Visar inlägg med etikett Thomas Jane. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Thomas Jane. Visa alla inlägg

torsdag 13 september 2018

Bio: The Predator

Foton copyright (c) 20th Century Fox

En gång i tiden försågs utländska filmer med svenska titlar. När PREDATOR; den första filmen i serien, 1987 gick upp på bio i Sverige hette den ROVDJURET (Svenska MAD kallade den GROVSKURET). PREDATOR 2, som kom 1990, döptes såklart till ROVDJURET 2.

Den tredje filmen i serien kom 2010 och hette PREDATORS. Då hade man mer eller mindre slutat ge filmer svenska titlar, så den fock behålla titeln PREDATORS - även om den alltså borde hetat ROVDJUR.

Den fjärde och senaste filmen heter THE PREDATOR. Om den nu skulle fått en svensk titel, hade det blivit ROVDJURET - igen. Således: ROVDJURET, ROVDJURET 2, ROVDJUR och ROVDJURET. En aning förvirrande.

... Här får jag skjuta in att jag tycker att det är en märklig trend, den här att uppföljare och prequels får titlar som nästan är identiska med tidigare titlar, ibland helt identiska. THE THING följdes upp med en prequel som hette THE THING. Den kommande uppföljaren till HALLOWEEN heter HALLOWEEN. De har inte ens siffror i titeln!

Jag ser till min stora förvåning att jag gav PREDATORS, alltså den förra filmen, en trea i betyg när jag recenserade den 2010. Oj, vad jag var snäll. Jag köpte filmen på Blu-ray förra året och såg om den. Jösses - den är verkligen dålig. Är man snäll kan man kanske ge den en tvåa. En svag sådan. Filmen är kass.

Men! Den här nya filmen - THE PREDATOR. Nu jävlar! Nu snackar vi! Den första trailern bådade inte speciellt gott, men det skulle visa sig att den inte gjorde filmen rättvisa.

THE PREDATOR ser ut- och känns precis så som actionfilmer gjorde när jag var tonåring, det vill säga på 1980-talet. När actionfilmer var rejäla grabbfilmer som inte anpassades för att passa en så bred publik som möjligt. Att THE PREDATOR är som den är beror på dess upphovsmän, två 80-talslegendarer.

För regin står Shane Black, som skrev DÖDLIGT VAPEN och som senaste regisserade THE NICE GUYS. Manuset till THE PREDATOR har Black skrivit tillsammans med Fred Dekker, som skrev och regisserade NIGHT OF THE CREEPS och THE MONSTER SQUAD - manuset till den senare skrev Dekker tillsammans med Shane Black. Shane Black spelade förresten Hawkins; den vitsande soldaten, i ROVDJURET 1987.

Boyd Holbrook, som är lite lik Michael Dudikoff, spelar den nya filmens hjälte. Quinn McKenna heter han, krypskytt i armén. Han är ute på ett uppdrag när ett rymdskepp plötsligt kraschar alldeles intill honom. Ut ur rymdskeppet hoppar en predator och det blir fajting. McKenna lyckas sno predatorns hjälm och en del av rustningen. Dessa prylar låter han skicka hem till sin fru (eller exfru?), eftersom han inte vill att hans chefer ska få tag i dem - varför han inte vill detta framgår inte riktigt. McKenna arresteras.

Det är McKennas lille son Rory (Jacob Tremblay) som tar emot lådan med rymdprylarna. Rory bor i ett idylliskt hus i en idyllisk förort av den typ alla bodde i i 80-talsfilmer, i synnerhet sådana Spielberg gjorde. Rory är även autistisk och mobbas av skolans elakaste killar.

McKenna ska fraktas iväg med några andra soldater som begått brott - samtliga är mer eller mindre knäppa. En vitsar maniskt, precis som Hawkins i den första filmen, en är religiös, Thomas Jane gör en kille som har Tourettes syndrom.

Olivia Munn spelar en tuff tjej som heter Casey och som är ... Ja, vad var hon? Något slags rymdvarelseforskare? Hon har kallats till en forskningsanstalt där man förvarar den predator som slogs med McKenna. Varelsen ligger medvetslös, men vaknar förstås snart upp och lever jävel. Och jodå, de enda som kan stoppa predatorn är McKenna och hans gäng knäppgökar, tillsammans med Casey. Predatorn verkar vara på väg hem till Rory för att hämta prylarna. För att göra det hela ännu värre, är ännu ett rymdskepp på väg mot jorden.

PREDATORS var en gravallvarlig, fullkomligt humorbefriad film. THE PREDATOR, däremot, är skitrolig. Den är så pass rolig att filmen i det närmaste är en actionkomedi. Filmen är jävligt våldsam, den är jävligt blodig, det är mycket splatter - men, den är genomgående rolig. Replikerna är bra, vitsarna pendlar mellan usla (vilket är lite kul) och roliga på riktigt. Casey hävdar att predatorn inte är ett rovdjur, eftersom han jagar  för nöjes skill - som en sportfiskare. De andra säger att de röstade och kom fram till att predator är ett coolare namn än sportfiskare.

Framförallt innehåller den här filmen bra rollfigurer jag faktiskt brydde mig om. Galningarna som hjälper McKenna är överraskande sympatiska och tilltalande, jag satt faktiskt och hoppades att de skulle överleva filmen allihop - och det gör jag sällan när jag ser sådana här filmer, snarare tvärtom. I PREDATORS var samtliga huvudpersoner osympatiska.

Den förre Fangoriaredaktören Tony Timpone skrev på Facebook att THE PREDATOR är den bästa Cannonfilm som Cannon aldrig gjorde. Det har han rätt i. Shane Black har gjort en hederlig B-film, men med stor budget.

Som jag skrev ser filmen ut som en 80-talsfilm. Den har ordentligt filmfoto, det går att se vad som händer under actionscenerna, och historien berättas på ett begripligt sätt. Dessutom har man behållit Alan Silvestris musikaliska tema från 1987, vilket innebär att filmen även har ordentlig filmmusik. Dessutom är filmen inte en krystad pastisch på 80-talet, som STRANGER DAYS.

Slutet är kanske lite hafsigt, och det fläskas på med lite för mycket datoranimerat blod, men annars kände jag mig som tonåring på nytt när jag såg THE PREDATOR, jag hade inte tråkigt en sekund.

Filmen innehålleren hel del referenser till de tidigare filmerna, till exempel kallar Casey predatorn "beautiful motherfucker" - i ROVDJURET var det ju "ugly motherfucker". Jake Busey har en liten roll - hans far Gary Busey var med i ROVDJURET 2.

Jag skulle gärna se att alla moderna actionfilmer är som den här filmen, men vi kommer väl tyvärr att fortsätta serveras förvirrade, jobbiga filmer som MILE 22.

THE PREDATOR är bokstavligt talat toppraffel. Dock är det långtifrån alla som uppskattar toppraffel, och det är nog en fördel att vara 50 när man ser den här.

 




(Biopremiär 14/9)

tisdag 23 juni 2015

DVD: Vice

VICE (Scanbox)

Bruce Willis' stjärnstatus är inte vad den en gång varit. Förvisso har han inte halkat ner till Steven Seagals nivå och agerar i renodlade direkt på DVD-produktioner - men Willis dyker upp i alldeles för många konstiga små filmer, som tydligen går upp på bio i en del länder, men som oftast släpps direkt på DVD här i Sverige.

Alldeles nyligen var han med i filmen THE PRINCE, som jag inte har sett. Regissör var Brian A Miller - och här har vi Willis i ännu en film av Miller. Hade han kontrakt på att göra två filmer av Miller i rask följd? Och varför tackade han ja till att börja med? Det här är inte bra - det är rätt dåligt.

År 2009 medverkade Bruce Willis i den bortglömda androidfilmen SURROGATES. och nu är han tillbaka i ännu en androidfilm. Fast den här gången spelar han skurken - Julian Michaels, som har byggt upp en liten stad; Vice, i vilken man kan leva ut sina fantasier. Invånarna är nämligen superrealistiska androider som kan tänka och känna, och man kan göra precis vad man vill med dem - inklusive våldta och mörda dem. Snuten Roy (Thomas Jane) gillar inte detta och vill stänga ner Vice, eftersom staden lockar till sig det värsta avskum man kan tänka sig.

Ambyr Childers spelar androiden Kelly (som ser ut som Amber Lynn), som plötsligt blir självmedveten. Hon rymmer från staden, men det dröjer inte länge innan hon jagas av både Roy och av Julians beväpnade trupper.

VICE innehåller en hel del action och den har nog inte varit alltför billig - men den ser ut- och känns som en skräpig B-film med alldeles för hög budget. Manuset är inte det mest logiska och dialogen är ibland hemsk - bland annat när det ska förklaras hur robotarna är byggda och fungerar; snacka om usel exposition.

Thomas Jane har långt hår och ser ut som Christophe Lambert; han är hård och fäller konstant misslyckade tuffingrepliker. Ambyr Childers saknar utstrålning och är trist. Bruce Willis är tydligt ointresserad av rollen, han rör sig i samma få miljöer och fäller sina repliker utan större inlevelse.

VICE är en riktigt kass film, men jag tycker ändå inte att den är tillräckligt usel för att jag ska sätta en etta.

 

tisdag 12 juni 2012

Bio: LOL

Foton copyright (c) Scanbox
År 2006 skrev och regisserade fransyskan Lisa Azuelos filmen LOL (LAUGHING OUT LOUD) ® med bland andra Sophie Marceau. Jag har inte sett den filmen, men tydligen blev den en rätt stor framgång i hemlandet. Nu har Azuelos tagit sig över pölen och skrivit och regisserat en amerikansk remake - med något kortad titel; en förklaring av vad "LOL" står för är ju inte nödvändig, och ®-symbolen är bortplockad. Hade jag inte vetat att LOL är regisserad av en fransyska hade jag aldrig gissat det - men detta återkommer jag snart till.
LOL är en redig tösafilm. Det här är så mycket tösafilm att ... tja, det går väl inte att bli så mycket mer tösafilm. En tösafilm riktad till medelklasstöser. I Amerika. Och Skandinavien. Främst Sverige.
Miley Cyrus är Lola (allvarligt talat: vem fan döper sin dotter till Lola?), som går på high school, skriver dagbok, chattar och SMS:ar mycket, och som kallas LOL. Fyndigt. Hennes föräldrar är skilda; hon bor hemma hos sin morsa Demi Moore, som har blivit en riktig MILF - men det är väl inte så många originaldelar kvar på henne. Fast morsan har åter börjat träffa Lolas farsa. I smyg. De träffas och har sex, vilket Lola listat ut. Farsan spelas av Thomas Jane i en förhållandevis minimal roll som aldrig får utvecklas - vilket är synd, eftersom han är mest normal i den här filmen.

Lola är ihop med en felklippt kille som heter Chad (George Finn) och som spelar i ett skitdåligt popband. Men så bråkar Chad och Lola, han dumpar henne och är otrevlig. Istället får Lola ihop det med Kyle (Douglas Booth), som hon bara trodde var en kompis. Han är också felklippt och spelar i samma band som Chad. De vill vara med i Battle of the Bands! Men Kyle har en sträng far som säger att så länge Kyle har usla betyg får han minsann inte spela gitarr. Och när betygen sjunker ännu mer, ja då blir det militärskolan nästa!
Lolas bästis Emily (Ashley Hinshaw) begår ett misstag och hånglar med skolans nörd på killarnas toa - men Lola missuppfattar och tror att det är Kyle som hånglar med skolslampan Ashley (Ashley Greene från TWILIGHT; eftersom hon är fem år äldre än Miley Cyrus måste hon ha gått två år i varje klass). Vojne, vojne! Lola blir skitförbannad på Kyle, och han fattar inte vad han gjort, och Emily (som trånar efter en ung mattelärare) erkänner inte att det var hon och Ashley är bara slampig. Nörden är dock nöjd.
Demi Moore träffar en ung, snygg polis (Jay Hernandez från HOSTEL-filmerna), och de får ihop det och går hem till henne och har lite fest mest kompisar; Gina Gershon - som lagt på hullet - är en av dem och de röker jointar i köket. Thomas Jane blir lite sur. 
Är man i Paris måste man toka till det lite!

Klassen ska åka på skolresa till Paris. Men eftersom Lola ställt till med en röjarfest och supit och rökt och knarkat och knullat - och dessutom inte städat - får hon inte följa med för morsan. Åh, nej! Men puh, efter att ha lovat att vara snäll, får Lola till slut följa med. Vilken tur!
I Frankrike får vi uppleva alla amerikaners fördomar om Frankrike. Och det känns mycket märkligt att det är en fransyska som står bakom detta. Inspelat på plats. Med franska skådespelare. Lisa Azuelos får Frankrike att framstå som en plats man helst vill undvika. Eleverna blir inhysta i diverse olika hem på landsbygden. Dessa hem ser realistiska ut, så ser det ut där. Men folket är av DEN SISTA FÄRDEN-typ. En familj dyrkar Jeanne d'Arc och har bilder på- och statyetter av henne över allt. En kille hamnar i ett hem där det bor en knepig tjej med Downs syndrom som beter sig som valfri tosing i en skräckfilm. Vaffan är det här; SWITCHBLADE ROMANCE?! Självklart bjuds det på sniglar och hjärna till middag.
Det lösaktiga lilla stycket Ashley.

LOL är en orgie i rosa läppstift, chattande, SMS:ande och konstruerade problem. Alla rollfigurerna har det väldigt, väldigt bra; deras föräldrar må vara frånskilda eller stränga, men det går inte nöd på någon. Hela skolan verkar bestå av rikemansungar. De enda problem som existerar i deras liv är strul med pojkvänner och lite tokiga missförstånd. Och eftersom jag är fördomsfull inbillar jag mig att LOL är precis som alla de där tjejtidningarna jag aldrig läst. Åtminstone som de som fanns på 80-talet. Jag läste aldrig dem heller, men det går alldeles utmärkt att ha fördomar om dem ändå.
Självklart slutar det lyckligt och det blir Battle of the Bands och alla är lyckliga och sjunger med och Kyles och Chads jättepopulära band är verkligen skitdåligt! Vad är det med dagens ungdomar? Varför har de så fruktansvärt vissen musiksmak?
Jag tillhör verkligen inte målgruppen för den här filmen. Vad tonårstjejer tycker om det här har jag ingen aning om. Unga, kvinnliga Möllanhipsters på vänsterkanten lär hata filmen, men de tillhör inte heller målgruppen. Som fullvuxen karlslok får jag dock säga att LOL är uthärdlig. Och de bisarra familjerna i Frankrike höjde mitt helhetsintryck.







(Biopremiär 13/6)