Visar inlägg med etikett The Lone Ranger. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett The Lone Ranger. Visa alla inlägg

torsdag 4 juli 2013

Serier: De red i väst och mask

Bioaktuella THE LONE RANGER fick mig förstås att tänka på alla de där maskerade westernhjältarna som florerade förr om åren, främst på 1950-talet. Superhjältarna hade dalat i popularitet och serieläsarna började istället att köpa bland annat westernserier. Tydligen tyckte serieförlag och serieskapare att det föll sig naturligt att kombinera traditionen med maskerade brottsbekämpare som Läderlappen med vilda västern-hjältar. Dessutom var ju The Lone Ranger ohemult populär på TV, på bio, i böcker - och självklart som tecknad serie.

När jag läste serietidningen Tomahawk på 1970-talet förekom det i den flera maskerade westernhjältar, främst från DC Comics - och de flesta av dessa var repriser på grejor från 50-talet. Huvudserierna i tidningen, var moderna, tuffa westerns som Jonah Hex, Skalpjägaren och Hawk, Tomahawks son, och liknande, men tydligen tyckte man att det passade bra med gamla 50-talsserier i mixen. Och nej, som barn hade jag inga större anmärkningar. Jag tyckte att de Lone Ranger-serier som publicerades i tidningen Svarta Masken var träiga och trista, liksom de italienska serierna i Tex Willer, men westernrafflen i Tomahawk funkade - kanske beroende på att de ofta var läckert tecknade av kända namn som till exempel Dan Barry och Dick Ayers.

Samtidigt tyckte jag att de här hjältarna var lite ... konstiga. Alldeles för många av dem maskerade sig likadant. Antingen bar de en ögonmask, som Lone Ranger, eller en bandana över näsa och mun. Jag såg ingen skillnad på dem. Och de hade alla samma personlighet och färdigheter. Dessutom förstod jag inte riktigt poängen med att de maskerade sig - i synnerhet inte när de red runt i samtliga stater i väst. Chansen att bli igenkänd är ju ganska minimal i ett samhälle utan välutvecklad media, de hamnar ju knappast på bild i tidningar och TV. Vissa hjältar höll sig till en och samma stad, och trots att antalet invånare säkert var minimalt kände ingen igen dem när de tog på sig en mask.
Durango Kid minns jag att jag gillade - och det är mycket möjligt att jag gjorde det på grund av dess fräsiga logotype. Men den var ofta läckert tecknad. Figuren dök först upp i en filmserie på 1940-talet, men han blev snart seriefigur.

I Tomahawk gick även Nattens örn, som i original heter Nighthawk - ingen örn där, alltså. Han hette Hannibal Hawkes och var en kringresande hantverkare (!), men när fara hotade, tog han på sig en mask och bekämpade brott. Och så hade vi Johnny Thunder. Han tog inte på sig en mask när det var dags att panga bovar - nej, han färgade sitt blonda hår svart. Det funkade lika bra, ingen kände igen honom. Och hårfärgen var tydligen oerhört lätt att tvätta ur.

En på 70-talet ny, maskerad hjälte figurerade också i Tomahawk: El Diablo, flott tecknad av Gray Morrow. El Diablo var märkligt lik Zorro och avsnitten var alltid i kortaste laget och kändes rumphuggna, men jag gillade konceptet. Banktjänstemannen Lazarus Lane har träffats av blixten och sitter totalförlamad i rullstol. Men när onda män dyker upp i hans närhet vaknar han till liv - tack vare magi och bara nattetid - och blir El Diablo, och piskar upp folk.

De maskerade westernhjältarna verkar vara oräkneliga. De flesta har jag över huvud taget aldrig läst om, men väl hört talas om. Som Marvels Ghost Rider, vilken tecknades av Dick Ayers. När Marvel på 70-talet plötsligt skapade motorcyklisten Ghost Rider döptes den gamle westernhjälten om till Phantom Rider.

Bland övriga hjältar hittar vi The Black Rider, som ser ut som Durango Kid; Gunmaster, som ser ut som Nattens örn; Masked Raider, som ser ut som Lone Ranger, Lone Rider, som ser ut som en bandit, och så finns det en som heter The Masked Marshal, men hur han ser ut vet jag inte riktigt. Vidare har vi The Black Diamond, som ser ut som Lone Ranger, där fanns The Hooded Horseman, som liknade, öh, The Black Diamond, där fanns Redmask, som var röd från topp till tå, och vi får inte glömma den raffiga The Black Phantom; en kvinna som gjorde saken kort med buset.

The Black Bull var inte heller att leka med - den här killen klädde ut sig till en ... tjur. En svart tjur. Sicken en! Masked Marvel hette en annan kille, han drog på sig en dödskallemask och blev därmed ganska lik 70-talets Ghost Rider. Masked Ranger var ännu en blatant kopia på Lone Ranger. The Presto Kid bör om inget annat få pris för fånigast namn.

Även i Europa skapades det serier om maskerade hjältar. Mest känd är väl Kinowa, en italiensk serie som startade 1950. I Sverige publicerades den på den tiden i tidningen Prärieserier, men av någon anledning fick man för sig att köra den på nytt i Western-serier på 90-talet. Kinowa handlade om stackars Sam Boyle, som skalperats och kvarlämnats som död efter att hans familj massakrerats. Han kvicknade till och knådade ihop en mask i form av ett djävulsansikte, och så begav han sig ut för att hämnas.

Nå. När får vi se stora, påkostade biofilmer om de här killarna?

Fotnot: Ett flertal av de här maskerade hjältarna, främst de från DC och Marvel, har återupplivats på senare år, nu som mer traditionella superhjältar.

Ytterligare en fotnot: Nu fick jag veta att det var min gode vän Olle Dahllöf; ledamot av Svenska Serieakademin, som såg till att Kinowa dök upp i Western-serier.






torsdag 20 januari 2011

Bio: The Green Hornet

Foton copyright (c) Sony Pictures

The Green Hornet dök upp första gången i januari 1936 i en radioserie. Den maskerade brottsbekämparen skapades av George W Trendle och Fran Striker - vänta nu här! Fran Striker? Det låter bekant... Hmm... Just det, det angavs som författarnamn på de böcker om Svarta Masken som B Wahlströms gav ut som grönryggade ungdomsböcker på 70-talet. Och Svarta Masken är förstås samma figur som Ensamma Vargen, det vill säga den maskerade västernhjälten The Lone Ranger.
Bakom masken är The Green Hornet egentligen Britt Reid; den unge arvtagaren till en stor dagstidning, The Daily Sentinel - och tänk, han är faktiskt släkt med The Lone Ranger! Men allvarligt talat: vad är det för namn han har? Britt? För helvete, min lågstadiefröken hette Britt (vilket hon fortfarande heter). Under min uppväxt fanns det många Britts Hårsalong. En actionhjälte kan väl för fanken inte heta Britt? Det är ju som om Läderlappen egentligen är playboyen Berit Wayne.

Nå, trots att radioprogrammet hade en hjälte med tantanamn, blev den en stor framgång, och med "Humlans flykt" som signaturmelodi gick den ända fram till 1952. Förutom radioserien gjordes det två stycken cliffhangerserier om The Green Hornet; 1940 och '41, och han förekom i serietidningar. Som seriefigur figurerade han på diverse förlag fram till slutet av 60-talet, innan man gjorde ett försök till revival i slutet av 80-talet, och häromåret dök han åter upp i en ny serieversion.

Mest känd är dock TV-serien som gjordes i 26 stycken 25-minutersavsnitt 1966-67 med Van Williams som Britt Reid/The Green Hornet - men denna serie är främst ihågkommen för att hjältens trogne, kung fu-kunnige assistent Kato spelades av Bruce Lee, som då ännu inte blivit filmstjärna på bio.

Själv har jag känt till The Green Hornet i flera decennier, men jag har aldrig hört radioserien, läst någon av serietidningarna, sett filmserierna eller - trots Lees medverkan - ens sett TV-serien. Så för att förbereda mig inför den här nya långfilmen såg jag några av de första avsnitten av TV-serien. Och...

...Herregud, vad tråkig den är! Jag hade förväntat mig något i stil med Batmanserien med Adam West, men så var det inte alls. Visst, det är mycket Batman över Green Hornet och Kato, deras högteknologiska högkvarter påminner om Läderlappsgrottan (det går inte att säga "Batgrottan") och de har en motsvarighet till Batmobilen; The Black Beauty - och signaturmelodin, som inte längre är "Humlans flykt", men en likartad trudelutt, är klämmig.

Men serien är alldeles för allvarlig och skurkarna är trista - Signe Hasso (!) är skurken i pilotavsnittet. Största problemet är Britt Reid, som är en otroligt tråkig figur. Han saknar karaktär helt och hållet. Kato gör i princip inget mer än att passa upp sin arbetsgivare, innan han på slutet av varje avsnitt griper in och kung fu-ar några bovar och banditer.

Serien är så seg och trist att det är svart att se klart de 25 få minuter avsnitten varar.
Så kommer då den här nya långfilmen dundrande - med betoning på dundrande. Kritiken i USA, där filmen gick upp förra veckan, har varit mördande och eftersom figuren är helt okänd i Sverige, är förutsättningarna inte de bästa för en framgång här.

Regissör är minst sagt överraskande fransmannen Michel Gondry - ett av mina hatobjekt. Han har tidigare gjort HUMAN NATURE (som jag hatade), ETERNAL SUNSHINE OF THE SPOTLESS MIND (som jag inte sett), THE SCIENCE OF SLEEP (som jag tyckte var obehaglig och hatade) och BE KIND REWIND (som hade en kul idé, men fruktansvärt utförande). Denna pretentiösa arthouseregissör är förstås helt fel för att göra en amerikansk superhjältefilm i tjoflöjtfacket.

Seth Rogen kan ibland vara kul och han har medverkat i några kul filmer. Men han var ju även med i den konstiga, gravt misslyckade actionkomedin PINEAPPLE EXPRESS, som mest kan beskrivas som ett vanityprojekt. Men den var ingenting jämfört med THE GREEN HORNET. Jösses, pågar och töser, här kan vi snacka om vanityprojekt!

Rogen har skrivit manus (tillsammans med Evan Goldberg). Han är en av producenterna. Och - han spelar huvudrollen som Britt Reid. Det skulle han ha låtit bli.
Efter en kort prolog med Britt som barn, öppnar filmen med historiens skurk: Chud-
nofsky, spelad av österrikaren Christophe Waltz från INGLOURIOUS BASTERDS. En film är aldrig bättre än dess skurk, och återigen gör Waltz en bra skurk - åtminstone i dessa första scener, under vilka han fäller några faktiskt inspirerade repliker och skjuter ner sina kriminella konkurrenter. Chudnofsky har en specialtillverkad Desert Eagle med två pipor. Fränt.

Men så introduceras vi för Seth Rogens Britt Reid och det hela börjar spåra ur. Reid är nämligen ett rövhål utan like. En högljudd fåne som festar som en sjuttonåring, och som blankt struntar i sin farsas (Tom Wilkinson) dagstidning. Farsan skäller ut sin odåga till sån, en dag ska ju Britt ta över som utgivare, men pågen bara struntar i detta. Han är ju hur rik som helst och fortsätter att trasha hotellrum och fåna sig.

Men så dör plötsligt farsan efter att ha blivit stucken av ett bi och Britt hamnar i chefsstolen, där han förstås är oduglig. En morgon får han dessutom en kopp uselt kaffe till frukost. Det visar sig att han sparkat hela personalen i den lyxiga bostaden. Britt kräver att killen som gjorde kaffet ska återanställas, så då gör Kato (asiatiska popstjärnan Jay Chou) entré. Kato kan inte bara tillaga excellent kaffe, han är även kampsportsexpert och en jävel på att uppfinna saker.

Ytterligare en person dyker upp i handlingen; Cameron Diaz som Lenore Case, Britt Reids nya sekreterare på The Daily Sentinel. Hon och Kato börjar genast att flörta med varandra, något Britt har svårt för. Förutom dessa, figurerar Edward James Olmos som gammal luttrad redaktör. Han ser trött och oinspirerad ut.
En natt stoppar Britt och Kato ett rån, och de blir så uppspelta av detta att de beslutar sig för att extraknäcka som maskerade brottsbekämpare. The Green Hornet föds. The Green Hornet översätts hela tiden med Gröna getingen i textremsan, det är otympligt och låter fånigt.

Kato bygger en massa avancerad utrustning åt duon, han spikar ihop en hel rad identiska Black Beauty-bilar, och trots att han egentligen bara är sidekick till Green Hornet, är det förstås Kato som ser till att skurkar åker dit. Kato kan kung fu och han är smart. Britt Reid är korkad, tjock och inkompetent.

En märklig detalj i deras brottsbekämparstrategi är att de utger sig för att vara skurkar. The Green Hornet och Kato påstår sig vara värre än alla bovar och banditer tillsammans, men i hemlighet bekämpar de brott.

Samtidigt byter Chudnofsky namn till Bloodnofsky (han behövde ett coolare namn), och så drabbar hjältar och skurkar samman...

Jösses. Det här är fruktansvärt. Det funkar inte någonstans. Seth Rogen, som gått ner ett par dussin kilo, är fortfarande för tjock och helt fel för rollen. Han är något makalöst irriterande. Britt Reid ska vara en suave George Clooney-type. Seth Rogen bara skriker hela tiden. Han förväxlar detta med komedi. Det är som i vissa gamla Åsa-Nisse-filmer med John Elfström: om man skriker hela tiden blir det nog roligt.

Rogen är inte ensam om att skrika. Alla skriker i denna gapiga film. Ingenting är roligt, ingenting är coolt, ingenting är spännande. Michel Gondry verkar fullkomligt sakna den kärlek till superhjälteserier som till exempel Sam Raimi och Jon Favreau har. Ursprungligen skulle Kevin Smith regissera, och även om han nog också gjort en kass film, har han ju faktiskt skrivit manus till flera superhjälteserier.
Gondry klampar runt som en elefant i en porslinsaffär. I Amerika är filmen försedd med åldersgränsen PG-13, medan den i Sverige fått en femtonårsgräns, vilket jag kan förstå. Rogen och Gondry vräker på med massor av explosiv, öronbedövande, evighetslång och tjatig action. Och jag blev förvånad över hur våldsamt det är för att vara en familjevänlig tjoflöjtfilm. Det är inte särdeles blodigt, men folk dör på spektakulära, ibland sadistiska sätt, och mot slutet bjuds det på en nästan Steven Seagal-inspirerad slaktdetalj. Men någonting är fundamentalt fel när jag, som ju älskar röjig fetaction, siter och tänker på annat medan filmduken står i brand framför mig. Oj, vad tråkigt det är. Och dumt. Och fel: vaffan, Kato springer ju runt och dödar fienden!

På ett ställe blir Britt och Kato ovänner och börjar slåss. Jag vet inte om detta ska vara en hyllning till kommissarie Clouseaus fajter med Cato, men den här scenen slutar aldrig och den är inte det minsta skojig. Det är bara ett brutalt och omotiverat slagsmål.

Cameron Diaz är fullkomligt bortkastad i sin fåniga icke-roll. Edward Furlong dyker upp i en minimal roll som en av Bloodnofskys hantlangare. James Franco gör en cameo i början och nämns inte i rollistan.

Just det, jag höll ju fullkomligt på att glömma bort att nämna att THE GREEN HORNET är i 3D. Eller... Nja. Jag vet inte vad de sysslat med, men mycket till 3D är det inte. Ärligt talat märkte jag knappt av 3D:n överhuvudtaget. Det enda som händer när man tar på sig 3D-brillorna är att bilden blir mörkare.

Jag hade faktiskt ont i huvudet - på riktigt - när filmen slutade. En massa stök och bröl och usel 3D. Det här var två långa, ansträngande timmar. Huga!

Nu säger jag som kungen: nu vänder vi blad.

Nu ser vi fram emot ett par riktiga superhjältefilmer.

Som THOR och GREEN LANTERN.








(Biopremiär: 21/1)