Visar inlägg med etikett Tilda Swinton. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tilda Swinton. Visa alla inlägg

måndag 20 februari 2012

Bio: Vi måste prata om Kevin

Foton copyright (c) Nicole Rivelli/SF Film
VI MÅSTE PRATA OM KEVIN har visats på ett par genrefilmfestivaler, vilket jag innan jag såg filmen tyckte lät märkligt. Det här är ju en sådan där typisk Cannesfilm; ett brittiskt drama, en arthouserulle, och antagligen väldigt långt från en skräckfilm. Men det är fullt förståeligt att filmen även visats i skräcksammanhang - det här är en väldigt otäck film, på helt andra sätt än majoriteten traditionella skräckfilmer.
Jag har inte sett den skotska regissören Lynne Ramsays tidigare filmer; RÅTTFÅNGAREN och MORVERN CALLAR. De var liksom inget som lockade när de kom för tio-tolv år sedan. Trots Ramsays ursprung och det faktum att det är UK Film Council som ligger bakom, utspelar sig dock VI MÅSTE PRATA OM KEVIN i USA - och den bygger på en amerikansk roman.
Det är möjligt att det är meningen att det omskakande dåd Kevin utfört när filmen börjar ska komma som en överraskning - och jag kan tänka mig att filmen blir mer effektiv om man inte vet vad det handlar om. Det dröjer innan detta framgår. Men eftersom de flesta texter om filmen trumpetar ut att den handlar om en skolmassaker, känns det lite fånigt att låta bli att nämna detta. Fast jag skippar att berätta hur pågen massakrerar eleverna.
Tilda Swinton (som förresten är engelska) spelar den egentliga huvudrollen som Eva; mor till problembarnet Kevin. Det antyds att Eva en gång var framgångsrik äventyrerska och författare, även om jag tycker att det låter aningen märkligt - hon ger inte intryck av att vara den typen. Filmen berättas inte kronologiskt och det dröjer innan bitarna faller på plats. Den öppnar i nutid, och den slitna och nervösa Eva bör i ett litet ruckel som vandaliserats. Folk på stan kommer fram och örfilar henne.
I flashbacks får vi sedan se händelserna som lett fram till hennes tillvaro idag. Hur hon träffar sin man Franklin (John C Reilly) och hur de får sonen Kevin. Redan som bebis är Kevin besvärlig; han skriker konstant och Eva kan aldrig få tyst på honom. Hon ställer sig till och med vid en byggarbetsplats för att låta oväsendet dränka ungens skrik.
När Kevin är bara ett par år gammal har han redan blivit en expert på att manipulera sina föräldrar. Franklin märker inget, medan Eva känner att det är något som är fel. Moderskänslorna tvingar henne att försöka älska Kevin, men hon hänner av ett hat från pojken. När grabben är sex-åtta år bär han fortfarande blöja och kan mycket väl bajsa på sig bara för att jävlas med Eva, som ibland blir vansinnig. Den enda gång Kevin verkar ty sig till modern, är när hon läser högt ur Robin Hood för honom - en bok som sedermera kommer att ha stor betydelse.
Artonårige Ezra Miller spelar Kevin som femtonåring. Då har han försetts med en guldlockig lillasyster, men han beter sig fortfarande lika märkligt och hotfullt. Och varför har lillflickan lapp för ögat när vi först ser henne?
En av de frågor filmen ställer är om man kan födas ond. Och av allt att döma föddes Kevin som fullblodspsykopat. Här finns inga andra direkta orsaker till hans beteende; hans uppväxt i en övre medelklassfamilj verkar normal - det är bara han som är onormal. Men egentligen spelar det ingen roll, eftersom filmen inte handlar om Kevin - det är Eva den handlar om, om hennes plikter som mor och om hur livet ser ut efter katastrofen.
Detta är verkligen en one woman show för Tilda Swinton. Hennes insats är extremt stark. Men samtidigt är hon en orsak till att jag upplever filmen som obehaglig - jag tycker nämligen att Swinton är lite obehaglig. Hon har ju ett ganska märkligt, benigt utseende. Redan innan Kevin föds ger hon intryck av att vara lite udda och skygg, det är därför jag inte riktigt köper att hon ska ha varit något slags äventyrande författare.
Filmens känns till en början även lite för arty och pretentiös för sitt eget bästa - men detta försvinner så snart Kevin dyker upp. All symbolik i form av blodröd färg känns också lite för mycket; det börjar med tomatfestival och fortsätter med sylt, T-shirtmönster, nerstänkt hus med mera.
VI MÅSTE PRATA OM KEVIN utvecklar sig till en riktigt gripande och fängslande film. Den ställer också en rad frågor som är svåra att besvara men intressanta att diskutera. Men jag undrar hur Kevin hade det i skolan. Vi får se hur han behandlar sin familj, men vi hör aldrig något från lärare och skolkamrater.
Ezra Miller är inte det minsta lik vare sig Tilda Swinton eller John C Reilly; han ser snarare hawaiiansk ut. Den vältränade hunken spås bli ny flickidol. Själv är jag mer intresserad av ungarna som spelar Kevin som barn. Var hittade de dessa ungar? De ser verkligen genomonda ut! De har den där glödande blicken jag ibland reagerade på hos ett par urjävliga ungar jag råkade ut för när jag var lärarvikarie. De där som med ett självbelåtet flin och ond uppsyn kunde hålla på att till exempel upprepade gånger slå på någon med en käpp och demonstrativt inte lyda, eftersom de visste att jag egentligen inte kunde göra något - de testade mig för att se hur långt de kunde gå.
Tjugo år senare sökte jag upp dem och vred nacken av dem.







(Biopremiär 17/2)

fredag 1 oktober 2010

Bio: Kärlek på italienska

 
Foton copyright (c) Scanbox
Luca Guadagninos KÄRLEK PÅ ITALIENSKA hade sverigepremiär i juli, men först nu har en repig kopia letat sig ner till Spegeln i Malmö. Inte för att jag andlöst har väntat, men ett pampigt italienskt kärleksdrama - med mycket mat i centrum - är alltid av intresse.
En kul detalj med italiensk film, är att det ofta går att se på en gång - eller ganska snart - att filmen är italiensk, även om man inte hör dialogen eller känner igen miljöer och medverkande. De har ju ofta en viss estestik. Jag har gött mig själv med italienska filmer sedan tonåren och jag älskar denna estestik.
Men i vissa fall har italiensk film en del brister som blir ganska tydliga i KÄRLEK PÅ ITALIENSKA.
Skotskan Tilda Swinton är Emma, en ryska som är ingift i en mäktig italiensk familj i Milano. Som så många andra filmer av det här slaget, börjar filmen med ett födelsekalas i en palatsliknande bostad. Familjens överhuvud, patriarken, fyller år och låter meddela att det är dags för honom att dra sig tillbaka. Han ska nu överlåta sitt textilföretag åt någon annan, och denna andra blir sonen Tancredi - gift med Emma. Men en man är inte stark nog att driva företaget, så även Emmas favoritson Edoardo blir delägare.
Ett halvår senare får Edoardo och hans kompis, kocken Antonio, för sig att starta en restaurang på vischan. Emma är en hunsad kvinna, hon må vara välbärgad, men hennes liv består bara av att vara hustru och mor. När hon av en slump träffar den betydligt yngre Antonio klickar det till och de inleder en kärleksaffär och har passionerade träffar i den gröna. Men precis som i förra veckans EN SYDFRANSK AFFÄR är det hela förstås dömt att gå under med dunder och brak.
-KÄRLEK PÅ ITALIEN-
SKA är alldeles makalöst italiensk. Förtexter och andra textskyltar skriker "italiensk film". De majestätiska miljöerna är enastående. Handlingen drar iväg åt operahållet, men för även tankarna till massor av tidigare filmer - italienare är ju väldigt förtjusta i skildringar av mäktiga familjer och patriarker.
Filmfotot är den här gången alldeles för överarbetat - det är nästan så att det tenderar parodi, vilket inte är meningen. Jag har nog inte sett ett så här överarbetat filmfoto i en italiensk film sedan DJANGO THE BASTARD (1969). En del kameravinklar är fullkomligt omotiverade och klippen till dessa känns ibland som jump-cuts.
Men problem-
et med KÄRLEK PÅ ITALIEN-
SKA är dialogen. Som nästan alltid är fallet, är den eftersynkad (det ekar i en utomhusscen) och väldigt simplistisk och onaturlig. Detta funkar i italienska skräckfilmer, Westerns och liknande, det tillför en viss - ibland obehaglig - stämning, men i ett drama blir det lätt lite konstigt; alldeles för artificiellt. Att dialogen är udda blir uppenbart i några scener mot slutet i vilka det dyker upp en indisk amerikansk businessman som pratar engelska. Hans repliker är mer än lovligt styltiga och onaturliga, och till skillnad från italienska, förstår jag engelska och hör när det inte funkar. Men italienare har ju en tendens att sätta bilderna och de stora gesterna i första rummet.
Tilda Swanton har flera nakenscener och vågade sexscener. Tyvärr ser hon ut som Peter Cushing, så det blir allt annat än upphetsande. Då tänder jag betydligt mer på alla scener med matlagning och scener där det ätes mat. Jävlar, vad jag blev hungrig när jag såg filmen!
Jag vill gärna tycka om KÄRLEK PÅ ITALIENSKA, men den funkar inte riktigt. Av ovan nämnda skäl.







(Malmöpremiär 1/10)