Serier: Terminator: Sekundära mål

TERMINATOR

"SEKUNDÄRA MÅL"

av John Arcudi, Chris Warner, Paul Guinan, James Robinson, Paul Gulacy, Karl Kesel, Ian Edginton, Vince Giarrano, Jackson Guice och John Beatty

Ades Media

Avdelning för serier - och för serietecknare - jag helt glömt bort. 

När jag var barn fanns vare sig video eller kabel-TV. När jag blev lite äldre fanns förvisso video, och kabel-TV dök upp så smått på sina håll, men utbudet bestod främst av filmer som inte var alltför färska. Visst släpptes det ju en massa coola äldre filmer på video, samt nyare B-filmer, men storfilmer fick man vänta flera år på.

Därför läste jag - ja, inte bara jag, förstås - serier och böcker som byggde på populära filmer. Kunde man inte se STJÄRNORNAS KRIG, filmen alltså, kunde man alltid läsa seriealbumet som byggde på filmen, och tidningarna med nya äventyr. Jag hade läst kioskböcker med så kallade novelizations av populära filmer långt innan jag lyckades se filmerna. 

I slutet av 1980- och början av 90-talet gjorde förlaget Dark Horse Comics stora pengar på serietidningar med egna fortsättningar på populära filmer. ALIENS, ROVDJURET - och TERMINATOR. Och jag köpte alla de här amerikanska tidningarna när de kom ut. Åtminstone i början. Medieutbudet i Sverige hade då hunnit förändras en hel del sedan 70- och det tidiga 80-talet, men jag var ändå rätt svältfödd var gällde action. Dessutom var det många tecknare jag gillade som jobbade med de här serierna. Jag var inte tonåring längre, jag hade passerat 20 med viss marginal. Jag antar att jag gillade de här serierna, annars hade jag inte köpt dem. Eller köpte jag dem bara för att de ibland var rätt snygga? Jag minns inte. Terminatorserierna publicerades även på svenska i en kortlivad tidning som hette Thriller, och denna köpte jag också.

"Terminator: Sekundära mål" är den andra boken från Retrobokklubben, utgiven av Ades Media. Det är en inbunden, tjock, tung bok i färg, med utmärkt tryck och papper, och den innehåller de fyra första miniserierna från Dark Horse. Jag läser boken och inser att jag inte minns innehållet överhuvudtaget i de här serierna. Jag minns dock enskilda bilder och enskilda scener, nu när jag ser dem igen.  

Vad gäller handlingen i de här serierna finns det ärlig talat inte så mycket att säga - men beror säkert på att jag nu inte bara passerat 20 med viss marginal, jag har även passerat 50. När den första Terminator-miniserien, "Stormen", kom ut 1990, fanns det fortfarande bara en Terminatorfilm - THE TERMINATOR från 1984. TERMINATOR 2: DOMEDAGEN hade ännu inte kommit. Därför tyckte jag att det var häftigt att läsa om andra terminators och nya actionäventyr - i "Stormen" ska ett gäng rebeller från framtiden ta kål på folk som jobbar på Cyberdyne Systems år 1984, för att på så sätt stoppa Skynet kommande illgärningar.

Men - under de gångna 30 åren har det kommit ett flertal nya Terminatorfilmer och en TV-serie som Sarah Connor. Några Terminatorfilmer har varit rätt bra, några har varit rätt kassa. Framför allt har temat mjölkats ur rejält. Det har blivit tjatigt, det har blivit ointressant, och de gamla serierna i den här boken känns inte speciellt fräscha och häftiga längre - men det är mycket möjligt att jag skulle tycka de var ascoola om jag vore 15.

Chris Warner & Paul Guinan.

 

"Stormen" är författad av John Arcudi, som en gång i tiden skapade The Mask, och tecknad av Chris Warner, med tusch av Paul Guinan. Chris Warner är en tecknare jag helt glömt bort! Jag tyckte han var skitbra på den tiden. Han gjorde en serie som hette Black Cross, som först dök upp 1986. Det enda jag minns av den, är att jag gillade teckningarna. När jag nu tittar på teckningarna i "Stormen" tycker jag att ... Tja ... Det är väl kompetent, men lite grovt och tråkigt. Chris Warner gillar att rita muskler och skjutvapen.

Nästa miniserie heter "Sekundära mål", precis som denna bok. Manuset är skrivet av James Robinson, Paul Gulacy har skissat och Karl Kesel har tuschat. Paul Gulacy är ett stort namn i branschen - åtminstone var han det en gång i tiden. Han ritade Mästaren på karate på 70-talet, vilket gjorde honom populär - han har fortfarande massor av fans tack vare denna gamla serie. Själv vet jag inte riktigt vad jag tycker om Gulacy - han har en rätt märklig stil. Det som utmärker Gulacys stil, är hans oförmåga att rita ansikten, och då framför allt ögon. De flesta av hans figurer har besynnerligt smala ansikten, med märkliga, felplacerade ögon. Dock är Gulacy en utmärkt serieberättare, med bra bild- och sidkompositioner.

Paul Gulacy & Karl Kesel.

"Den inre fienden" heter den tredje miniserien, den är författad av Ian Edginton, och tecknad av Vince Garrano. Garrano har en lite mer anonym, småtrist stil. Jag minns att jag tyckte att den behornade terminatorn var frän när jag köpte tidningen när den först kom ut 1991-92. Den fjärde och sista miniserien heter "Slutspel" och är författad av James Robinson, med  teckningar av Jackson Guice och John Beatty. Den här minns jag inget alls av. Det är möjligt att jag bara köpte tidningen och lade den på hyllan när den kom ut 1992. Jag hade kanske hunnit tröttna.

Vince Garrano.

Kanske är det fel att kalla de olika kapitlen för miniserier, eftersom handlingen hänger ihop, liksom filmerna hänger ihop, men serietidningen kom med fyra nummer i taget (utom "Slutspel", som bestod av tre nummer), och när jag köpte "Stormen" visste jag inte att det skulle komma en fortsättning. 

De här serierna innehåller kopiöst mycket action. Det är långa strider, stora rutor, och ibland helsidor med explosioner. Ljudeffekter sida upp och sida ner. Jag skriver detta och tänker, herregud, jag måste låta som en gammal gubbe! Vad är jag för någon traderöv som sitter här och klagar på att det är för mycket action? Tänk om jag visste det på 80-talet, att jag skulle växa upp till en sådan person. Jag hade föraktat mig själv!

Jackson Guice & John Beatty.

Terminatorfilmerna må vara populära, men jag tycker nog allt att de här serierna är ett lite märkligt val för återutgivning. Finns det verkligen en efterfrågan? Gillar dagens serieläsare de här serierna? Och då menar jag främst de som kanske är för unga för att ha kunnat köpa- och läsa dem när de först kom ut. Tja, eftersom denna flotta, påkostade bok faktiskt kommit ut, måste det rimligtvis finnas ett intresse - precis som det finns ett intresse för de återutgivna Transformersserierna.

Antagligen beror min kritik av Terminatorserierna främst på att min egen smak förändrats en del under de gångna 30 åren.

Till sist ska jag tillägga att det redan 1988 kom en annan Terminatorserie på ett annat förlag, Now Comics. 1990 kom en en miniserie på Now som hette "Burning Earth". Jag köpte att album som samlade serien, och det tog ett tag innan jag läste det - jag gillade nämligen inte teckningarna. Det var en målad serie, och jag tyckte den såg kladdig ut; bilderna var rätt grova. Men, när jag väl läste serien vill jag minnas att jag tyckte den var oväntat bra. Det är länge sedan mitt album försvann, men när jag nu kollar upp serien, ser jag att den var skriven av Ron Fortier och målad av Alex Ross, en herre som har sina fans. Detta var hans första publicerade serie.

Bio: Terminator: Dark Fate

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Amerikanska fanboys är ett märkligt släkte. Okej, jo, amerikaner rent allmänt är ett märkligt släkte, men i fallet TERMINATOR: DARK FATE har föreningen för okyssta män boende i morsans källare protesterat långt innan premiären - eftersom det här är en actionfilm med kvinnor i huvudrollerna. Precis som de kraftigt ogillade när det gjordes en GHOSTBUSTERS-film med kvinnor i huvudrollerna.

Här i Sverige har förhandsreaktionerna på den nya Terminatorfilmen nästan varit de motsatta. Folk, framför alllt kvinnliga fans, har varit alldeles till sig i trasorna, eftersom Linda Hamilton är tillbaka som Sarah Connor, rollen hon gjorde i de två första filmerna 1984 och 1991. Ännu bättre är det att hon är 63 och får spela actionhjältinna.

Jag ser om James Camerons TERMINATOR (utan "The" i Sverige) lite då och då. Den är fortfarande riktigt bra; på sätt och vis var det denna film som satte tonen för 1980-talets actionfilmer. Muskulöst, våldsamt, neonindränkt, och vapenfetischism. Det var längesedan jag såg TERMINATOR 2: DOMEDAGEN. Jag tillhör de som inte tyckte att TERMINATOR 3 var så vansinnigt kass när den kom, men jag minns inte så mycket. Jag noterar att jag gav överbetyg till både TERMINATOR SALVATION och TERMINATOR: GENISYS när jag recenserade dem här på TOPPRAFFEL! - vänligen sänk dessa betyg ett snäpp.

Den sjätte Terminatorfilmen, TERMINATOR: DARK FATE, är regisserad av Tim Miller, som gjorde DEADPOOL, medan James Cameron är en av de fem (5) personer som var inblandad i storyn, som sedan blev ett manus författat av tre (3) personer. Inga av de som jobbade med storyn verkar ha haft någon större fantasi.

Filmen börjar 1998. Efter att Sarah Connor och hennes son John lyckats förhindra världens undergång, sitter de på en badstrand och har det mysigt. Rollerna spelas här av en digitalt föryngrad Linda Hamilton och en ännu mer digitalt föryngrad, och digitalt tillnyktrad, Edward Furlong. Då kommer plötsligt en digitalt föryngrad Arnold Schwarzenegger som en terminator - Skynet hade skickat iväg flera stycken, får vi veta - och skjuter ihjäl John Connor, varpå terminatorn går sin väg. Och därmed misslyckades Sarah Connor med att rädda världen.

22 år senare landar en kvinna från framtiden i Mexiko. Grace heter hon, och spelas av den lite androgyna Mackenzie Davis. När jag först såg henne i trailern och på affischen trodde jag att det var en gosse från ett boyband. Eller Justin Bieber. Hon är människa, men en "förbättrad" supersoldat, närmast en android. Till Mexiko anländer även den senaste terminatormodellen (Gabriel Luna), som kan förvandla sig till en svart gegga. Det ser ut som bajs. Terminatorn är på jakt efter den unga tösen Dani Ramos (Natalia Reyes) som måste dödas. Varför då? Därför att hon kommer att växa upp till en rebell som räddar mänskligheten, förstås! Det här är samma story en gång till. Grace måste stoppa terminatorn och rädda Dani, precis som Kyle Reese hjälpte Sarah Connor i den första filmen.

TERMINATOR: DARK FATE inleds hyfsat lovande med några ganska väl iscensatta actionscener och jakter - även om déjà vu-känslan är total när man jagar varandra med lastbilar och andra fordon, precis som i de tre första filmerna.

... Sedan dyker plötsligt Sarah Connor upp och räddar Grace och Dani undan den efterhängsne terminatorn. På filmaffischen ser Linda Hamilton mest ut som Hillary Clinton med pilotsolglasögon. Oretuscherad i filmen ser hon till min förvåning mest ut som Zeb Macahan utan mustasch. Och när hon pratar låter hon som en röktant från Trelleborg. Jag kollar på Linda Hamiltons filmografi och inser att jag antagligen inte sett henne i något sedan 1991! Sarah Connor är hård, bitter, och påstår att hon super sig medvetslös varje dag. Jodå, hon ger verkligen intryck av att vara hård på kröken. Om hon är sminkad för att se så här sliten ut vet jag inte.

Den åldrade Sarah gör inget annat än att jaga terminators, och hon är beväpnad till tänderna. När hon en minut efter att ha dykt upp säger "I'll be back!" kändes det mer krystat än coolt. Och ungefär här vänder filmen och blir tjatig och totalt ointressant. Bajsroboten jagar Justin Bieber, röktanten och Dani, som flyr till Texas.

Men Arnold Schwarzenegger, då? Jodå, han dyker upp halvvägs in i filmen. Hans terminator har under de gångna 22 åren utvecklat ett samvete. Han lever tillsamman med en kvinna, han kallar sig Carl - och han säljer gardiner. I filmens bästa scen håller han en utläggning om vad man bör tänka på när man köper gardiner till sitt hem, fel färger kan förstöra ett helt rum. Sarah vill hela tiden döda Carl, men den snälle Carl måste hjälpa de tre kvinnorna när bajsroboten kommer.

Dialogen i TERMINATOR: DARK FATE är bitvis under all kritik. I ett par scener kämpar skådespelarna verkligen för att få replikerna att låta naturliga. Det går inget vidare. Mackenzie Davis är rätt bra som övermänsklig soldat, men Linda Hamilton är ärligt talat inget vidare, och Arnold ser trött och ointresserad ut. Bajsroboten är alldeles för anonym och tråkig; han är knappast någon Robert Patrick i T2.

Jag tittade på klockan flera gånger. Filmen blev allt tråkigare. Actionscenerna blir hela tiden större, längre, och alltmer högljudda, utan att vara speciellt bra. Ofta är det svårt att se vad som händer. Men filmens största problem är att den är så ooriginell. Det räcker inte att låta hjältarna spelas av kvinnor, det krävs en bra och underhållande story också. Och varför utspelas filmen i Amerika ännu en gång? Det hade varit kul att se terminators gå loss på varandra någon annanstans. Varför inte i Göteborg? Då hade dialogen kunnat låta så här:
"Snälla, du måste hjälpa mig! Jag jagas av en robot från framtiden!"
"E du go, eller?"

          









(Biopremiär 25/10)

DVD/Blu-ray/VOD: Terminator: Genisys

TERMINATOR: GENISYS (Paramount)

Jag missade pressvisningen av TERMINATOR: GENISYS och brydde mig sedan aldrig om att gå och se den på bio - således kommer min recension först nu, när den har släppts på DVD och Blu-ray.
Förra veckan, när jag gick iväg för att handla mat och godis, kom jag även hem med några Blu-ray-filmer. De stod vid kassan och var väldigt billiga. En av dessa var THE TERMINATOR från 1984. Eftersom jag inte sett den på åtskilliga år, slog jag mig ner och såg om den.

Jag såg aldrig TERMINATOR på bio när den kom - däremot hyrde jag den tillsammans med en Moviebox när den släpptes på video. Då tyckte jag att filmen var något av det coolaste jag sett. När jag nu såg om den konstaterade jag att dialogen bitvis är rätt vissen, och att de charmiga stop motion-effekterna inte är speciellt övertygande. De var föråldrade redan 1984. Men. Det är en fantastisk actionfilm. Som sådan höjer den sig över mängden även idag. Så här tajta actionfilmer görs inte längre.

TERMINATOR var något av en brytpunkt för actionfilmen. Filmen innehåller allt det vi associerar med 80-tals-action, till exempel scener som badar i blått ljus och neon, och närbilder på vapen och mantelrörelser (sällsynt i moderna actionfilmer). TERMINATOR är James Camerons bästa film.

Visst gillade jag TERMINATOR 2, men den är långt ifrån lika bra som originalet. TERMINATOR 3 klagar många på, men jag tycker att den är rätt kul. Den fjärde filmen; TERMINATOR SALVATION, vilken saknade Arnold Schwarzenegger, minns jag som riktigt dålig. Jag kastade nu ett getöga på min recension och noterade att jag faktiskt gav den en trea i betyg; jag var säker på att jag satt en tvåa.

Okej, vad tycker jag då om den nya filmen? När den gick på bio var omdömena delade. Allt från "Den är rätt bra" till "Den suger". Alan Taylors (THOR: THE DARK WORLD) film börjar onekligen rätt bra och intressant. Man har återskapat några scener ur den första filmen; den yngre Arnold Schwarzeneggers ansikte har kopierats in på en bodybuildares kropp, men vi ser det hela skildrat ur en annan synvinkel - vi ser vad det är som händer i framtiden när John Connor (Jason Clarke) skickar Kyle Reese (Jai Courtney) tillbaka till 1984 för att rädda livet på Sarah Connor (Emilia Clarke), tjejen terminatorn skickats iväg för att döda. Men i TERMINATOR: GENISYS (dum stavning!) går något fel just som Kyle skickas iväg i tidsmaskinen.

När Kyle ploppar upp i Los Angeles 1984 har skeendena hunnit förändras. Sarah Connor har redan hunnit bli en tuff brud som vet att hantera skjutvapen, och till sin hjälp har hon en snäll, åldrad Terminator (Arnold). Av diverse skäl måste Sarah och Kyle resa in i framtiden; till år 2017, och när de väl är där, dyker plötsligt John Connor upp. Han är förändrad.

Som sagt: filmen börjar bra - men jag tappade snart intresset. Det blir lite för rörigt med alla parallella tidslinjer och hoppande i tiden, filmen är lite könlös, och även om specialeffekterna förstås är mer övertygande än Dinky Toys-festen i originalfilmen, urartar TERMINATOR: GENISYS i en steril CGI-orgie. Det är långt, segt, och inte alls lika tajt som i Camerons film.

Ett problem med filmen är att Emilia Clarke ser ut att vara fjorton år. Det känns allt lite kymigt. Men så såg jag att hon är hela 29 - och därmed äldre än Linda Hamilton var när hon spelade Sarah Connor 1984!

Arnold Schwarzenegger är förstås alltid Arnold Schwarzenegger. Han må ha blivit gammal, men han är filmens behållning. Han och pålitlige JK Simmons, som har en mindre roll.

Bio: Avatar

Ni som läste min rapport efter att jag sett den där kvarten ur AVATAR som visades i somras, vet att jag inte var alltför imponerad - snarare tvärtom. Det kändes mer som AVATURD. Så har jag då sett hela filmen - på en ordinarie visning. Som alla vet, har ju filmkritiker med sig videoutrustning på biograferna, därför pressvisades filmen enbart i Stockholm "av säkerhetsskäl"... Nåja, det gjorde väl inte alltför mycket - Malmöpremiären gick av stapeln på Royal, som nu byggts om till 3D-salong, och det är ju coolt med Sveriges största duk. Nå, ska vi börja med att prata lite om James Cameron? Vad tycker jag om honom? Tja, numera vet ja inte riktigt. Självklart älskade jag THE TERMINA- TOR när den kom - och det är väl fortfaran- de hans bästa film. Sedan kom ALIENS, som jag tyckte var en av världens bästa filmer hur länge som helst, tills jag såg om den härom året efter att inte ha sett den på länge - och plötsligt tyckte jag inte den var så fantastisk längre; bitvis känns det som om manuset är skrivet av en 17-åring som gillar tuffa rymdkrigare. En tid efter ALIENS hyrde jag förresten Cormanproduktionen GALAXY OF TERROR från 1981 (snälla, släpp den på DVD i Sverige, någon!), vars look kändes märkligt bekant, och när eftertexterna rullade kom förklaringen - Production Designer: James Cameron. AVGRUNDEN tyckte jag inte om alls, nu blev det för bombastiskt och lite pretentiöst, men jag gillar sällan undervattensfilmer. Däremot tillhör jag de som gillar TRUE LIES, en film man inte får tycka om av diverse skäl, mest moraliska och politiska, men det skiter jag i. TITANIC tyckte jag var ganska hemsk. Jag attraheras inte av Kate Winslet och Leonardo DiCaprio ser ut att vara tolv år. Har jag inte glömt något här? Förutom manuset till RAMBO: FIRST BLOOD PART II? Jo, jag måste ju nämna debuten PIRAYA II, som oväntat trillade in på DVD för ett antal år sedan. Cameron själv hävdar att han in praktiken regisserade mindre än hälften av denna italienska samproduktion eftersom han visst fick sparken, men enligt många är så inte fallet. Men kom igen, PIRAYA II är väl inget att skämmas över? Den är ju skitkul! (Jag hoppar över T2 och några fler filmer han skrivit manus till för att cut to the chase) Nu har mannen inte regisserat en spelfilm på tolv år, inte oväntat återkommer han med Världens Dyraste Film. Handling- en i AVATAR är enkel: i framtiden tänker jordbor exploa- tera planeten Pandora. Där bor ett tre meter långt, blått folkslag som heter na'vi. Sam Worthington är den rullstolsbundne marinkårssoldaten Jake Sully som i skepnad av en na'vi ska försöka få folket att ge upp utan strid. Med hjälp av avancerade manicker och Sigourney Weaver, överförs Jake till en na'vikropp, och så beger han sig in i Pandoras djungler. Där får han brottas med lite rymdmonster, rider flygödla och umgås med de naturälskande och andliga blåingarna, och det bär sig inte bättre än att han får ihop det med na'vibruden Neytiri (Zoe Saldana). Han inser förstås att hans mänskliga överordnade och chefer har fel, Pandora måste skyddas. Första halvan av AVATAR tyckte jag var rätt vissen och småtrist. Det är alldeles förmycket indianromantik - fast med rymdvarelser då, unken tribalmusik på soundtracket (rent allmänt är James Horners musik inget vidare), och som jag påpekade efter att ha sett förhandssnuttarna i somras - det datoranimerade na'vifolket övertygar inte. Det gör de fortfarande inte. Filmens miljöer är fullkomligt fantastiska, men figurerna ser mest ut som tecknad film eller som hämtade ur ett TV-spel. Jag köper dem inte som "riktiga", de är bara aningen mer realistiska än när musen Jerry dansade med Gene Kelly. Na'vifolket sysslar även med en del fjöntiga riter; till exempel gillar de att sitta i en klunga framför ett stort träd och gunga i sidled - precis som månmänniskorna i Doris Wishmans NUDE ON THE MOON. Jag bara väntade på att det skulle dyka upp ewoks, som ju också gillar fåniga djungelpartyn. Det förekommer även en hel del kass dialog, ofrivillig humor och visset skådespeleri - till exempel retade jag mig på Giovanni Ribisi som Parker. Okej, nästan halva filmen kvar, ska det fortsätta att vara så här? Nej, det får vi väl inte hoppas? Jake och Neytiri kysser varandra och bilden tonar ner till svart. Och nu, pojkar och flickor. Nu slamrar Cameron igång med det han är bäst på! Hardware! Machinery! Big guns! A tough chick in a tank top! Nu har nämligen soldaterna från Jorden fått nog och beslutar sig för att göra sig av med di blåe. Så de attackerar i sina futuristiska jättehelikoptrar. Och nu jävlar! Nu blir det röj utan like! Alla na'vi- stam- marna Pandora över - eller åtminstone de i trakten, förenas och bildar en jättearmé. De rider på lite småbögiga hästar och skjuter pilbåge på fiendens rymdskepp och robotar, och även om det är oblodigt, är det här tung muskelaction, och det var nästan så att jag kom på mig själv med att hålla en osynlig spelkontroll i händerna - det är väldigt mycket superavancerad TV-spelsfajt över den extremt maffiga slutstriden, som varar hur länge som helst. Det är möjligt att jag låter som blodtörstig, barnslig och grabbig, men det är dessa actionscener som räddar AVATAR från att bli ett genant pekoral. Filmen ligger hela tiden på gränsen - om vi säger som så här: Cameron är inte direkt subtil med sina budskap. Här har vi djungel som skövlas. Vi har fördomar om folk med annan hudfärg. Vi har påstådd terror som ska bekämpas med terror. I princip håller Cameron upp första maj-plakat. Jag blev minst sagt överraskad när de amerikanska recensionerna började ploppa upp förra veckan. Högsta betyg av väldigt många. Det känns nästan som om de är köpta av Fox. Och det är inte jag. AVATAR här väldigt många skavanker. Men det brydde sig den unga publiken på Royal inte om - jag uppfattade det som att majoriteten var i extas efter visningen. De älskade AVATAR och dess värld. Så ja, Cameron har onekligen gjort ännu en succéfilm. Just det, hur är 3D-effekt- erna? Det handlar i stort sett bara om djup i bilden. Det är få saker som far ut i publiken. Så det funkar bra. För min egen del var som den största behållningen Stephen Lang som stenhårde överste Miles Quaritch (ja, självklart höll jag på människorna, fattas bara; na'vifolket är det mesigaste folkslaget sedan alverna om SAGAN OM RINGEN-trilogin). Ja, och så gillade jag förstås Michelle Rodriguez i linne och hållande en stor picka. AVATAR innehåller även lustiga sätt att dölja nakenhet. Na'vibrudarna kör topless, med de har strategiskt placerade halsband och smycken.  

 

 

 

 

(Biopremiär 18/12)

Bio: Terminator Salvation

1984. Märkligt att jag kommer ihåg det, men när jag frågade en klasskamrat om han ville hänga på och se TERMINATOR, svarade han "Nej, de bara köttar varandra hela tiden". Jag tyckte det var ett märkligt svar av en sextonårig kille. Vem ville väl INTE se Arnold Schwarzenegger kötta folk 1984? Fast det blev av någon anledning aldrig av att jag såg TERMINATOR på bio, jag minns inte varför. Och Filmkrönikan på TV sabbade ju en hel del när Torsten Jungstedt visade hela slutet på filmen! Sedan dess får TV-redaktörer inte själva välja klipp till sina program.  

Samma dag filmen släpptes på video, hyrde jag den tillsammans med en moviebox. Och ja, den var ju precis så bra och häftig jag ville den skulle vara. Och på sätt och vis var den ju först. Ibland känns det som om actionfilm handlar om före och efter TERMINATOR, som att den var den första riktiga fläskactionfilmen. Den made muskler, stora vapen och var glassigt ljussatt; jag tror inte jag sett något liknande tidigare. Den kändes modern. Dock var det ju verkligen en lågbudgetfilm, vilket syns än mer idag - specialeffekterna med alla rymdskepp och robotar är lite väl mycket Dinkey Toys. Men det är ju fortfarande en väldigt bra film, byggd på en smart idé. 

De första bilderna ur TERMINATOR 2: DOMEDAGEN såg jag i den kortlivade engelska skräcktidningen Fear. Jag vill minnas att jag satt på en av mina två balkonger (vilket jag hade på den tiden). Själva filmen såg jag på sedan länge hädangångna Spegeln i Helsingborg. Stor biograf, maffig film. Egentligen var den väl inte bättre än originalet och jag vet att en del inte gillade att Arnold plötsligt är en snäll robot, men visst är det en fläskig, underhållande och smart film - även om jag nog alltid retat mig lite på Edward Furlongs untseende. 

TERMINATOR 3 var den första av filmerna jag recenserade. Jag kallade den "ångvältsaction" och gav den en trea i HD. Den var ju inte lika bra som föregångarna, men ändå helt okej - det var ju liksom trots allt Arnold som en Terminator. Och en snygg norska som fienden. Roligast med den här filmen, var att Arnold himself och effektmakaren Stan Winston (som dog häromåret) gjorde promotion för filmen på trottoaren utanför hotell Carlton i Cannes! Skitkul - nästan som om de var desperata att få folk att se filmen. 

TV-serien THE SARAH CONNOR CHRONICLES har jag bara sett första kvarten av - jag började göra något annat under första reklampausen. Dessutom tyckte jag det såg billigt och visset ut. Jag återupptog aldrig tittandet. Men vem vet, det är kanske en bra serie? Okej, här har vi så den fjärde filmen. Av någon anledning verkade många fans och kritiker ha bestämt sig för att inte tycka om filmen redan innan de sett den. Detta beror inte enbart på att regissör den här gången är McG - fånigt namn på killen som gjorde CHARLIES ÄNGLAR-filmerna, varav den första ju är fantastiskt bra. Men en kille som McG påstods inte klara av att göra en mörk film som T4 skulle bli. Dessutom siktade man på en PG-13-åldersgräns för att få en större publik. Med andra ord, inget blod och inga repliker som "Fuck you, asshole". Och så skulle ju inte Arnold vara med. Det fanns även en massa andra skäl till att få förhand döma ut den. 

Efter att ha sett filmen konstaterar jag att det finns flera skäl till att inte vara speciellt begeistrad, men inga av de jag räknade upp ovan. Nog för att TERMINATOR SALVATION är mörk, alltid. Väldigt mörk. Det här är MAD MAX med robotar och utan något som helst hopp i sikte. Filmen börjar år 2003 med att en Marcus Wright (Sam Worthington) sitter i sin dödscell, då cancersjuka Helena Bonham Carter (i ett phone in performance) kommer och får Marcus att skriva på för att donera kropp och organ till forskning. Sam avrättas medan förtexter rullar, och sedan är det 2018. Rebeller och robotar fajtas som fan i ödemarken, frälsaren John Connor (Christian Bale) poserar tufft med stora vapen. En bomb briserar, Connor är den ende överlevande och flyr i helikopter, och när röken skingrats kliver plötsligt Marcus upp ur hålet i marken. Lika ung som han var när han avrättades. Kan vi våga gissa att han är en Terminator utan att veta om det? Ja, det kan vi. John Connor måste leta upp Kyle Reese (Anton Yelchin), en tonåring som dessutom råkar vara Connors far, på grund av den udda kombinationen tidsresa och kåthet. Men Marcus hittar Reese först. Reese häckar ensam tillsammans med en liten stum flicka och de tre upplever äventyr, innan Reese och flickan tillfångatas av robotarna. Då träffar Marcus rebellen Blair (Moon Bloodgood - fantastiskt namn!) och de fattar tycke för varandra och räddar varandras liv och har sig, och självklart är hon inte bara snygg, utan även skittuff. Men när de uppdagar att Marcus är robot blir det minsann annat ljud i skällan. Dock är han ju en snäll robot och faktiskt den ende som kan hjälpa Connor att hitta och befria Kyle Reese, punkt, punkt, punkt... 

Det största problemet med TERMINATOR SALVATION är att den inte är speciellt engagerande. Det är en fruktansvärd massa action precis hela tiden - jag lovar, det är högljutt och packat med så mycket explosioner, eldstrider och slagsmål att det mer eller mindre känns som en enda lång actionscen (och att det här är PG-13). Men det är lite svårt att bry sig. Nu är handlingen inte originell längre - och det är inte så mycket handling den här gången. Det hela ska i princip leda fram till den första filmen, då Connor skickar Reese till 1984 för att rädda livet på Sarah Connor. Ett annat problem är att rollfigurerna är rätt osympatiska. John Connor är inte mycket till hjälte - och Christian Bale är så hård och sammanbiten, att han framstår som robot själv. Dessutom är nog Sam Worthingtons roll i filmen större. Men han är inte heller helt igenom sympatisk. Det är väl bara Moon Bloodgood som kan skapa lite engagemang. Därför blir McG:s film rätt tjatig. Öronbedövande och tjatig. Och mörk och dyster. Faktum är att TERMINATOR SALVATION faktiskt mer får mig att tänka på Cannons gamla AMERICAN CYBORG: STEEL WARRIOR än på tidigare TERMINATOR-filmer. Det positiva är att det handlar om en snygg film med fantastiska effekter. Det är verkligen inga leksaker den här gången och robotarna och maskinerna har aldrig sett bättre ut. Och självklart är actionscenerna utmärkta. Det är även kul att återse Michael Ironside i en liten roll och att man digitalt klistrat Arnolds ansikte på en vresig Terminator som fajtas med Connor. Och Danny Elfman med stor orkester tolkar Brad Fiedels klassiska musik. Synd bara att man inte riktigt bryr sig. För övrigt har jag ätit middag med Franco Columbu; Arnolds kompis som bland annat spelade den vilt skjutande Terminatorn som kliver in hos rebellerna i den första filmen. (Biopremiär 3/6)

The Asylums senaste mockbuster (och annat)

The Asylum är ett filmbolag jag nämner lite då och då här i TOPPRAFFEL! - det är ju de där som gör så kallade "mockbusters": ett par veckor innan en storfilm har biopremiär, kommer The Asylum med en låg-lågbudgetfilm på DVD med liknande titel och handling. THE DA VINCI TREASURE. SNAKES ON A TRAIN. I AM OMEGA. ALIEN VS HUNTER. TRANSMORPHERS. THE DAY THE EARTH STOPPED.

Nu har jag sett deras senaste mockbuster, som försetts med den mest fantasilösa cash-in-titeln hittills: THE TERMINATORS. Jepp. Här har de inte ansträngt sig alls. På med ett S på slutet på originaltiteln, bara. Faktum är att jag undrar hur The Asylum får skådisar till de här filmerna - åtminstone de mer kända namnen. Marc Dacascos är hjälten i I AM OMEGA, William Katt i ALIEN VS HUNTER. Det är en sak att vara med i en cash-in, men vore jag skådespelare skulle jag definitivt tacka nej till en film som gör allt för att korkade DVD-kunder ska förväxla den med originalet. Det måste kännas hårt att en gång ha haft något slags karriär, som Dacascos, och plötsligt tvingas leka Will Smith i en Asylumfilm. Är inte han lite för bra för sådant här?
Sedan tror jag att The Asylum skjuter sig själva i foten med sina titlar och sin marknadsföring. Till exempel säljs inte de här filmerna till de skandinaviska länderna. Paramount släppte några av bolagets första skräckfilmer, men det var innan de ändrade inriktning och satsade på mockbusters. Men just mockbusters torde vara omöjligt att sälja här. Marknaden är för liten och folk skulle skratta åt omslagen istället för att hyra eller köpa filmerna. Och i vissa fall kan det vara lite synd.
THE TERMINATORS är nämligen en helt okej liten B-film, som inte har alltför mycket med Camerons skapelse att göra. Visst. Självklart förekommer det människoliknande androider som är pissed-off och slaktar och har sig. Och många androider är det. Hundratals. Och alla ser likadana ut: som en skitförbannad, ung och muskulös Fred Ward.
Men de här robotarna, som tydligen är något slags hushållsrobotar som programmerats om för att bli onda, rymmer från en rymdstation. De dödar personalen ombord och äntrar en massa rymdskepp, och så far de mot Jorden. De anländer till Los Angeles, som de genast börjar spränga i småbitar, och sedan kutar de runt och dödar folk. Snart introduceras en handfull överlevande människor som beväpnar sig och försöker fly. Det är den tuffa, handlingskraftiga bruden i hotpants, det är den sammanbitne sheriffen, det är de skrikande brudarna och den jobbige killen, och snart träffar de även på en snubbe som verkar kunna allt om robotarna och dessutom har en specialpicka som man kan döda dem med. Den här killen har visst jobbat med att programmera robotar. Sheriffen visar sig vara robot han med ("I... I didn't know!"), och så hittar de ett rymdskepp och far till rymdstationen för en slutstrid.
THE TERMINATORS är förstås väldigt billig och den är skjuten digitalt, och med sin knivskarpa bild ser den inte ut som något annat. Men emellanåt blir jag lite imponerad av effekterna, bitvis ser det rätt häftigt ut. Skådespeleriet är inte sämre än brukligt i sådana här filmer, och nej, handlingen är ingen rak kopia på THE TERMINATOR eller dess uppföljare, lika lite som Sergio Martinos HANDS OF STEEL är det. Nej, nu ljuger jag, Asylums film är mer lik originalet än Martinos.
Men ändå. Hade The Asylum kallat filmen något annat, som THE ANDROIDS eller THE ROBOTS eller THE MACHINES, och haft ett annat motiv på DVD-omslaget, hade de nog kunnat sälja den till fler länder. Det är lite som med HOWLING VI: THE FREAKS; en trevlig liten film jag gillar. Jag tror att "Howling" i dess titel har skadat den. I synnerhet som den förstås inte har någonting med THE HOWLING att göra, förutom förekomsten av en varulv.
Apropå importfilm såg jag även PREY FOR THE BEAST, som släppts av amerikanska Brain Damage. Enda orsaken till att jag såg den här billiga monsterfilmen, är att jag är bekant med dess regissör Brett Kelly (som även medverkar som skådis) och framför allt med manusförfattaren Jeff O'Brien. Jeff och Brett är båda kanadensare, men har aldrig träffats - Jeff bor i Vancouver, Brett i Ontario - men de började diskutera på ett forum på Internet, och detta har lett till två samarbeten, senaste filmen, en nyinspelning av ATTACK OF THE GIANT LEECHES, har jag dock inte sett.
PREY FOR THE BEAST har en väldigt basic story. Fyra killar ger sig ut i skogen för att leva vildmarksliv över en helg. Där träffar de på fyra sexiga brudar som är ute och campar. Vad de också träffar på är ett stort, lurvigt monster (en kille i monsterkostym) som med jämna mellanrum gör sitt bästa för att döda friluftsentusiasterna så att tarmarna flyger.
Kellys film lider av samma problem som många andra skogsfilmer: det händer ingenting. Det finns ju inte så mycket att göra i en skog. Därför får vi följa några rätt trista typer som inte gör någonting speciellt och plötsligt jagas och dödas de av ett monster. Mellan monsterattackerna får vi mest se folk som springer i skogen. Jeff brukar ofta säga "Keep it simple!" vilket jag brukar hålla med om, men det måste ju finnas gränser. Det här är aldeles FÖR simpelt och dumt. Filmen är förstås inte tänkt att tas på allvar, den är gjord med en stor glimt i ögat, men det är inte tillräckligt campy och tjoflöjt för att bli komedi, och inte tillräckligt allvarligt för att fungera som skräck. Det är mest billigt och stentrist, och monstret har stelt ansikte. Det ser ut att ha rymt från Buttericks.
PREY FOR THE BEAST varar i ungefär 75 minuter, men den känns längre - och väldigt mycket består av utfyllnad för att de skulle nå spelfilmslängd. Förutom en massa evighetslånga miljö- och promenadbilder, öppnar filmen med lååånga förtexter, och den slutar med väääldigt låååånga och låååångsamma eftertexter som nog rullar i bortåt tio minuter.
Men eftertext-
erna är det bästa med hela filmen. Jag hade nämligen glömt bort att jag har en credit i PREY FOR THE BEAST. Men jodå. Plötsligt kommer mitt namn rullande - och det är ju kul. För mig. Det är alltid bra att fylla på sin filmografi. Fast min mest udda credit hittills är nog i Fred Olen Rays BIKINI ROUND-UP.
Brain Damage är förresten ett bolag man ska vara lite försiktig med. De släpper enbart skräck och hur mycket som helst, men 95% består av hemgjorda amatörfilmer gjorda av skräckfans. Omslagen kan se häftiga och säljande ut, men själva filmerna ser oftast för jävliga ut och är fulkomligt osebara. Kolla deras hemsida eller YouTube för trailers.