Konst: Thea Djordjadze & Lisa Anne Auerbach

Jaha. Och hur tänkte Malmö Konsthall här?
När jag recenserar film och andra saker brukar jag ofta ha en hel massa åsikter. Jag vräker på med egna referenser, associationer, anekdoter, fakta - och förstås alla mina åsikter; positiva eller negativa.
När jag nu besökte Malmö Konsthalls nya dubbelutställning kom jag fram till att jag inte hade någonting att säga. Alls.
Åtminstone inte vad gäller den första halvan, den dominerande. Thea Djordjadze arbetar mest med så kallade Ready Mades. Och det är en pryl jag har fruktansvärt svårt för. Det handlar alltså om att ta ett föremål, ett redan existerande föremål, och placera det i en annan miljö. Duchamp är det mest kända namnet och några av hans verk är väl lite roliga, men annars tycker jag att det här är fullkomligt förkastlig konst som inte ger mig ett dugg.
Djordjadzes skulpturer är platsspecifika, de är anpassade efter utställningslokalen, i det här fallet Malmö Konsthall, och först där får verken sina slutgiltiga former. Djordjadze invände dock mot att hon gärna hade haft mer utrymme, hon vill att man ska kunna betrakta skulpturerna från ännu större avstånd.
Varför man nu ska titta på det här. Det här är den typen av konst som får mig att undra om det är jag som är korkad och obildad, eller om dess anhängare antingen låtsas eller är hjärntvättade. Eller bara rent allmänt tråkiga och fantasilösa människor.
Okej, ett av verken gillade jag. Något slags vackert galler det är intressant att beskåda lokalen genom.

Konsthallschefen Jacob Fabricius intervjuar Thea Djordjadze. Han är iförd en av Lisa Anne Auerbachs stickade tröjor.

Utställningens andra avdelning är roligare, intressantare och unik. Amerikanskan Lisa Anne Auerbach gjorde ett verk för Malmö Konsthall till Malmöfestivalen i somras; på Hamngatan fanns en liten byggnad vars sidor; tre av dem, prytts med kakel som bildade ord och mönster. Dessa har nu satts upp på tre väggar i konsthallen - men det är egentligen inte de som utgör Auerbachs utställning. Nej, verken sitter på konsthallens personal! Hon har nmligen stickat 25 tröjor de anställda har på sig!
Personalen har själva hittat på vad som ska stå på tröjorna, de olika budskapen, och Auerbach har själv lagt till några egna. Tröjorna är stickade enligt någon dansk metod, men resultatet ser mer norskt eller isländskt ut.
Vill man se hela Auerbachs utställning måste man antingen gå dit när alla anställda är på plats och jobbar, vilket inte lär hända, eller så får man återkomma flera gånger.
Men som helhet tycke jag att Malmö Konsthalls nya utställning är fruktansvärt trist och poänglös. Det här är så oinspirerande det kan bli.

Lisa Anne Auerbach