Visar inlägg med etikett Tilda Swinton. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tilda Swinton. Visa alla inlägg

lördag 1 februari 2020

Netflix: Uncut Gems

Foton copyright (c) Netflix

Priserna har regnat över UNCUT GEMS. Hittills har filmen tilldelats 22 priser och nominerats till ännu fler. Häromveckan förvånades en del över att den inte fick några Golden Globes och inte nominerades till några Oscars.

Det är inte utan att jag undrar om de som delat ut dessa priser har sett samma film som jag.

UNCUT GEMS är nämligen en ganska fruktansvärd film.

Benny och Josh Safdie har regisserat filmen, dessa två har även skrivit manus tillsammans med Ronald  Bronstein. Martin Scorsese är en av filmens verkställande producenter. Enklast kan man beskriva UNCUT GEMS så här: en massa osympatiska rollfigurer skriker och svär i två timmar och femton minuter.

Adam Sandler spelar Howard Ratner, en juvelerare i New York. Han är ett klantarsle, denne Howard, som fifflar, umgås med skumma typer, ägnar sig åt gambling, och han har problem med familjen. Självklart har han även en älskarinna. Dyrt hem och lyxprylar har han gott om, men han är tydligen konstant skyldig folk pengar.

Howard har kommit över en riktigt fet, oskuren juvel från Afrika. Enligt Howard är den värd värd miljoner. Basketspelaren Kevin Garnett spelar sig själv, och han vill ha juvelen. Han tror att den ger honom magiska krafter, så han kräver att få låna den över helgen, eftersom han ska spela en viktig match. Efter lite övertalning går Howie med på detta, men kräver att Garnett lämnar sin dyrbara ring som säkerhet. När Garnett gått sin väg springer Howard till pantbanken med ringen, och pengarna han får för den satsar han på Garnetts match samma kväll. Då dyker det plötsligt upp brutala gangsters som är ute efter Howard.
UNCUT GEMS är något slags judisk gangsterfilm; flera av rollfigurerna är judar, New Yorks juvelerarvärld är väl traditionellt judisk (eller är det jag som är fördomfull?), och filmen innehåller en del judiska tillställningar och ritualer. Med andra ord, det är som en judisk variant på Scorseses italienska gangsterhistorier. Det här hade kunnat vara intressant - om filmen haft en ordentlig story.

... Men det har den inte. Handlingen är anmärkningsvärt tunn. Filmen är fullpackad med rollfigurer och dialog, men när man tänker efter så händer det nästan ingenting. Safdie och Safdie försöker maskera denna brist på innehåll genom att göra filmen rörig och ofokuserad. Ständigt skrikande och svärande är inget som lyfter en film. Dialogen går i stil med "Fuck you! What the fuck are you doing? You fucking motherfucker! I'm gonna fuck you up, you fucking fuck! Fuck!", och när filmen äntligen är slut känner man sig nästan blästrad.
Adam Sandler har hyllats för sin insats. Folk säger sig överraskas av att tramsbyxan Sandler, känd för att göra vansinnigt dåliga filmer, faktiskt kan agera. Men det har han faktiskt visat tidigare - han har gjort en del bra insatser i mindre bra filmer. Dock brukar han i de flesta fall vara sympatisk i sina filmer, det är han inte i UNCUT GEMS. Ingen annan heller, för den delen. Hans fru är en ragata, hans barn är störiga.

Gamle, fine Judd Hirsch från TV-serien TAXI har en liten roll. Tilda Swintons röst hörs ur en telefonlur.

Slutet på den här filmen är lite bra, men vägen dit är rätt plågsam. Jag vill nog föreslå att du väljer något annat att titta på än den här. Om du nu inte är förtjust i skrikande och svordomar.










(Netflixpremiär 31/1)

tisdag 27 augusti 2019

Bio: The Dead Don't Die

Foton copyright (c) UIP Sweden
Avdelningen för filmer jag kanske tilldelar ett för högt betyg:
De senaste åren har det på YouTube ploppat upp en hel del parodier på amerikanska independentregissörer - hur skulle det se ut om den-eller-den regissören regisserat den-eller-den blockbustern? Många av de här parodierna är rätt dåliga, men en del är begåvade. Spindelmannen regisserad av Wes Anderson är nog den bästa.
Fast ofta får jag nog säga att det inte är parodier - eftersom dessa regissörer faktiskt gör filmer som är precis så som i YouTube-klippen. Jag har väldigt svårt för de flesta av de här uppburna regissörerna, jag tycker att de är rövtrista, pretentiösa, och påfallande ofta helt livlösa, kanske även själlösa. De är så uppfyllda av sin egen smarthet att glädjen försvinner ur deras verk.
Jag har tidigare bara sett en film av Jim Jarmusch; ONLY LOVERS LEFT ALIVE, som jag tyckte var rätt okej. Som jag skrev i min recension av den filmen, har jag aldrig lockats att se Jarmuschs filmer. Jag har medvetet låtit bli att se dem.
Men nu har jag sett hans zombiekomedi THE DEAD DON'T DIE. Den är faktiskt precis som de där YouTube-parodierna på independentfilm. Och att kalla filmen komedi är att ta i, eftersom den inte är rolig. Den är inte spännande eller otäck heller. Den är ingenting - den börjar och slutar, och sedan är det inte mer med det.
Bill Murray, Adam Driver och Chloë Sevigny spelar tre poliser som får fullt upp när levande döda plötsligt kliver ur sina gravar i den lilla hålan Centerville. Eller fullt upp är kanske att ta i. De ägnar sig åt så kallad deadpan comedy, vilket innebär att alla ser ointresserade och uttåkade ut. De pratar med konstpauser. Den ende som inte ser ointresserad ut, är Iggy Pop, som spelar zombie.
Tilda Swinton gestaltar en märklig skotsk begravningsentreprenör, som svingar samurajsvärd. Danny Glover, Steve Buscemi, Larry Fessenden och Selena Gomez med flera spelar några av stadens invånare. Tom Waits springer omkring i skogen.
Nu hör det till saken att jag är fruktansvärt trött på zombiegenren. Jag ser fortfarande, med glädje, om det tidiga 80-talets italienska zombiefilmer, samt ytterligare några 70- och 80-talsfilmer i genren, men i övrigt är jag allt annat än entusiastisk, bland annat beroende på de senaste årens enorma produktion av riktigt billiga, usla och likartade zombiefilmer. 
Jag gissar att många kommer att känna sig lurade av filmens trailer. Trailern får nämligen filmen att framstå om en festlig film i samma anda som SHAUN OF THE DEAD eller RETURN OF THE LIVING DEAD. Vad man får är en rätt långsam film, vars soundtrack understryker dess konstnärliga ambitioner (det vill säga, dess tråkighet). THE DEAD DON'T DIE innehåller en del splatterinslag, men inramningen förtar effekten.
... Samtidigt kan jag inte såga det här helt och hållet. Filmen är inte tillräckligt dålig för att jag ska sätta en etta, ett par scener med Swinton är lite lustiga, och visst är det kul att se Iggy Pop som zombie.
 









(Biopremiär 30/8)
-->

onsdag 21 november 2018

Bio: Suspiria (2018)

Foton copyright (c) Amazon Studios

Att göra en nyinspelning av Dario Argentos mästerverk SUSPIRIA från 1977 känns inte bara fullkomligt onödigt. Det är dessutom direkt dumdristigt. Hur kan man göra en nyinspelning av en film vars storhet inte ligger i handlingen - handllingen är tunn - utan på dess helhetsupplevelse; filmfoto, scenografi, musik med mera?

Det kan man genom att göra något nästan helt annat av det ursprungliga materialet.

Jag såg inte Luca Guadagninos förra film; den uppmärksammade CALL ME BY YOUR NAME. Däremot såg jag filmen han gjorde dessförinnan; A BIGGER SPLASH. Den tyckte jag inte var speciellt bra. Efter att ha sett den, tyckte jag bara att det var märkligt att Guadagnino skulle ge sig på SUSPIRIA.

Ännu konstigare blev det när manusförfattaren David Kajganich, som även skrev A BIGGER SPLASH (vilken för övrigt också är en remake), gick ut med att han inte gillar Argentos SUSPIRIA. Va? Varför välja en författare som inte tycker om det ursprungliga verket?

... Fast detta var kanske en bra idé. Jag har själv alltid tyckt att det känts onödigt att göra nyinspelningar av bra filmer - varför inte ta en gammal film som var dålig, men som hade potential till att bli något bra? Det var kanske så Kajganich tänkte i det här fallet - han fick tillfälle att rätta till en film han inte gillar. Här måste jag skjuta in att nästa film gjord efter manus av Kajganich är den nya versionen av JURTJYRKOGÅRDEN. Mary Lamberts 80-talsfilm gillas av många, men hennes film var trots allt långtifrån lika otäck som Stephen Kings roman - så de försöker väl rätta till detta nu, inspirerade av framgångarna med DET.
Åter till SUSPIRIA. Efter premiären under filmfestivalen i Venedig, har åsikterna om Guadagninos film gått isär. Många hylllar den och kallar den en riktigt, riktigt bra film. Många hatar den passionerat. De sistnämnda är framför allt fanboys som inte tolererar att man vågat röra en av deras favoritfilmer, eftersom det förstås är förbjudet. Det får man ju inte! Hatarna verkar mest hata filmen för att de ska hata  den, och de vägrar se den för vad den är.

Det är lite synd att Guadagninos film har titeln SUSPIRIA. Den hade nog vunnit på att heta något helt annat - eftersom den skiljer sig så pass mycket från Argentos film. Denna nya film är nämligen ett två och en halv timme lång art house-film, men flera långa dansinslag - och men en del överaskande grova splatterscener.

Den nya filmen utspelar sig inte i Freiburg, men väl i Berlin. Det är 1977, Baader-Meinhof och deras RAF dominerar nyheterna. Hit anländer Susie Bannion (Dakota Johnson; varför rollfiguren döpts om från Suzy till Susie kan man undra) från Ohio för att provdansa för ett världsberömt danskompani.

Berlin är grått och ogästvänligt. Susie provdansar, godkänns och stannar därför kvar. Danskompaniet leds av madame Blanc (Tilda Swinton), en legendarisk och respekterad dansös, som ska sätta upp verket "Volk". Rollfiguren Blanc har kallats "Pina Bausch från helvetet".

Flickor från kompaniet försvinner på de mest mystiska sätt. När tjejen som skulle dansa huvudrollen i "Volk" plötsligt är väck, tilldelas nykomlingen Susie denna roll.

Tilda Swinton spelar även SUSPIRIAS manliga (!) huvudroll, den åldrade psykologen doktor Josef Klemperer, som haft några av kompaniets dansöser som patienter. Tjejerna har lidit av vanföreställningar om häxor och häxsabbater på dansakademin, och när de försvinner börjar Klemperer undersöka hur det verkligen står till.

Jodå, visst är det en häxa som ställer till det. Mater Suspiriorum, suckarnas moder. Och visst råkar Susie och några av de andra töserna illa ut.

Dario Argentos film från 1977 är en surrealistisk mardröm; en vacker, ond saga berättad med knalliga färger, blodiga mord, och fantastisk, högljudd filmmuik av Goblin. Någon logik i händelserna förekommer knappt alls, tvärtom är filmen direkt ologisk - den bygger på mardrömmens skeva logik.
Tonen i Luca Guadagninos film är radikalt annorlunda. Färgerna är så få att filmen närmast är svartvit. Berlin är deprimerande. David Kajganich har sagt att hans version handlar om Tysklands skuldkänslor efter andra världskriget. Argentos version handlar om häxor.

Tyskland, dans och häxor, det är i stort sett det enda de två filmerna har gemensamt. Den nya filmen står på helt egna ben. Det är en helt annan typ av film. Jag kan mycket väl tänka mig att 2018 års SUSPIRIA kan gå hem hos en publik som inte vanligtvis tittar på skräckfilmer och som säkert fnyser åt Argentos filmografi. Fast denna publik lär chockas av de grova våldsindslagen.

Det konstnärliga, aningen pretentiösa anslaget markeras redan i inledningen - filmen börjar med en textskylt som förmedlar att detta är en berättelse i sex akter och en epilog. Varje akt har en titel. Detta är lite fånigt och för tankarna till Lars Von Trier.

SUSPIRIA kan kanske jämföras med BLACK SWAN. Dock är SUSPIRIA en mer renodlad skräckfilm. Själv tycker jag inte att den är alltför otäck, men inramningen - de fula delarna av Berlin, den nedgångna dansakademin, det märkliga persongalleriet - skänker en genomgående obehaglig stämning. Trots att filmen är så lång som den är, upplevde jag den inte som tråkig; jag satt hela tiden och undrade vad som skulle ske härnäst, vad allt skulle leda fram till.
Dakota Johnson är väl okej som Susie Bannion, medan Tilda Swinton är fascinerande i sina roller - hon gör en tredje rollfigur mot slutet av filmen. Varför Swinton även spelar dr Klemperer vet jag inte. Det finns säkert en konstnärlig baktanke med detta, något man ska fatta, men det är väl jag för dum för. Jag satt mest och tänkte att den där maskeringen måste vara varm och obekväm att ha på sig. Chloë Grace Moretz har en väldigt liten roll, holländskan Renée Soutendijk (från Paul Verhoevens DEN FJÄRDE MANNEN) spelar  en av de mystiska tanterna på akademin, och Jessica Harper, som spelade Suzy Bannion i originalet, har en liten roll. Guadagnino har  lyckats hitta många bra ansikten till sin film; de flesta medverkande i denna kvinnodrivna film ser udda ut, och de beter sig även udda.
Stor tonvikt har lagts på dansen, det övas och det är föreställning. Utan att spoila slutet, måste jag säga att filmens sista kapitel, akt 6, inleds på ett alldeles magnifikt sätt; det är häpnadsväckande bisarrt. Blodbadet detta övergår i är dock så överdrivet att jag upplevde det som direkt komiskt - och jag vet inte om detta är meningen. Slutet är inte alls det samma som i Argentos film.

Thom Yorke från Radiohead; ett band jag verkligen inte gillar, står för filmmusiken. Bortsett från en vedervärdig sång under för- och eftertexterna gör han ganska bra ifrån sig. På ett par ställen för hans musik tankarna till Fabio Frizzis tema från Lucio Fulcis THE BEYOND.

Man har tagit fasta på Suckarnas Moder på ljudspåret. Det suckas, flåsas och andas mest hela tiden. Dansöserna stånkar och stönar när de hoppar omkring på dansgolvet.

Så, för att sammanfatta - vad tycker jag om Luca Guadagninos SUSPIRIA? Jo, jag tycker om den. Det är en rätt bra film. Nej, mer än så. Det är en riktigt bra film. Den är långtifrån lika bra som originalet, men till skillnad från de flesta andra nynspelningar, är det här ett helt fristående, eget verk som hade mått bäst av att slippa jämföras med klassikern den bygger på.

Även om jag alltså gillar den nya SUSPIRIA, lär det dröja ett bra tag innan jag ser om den. Argentos film kan man se hur många gånger  om helst, man kan ständigt hitta nya detaljer man inte tidigare lagt märke till. Guadagninos film är för dyster och allvarlig för att klara alltför många återbesök.
  
    





(Biopremiär 23/11)

torsdag 27 oktober 2016

Bio: Doctor Strange

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Seriefiguren Dr Strange skapades 1963 av Stan Lee och Steve Ditko - fast det skulle inte förvåna mig om Ditko hävdar att det egentligen var han som hittade på figuren och skrev alla äventyr själv, medan Lee tog åt sig äran. Eftersom Ditko är galen har jag lite svårt att tro på allt han påstår.

I vilket fall: jag har läst ganska lite Dr Strange-serier. Jag vet inte om jag läst några av de tidiga avsnitten av Lee och Ditko - jag har för mig att de dök upp i någon av Atlantics tidningar, men jag kan minnas fel. Däremot minns jag som igår när jag fick nummer 3/1974 av Semics kortlivade Conantidning med blandade superhjälteserier. Conan, tecknad av Barry Smith, gjorde ett outplånligt intryck på mig, men jag tyckte även att Dr Stranges fajt med Dormammu med det brinnande huvudet var asfräck. Även om jag inte begrep ett dugg. Dr Strange-avsnitten i Semics Conan skrevs av Roy Thomas, medan Gen Colan och Tom Palmer stod för teckningarna.

Orsaken till att jag aldrig brytt mig om Dr Strange, är att det är för mycket flum och kosmiskt mumbo-jumbo. Samma orsak som till varför jag inte läst Silversurfaren. Dessutom har jag lite svårt för figurer med lite för mäktiga och märkliga krafter; som kan trolla och fixa precis allting med en handvändning, i serier där precis allting kan hända. Jag vet inte hur det var med Dr Strange, men Silversurfaren var dessutom försedd med högtravande svammel.

I slutet av 1970-talet försökte Marvel Comics göra TV av sina figurer. Hulk blev ju en rejäl succé på TV, medan Spindelmannen förvandlades till en lika konstig som kortlivad TV-serie. Det kom två TV-filmer om Kapten Amerika som inte slog an - och så gjordes ett pilotavsnitt om Dr Strange med Peter Hooten i titelrollen. Den här filmen är rätt bra, faktisk; den har sådant där skönt 70-talsstuk och hjälten har en bra mustasch. Dock blev det aldrig mer än en pilot.

1992 släppte Charles Bands bolag Full Moon filmen DOCTOR MORDRID, gjord direkt för videomarknaden och regisserad av Band och hans far Albert. Enligt Wikipedia hade Charles Band en option på Marvels seriefigur, men denna gick ut innan hans Dr Strange-film blev gjord. Istället för att skrota projektet, skrevs manuset om. Om detta verkligen stämmer vet jag inte - varför skulle Band haft en option på Dr Strange?

DOCTOR MORDRID är en av de bättre filmerna från Full Moon. Jeffrey Combs spelar Anton Mordrid, och han är Strange - även om namn och detaljer ändrats. Budgeten är låg och filmen är märkligt kort - efter 74 minuter tar den plötsligt slut. Den är dock trevlig och snygg; den är lite mysigt glassig och färgglad, så som Full Moons filmer var på den tiden. Jag såg om den idag efter att jag kommit hem från pressvisningen av den nya DOCTOR STRANGE. En intressant detalj är att två scener ur DOCTOR MORDRID återkommer i DOCTOR STRANGE. Visst är det märkligt att båda filmerna innehåller en strulande godisautomat ... Och den stämningsfulla scenen med Stranges siluett (se bild här under någonstans) finns också med i DOCTOR MORDRID.

Den nya DOCTOR STRANGE, ja. Till saken! har ni hojtat ett tag nu. Scott Derrickson (SINISTER) har regisserat den här filmen, som fått överraskande gott mottagande redan innan premiären. Även om jag alltså inte är fan av serien, så hade jag vissa förväntningar på Derricksons film. Och jo, jag får nog säga att de infriades. DOCTOR STRANGE är en av de bättre Marvelfilmerna; den är underhålllande, småkul, och kommer undan med en del dumheter tack vare sina skådespelare.

Benedict Cumberbatch spelar dr Stephen Stange, antagligen världens skickligaste kirurg; svinrik, stöddig - och förälskad i dr Christine Palmer (Rachel McAdams), som tycker att Strange måste skärpa sig. Men så kör Strange av vägen med sin dyra bil (i eftertexterna påpekas att det är farligt att kolla sin mobil medan man kör bil), han blir svårt skadad - och darrhänt.

Stephen Strange tipsas om att det i Katmandu finns ett ställe där man kan lära sig magiska tricks som värsta Mandrake. Strange beger sig dit i hopp om att bota sina händer, hittar stället, och efter lite bråk med Den Äldsta (Tilda  Swinton utan hår); som är mäktigast och bestämmer i templet, antas Strange och börjar träna. Han lär sig trollformler, hans astralkropp kan lämna kroppen, och han övar lite kung fu och har sig.

Detta kommer till pass, eftersom Mads Mikkelsen spelar den slemme Kaecilius, som sminkat sig som en glamrockare från 70-talet (eller som Broder Daniel?) och som tillsammans med sitt sinistra gäng (Scott Adkins är en av dem) vill krossa världen med hjälp av superdemonen Dormammu. Eller hur det nu var.

Visst. Det är en hel del mumbo-jumbo. Andlighet, new age, trolleri, demoner, fan och hans moster. Men filmen kommer undan med detta - tack vare Benedict Cumberbatch. Hans Dr Strange är nämligen en rätt rolig hjälte med knastertorr humor. Han är sarkastisk. Han driver med de visa, gravallvarliga munkarna. Tillsammans med Swinton, McAdams och övriga skådisar lyckas han lyfta filmen, och det ganska rejält.

Dr Mordrid? Nej, Dr Strange.

Datoranimerade effekter är det gott om, egentligen fläskas det på alldeles för mycket med sådana. Ett genomgående tema i filmen är kalejdoskop. Flera gånger viks storstäder ihop till kalejdoskopliknande formationer när hjältar och skurkar drabbar samman - dessa scener påminner om liknande i INCEPTION. Och ja, självklart är slutstriden alldeles för lång och utdragen. Dock är det långtifrån lika påfrestande som det brukar vara.

Stan Lee dyker upp i en buss. En liten bit in i eftertexterna får vi en liten bonusscen, och när sluttexterna rullat klart kommer ytterligare en scen. Denna bjuder på en twist, så man bör allt sitta kvar. Av någon outgrundlig anledning är filmen barnförbjuden. Där måste det ha blivit fel.

För att sammanfatta: Jag gillar DOCTOR STRANGE.

Och DOCTOR MORDRID.






(Biopremiär 28/10)

onsdag 17 februari 2016

Bio: A Bigger Splash

Foton: Sandro Kopp & Jack English © 2015 Frenesy Film Company. All Rights Reserved.

Avdelningen för skådespelare på betald solsemester:

År 2003 kom Francois Ozons film SWIMMING POOL. Jag minns den som rätt okej, främst för att den såg ut- och kändes som en gammal Eurotrashfilm av till exempel Joe D'Amato, men jag kommer inte ihåg så mycket mer av den än att Charlotte Rampling visade upp sig naken och att det förekom en dvärg. Ozons film var en nytolkning av Jacques Derays BASSÄNGEN från 1969, som jag inte har sett. Nu har italienaren Luca Guadagnino (KÄRLEK PÅ ITALIENSKA) gjort ännu en version av den här storyn.

Tilda Swinton spelar den Bowieinspirerade rockstjärnan Marianne Lane, som har problem med rösten och inte får prata. Hon lever med en yngre man, Paul (Matthias Schoenaerts), och när de semestrar på en italiensk ö, dyker plötsligt Mariannes excentriska ex Harry (Ralph Fiennes) upp tillsammans med sin dotter Penelope (Dakota Johnson). Plötsligt är tillvaron inte så idyllisk längre. Även om det var Harry som sammanförde Marianne och Paul, är han fortfarande kär i henne. Hon verkar också fortfarande ha känslor för Harry. Harrys förhållande till dottern är lite osunt, och Paul verkar dras till Penelope. Harry limmar på ytterligare ett par kvinnor. Svartsjukan ligger tjock och det kan aldrig sluta väl.
Det spelar ingen roll att det är ytterst kompetenta karaktärsskådespelare i rollerna. Denna lite mer än två timmar långa film känns som fjorton timmar. Jag tittade på klockan oräkneliga gånger. "Har det bara gått en halvtimme? Är det nittio minuter kvar? Nu får det hända något!". Om jag börjat se filmen på TV hade jag bytt kanal efter fem minuter. Ralph Fiennes är lite kul, men det hindrar inte filmen från att vara skittråkig. Först under dess sista halvtimme börjar det bli lite intressant och engagerande, men då är det för sent.

A BIGGER  SPLASH består mest av scener där rollfigurerna går runt och babblar om ointressanta saker. Ja, inte Tilda Swinton, eftersom hon inte får prata. Ibland får vi korta flashbacks från Mariannes och Harrys tid tillsammans med knark och fester. Mariannes rockkarriär får vi bara se väldigt korta snuttar av - vilket kanske är bra, eftersom hon för tankarna till Meryl Streep i RICKI AND THE FLASH. Hon ser bara ut som en utklädd skådis i tillbakablickarna.
Det är väldigt mycket naket i filmen. Både Ralph Fiennes och Matthias Schoenaerts visar upp organet. Fiennes gör en lång scen på flera minuter helnaken, med Stellan dinglande.

De hade kanske kul och trevligt när de spelade in den här filmen, det är onekligen välspelat, men jag tycker att manuset är illa disponerat, större delen av filmen går på tomgång, handlingen rör sig sällan framåt, och rollfigurerna är alla osympatiska vilket gör att man inte kan engagera sig.

Det lär inte dröja länge innan jag har glömt bort den här.

Se A BIGGER SPLASH tillsammans med kalkonen BY THE SEA för den ultimata upplevelsen. Två evighetslånga filmer om uttråkade människor på solkusten.

Härnäst ska Luca Guadagnino regissera en nyinspelning av Dario Argentos SUSPIRIA. Vem bad om den? Enligt IMDb ska Dakota Johnson och Tilda Swinton medverka i den.

Både Swinton och Fiennes är förresten med i HAIL, CAESAR!, som också har premiär den här helgen. Se den istället.








(Biopremiär 19/2)

tisdag 16 februari 2016

Bio: Hail, Caesar!

Foton copyright (c) UIP
Jag har slutat att se fram emot bröderna Coens filmer, eftersom jag ofta blir besviken. Jag ser att jag visst gav INSIDE LLEWYN DAVIS en trea i betyg, men jag minns ingenting alls av den.
... Men så kommer då nya komedin HAIL, CAESAR! - och den visar sig vara en av brödraparets allra bästa filmer. Det här är det bästa de gjort sedan O, BROTHER WHERE ART THOU? från år 2000. Dessutom är det den roligaste film jag sett på väldigt, väldigt länge - som komedi är filmen enastående.
Förra veckan hade TRUMBO premiär; en film om Hollywood på 1940- och 50-talen. HAIL, CAESAR! känns lite som en tandemfilm till TRUMBO, för även Coensbrödernas film avhandlar kommunister och mäktiga skvallerkrönikörer i Hollywood.
Det är tidigt 1950-tal. Josh Brolin spelar Eddie Mannix, som jobbar på filmbolaget Capitol. Han är något slags fixare som reder ut alla problem och håller produktionerna på rätt köl. Och stora problem uppstår under inspelningen av det episka romardramat HAIL, CAESAR - A TALE OF THE CHRIST. Filmstjärnan Baird Whitlock (George Clooney), som har huvudrollen, drogas under inspelningen och förs bort - Wayne Knight (Newman i SEINFELD) är skitrolig som den harpspelande, nervöse statisten som drogar Baird. Baird förs bort och hamnar hos en grupp kommunistiska manusförfattare, som vill ha hundra tusen dollar i lösen för stjärnan.
Mannix har fler problem att lösa. Vattenbalettstjärnan DeeAnna Moran (Scarlett Johansson) är gravid, vilket absolut inte får komma ut - hon är inte gift, och hennes image är att vara oskuldsfull. Regissören Laurence Laurentz (Ralph Fiennes) spelar in ett drama och tvingas placera den bonnige cowboyskådisen Hobie Doyle (Alden Ehrenreich) i huvudrollen som elegant societetskille. Hobie kan inte agera. Och så dyker Tilda Swinton upp som tvillingarna Thora och Thessaly Thacker, konkurrerande skvallerkrönikörer som hatar varandra. De motsvarar Hedda Hopper och de vill göra ett avslöjande som kan krossa Baird Whitlocks karriär.
Det enda sättet att göra klassisk Hollywoodmusikal på idag, är att göra en film om det gamla Hollywood - och bröderna Coen går verkligen loss i den här filmen. Estetiskt sett är HAIL, CAESAR! en film som får en att trilla baklänges med mungiporna uppe vid öronen. Filmen går i sköna TechniColorfärger, miljöskildringen är utmärkt, och vid ett par tillfällen serveras shownummer som skulle kunna vara hämtade ur MGM-filmer från 50-talet - som den Esther Williams-inspirerade vattenbaletten med Scarlett Johansson i centrum.
... Och så har vi Channing Tatum. Jösses. Han spelar Gene Kelly-varianten Burt Gurney. Även om han bara medverkar i ett par scener, så står dansnumret med sjömän på en bar ut. Gene Kelly torde applådera i sin grav. Det här måste ses - det är otroligt imponerande. Vem hade förväntat sig det här av Channing Tatum?
Det förekommer fler kända namn i rollistan, ibland i minimala roller: Jonah Hill, Frances McDormand och Clancy Brown, för att nämna tre. En av smårollerna får jag inte glömma:
Christopher Lambert! Han gör sitt livs roll som den svenske regissören Arne Seslum. Ge karln en Oscar! Jag skrattade så att jag grät när han pratade om sin fru och sina barn hemma i Malmö.
Alden Ehrenreich är strålande som den sjungande cowboyen. Jag kände igen Ehrenreich, men kunde inte placera honom. Nu kollade jag upp honom. Han medverkade i Francis Ford Coppolas usla TWIXT, men han gjorde även den manliga huvudrollen i floppen BEAUTIFUL CREATURES. I min recension av den sistnämnda skrev jag att Ehrenreich ser lite udda och gammaldags ut, och det är väl därför han funkar så otroligt bra i HAIL, CAESAR!
HAIL, CAESAR! är verkligen en film för cineaster - men jag hoppas att även "vanliga" biobesökare går och ser den. Sådana här filmer går det inte en på hundra, det går knappt en på tusen. Filmer som den här görs alldeles, alldeles för sällan nuförtiden. HAIL, CAESAR! är oförskämt rolig, underhållande, och en njutning från början till slut!







(Biopremiär 19/2)

-->


onsdag 19 augusti 2015

Bio: Trainwreck

Foton copyright (c) UIP
Judd Apatows nya komedi TRAINWRECK lär främst bli ihågkommen för ännu ett vansinnesdåd i USA; ännu en biografmassaker. En dåre öppnade eld under en visning av just denna film. Enligt uppgift var gärningsmannen rabiat antifeminist, men om detta verkligen var orsaken till dådet låter jag vara osagt - det låter lite för osannolikt; som en efterkonstruktion. Manuset till TRAINWRECK är författat av Amy Schumer, som även innehar huvudrollen, men jag upplever inte innehållet som särdeles feministiskt. Det här är ännu en vulgär grabbkomedi - fast med grabbigheten applicerad på kvinnor.
Judd Apatow har gjort ett par kul filmer, som THE 40 YEAR OLD VIRGIN. Han har även gjort en del som inte är något vidare. TRAINWRECK har fått en hel del uppmärksamhet, kanske mest beroende på Schumer, men filmen är inget vidare. Tvärtom är det en ganska ... irriterande film.
Amy Schumer spelar Amy - ett rollnamn Schumer säkert tyckte var lätt att komma ihåg. Amy jobbar som journalist på en skräpig sensationstidning; S'nuff, med en fullkomligt osannolik redaktionschef (Tilda Swinton). Redan som barn fick Amy av sin far lära sig att monogami är en orealistisk företeelse. Amy har hållit på detta sedan dess, vilket lett till att hon som vuxen är cynisk, bitter, betar av den ene killen efter den andre, och super och röker på. Men så skickas hon iväg på ett oönskat uppdrag: hon ska intervjua idrottsläkaren Aaron (Bill Hader). Han är Amys motsats, men efter att han bjudit ut henne dröjer det inte länge innan de två är ett par. Detta strider mot allt Amy tror på, och hennes tillvaro kompliceras.
TRAINWRECK lider av två stora problem. Det ena är att Amy är en fruktansvärt jobbig kvinna. Ja, det flesta rollfigurer i filmen är ganska hemska människor, men Amy är en person jag inte skulle stå ut med i mer än tio minuter. Aaron är en torrboll. Att de här två typerna faller för varandra känns inte alltför sannolikt. Aaron säger flera gånger att han insett att han älskar Amy. Varför då? Det framgår inte riktigt vad det är som charmar honom.
Filmens andra problem är dess typiskt amerikanska sätt att vara "edgy" och frispråkig. Rollfigurerna, och i synnerhet Amy, svär och använder grovt språk hela tiden, och de pratar om sex så ofta som möjligt. Det känns som om det är ett gäng fjortonåringar som försöker tuffa sig. Filmen innehåller ett par sexscener - och då behåller förstås Amy underkläderna på, medan killen visar rumpan. Modigare än så blir det inte. Amerikaner är ju lite pryda på ett märkligt sätt.
När TRAINWRECK går mot sitt slut, vilket dröjer eftersom filmen varar över två timmar, ändrar den spår en aning och blir mer av ett drama. Slutscenen är mest konstig.
Det är inte mycket i filmen som är roligt. John Cena är kul som en väldigt korkad muskelknutte Amy dejtar. Här finns en film-i-filmen; THE DOGWALKER med Daniel Radcliffe och Marisa Tomei. Denna är mycket roligare än den egentliga filmen. Jag skulle hellre se den än Apatows film. Jag gillade ett Keyser Söze-skämt. Några amerikanska kändisar medverkar som sig själva. Matthew Broderick är den ende jag känner till.
Jag brukar ofta irritera mig på grabbar med grabbigt - i betydelsen bonnigt vulgärt - beteende. Det blir inte roligare för att det är kvinnor som beter sig så. Och det är inget beteende jag tolkar som feministiskt, om det nu är tänkt så. Snarare lite korkat.
Den Apatowproducerade BRIDESMAIDS är allt det TRAINWRECK inte är. Framför allt rolig.








(Biopremiär 19/8)



fredag 21 mars 2014

Bio: The Grand Budapest Hotel

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige
Nu är det åter dags för mig att vara gubbjäveln som går mot strömmen. Det händer ju lite då och då - och i synnerhet när vissa omhuldade regissörer är i farten. Som Michel Gondry, Spike Jonze - och som i det här fallet Wes Anderson. Tre regissörer jag gärna klumpar ihop och som jag ofta har svårt att hålla isär. Tre regissörer jag aldrig gillat, tvärtom har jag irriterat mig på deras verk; deras kombination av crazy och konstnärlighet som mest känns krystat pretentiöst.
THE GRAND BUDAPEST HOTEL är Wes Andersons största kommersiella framgång hittills; fiolmen är en så kallad limited release i USA, men den tilltänkta publiken - och fler än de - har gått man ur huse. En god vän hävdade att till och med jag bör gilla filmen och tycka att den är rolig. Pressvisningen i Malmö slog publikrekord. Intresset var massivt.
Beklagar. Jag gillade inte filmen den här gången heller. Jag tycker inte att det här är speciellt mycket bättre än DEN FANTASTISKA RÄVEN och MOONRISE KINGDOM, vilka båda fick två syndiga dvärgar i betyg av mig.
Större delen av filmen berättas i en flashback within a flashback. Tom Wilkinson spelar en man som berättar om när han på 1980-talet besökte The Grand Budapest Hotel i ett fiktivt öststatsland och där träffade hotellets ägare (F Murray Abraham), som berättar om när han började som hisspojke där under mellankrigstiden. Huvudperson då är Gustave H (Ralph Fiennes), concierge på hotellet. Gustave får ärva en värdefull renässansmålning och en massa intriger uppstår.
Tempot i filmen är högt, väldigt högt, och det liknar Andersons animationer. Men mest ser det ut som om en maskeradlåda har exploderat. Färgerna är knalliga, skådisarna ser ut att vara utklädda, de flesta spelar över så att det visslar om det, det är rätt studentikost, och känns mest som ett bisarrt barnprogram med för hög budget.
En farlig massa skådisar poppar upp framför kameran: Adrien Brody, Willem Dafoe, Bill Murray, Jeff Goldblum, Harvey Keitel, Jude Law, Edward Norton, Soirse Ronan, Léa Seydoux, Tilda Swinton, med flera. Alla utspökade.
Min mormor brukade kalla sådant här "glyttatrams". Fast enligt henne var höjden av glyttatrams Helan & Halvan och Nils Poppe. Min farmor tyckte precis tvärtom, allt som var gammalt och speciellt allt som var svartvitt var per automatik bra. Han satt en kväll och såg VARULVEN bara för att den var svartvit. Hon hade ingen aning om vad det var, och blev väldigt förvånad när huvudpersonen plötsligt blev hårig och bet folk. Dagen efter sa hon "Såg ni filmen igår? Som han ble'!".
Det där sista hade förstås inget med Wes Anderson att göra.
Mer än att jag tycker att han ägnar sig åt glyttatrams.








(Biopremiär 21/3)

-->



söndag 16 februari 2014

Bio: Only Lovers Left Alive

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
STRANGER THAN PARADISE. DOWN BY LAW. MYSTERY TRAIN. DEAD MAN. GHOST DOG. BROKEN FLOWERS. Jag vet inte om jag vågar erkänna det, men jag har faktiskt inte sett en enda film av Jim Jarmusch. Nix. Inte en enda. Jag har aldrig någonsin lockats att se dem - däremot har jag alltid irriterat mig lite på Jarmusch själv. Ett par av hans filmer har jag haft stående osedda på hyllan i flera år - tills jag sålde dem.
Kanske borde jag låtit bli att se Jim Jarmuschs senaste film - enbart för att kunna fortsätta att kokettera med att aldrig ha sett hans filmer. Men nu såg jag den - det handlar trots allt om en genrefilm och den verkade intressant. Jag missade pressvisningen, så jag såg den på en hyfsat välbesökt ordinarie visning. Det är inte varje dag man går på bio och ser en vampyrfilm - och hela publiken utgörs av vuxna människor.
Vore jag 25 är det mycket möjligt att jag älskat den här filmen, eller åtminstone tyckt mycket, mycket om den. Tom Hiddleston, som spelar den åtskilliga sekel gamla vampyren Adam, ser ut att ha klivit ut ur Neil Gaimans Sandman. Han är musiker, samlar på gitarrer och det förekommer massor av elgitarrfetischism. Nu är jag inte 25, men här finns fortfarande mycket som tilltalar mig. ONLY LOVERS LEFT ALIVE påminner en hel del om europeisk genrefilm från 1970-talet. Jag tänker på italiensk- och fransk film. Här finns vissa drag av Jean Rollin: det långsamma, vemodiga, melankoliska. Jag tänker på den sorgsne vampyrkungen som dystert sitter på en kyrkogård i Rollins REQUIEM FOR A VAMPIRE, spelar flygel och vet att vampyrernas era är över.
Adam och Eve (Tilda Swinton) har älskat varandra i flera hundra år, men för att inte tröttna på varandra låter de ibland bli att träffa varandra under längre perioder - ett par decennier, kanske var det till och med sekel? Nu är det dock dags för en återträff. Eve bor i Tanger och glider runt i tomma, mystiska gränder; Adam bor i Detroit. De här två vampyrerna har lagt av med att bita människor - eller zombier, som de kallar levande människor. Istället har de kontakter på sjukhus och de förses med blod. Ibland dyker den uråldriga vampyren Marlowe (John Hurt) upp, en dyster herre som har kvar en flaska med det allra sista helt rena blodet, eller vad han nu kallade det.
Långt om länge hamnar Eve i Adams lägenhet i Detroit - men då dyker plötsligt Eves lillasyster Ava (Mia Wasikowska) upp. Hon är ung och vild och ställer till det, eftersom hon inte kan låta bli att bita ihjäl människor.
ONLY LOVERS LEFT ALIVE är en väldigt snygg film. Den har dessutom ett coolt soundtrack. Ibland blir dialogen lite väl banal, närmast löjeväckande, när vampyrerna beklagar sig över hur zombierna har misskött den här planeten. Liksom gammal Eurohorror är tempot långsamt, väldigt långsamt, och stora delar av filmen händer det absolut ingenting - vilket liksom är poängen. Jag gillar till exempel långsamma Jess Franco- och Jean Rollin-rullar där det inte händer så mycket, men i Jim Jarmuschs fall blir det kanske lite väl långsamt, eftersom hans film varar hela två timmar och tre minuter - och inte 80 minuter, som 70-talsfilmerna. Jag associerar även till Tony Scotts BLODSHUNGER med Catherine Deneuve och David Bowie.
Den som förväntar sig en skräckfilm lär vi gruvligt besviken. Vampyrerna till trots är detta ingen spänningsfilm. Det är meningen att filmen ska vara romantisk, men till skillnad från en del andra kritiker tycker jag inte att den är det. Men det är en rätt bra film - men så gillar jag ju sådant här.
  






(Biopremiär 14/2)

-->