Visar inlägg med etikett Thorbjørn Harr. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Thorbjørn Harr. Visa alla inlägg

lördag 24 oktober 2020

Netflix: Kadaver

Foton copyright (c) Netflix

Igår hade en ny, svensk skräckfilm; ANDRA SIDAN, biopremiär. I förrgår hade en ny, norsk skräckfilm premiär på Netflix - KADAVER, som är en Netflixproduktion inspelad i Tjeckien.

Jag hade vissa förhoppningar på den här filmen, som skrivits och regisserats av långfilmsdebuterande Jarand Herdal. Handlingen verkade intressant, och av bilder ur filmen att döma såg den ut att vara snygg.

Jodå. Nog för att det är snyggt, alltid. Åtminstone ibland. Filmen utspelar sig på ett pampigt gammalt hotell med tacksamma miljöer, och den varma färgskalan med mycket rött får mig ibland att associera till Dario Argento.

... Men detta är det enda positiva jag har att säga om Herdals film, eftersom den visade sig vara fascinerande dålig och väldigt svår att sitta igenom, trots att den bara varar 86 minuter.

KADAVER utspelar sig efter katastrofen. Vad som hänt nämns aldrig, men Norge ligger i rykande ruiner och stora delar av befolkningen - kanske alla? - lever i nöd. Gitte Witt spelar den före detta skådespelerskan Leonora, som bor med sin man Jacob (Thomas Gullestad) och lilla dotter Alice i en mörk, halvt raserad lägenhet.

En dag dyker det upp en märklig man på gatan utanför. Han säljer biljetter till en teaterföreställning som kommer att ske på ett gammalt hotell. Unik underhållning som ska lätta upp den hårda vardagen. Köper man en biljett för man även en middag på hotellet. Leonora ger gubben alla sina pengar, och beger sig tillsammans med Jacob och Alice till hotellet.

 

Väl där placeras de vid dukade bord i en flott sal. De serveras en fin middag (och redan här gissade jag vad det är de egentligen äter). Mannen bakom teaterföreställningen, Mathias (Thorbjørn Harr), gör entré på en scen och berättar att det är en interaktiv pjäs. Publiken ska ta på sig masker och sedan gå runt i hotellet, där olika scener spelas upp.

De olika scenerna blir alltmer otäcka. Folk försvinner. Folk torteras och mördas och blodet sprutar. I dolda rum hittar Leonora slaktare. Vad är verklighet och vad är teater?

Samtliga rollfigurer, inklusive Leonora och Jacob, är osympatiska. Det är omöjligt att känna något för dem och att engagera sig i den krystade handlingen, vars budskap är lite för övertydligt. KADAVER är fullkomligt spänningsbefriad. Tvärtom är den enastående tråkig, det här är bara en lång väntan på att den ska ta slut.

 

Anslaget är rätt pretentiöst. Eftersom filmen handlar om teater, blir dialogen förstås rätt teatralisk och onaturlig, även när det är meningen att det inte ska vara en pjäs. Tonen är gravallvarlig och här finns ingen antydan till humor.

Filmen är postapokalyptiskt för att kunna skildra desperata människors tilltag i hårda tider - men jag tror att KADAVER hade blivit väldigt mycket bättre om den utspelade sig i ett nutida Norge (ja, kanske inte 2020, det hade blivit rätt visset). Om den handlade om en vanlig, sympatisk, trevlig familj som lever ett tryggt medelklassliv, och som hamnar i en bisarr, interaktiv helvetespjäs där de måste slåss för livet på riktigt. Den postapokalyptiska inramningen känns bara krystad. Hela filmen känns krystad. Det hade kunnat dock kunnat bli en bra kortfilm modell THE TWILIGHT ZONE av det här.

Just det: av någon anledning tror Netflix att deras tittare inte vill se filmer på norska. Därför spelas KADAVER automatiskt upp i en engelskdubbad version! Man måste själv gå in i inställningarna och ändra. Otroligt fånigt.



 

 

 

(Netflixpremiär 22/10)