilket han förblev under några år. Numera har jag vant mig vid att bli besviken på hans filmer, men då; i slutet av 80- och under  större delen av 90-talet, var han smått fantastisk.

Jag gillar fortfarande den första filmen i serien. Här finns några mindre lyckade inslag; jag är fortfarande inte riktigt säker på vad jag tycker om Jack Nicholson som Jokern, och scenen där Bruce Wayne (Michael Keaton) och Vicki Vale (Kim Basinger) äter middag på Wayne Manor är bara konstig - varför sitter de vid varsin kortsida av ett långbord? En playboy som Bruce Wayne borde väl veta hur man går till väga. Och att låta betjänten Alfred (Michael Gough) leda Vicki Vale ner i Läderlappsgrottan och avslöja Läderlappens identitet är väl rätt dumt. För att inte tala om mycket dumt.

Men - BATMAN är en fantastiskt snygg och stämningsfull film, försedd med otroligt bra filmmusik av Danny Elfman. Den är imponerande att titta på, på bio var den direkt omtumlande.

Extramaterial finns här hur mycket som helst; det tog ett par timmar att ta sig igenom allt. Bäst är den dokumentär från 2006 där filmskapare, skådespelare och serietecknare reflekterar över seriefiguren och filmen. Denna dokumentär är den första i en serie; övriga avsnitt ligger på de andra skivorna, och uppföljarna behandlas grundligt i tur och ordning.

BATMAN RETURNS (1992)

BATMAN - ÅTERKOMSTEN hette den på bio här i Sverige. Jag såg den på Maxim i Landskrona. Tim Burton stod åter för regin, och han lyckades med konststycket att göra en uppföljare som är bättre än den första filmen. Jag älskade BATMAN RETURNS när den kom, och jag tycker fortfarandeatt det är en mycket bra film.

Tim Burtons krav för att göra uppföljaren, var att få göra en Tim Burton-film, snarare än en Läderlappsfilm. Resultatet blev en mörk, bisarr, gotisk mardröm - och inte alls vad Warner Brothers förväntat sig. Warners, barnfamiljer och en del kritiker tyckte att filmen var alldeles för mörk, otäck och våldsam. Vi andra älskar filmen just för att den är mörk och mardrömslik - fast den är även rolig och underhållande.

Den alla minns bäst från filmen är förstås Michelle Pfeiffer, som är strålande som Kattkvinnan. Men vi återfinner ju även Danny DeVito och Christopher Walken, och Danny Elfman står ännu en gång för utmärkt filmmusik.

BATMAN FOREVER (1995)

Den här såg jag aldrig på bio. Jag minns inte varför. Kanske för att jag anade det det värsta? Kanske för att någon annan recenserade den i NST (där jag börjat skriva 1993) och jag därför inte såg den på pressvisningen?

Eftersom BATMAN RETURNS alltså blev den mörk, gotisk mardröm, ville Warners nu ha en snäll, mer barnvänlig Läderlappenfilm. Joel Schumacher tog över som regissör och Michael Keaton ersattes med en trist och nollställd Val Kilmer som Bruce Wayne/Läderlappen. Även Danny Elfmans musik åkte ut och ersattes med ett mer heroiskt, men tråkigare, tema av Elliot Goldenthal.

När jag väl såg filmen på video var besvikelsen total. Jag tyckte att det var en dum, tråkig och påfrestande film. Tim Butrons mörka, gotiska Gotham City har ersatts med glänsande, godisfärgade miljöer. Tommy Lee Jones är Dubbelansiktet, men spelar rollen som vore han Jokern. Jim Carrey är Gåtan, men spelar rollen som vore han ... Jokern han med. Överspelet är totalt både från Jones och Carrey. Nicole Kidman gör den kvinnliga huvudrollen, men är knappt med i filmen. Även Läderlappens unge medhjälpare Robin introduceras. Han spelas av Chris O'Donnell; en kille med så dålig utstrålning att självöppnande dörrar på varuhus inte öppnas när han försöker gå genom dem.
Jag kom inte ihåg någonting alls av filmen när jag fick den här boxen. Det är nu bara några dagar sedan jag såg om BATMAN FOREVER, men jag har redan (och ännu en gång) glömt bort vad den handlar om och vad som händer i den. Det säger väl det mesta.

BATMAN & ROBIN (1997)

BATMAN & ROBIN såg jag i Helsingborg tillsammans med en kompis. Efter filmen satte vi oss på en pub och sa "Baaaaane!" och "Cool down!" mest hela tiden. Repliker ur filmen.

BATMAN & ROBIN är en ordentligt hatad film. Folk hatar den passionerat. Men - jag tycker så här: BATMAN FOREVER var dum och fånig. BATMAN & ROBIN är inspirerat dum och fånig. Det finns inga som helst gränser för tramsiga upptåg i det leksaksland Gotham City nu blivit. Filmen påminner om TV-serien med Adam West och är något helt annat än det Tim Burton serverade oss.

Arnold Schwarzenegger är den stollige skurken mr Freeze, som fäller korthuggna repliker och skrattar. Uma Thurman är en lätt överspelad film noir-pastish som Poison Ivy. Alicia Silverstone är gullig som Läderlappsflickan. Val Kilmer var inte längre kvar, nu fick George Clooney agera Bruce Wayne/Läderlappen. Clooney var egentligen ett perefekt val - han ser ju faktiskt ut att vara tecknad av Neal Adams. Joel Schumacher regisserade igen.

Den här filmen är så långt ifrån bra en film kan vara - men den är inte lika tråkig och irriterande som BATMAN FOREVER. BATMAN & ROBIN är mer ärligt tramsig. Så pass tramsig att filmserien begravdes efter denna film. Först åtta år senare rebootade Christopher Nolan Läderlappen med den gravallvarliga BATMAN BEGINS - och häromåret rebootades ju figuren igen av Zack Snyder.

I dokumentären från 2006 som ligger på skivan, pratar Schumacher och skådespelarna om hur dålig och pinsam BATMAN & ROBIN blev. Det är ganska fascinerande att lyssna på.
Så där! Då har jag gått igenom samtliga nio filmer i den här boxen. Låt mig sammanfatta boxen så här: BATMAN och BATMAN RETURNS är bra på riktigt; de håller fortfarande. De  första Stålmannenfilmerna är trevliga. Övriga filmer kan man vara utan.

torsdag 29 september 2016

Bio: Miss Peregrines hem för besynnerliga barn

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Tim Burton ger sig på den så populära tweens-genren. Fast om boken den här filmen bygger på är en regelrätt tweens-bok vet jag inte riktigt. Jag har bara bläddrat i den, och den verkar mest bestå av bilder.

Burton har haft det lite motigt de senaste åren. BIG EYES vann en Golden Globe och var nominerad till ytterligare två, men blev ingen kommersiell framgång, och ALICE I SPEGELLANDET, som Burton producerade, blev ett enormt magplask. MISS PEREGRINES HEM FÖR BESYNNERLIGA BARN kan gå precis hur som helst på bio, jag har ingen aning om hur den kommer att fungera.

Asa Butterfield från HUGO CABRET och ENDER'S GAME spelar den amerikanske tonåringen Jake, vars farfar (Terence Stamp) alltid berättat sagor om sin uppväxt på en viss miss Peregrines märkliga barnhem i Wales. Alla barnen där hade märkliga gåvor. Jake har köpt historierna med hull och hår, medan Jakes far (Chris O'Dowd) alltid avfärdat dem som hittepå.

Men så hittar Jake sin farfar död i trädgården - med ögonen utplockade. Det kan knappast handla om en naturlig död. Jake och hans farsa åker då till Wales för att leta upp barnhemmet. Lite lustigt i sammanhanget är att Butterfield är engelsman och O'Dowd är irländare, och de spelar filmens amerikaner.

Jake hittar ruinerna av barnhemmet, det bombades av tyskt flyg 1943. Men plötsligt får han se en ung tjej därinne. Han följer efter henne, de springer genom en grotta, och när de kommer ut är det 1943. Grottan är en av många tidsloopar runt om i världen. Jake träffar den egensinniga miss Peregrine (Eva Green) och alla de besynnerliga barnen, som alla besitter olika övernaturliga gåvor. Peregrine och barnen upplever samma dag 1943 om och om igen. När bombplanen flyger över huset stoppar Peregrine tiden och så börjar dagen om på nytt. De lever i en evig loop.

Samuel L Jackson spelar busemannen Barron, som jagar Peregrine och andra för att äta upp deras ögon. Ögonätandet ska visst ge honom evigt liv. Jake visar sig ha en övernaturlig egenskap även han, och han är den som eventuellt kan stoppa Barrons framfart.
MISS PEREGRINES HEM FÖR BESYNNERLIGA BARN kan närmast beskrivas som en korsning mellan Harry Potter och X-Men. Som professor Xaviers skola för unga mutanter - placerad i Harry Potters värld. Men det här är en film med en del problem. Framför allt hamnar Tim Burtons film mellan två stolar. Den är alldeles för otäck för mindre barn - och inte tillräckligt otäck för tonåringar. Burton verkar inte riktigt veta vilken typ av film det är han vill göra.

Filmen är inte speciellt rolig, men den är heller inte alltför spännande, trots alla monster och ögonutslitningar. Jag tyckte mest det var lite småtråkigt, och framför allt är filmen alldeles för lång. Jag tittade på klockan flera gånger.

Här finns några scenerier som är inspirerade, bland annat en restaurang full med skelett ombord på ett sjunket fartyg, och det är suggestivt när bombplanen flyger över barnhemmet. En scen där ett stort gäng skelett attackerar de onda är uppenbart inspirerad av Ray Harryhausens effekter i DET GYLLENE SKINNET (1963). Filmens effekter ska jag inte klaga på.

Judi Dench figurerar i en roll som är så liten att det närmast handlar om en cameo, Rupert Everett är också med, jag känner knappt igen karln nuförtiden, och Allison Janney dyker upp som psykiater.

Njä, MISS PEREGRINES HEM FÖR BESYNNERLIGA BARN är väl ingen större höjdare. Men nu har jag vant mig vid att bli besviken på Tim Burtons filmer.










(Biopremiär 30/9)

onsdag 25 maj 2016

Bio: Alice i Spegellandet

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

ALICE I UNDERLANDET från 2010 var inte en av Tim Burtons bästa, eller ens bättre, filmer, men den blev av någon anledning en stor succé världen över. Således kommer här en uppföljare. Såklart. Sex år har det alltså tagit, vilket innebär att Mia Wasikowska, som gör Alice, hunnit bli 26 - i Lewis Carrolls böcker är hon en liten flicka.

Tim Burtons namn blåses upp med stora bokstäver i trailern till ALICE I SPEGELLANDET, men den här gången är han bara producent. För regin står James Bobin, som mest jobbat med TV och som gjort två biofilmer med Mupparna (varav jag sett en; den är jättebra - min recension finns HÄR). Boken "Alice i Spegellandet" från 1871 tror jag inte att jag läst, jag kan i alla fall inte minnas att jag gjort det, även om handlingen känns bekant när jag skummar igenom ett handlingsreferat. Filmen ALICE I SPEGELLANDET har inte alltför mycket med boken att göra.

Det hela inleds med vad jag trodde var en drömsekvens. Alice är kapten på ett fartyg, som beskjuts av fientliga kanoner medan det tar sig fram genom en kraftig storm. Alice lyckas dock ta sin båt till London - och jag inser att det inte alls handlar om den dröm. Alice har verkligen blivit sjökapten på riktigt. Men allt är inte frid och fröjd därhemma. En ond lord vill ta ifrån Alice och hennes mor både fartyg och bostad.
Efter diverse incidenter i London, får Alice syn på larven/insekten Absolem från Underlandet (Alan Rickman gör rösten) och följer efter honom. De rusar genom ett hus och det bär sig inte bättre än att de hoppar genom en spegel och hamnar i en besynnerlig värld.

Eftersom flera av figurerna från Underlandet finns där, är det väl samma värld som i förra filmen. Eller inte. Vad vet jag. I vilket fall: Hattmakaren (Johnny Depp) har blivit deprimerad och verkar vara döende. Det är något om att han saknar sina föräldrar - eftersom detta är en Disneyfilm, handlar den förstås om att familjen är det absolut bästa av allt. Ah, detta så amerikanska tema! Gör allt för familjen, men ge fan i dina grannar - det är väl ungefär det Trumps budskap går ut på.

Alice får veta att Tiden är en man (Sacha Baron Cohen); han bor i ett slott och har en pryl som kallas kronosfären, med vilken man kan resa i tiden. Alice tänker sno denna, och resa tillbaka i tiden för att rädda Hattmakarens föräldrar.
ALICE I SPEGELLANDET får mig att tänka på PAN; den där konstiga Peter Pan-filmen som superfloppade förra hösten. James Bobins film är bara en enda gigantisk orgie i surrealistiska, datoranimerade miljöer - och absolut inget annat. Detta är en film om Tiden - och jajamen, jag tittade på min klocka åtskilliga gånger under pressvisningen. Visst är filmen ibland väldigt snygg, i synnerhet när den utspelar sig i Tidens slott, men det är också allt den är. Det här är inte spännande och det är absolut inte roligt. Det är bara påfrestande och efter ett tag rätt svårbegripligt. Eftersom det inte finns några regler i i Under/Spegellandet, kan vad som helst hända, och det gör det också - och då blir det svårt att engagera och skapa spänning.

Dessutom serveras vi Stora mästerskapen i överspel. Framför allt från Johnny Depp. Helena Bonham Carter återkommer som Röda drottningen, Anne Hathaway är tillbaka som Vita drottningen. Matt Lucas skymtar förbi som Tweedledee och Tweedledum (och ser bara datoranimerad ut), Rhys Ifans gör Hattmakarens far.

Det här är en riktigt dålig film. Hu.

Filmen är tillägnad Alan Rickman.

Det hade varit mycket roligare att se en äventyrsfilm som enbart handlar om Mia Wasikowska som sjökapten på de sju haven.








(Biopremiär 25/5)

fredag 6 mars 2015

Bio: Big Eyes

Foton copyright (c) Scanbox

Jag gillade Tim Burtons förra film; FRANKENWEENIE, som kom 2013, men som jag skriver i den recensionen, har jag slutat att nämna Burton som min favorit bland nu aktiva regissörer - jag blir nuförtiden oftast besviken på hans filmer, vilka pendlar mellan "sådär" och "inget vidare". Hans nya film BIG EYES är inte den heller något som får mig att hoppa högt och jubla.

Jag har ingen relation alls till den amerikanska konstnärinnan Margaret Keane, som blev ohemult populär - åtminstone i USA - för sin målningar föreställande barn med groteskt stora ögon. Jag känner förvisso igen bilderna, eller snarare stilen, men jag är inte det minsta intresserad av den typen av kitsch - men jag vet att Keane gjort intryck på en del amerikaner jag känner, bland annat en kvinna vars egna bilder har drag av stilen.

Således hade jag ingen aning om vem Margaret Keane och hennes make Walter var och är, och jag visste inget om historien bakom framgångarna - och det är denna som berättas i Burtons film, som börjar på 1950-talet. Margaret (Amy Adams) är nyskild och flyttar tillsammans med sin lilla dotter till San Francisco. Hon försöker försörja sig på sin konst, men det går inget vidare och hon fruktar för framtiden, hon tvingas ta ett vanligt kneg och inkomsterna är låga.
På en marknad träffar hon den ständigt leende och charmige Walter Keane (Christoph Waltz), som säljer sina tavlor med Parismotiv. Walter uppmuntrar Margaret och för att rädda hennes situation, friar han - han har gott om pengar och de gifter sig på Hawaii. Walter fixar även en utställning med sina och Margarets bilder, men när besökarna enbart intresserar sig för hustruns bilder, låtsas Walter att det är han som gjort dem.

Succén är nästan omedelbar, och Walter lyckas övertala Margaret att gå med på att inte avslöja att det är hon som målar de framgångsrika tavlorna. Det hela rullar på i åtskilliga år, tavlorna trycks som affischer och vykort och samlas i böcker, de öppnar ett eget galleri, och de bor i en superflott villa. Seriösa konstkritiker (Terence Stamp spelar en sådan) tycker förstås att Keanes verk är skit, och Margaret vantrivs alltmer med sin situation - och Walter blir alltmer excentrisk och konstig.

Jag trodde att anledningen till att Walter låtsades vara konstnären, var att publiken inte accepterade kvinnliga konstnärer på 1950- och 60-talen, men detta nämns bara som hastigast mot slutet, när Margaret säger att "lady artists" inte är särskilt gångbart. Av den här filmen att döma handlade det istället bara om att den egentligen totalt obegåvade Walter Keane var äregirig, pengakåt, och en svindlare.
Amy Adams gör Margaret Keane som en besynnerligt- och direkt irriterande vek och mesig kvinna, ett våp som inte kan säga ifrån. Var hon verkligen så här handlingsförlamad? Sa hon aldrig ifrån? Christoph Waltz, i sin tur, spelar över så att det visslar om det. Jag brukar gilla honom, men här är han helt otyglad. Förvisso är han rätt rolig emellanåt, i synnerhet under upplösningen, men det blir för mycket.

BIG EYES är okej - men inte mer. Betyget här under är svagt. Jag lär aldrig se om den här filmen.
... Och Keanes tavlor är verkligen hemska.







(Biopremiär 6/3)

onsdag 9 januari 2013

Bio: Frankenweenie

Bilder copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden 

Jag brukade ett tag hävda att Tim Burton var min favoritregissör. Något jag fick sluta med eftersom jag oftast blev besviken på varje ny Tim Burton-film. Precis som jag blev på varje ny film av Dario Argento; den regissör jag drog till med som favorit innan Burton. Burtons förra film, DARK SHADOWS, torde väl nästan utgöra hans karriärs främsta lågvattenmärke.

Därför känns det trevligt att konstatera att Tim Burtons senaste film,3D-dockfilmen FRANKENWEENIE, är hans bästa film sedan, tja, SLEEPY HOLLOW (eller åtminstone sedan CORPSE BRIDE)! FRANKENWEENIE är en fullkomligt underbar liten film.

Tim Burton inledde sin karriär med att göra en kortfilm med titeln FRANKENWEENIE (1984) för Disney. Filmen gjordes med levande skådespelare - och den föll inte i god jord hos Disney. Burton fick sparken från bolaget. Jag har sett den här kortfilmen, men det är väldigt längesedan och jag minns ingenting. Jag blandar dessutom ihop den med kortfilmen VINCENT som Burton gjorde 1982.
FRANKENWEENIE, som är filmad i flottaste svartvitt, är en enda lång hylnning till gamla Universalskräckisar och annat Burton gillar. Miljön är den där typiska Burtonvärlden; något slags obestämbart 1950-tal, av bilar och kläder att döma - det här är en sådan där värld där man valt att låta folk använda sig av prylar- och bo i byggnader som är snygga, oavsett vilket årtionde de är från. Grabben Victor älskar sin hund Sparky och i skolan håller han på med ett vetenskapligt experiment. Men det bär sig inte bättre än att Sparky går och blir överkörd av en bil och dör.

Victor är utom sig av sorg - men under en lektion i skolan får han en idé: med hjälp av elektricitet kan han kanske på liv i den döda hunden igen? Sagt och gjort - han gräver upp Sparky, och som en annan doktor Frankenstein lyckas han återuppliva liket. Fast till skillnad från Mary Shelleys monster, är Sparky precis likadan och glad som tidigare. Lite vildare och fulare, kanske, med alla ärr och bultar.

En av Victors grannar är bogmästaren - en sur och vresig herre. Och det viktigaste för honom just nu är att fira Dutch Day; stadens stora festival. Den får inte gå fel. Men självklart uppstår full kalabalik, eftersom det inte dröjer länge innan Sparky inte är ortens enda monsterdjur. Andra ungar skapar egna monster och en jättesköldpadda, en flygande katt, ett gäng förvuxna Sea-Monkeys och en massa andra varelser sprider skräck och förödelse.

Det här är väldigt roligt - och det är genomgående väldigt underhållande. FRANKENWEENIE är en film gjord med stort hjärta och det är tydligt att Tim Burton och hans gäng verkligen älskar det här. Filmen är oerhört välgjord med ett kul figurgalleri - jag gillar i synnerhet den lille puckelryggige killen och den skumma blonda flickan, vars otäcka katt bajsar visioner av framtiden(!). Filmens illasinnade Sea-Monkeys påminner en hel del om Gremlins och är skitkul.

Här finns förstås även en massa film- och i synnerhet skräckfilmsreferenser - till exempel liknar Victors lärare Vincent Price. I vanlig ordning står Danny Elfman för musiken och bland rösterna hör vi Winona Ryder, Martin Short och Martin Landau. Filmens 3D-effekter är okej, men ingen att skriva hem om.

Det påstås att Tim Burton troligen kommer att få en Oscar för FRANKENWEENIE. Det är mycket möjligt - men vad säkert är, är att filmen kommer att placera sig bland årets bästa när det är dags att summera 2013.








(Biopremiär 11/1)

torsdag 10 maj 2012

Bio: Dark Shadows

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden

Vill man utse någon till sin favoritregissör, är det en fördel om han eller hon är död och till större delen gjorde bra filmer - som till exempel Alfred Hitchcock. Eller ännu bättre död och gjorde väldigt få filmer, varav majoriteten är riktigt bra - som till exempel Sergio Leone. Det är värre när man ska utnämna nu levande och fortfarande aktiva personer till favoriter.

Jag brukade ha Dario Argento som favoritregissör - men den karln har ju inte lyckats göra något som kan kallas bra sedan OPERA för 25 år sedan. Bland mina andra, nu levande favoriter finns Tim Burton. Eller fanns. För numera har jag vant mig vid att bli besviken på honom. Plötsligt känns EDWARD SCISSORHANDS, BATMAN, BATMAN RETURNS, ED WOOD och SLEEPY HOLLOW väldigt avlägsna. Vad håller karln på med? Vad har hänt? Jag minns att jag blev väldigt besviken på förra filmen; ALICE I UNDERLANDET (och jag förvånades när jag nu upptäckte att jag faktiskt gav den en trea i betyg, jag hade för mig att jag satte en ledsen tvåa). KALLE OCH CHOKLADFABRIKEN var jag inte heller så förtjust i, medan SWEENEY TODD åtminstone såg oerhört läcker ut - shame about the songs.

Marknadsföringen av nya DARK SHADOWS har varit förhållandevis massiv. Uppenbarligen hyser man stora förväntningar på filmen. Men - bortsett från Johnny Depps medverkan och temat vampyrer, har man inte så mycket att ta på. Filmen är trots allt en parodi på en gammal TV-serie som i princip är helt okänd utanför Amerika.

Häromveckan dog Jonathan Frid, som spelades vampyren Barnabas Collins i TV-serien. I min dödsruna över Frid skrev jag såhär om mitt eget förhållande till DARK SHADOWS: "Det var den legendariske producenten, regissören och manusförfattaren Dan Curtis som låg bakom DARK SHADOWS, som sändes i 1 225 avsnitt (!) mellan 1967 och 1971. Själv har jag aldrig sett själva TV-serien, även om dess ledmotiv är välbekant. Däremot har jag sett biofilmen VAMPYRENS HUS (HOUSE OF DARK SHADOWS, 1970) eftersom den släpptes på hyrvideo i Sverige på 1980-talet, och i denna är förstås Frid med som Barnabas Collins. Jag gjorde ett försök att se den nya, kortlivade TV-versionen av DARK SHADOWS som kom på 90-talet, men jag gav upp efter ett par avsnitt. Den var alldeles för tråkig. I denna innehade Ben Cross rollen som Collins."

När Tim Burtons film börjar är det 1700-tal, och lille Barnabas Collins med föräldrar lämnar Liverpool i England för att bosätta sig i Maine, USA, där de bygger sig ett slott och grundar en stad; Collinsport. Barnabas växer upp till Johnny Depp och Eva Green är Angelique, en tjej som är hopplöst förälskad i Barnabas. Tyvärr är kärleken obesvarad, Barnabas älskar den väna Josette (Bella Heathcote). Nu visar det sig att Angelique är en häxa, så hon mördar Barnabas föräldrar, får Josette att ta livet av sig och förvandlar Barnabas till vampyr. Collinsports invånare stormar slottet, griper vampyren och begraver honom levande i en stålkista.

1972 - året efter att TV-serien DARK SHADOWS lades ner - råkar några byggarbetare gräva upp kistan. Barnabas far upp, dödar alla, och beger sig ut för att hitta sitt slott och sina släktingar. Men numera finns det väldigt få Collins kvar. Det är de nästan utfattiga Elizabeth (Michelle Pfeiffer), Roger (Johnny Miller) och deras barn Carolyn (Chloë Grace Moretz) och David (Gulliver McGrath) som bor på det förfallna slottet, som även inhyser en försupen doktor (Helena Bonham Carter), en gårdskarl (Jackie Earle Haley) och en gammal tant.

Familjen Collins har alltid arbetat i fiskindustrin, men de har en allvarlig konkurrent; ett företag som drivs av en viss Angie - som visar sig vara Angelique, som är still going strong. Till slottet anländer även en kär tös från New York; Vicky - som minsann är Josette reinkarnerad.

Barnabas Collins är en, som det heter, fish out of water. Han konfronteras med märkliga tingestar som inte fanns på 1700-talet, och folk beter sig- och pratar konstigt, tycker han. Eftersom han förvarat sina rikedomar i ett dolt rum i slottet lyckas han få fart på affärerna igen, men Angie gör allt för att sätta käppar i hjulet - och hon vill förstås åter vinna Barnabas hjärta. Men Barnabas har bara ögon för Vicky.

Redan trailern för DARK SHADOWS gav mig onda aningar. Nä, det här såg inte vidare lovande ut. Och den färdiga filmen visar sig vara än värre. Det känns som om Tim Burton har tappat fingertoppskänslan. Och all annan känsla. Filmen lider av en lång rad märkliga problem jag inte associerar med Burton. För det första ser filmen rent visuellt inte riktigt ut som en Tim Burton-film, trots många gotiska och tacksamma miljöer. Det är lite för platt. Till detta kommer den märkliga klippningen. Filmen innehåller många och långa scener där folk bara sitter ner och pratar, ofta vid matbord, och detta skildras stelt och teatralt. Personerna filmas en i taget. Det ser väldigt TV-mässigt ut, och då menar jag inte en rapp amerikansk TV-serie, utan ett gammalt brittiskt TV-drama. Fast var månne originalserien så här stel?

Tempot svajar, ibland blir det saggigt, och tajmingen känns mystiskt tafatt. Danny Elfmans musik är oinspirerad. Och som parodi och framför allt komedi, är detta inte speciellt roligt. En man från det förflutna som konfronteras med moderniteter är ju något vi sett åtskilliga gånger förut - och bättre.
Nå. Här och var får Burton till det och det blir lite smålustigt. Johnny Depp fläskar på med hela registret, men Barnabas tillhör inte hans mer minnesvärda roller. Christopher Lee dyker upp i en liten fin roll. Jonathan Frids cameo inskränker sig till ett par sekunder, då han anländer till en fest på slottet. På denna fest uppträder Alice Cooper som sig själv. 40 år äldre än han ska föreställa. Lite kul, men hela filmen stannar upp när han framträder.

Chloë Grace Moretz får inte till sina repliker riktigt och hon känns mest som en modern tös som leker 70-talsflummare. Bonham Carters roll känns rumphuggen, den är märkligt outveckad. Eva Green har ett passande elakt utseende - men det har hon alltid, hennes ansiktsdrag är hårda och elaka. Specialeffekterna är ... sådär. Inget häpnadsväckande.

Jag hoppas verkligen att Tim Burtons FRANKENWEENIE, som snart är klar, blir det Burtonfilm vi alla väntar på.

Jag har svårt att tänka mig att DARK SHADOWS kommer att bli någon större succé. Allra minst i Sverige.








(Biopremiär 11/5)

tisdag 2 mars 2010

Bio: Alice i Underlandet

En engelsk utgåva av "Alice i Underlandet" stod på mina föräldrars bokhylla när jag växte upp och jag vill minnas att jag var fascinerad av illustrationerna. Men: jag har aldrig gillat Lewis Carrolls berättelser om Alice. De har mest känts bisarra och utflippade snarare än roliga. Disneys tecknade version tycker jag tillhör studions svagare filmer från dess gyllene era.Jag brukar hävda att Tim Burton är en av mina absoluta favorit-
regis-
sörer, men nog blir jag besviken på honom ibland. APORNAS PLANET var, om inte dålig, så onödig och o-Burtonsk, och nej, KALLE OCH CHOKLADFABRIKEN blev nog lite för mycket Burtonsk på fel sätt; den kändes överlastad.


Tim Burton och hans bildspråk känns minst sagt som en passande för att ta sig an ALICE I UNDERLANDET, och ja, han går verkligen loss här - dessutom i 3D. Filmen bygger inte på böckerna om Underlandet och Spegellandet; det här är en fortsättning. Tretton år har gått, Alice har hunnit bli nitton och publiken antas känna till originalhistorierna.


Alice' far har gått bort och nu åker hennes mor iväg med henne för att gifta bort henne med en fånig lord hon inte tycker om. Frieriet är en jättetillställning med massor av (rika, adliga) gäster - men Alice får syn på en vit kanin som kommer kutande i buskarna. Till saken hör att Alice lider av mardrömmar - hon drömmer om Underlandet och är omedveten om att hon faktiskt varit där på riktigt.


Tösabiten trillar ner i ett hål, hamnar åter i den knäppa världen, och träffar på de välbekanta figurerna: Hattmakaren, knarklarven, påskharen, katten och de andra, vilka alla verkar ha väntat på Alice' återkomst. Dock tror de först inte att hon är den riktiga Alice.

Helena Bonham Carter är den elaka röda drott-
ningen med vatten-
skalle som vill härska och ha sig och ger order om halshuggning till höger och vänster, medan Anne Hathaway är den goda, skira, vita drottningen. Det ser ut att bli krig och den röda drottningen hotar med att släppa lös monstret Jabberwocky, men enligt en profetia ska en hjälte anlända och döda odjuret. Jepp, precis som i EVIL DEAD II. Inte helt oväntat är Alice denna krigare.


ALICE I UNDERLANDET är fantastisk att titta på. Att dra till med en klyscha som "fantasifullt" är en underdrift, likaså den andra klyschan "bildfyrverkeri". Tim Burton har vräkt på med så mycket ... Tim Burton att han måste ha gått i spinn under inspelningen. Det är fantastiska, färgsprakande miljöer, med märkliga svampskogar och pampiga slott, och kreativt designade figurer.
...Men samtidigt kan jag inte påstå att filmen är engage-
rande och det är inte särskilt roligt. Jag tror inte jag skrattade en enda gång. Det skulle väl vara åt den fånige lorden, som bara är med i början och slutet. Problemet är att det här bara är bisarrt och utflippat. Det finns inga regler för denna fantasivärld, vad som helst kan hända - och gör det. Inga ramar att hålla sig inför. Det blir bara en rad knäppa konstigheter staplade på varandra i en märkligt tunn och oinspirerad historia. Spännande är det förstås inte heller, och det blir några scener för många där Alice växer och krymper.


Johnny Depp är Hattmakaren och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om hans insats; som allt annat är han mest bisarr. Crispin Glover spelar den röda drottningens högra hand, vilket förstås är trevligt. Australiska stjärnskottet Mia Wasikowska är söt och vän som Alice, men lite väl blek. De animerade figurernas röster görs av bra namn; Stephen Fry är kattskrället, Alan Rickman är larven, Michael Gough är en dront, och bäst av allt är att Christopher Lee gör Jabberwockys röst. För övrigt är förstås Jabberwocky en figur i en orelaterad nonsensdikt av Carroll.


Tweedle-
dee och Tweedele-
dum ser inte ut som något annat än datorani-
merade figurer, Danny Elfmans filmmusik låter precis likadant som de flesta av hans kompositioner (vilket ju inte hans score till THE WOLFMAN gjorde), medan 3D:n fungerar alldeles utmärkt.


Se dock upp för 2D-versionen som visas i de städer och på de biografer som saknar 3D-salong - inte nog med att den är platt, den är även dubbad till svenska!


Jag hade verkligen hoppats på att få dela ut ett högt betyg till ALICE I UNDERLANDET, men det blir bara ett dassigt medelbetyg - och detta beror enbart på det visuella. Ibland är det visuella inte allt.






 



(Biopremiär 3/3)

tisdag 26 januari 2010

Tim Burton leder årets Cannesjury

Den här pressreleasen kom alldeles nyss:

Tim Burton, President of the jury

American film director Tim Burton is to be Jury President for the 63rd Festival de Cannes,
which takes place from May 12th to 23rd 2010.

Upon accepting the invitation from Gilles Jacob and Thierry Frémaux, Tim Burton declared
"After spending my early life watching triple features and 48-hour horror movie marathons, I'm finally ready for this. It's a great honour
and I look forward, with my fellow jurors,
to watching some great films from around the world. When you think of Cannes you think
of world cinema. And as films have always been like dreams to me, this is a dream come true."

fredag 28 augusti 2009

Tillbaka från Filmdagarna

Okej, så var det hela över.
Och gissa vad:
Jag såg sjutton filmer i år igen. Max antal som gick att se av 30-någonting filmer.
Och gissa vad:
Jag har åter blivit lite sjuk. Nästan ingen sömn, mycket sprit, lite mat... Jag är otroligt sliten och gissar att jag drabbats av hosta. Åtminstone halsont.
Och som den ambitiöse unge man jag är, vad tror ni jag ska göra ikväll? Jo, gå på bio, såklart, och se två filmer som inte hanns med under Filmdagarna.
Min recension av DISTRICT 9 kommer inte att dyka upp förrän under helgen; jag orkar inte skriva nu. Detsamma gäller kvällens premiärer, förstås.
Men jag kan ju kort rapportera lite om några kommande filmer det visades klipp ur eller trailers för:

SNABBA CASH
Tio minuter och tre scener visades, introducerade av producenten samt huvudrollsinnehavaren Joel Kinnaman. Det såg för jävligt ut. En ren amatörfilm. Förvisso var det förstås långt ifrån klart, klippen var ruffiga, men ändå - det bådar inte gott.

SÅ OLIKA
Helena Bergström visade 15 minuter ur sin kommande film hon skrivit och regisserat. Men såg jag inte den här filmen för några år sedan? Då medverkade bland andra Hugh Grant, Colin Firth och Alan Rickman, och den hette LOVE ACTUALLY. Och i den slapp man hysteriska, skrikande medelålders kvinnor med påsar under ögonen i närbild.

ALICE IN WONDERLAND
Jag har aldrig riktigt gillat Alice i Underlandet och numera är jag van att bli lite besviken på Tim Burton - men den här kommande 3D-filmen såg fullkomligt makalös ut. Snygg som fan och bra 3D-effekter.

A CHRISTMAS CAROL
Mer 3D, den här gången av Robert Zemeckis. Den här gången i princip helt animerad, även om det bland andra är Jim Carrey och Colin Firth som blivit motion captured. Ansiktena är lite väl groteska, men annars visade det här sig vara osannolikt snyggt. Fast barn lär skita på sig av skräck, ett spöke som dök upp såg mest ut som en zombie ur en skräckfilm.

onsdag 13 maj 2009

Bio: Coraline och spegelns hemlighet


Ingen Tim Burton, men väl Henry Selick; regissören som gjorde NIGHTMARE BEFORE CHRISTMAS - och Neil Gaiman. Jag köpte en engelsk pocketutgåva av Gaimans kortroman "Coraline" på bokrean häromåret, jag tror att det till och med var samma år jag intervjuade den sympatiske Gaiman. Jag undrar vad som hände med boken. Glömde jag den i butiken? Försvann den hemma på väg från kassen till bokhyllan? I vilket fall har jag inte läst den.

CORALINE OCH SPEGELNS HEMLIG-
HET har filmen fått heta på svenska, kanske heter boken så i svensk översättning, vad vet jag, och jag känner att jag hela tiden håller på att skriva CORALINE OCH JAKTEN PÅ YIK-YAK. Coraline Jones är en liten flicka med blått hår som precis flyttat in i den märkliga kåken Pink Palace mitt ute i ingenstans; en stor villa med flera märkliga hyresgäster. Coralines upptagna föräldrar skriver trädgårdsböcker och har inte tid med dottern (dessutom lagar farsan vidrig mat). Men när Coraline går på upptäcktsfärd i huset, hittar hon en liten låst dörr. Efter att ha skaffat fram nyckeln, låser hon upp den, men dörröppningen visar sig vara igenmurad. Tror hon. För på natten är tegelstenarna borta och där bakom finns en tunnel som leder till en annan liten dörr. Efter att ha krupit genom tunneln kommer hon in i en kopia av huset hon bor i - fast allt är mycket finare.

I denna spegelversion av sitt hem träffar hon sina föräldrar - fast de är mycket snällare och lagar god mat. Morsan presenterar sig som Coralines "andra mamma". Det är bara en sak som är konstigt - de andra föräldrarna har knappar istället för ögon.
Coraline vaknar upp i sin vanliga säng. Det var bara en dröm. Eller var det det? Nästa natt kryper hon in i parallellvärlden igen och känner att hon verkligen trivs i denna fantastiska värld. Men snart upptäcker hon att något är fel. Hennes andra mamma är egentligen inte alls snäll - hon är en häxa som kidnappar barn. Hon vill sy knappar på Coralines ögon, och det kan ju Coraline inte gå med på...

CORALINE OCH SPEGELNS HEMLIGHET har försetts med en elvaårsgräns i Sverige. Mardrömsscenerierna har bedömts som för starka för mindre barn. Men det är att ta i. Förvisso är inte detta en film för små barn, men en elvaårsgräns är att ta i. Dessutom anser jag att ungar bara mår bra av att bli skrämda. Skräm skiten ur dem, bara! Det är vad Terry Gilliam också sa när han var i Lund för några år sedan. Inget jamsande och tramsande.

Men Selicks imponer-
ande dockanimation visar upp fantastiska mardrömsvisioner. Jag har alltid tyckt att det vilar något obehagligt över cirkusar och tivolin, och ibland även teatrar, något kusligt och konstigt; något overkligt. I CORALINE figurerar både en bisarr cirkus och en teater, båda gigantiska och förvrängda. Och övriga miljöer är fyllda av gotik och surrealism. Den här filmen dryper av stämning, den är lika vacker som hotfull, och hela tiden fascinerande. Och ja, små barn kan nog skita på sig. Det är inte Danny Elfman som står för filmmusiken, men soundtracket håller samma stuk och framkallar emellanåt gåshud med sina drömska melodislingor.



CORALINE är i 3D, men innehåller inte en massa överdrivna 3D-effekt-
er, vilket jag tycker är rätt bra. Istället medför djupet att det känns som om händelserna utspelar sig på en scen. Åtminstone om man ser den på nya Filmstaden Entré i Malmö, där jag såg den, detta måste vara Sveriges bästa biograf. Filmen kommer även att visas i 2D utanför storstäderna, och jag tror inte att man förlorar så mycket på att inte se den i 3D. Och man slipper den irriterande spökbilden bakom undertexterna, som uppstår i 3D-versionen. Ja, tack och lov visas filmen på engelska, med Dakota Fanning och Teri Hatcher i huvudrollerna - extra skönt att det är en animerad film, så vi slipper se den vidriga Fanning, som jag misstänker är en 47-årig dvärg och ingen flicka.

Filmen är alltså gjord med dockor och modeller, men den är samtidigt så "ren" att den nästan ser ut att vara datoranimerad. Detta kan jämföras med att jag ofta tycker att datoranimationer ser ut som dockfilmer.

I vilket fall tycker jag mycket, mycket om den här filmen, som du självklart ska se, oavsett ålder. En femte dvärg hänger i luften. Min enda invändning är väl att filmen är lite för lång.



(Biopremiär 15/5)