Visar inlägg med etikett Thomas Hanzon. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Thomas Hanzon. Visa alla inlägg

onsdag 2 september 2015

Bio: Så ock på Jorden

Foton: Anders Birkeland ©2015 GF Studios

Kay Pollaks SÅ SOM I HIMMELEN från 2004 sågs av 1 434 280 biobesökare. Hade även jag gått och sett den hade siffran blivit 1 434 281 besökare, men jag såg den inte. Och jag har inte sett den på TV eller DVD. Jag har aldrig sett den. Men varför då? kvider kanske någon. Den blev ju en sådan enorm publiksuccé! Den till och med Oscarnominerades! Varför har jag inte sett den?
Tja, dels för att någon berättade att Micke Nyqvist i huvudrollen som Daniel dör på slutet, men framför allt för att SÅ SOM I HIMMELEN är känd för att vara riktigt dålig – publiksiffrorna till trots. Kan 1 434 280 biobesökare ha fel? Ja, självklart.
Men! Nu har jag sett uppföljaren SÅ OCK PÅ JORDEN, återigen skriven och regisserad av Kay Pollak (Carin Pollak hjälpte till med manuset). Om någon som läser detta mot förmodan har för avsikt att se filmen – sluta läs på en gång. Jag kommer nämligen att spoila hela filmen, inklusive dess slut – detta som en service, så att folk slipper lägga pengar på detta. För så här är det:
SÅ OCK PÅ JORDEN är en av de sämsta svenska filmer som någonsin gjorts.
Det här är en fascinerande dålig film. När jag gått och lagt mig på kvällen efter pressvisningen låg jag och tänkte på filmen. Många filmskapare vill förstås att deras filmer ska vara tankeväckande, att de ska stanna kvar i minnet. Jag låg och funderade på alla frågor filmen ställer. Som till exempel vad som hände med alla handlingstrådar som aldrig avslutades. Vad som hände med alla rollfigurer som försvann. Varför folk betedde sig som de gjorde. Varför Björn Granath var så förbannad hela tiden.
Eftersom jag alltså inte sett den första filmen, är jag inte bekant med rollfigurerna – men jag har förstått att många; kanske de flesta, var med även förra gången. Platsen är återigen en liten by i Norrland och det har gått nio månader sedan förra filmen. Countrysångerskan Lena (Frida Hallgren) är gravid med den döde dirigenten Daniels barn. Mitt under en konsert går vattnet. Barnet är på väg! Detta tycker Lena är jättekul, hon skrattar och är glad – men då kommer dörrvakten (Björn Bengtsson) stormande och skäller ut henne efter noter. Lena blir ledsen och det bär sig inte bättre än att hon tappar en sko på väg till bilen, som en annan Askungen. Dragspelaren Arne (Lennart Jähkel) kör, men eftersom det är snöstorm kan de inte ta sig till sjukhuset, så de kör hem istället. Där svimmar Arne av i köket och eftersom barnmorskan inte hinner dit, ställer den försupne prästen Stig (Niklas Falk) upp och hjälper till under förlossningen. Först när allt är över vaknar Arne upp på köksgolvet.
Thomas Hanzon spelar en vresig körledare. Han ska sätta upp Händels ”Messias” i den lilla dåligt besökta kyrkan. Av någon anledning ska konserten TV-sändas. Körledaren tänker hyra in proffssångare och musiker. Han behöver pukor – och framför allt behöver han fagotter. Oj, vad han behöver fagotter! Flera repliker ägnas åt fagotter. Men han får sina storslagna planer grusade – det faller på Lenas lott att sätta ihop en kör till TV-inspelningen. Sångare och musiker ska vara folk från trakten. Körledaren blir fly förbannad. Framför allt blir Björn Granath förbannad. Ja, jävlar, vad förbannad Björn Granath blir. Han skriker! Han ryter! Han viftar med armarna! Han slår svenskt rekord i passionerat överspel! Jag blev aldrig klok på vad det är för gubbe han spelar, men han (liksom alla andra i filmen) tycker att Lena inte ska tro att hon är något. Granath kommer stövlande flera gånger under filmen, alltid lika inspirerat arg.
En dag knackar det på dörren. Det är Axel (Jakob Oftebro), en kille som jobbar med att renovera kyrkan. Han har hittat Lenas sko, som han vill återlämna som en annan prins. Han blir förälskad i Lena, men hon vill inte veta av honom. Axel fortsätter att uppvakta Lena och till slut ger hon med sig. Kärlek uppstår. Och Björn Granath ryter lite till.
Hallelujakören får fler medlemmar. Några spelar nyckelharpa. Någon spelar dragspel. Var är fagotterna? En tuff, avig brud med självskadebeteende verkar tro att hon hamnat i en Staffan Hildebrand-film, eftersom hon blir snäll när hon får spela puka. En utvecklingsstörd kille som ser ut som Jan Rippe är alltid glad och sträcker armarna i vädret. Han tycker om att ta på sig öronskydd och stå bredvid den ringande kyrklockan, och så upptäcker han att Lenas bebis blir lugn när man vaggar den.
Lena kommer på att om man tar bort bänkarna ur kyrkan, får man in mer folk och de kan anordna danstillställningar. Plötsligt fylls kyrkan av folk som dansar konstigt; de går runt i led som något slags ond sekt i en Indiana Jones-film, innan de buggar loss och det blir lyckat och Lena framstår som en pånyttfödd Kristus. Stig råkar kyssa en kvinna och hamnar på omslaget till Norrlands Nyheter, en lokal dagstidning som av allt att döma trycks upp med färgkopiator. Skandal! Björn Granath ryter till.
Vid nästa danstillställning kommer det så mycket folk att polisen måste utrymma kyrkan. Tumult uppstår. Av någon anledning tar den utvecklingsstörde killen Lenas bebis och springer iväg. Han ska lugna ungen genom att vagga den – så han springer ner till sjön och lägger ungen i en eka i vassen som en annan Moses. Ekan glider ut på sjön och killen gungar den. Lena ser detta och får panik – hon simmar ut till ekan. Killen trillar i sjön och drunknar. Lena simmar iland och glömmer sin bebis i båten. Antagligen kom någon annan på att hämta ungen senare.
Lena blir arg på Axel, men det går över lagom till slutet. En gigantisk lastbil från TV Norr anländer till kyrkan för att spela in Hallelujakören. Föreställningen blir en stor succé. Lena och Axel med bebisen i famnen vandrar stolta genom kyrkan, likt Josef, Maria och Jesusbarnet. Ett pikant inslag är att vi i bakgrunden ser hur Jesusstatyn på korset blir levande, glider ner på golvet och sätter sig bland folket för att digga! Nej, jag skojar inte.
Många scener i SÅ OCK PÅ JORDEN är avsiktligt roliga – men de många allvarliga scenerna är ännu roligare. Ibland är det vansinnigt roligt. Filmjäveln varar två timmar och fjorton minuter, och jag skrattade från början till slut. Mot slutet skrattade jag så att jag grät. Jag tror inte att det var meningen att jag skulle skratta så mycket. Och tårarna var nog tänkta att fällas när det blev sorgligt – som under den festliga drunkningsolyckan.
Kay Pollak är inte precis nyansernas mästare. Att se SÅ OCK PÅ JORDEN känns som att befinna sig på ett väckelsemöte. Att hävda att Pollak jobbar med överdrifter är en underdrift. Han tar i för kung och fosterland, och det är övertydligt som ett demonstrationsplakat på första maj. Jag trodde inte mina ögon när jag såg filmen – och jag trodde inte mina öron. Här finns repliker som är fullkomligt sanslösa.
Filmen är förstås en timme för lång – minst. Ragnar Frisk hade klarat av den här storyn på 80 minuter – och resultatet hade blivit bättre.
Nu sitter kanske några läsare och är förbannade. Ni som läst ända hit trots att ni tänkt se filmen. Men hallå, jag varnade ju redan i början av texten för att jag skulle avslöja hela handlingen, inklusive slutet. Och ni som läst ända hit och ändå vill se filmen – varför i hela världen vill ni det? Vill ni få det bekräftat att filmen verkligen är så dålig som jag hävdar? Eller tänker ni gå ner i vikt genom att bränna ett gäng hjärnceller?
SÅ OCK PÅ JORDEN är en sanslöst usel film, men jag kan ge mig fan på att det blir publiksuccé även den här gången. Frågan är om publiken, liksom jag, kommer att undra vad som hände med körledaren och hans proffskör, och alla andra handlingstrådar som lämnas hängande i luften, eftersom scenerna inte hänger ihop.
Nå. Vad sätter jag för betyg på det här? Äh, det får bli ett specialbetyg:














(Biopremiär 4/9)

torsdag 18 augusti 2011

Bio: Jag saknar dig

Foton copyright © Maria Fäldt
När jag var barn berättade mina föräldrar att när de såg SOLDIER BLUE på bio, svimmade folk och fick föras ut. När jag gick på högstadiet berättade min klassföreståndare att hon en gång sett "en film som hette RABID om folk som blev tosiga", och då flydde också delar av publiken.
När jag såg JURTJYRKOGÅRDEN på bio i Helsingborg, släpade två tjejer längre fram i salongen ut en tredje tjej, som verkade ha svimmat. När jag såg DÖDLIGT VAPEN 4 på Maxim i Landskrona, reste sig en herre upp och sprang ut ur salongen, mitt under den blodiga slutfajten mellan Mel Gibson och Jet Li. Han hade sagt till personalen att det var det värsta han någonsin sett.
När jag såg den amerikanska nyinspelningen av THE RING i Malmö låg en tjej bakom mig i sin kompis' knä, hon grät så att tårarna sprutade, skakade och skrek "Varför tog ni hit mig? Jag vill här ifrån! Jag klarar inte mer!"
Igår, efter att jag sett CONAN THE BARBARIAN, såg jag JAG SAKNAR DIG, baserad på romanen "Jag saknar dig, jag saknar dig" av Kinna Gieth och Peter Pohl. Jag ville också lämna salongen. Konstant. Redan under första scenen kände jag för att bara resa mig upp och gå. Men jag satt kvar.
Fast det var förstås inte på grund av filmens otäcka, chockerande innehåll jag ville lämna pressvisningen. Nej, det var på grund av filmens osedvanligt påfrestande uselhet. Jag tittade konstant på klockan. Jag skruvade på mig. Jag suckade, stånkade och stönade. Jag lekte med tanken på att elda upp filmduken.
JAG SAKNAR DIG är skriven och regisserad av Anders Grönros. Han har tidigare gjort AGNES CECILIA, som jag inte har sett men som lär vara bra och stämningsfull, och GLASBLÅSARNS BARN, som jag såg när den släpptes på video. Den var lite konstig och funkade inte, men jag vill minnas att jag tyckte att den var snygg; den såg påkostad ut.
JAG SAKNAR DIG ser ut att vara skriven och regisserad av en fjortonåring med DAMP.
Fy faaaaaaan!!!
Enäggstvillingarna Erica och Hanna Midfjäll spelar systrarna Tina och Cilla. Dessa är fjorton år, men i en intervju med de två aktriserna läser jag att de fyllde 21 förra månaden. Dessutom jobbar en av dem till vardags som gruvarbetare i Kiruna. Sicken en!
Tina vill vara snygg och populär och jagar killar, medan Cilla vill bli berömd "filmressigör" och bryr sig inte om smink och kläder. Hon är en idealist som håller på att sätta upp en pretentiös pjäs om svältande barn. Hon mobbas ibland av eleverna i skolan i Piteå, där filmen utspelar sig, men hon blir kär i rockstjärnan Ailu (Ludvig Nilsson).
Jag visste att filmen skulle handla om den ena tvillingens liv efter att den andra dött - men det tar fan nästan halva filmen innan Cilla blir överkörd av grannpojken och kolar. Hade grabbhalvan passat på att backa över även Tina, hade vi sluppit den här förbannade dyngan.
Herregud, jag vet inte var jag ska börja.
Kanske med några ord om filmens look? Den har ingen look! JAG SAKNAR DIG är fullkomligt platt - man skulle kunna säga att filmen visas i inverterad 3D. Den är ful, trist, oinspirerad, rudimentär, och större delen av filmen består av talking heads.
Men manuset är lika platt - för att inte tala om rollfigurerna. Allting är extremt övertydligt och enkelspårigt. Personerna är ungefär som hobbitarna i SAGAN OM RINGEN eller de sju dvärgarna: de besitter bara en egenskap. Tina är konstant förbannad och skriker och svär hela tiden. Hon vantrivs med sitt liv och anser att den snälla Cilla favoriseras. Tacka fan för det - Tina beter sig konstant som en blandmissbrukande pitbull.
Men hennes föräldrar är inte mycket bättre. Thomas Hanzon gör farsan, och han får också raseriutbrott precis hela tiden; han jobbar och sliter och försöker försörja sin familj, vilket ingen verkar uppskatta. Morsan skriker hon också.
En blyg snubbe som heter Fredde är tänd på först Cilla och sedan Tina, och han gör trevande försök att bjuda ut dem, men det går inte så bra. Och sedan åker Tina på ett filmläger i Luleå, där Måns Herngren i rollen som sig själv undervisar. Det är en jävligt konstig filmkurs - det ser mer ut som, om de lär sig spela teater. Där träffar Tina en överspelande fåne som heter Stefan (Tom Ljungman från PATRIK 1,5 och KYSS MIG), de tu blir kära och rafsar varandra i böjsorna. Men sedan åker Tina hem till Piteå igen.
Och sedan …
… Ähum … Jag håller visst på att redogöra för hela filmen här. Men det spelar ingen roll. Du vill ju ändå inte se det här.
Systrarna Midfjäll är förvisso lite söta, men de har stora, ljusblå, stirrande ögon, som gör att de ser lite otäcka ut, och deras röster (okej, de låter ungefär likadant) låter som en trasig cykeltuta. Det blir ju inte bättre av det konstanta skrikandet och svärandet. De verkar tro att det är SM i överspel.
Ola Rapace dyker upp i en liten roll som skolpsykolog, och hans framträdande är i guldbaggeklass jämfört med resten.
Och så har vi den där rockstjärnan. Ja, jösses. Det här är fullkomligt sanslöst. Han ska nog vara någon sorts Thåström, tror jag. Och han ser ut och rör sig som en brittisk popstjärna. Han rör sig dessutom långsamt och böjer sig fram över folk när han talar till dem, och han pratar tyst och säger kryptiska saker. På Cillas begravning framför han en låt i kyrkan - och detta kan bli en klassisk scen i genren Bad Cinema. Låten handlar om att han hatar Gud och undrar varför man ska be till honom. Han avslutar framträdandet med att slå sönder sin gitarr mot dopfunten och så lämnar han kyrkan.
Antagligen är det meningen att denna scen ska vara gripande och tankeväckande. Jag började skratta. Jag skakade av skratt. Det här är en av de mest hysteriskt fåniga scener jag någonsin sett.
JAG SAKNAR DIG innehåller inte en enda replik som känns äkta. Tonåringar kan börja en konversation med orden "Vet du, Cilla -". Och ingen beter sig normalt. Här finns inga riktiga människor överhuvudtaget.
Det känns som om Anders Grönros aldrig någonsin har jobbat med film och inte har en aning om hur mediet fungerar. För att göra det hela ännu jävligare, varar filmen i två timmar och fem minuter! Den slutar aldrig. Den bara fortsätter och fortsätter och fortsätter.
JAG SAKNAR DIG är en osannolikt usel film.
Förresten: är det inte lite konstigt att fjortonåringar umgås med ungdomar som verkar vara 18-20 år? Som grannpojken och rockstjärnan.







(Biopremiär 19/8)