Foton copyright (c) Jair Sfez
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!
Fransk feelgood, till och med. Eller tantfilm.
Det är bara att konstatera att jag nog inte tillhör den här filmens målgrupp. Jag har inga problem med mysiga, franska feelgoodfilmer; jag brukar gilla sådana, men just den här känns mest gjord för mogna damer som suktar efter Francois Cluzet, en fin skådespelare som är lite lik Dustin Hoffman. Fast längre. Och franskare.
Cluzet spelar Jean-Pierre Werner, läkare i en by på vischan i, antar jag, Frankrikes norra delar. Han är väldigt omtyckt i denna håla där alla känner alla, men så visar det sig att Werner gått och fått en hjärntumör. Werners läkare vill att han ska sluta jobba och låta en ersättare ta över, så stadsbon Nathalie (Marianne Denicourt) skickas till mottagningen. Werner, som inte berättat för någon om sin sjukdom, tycker inte alls om att ha Nathalie där, så han är sur och vresig. Byborna och patienterna har också lite svårt att acceptera nykomlingen, även om hon - förstås - är ytterst duglig. Werner behandlas för sin sjukdom. Kommer han att bli frisk? Kommer han att bli vän med Nathalie? Kommer de två läkarna till och med att bli ett kärlekspar? Frågorna är många! Den mogna publiken lär hoppas på att allt går vägen och att de inte så unga tu (de är båda medelålders) får ihop det.
Thomas Lilti har regisserat denna franska variant av HEM TILL GÅRDEN. Nu tittar jag aldrig på HEM TILL GÅRDEN, men jag tänker mig att det är så här. LÄKAREN PÅ LANDET berättas i ett lugnt tempo, det händer inte så mycket, det är inte spännande eller dramatiskt, det är inte speciellt roligt, och det är inte särskilt romantiskt. Men det är rätt trivsamt.
Vi får inte de där vanliga, sydfranska, superidylliska miljöerna. Här är allting grått. Det ser ut som en oktoberdag på den skånska landsbygden, med undantag för bostäderna - standarden är betydligt lägre på landet i Frankrike. Ibland är det dessutom regn och gyttja.
Vad är värre än en countryfestival i Skåne? Kanske en countryfestival i Göteborg eller Norrland? Nej: en countryfestival på franska landsbygden är värre. En sådan får vi se här. Fransmän i för små cowboyhattar dansar squaredance. Ett band sjunger countrylåtar på engelska med fransk brytning. Det förekommer även något slags dagcenter med glada, utvecklingsstörda fransoser, varav en konstant babblar om första världskriget.
Marianne Denicourt ser så fransk ut man kan göra. Hon har dessutom den bredaste mun jag sett.
Jag tycker egentligen inte så mycket om LÄKAREN PÅ LANDET - betyget härunder är generiskt. Men mogen publik lär säkert uppskatta filmen.
(Biopremiär 12/8)
Inlägg
