Visar inlägg med etikett The Hunger Games. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett The Hunger Games. Visa alla inlägg

måndag 16 november 2015

Bio: The Hunger Games: Mockingjay - Part 2

Foton copyright (c) Nordisk Film

Så har då THE HUNGER GAMES gått i mål, efter att ha gjort en Harry Potter - det vill säga, delat upp den sista boken i två filmer. Något som i varje fall i THE HUNGER GAMES' fall var fullkomligt onödigt och bara gjordes för att krama mer pengar ur serien.

Den första THE HUNGER GAMES-filmen kom 2012 och var en blekare kopia på filmer som THE MOST DANGEROUS GAME, THE RUNNING MAN, BATTLE ROYALE och liknande. En framtidsdystopi och actionfilm anpassad för tonårstjejer, och som gjorde Jennifer Lawrence till storstjärna. THE HUNGER GAMES: CATCHING FIRE, den andra delen, var samma film en gång till - fast sämre och tråkigare.

THE HUNGER GAMES: MOCKINGJAY - PART 1 minns jag absolut ingenting alls av; inte mer än att Jennifer Lawrence i huvudrollen som Katniss gick omkring och såg svårmodig ut, besökte olika platser, och tittade - svårmodigt - ut över vyer. Jag läste om min recension och konstaterar att det faktiskt inte hände någonting alls i den förra filmen. Alltså var den totalt meningslös - regissör Francis Lawrence hade lika gärna kunnat summera PART 1 på en kvart och lagt till i början på PART 2, vilken för övrigt varar två timmar och sjutton minuter, och är i 3D.

Vad jag fullkomligt glömt bort, var att Katniss' älskade Peeta (Josh Hutcherson) i förra filmen plockades upp av fienden; alltså diktatorn president Snow (Donald Sutherland) och hans folk, och hjärntvättades - och försökte döda Katnisss. När PART 2 börjar har Katniss överlevt mordförsöket och Peeta hålls fången av rebellerna.
För att stoppa Snow en gång för alla, utser rebellerna ett team som ska ta sig in i huvudstaden och filma propagandafilmer. Katniss har dock bestämt sig för att döda Snow. Det visar sig att fienden har gillrat fällor runt om i staden - de har lyckats iscensätta ett enda stort, sista hungerspel.

MOCKINGJAY PART 2 innehåller mer action än den förra filmen, fattas bara - det ska ju handla om en slutstrid. Jag måste även tillstå att de TV-spelsliknande scenerna där rebellernas team smyger fram i den tysta, övergivna staden och hela tiden väntar på att en brutal fälla ska utlösas, är riktigt spännande. De är helt klart betydligt bättre än något vi sett i de övriga delarna. Vid ett tillfälle attackeras de av något slags monster som kallas "muttar", bleka varelser som väller fram i mörka tunnlar. Rätt effektiva scener - men jag tyckte hela tiden att det stod "muttor" i den svenska texten.

Men. Ett stort men. Så fort det inte är action, det vill säga under större  delen av filmen, är det här lika tråkigt som tidigare. Jennifer Lawrence behåller ett och samma svårmodiga ansiktsuttryck genom hela filmen - det är nästan så att hon ser uttråkad ut. En massa konstiga namn nämns med jämna mellanrum. Det är rebeller, fiender, eller vänner som dött. Namn jag totalt glömt bort. Det figurerar väldigt många rollfigurer, alla har konstiga namn, och de flesta medverkar för lite för att jag ska uppfatta- och komma ihåg vem som är vem.
Josh Hutcherson är blek som Peeta, Liam Hemsworth är lika blek som rebellen Gale, som är kär i Katniss. Övriga rebeller finns det inte så mycket att säga om, deras roller är för små. De som tillför lite blod och närvaro, är de återkommande Woody Harrelson, Julianne Moore och Donald Sutherland, och de medverkar alldeles för lite. Även Philip Seymour Hoffman återkommer i ett par korta scener - han dog ju i februari förra året.  Det känns lite vemodigt att se honom.

Slutet på den här sagan känns lite som ett antiklimax. Jag förväntade mig en final med dunder och brak, men det känns mest som att handlingen dör ut. De sista scenerna är lite vissna.

Min största invändning mot THE HUNGER GAMES-serien, vid sidan av att det är för snällt och tråkigt för min smak, är att jag aldrig köpte premissen. Att regeringen i framtiden arrangerar TV-sända tävlingar där barn och ungdomar dödar varandra - för att stävja den fattiga befolkningen. Hur kom de på detta? Varför? Hur kunde det gå igenom? Och varför väntade folket i flera decennier med att göra uppror? Och vilka mer än presidenten och hans stab bodde i huvudstaden; hur såg det dagliga livet ut där? Nej, den här världen är lite för luddig.

Vad jag uppskattade i MOCKINGJAY PART 2 är att den plötsligt blivit väldigt aktuell. Flyktingar i mängder vandrar mot huvudstaden och det sker terrorattacker. Filmen blev mer aktuell än vad filmskaparna tänkt sig. Fast den är fortfarande för lång och tråkig.

Jaha. När nu den här serien är överstökad - vad kommer man att ge sig på härnäst? För det finns väl ytterligare mängder av populära böcker för den här målgruppen att filmatisera.
    







(Biopremiär 18/11)

söndag 25 mars 2012

Angående vuxna filmkritiker

I samband med premiären på THE HUNGER GAMES har det på diverse ställen skrivits en del om den filmens - och liknande filmers - målgrupp och om vad "vuxna filmkritiker" tycker om den här typen av film; filmer riktade till en väldigt ung och fanatisk publik. Nu fick förvisso THE HUNGER GAMES överraskande bra kritik, jag var ganska ensam om att inte vara så förtjust. Men det beror på helt andra saker än bara det faktum att jag är en "vuxen filmkritiker".
Målgruppen för till exempel THE HUNGER GAMES och TWILIGHT-filmerna är inte bara 20 år yngre än jag, de är snarare 30 år yngre. Och de tycker förstås som de vill, ungar gillar ju sällan vad äldre generationer föredrar. Dessutom har tonåringar en tendens att uppskatta fullkomligt flängd dynga om de känner igen sig någonstans, minns att G - SOM I GEMENSKAP blev en stor framgång när den kom. Själv tyckte jag redan då att den var dum och usel, men alla andra gillade den. Och detta är förstås en orsak till att unga människor inte ska få recensera filmer - eller böcker - i stora, seriösa forum. Herregud, idag tycker jag ingen under 40 borde få  tycka till om film. En gräns jag hela tiden höjer ju äldre jag själv blir - medan tyckarna i media blir yngre och yngre.
Jag var 25 när jag började skriva professionellt i dagspress. När jag läser om gamla texter blir jag lätt generad. Jag var ju alldeles för ung då. Referensramarna var snävare och jag kunde älska sådant ungdomar snöar in på under perioder i sina liv. Jag tyckte att THE CROW var världens bästa film när den kom, den filmen innehöll allt jag var inne på. Då. Samtidigt kunde jag förakta en väldig massa "finkultur", ofta utan att egentligen ha tagit del av den.
Som medelålders (åtminstone yngre medelåldern) man konstaterar jag att jag blivit bredare, mycket bredare. Men! Samtidigt har det inte hänt så mycket. Jag växte aldrig ifrån det jag älskade när jag växte upp. Jag gillar fortfarande actionfilmer - våldsamma, testosteronstinna actionfilmer. Jag gillar fortfarande skräck och splatter. Självklart slutade jag aldrig att läsa serietidningar. Skillnaden är väl att jag blandat upp allt det här med annat.
Men det märkliga är att det är dagens ungdomar som blivit de där moralkärringarna vi alla har svårt för. De flesta av oss 60-talister avskydde det vuxengenerationen försökte tvångsmata oss med på 70-talet. Jag känner ingen som faktiskt läste de där proggiga barnböckerna jag såg samla damm på biblioteket. Jag tyckte att barnprogrammen var skittråkiga. Jag och mina kompisar gillade ju bara superhjältar och västern och MÅNBAS ALPHA och SNOBBAR SOM JOBBAR och BARETTA. Och tecknade filmer från Hanna-Barbera och Warners. Vi föredrog KISS framför skäggmuppar med tvärflöjt. Runda glasögon kallades "kommunistglasögon" och de som bar sådana var per automatik trista glädjedödare.
Senare sparkade vi bakut mot allt. På 80-talet hatade vi verkligen Statens Biografbyrå över allt annat. I stort sett alla spänningsfilmer naggades i kanten, vissa mer än andra, och som bekant förbjöds en hel del. Ett av dåtidens stora censurbråk gällde barnfilmen E.T., som filmcensuren tyckte var för otäck för barn.
Dagens 80- och 90-talister har anammat mycket av det vi hatade förr, det vi försökte bekämpa, allt vi tyckte var höjden av tråkighet. Det vetefan vad som har hänt. Det känns som om jag är omgärdad av små proggare och små moraltanter. Om de nu inte tillhör den direkta motsatsen; ytliga puckon har av någon anledning blivit ännu mer ytliga - och kan bli kändisar på att vara dumma i huvudet.
Den största anledningen till att jag inte gillade THE HUNGER GAMES, bortsett från att den är för lång, tråkig och ologisk, är att den inte levererar på actionfronten. Vilket inte heller TWILIGHT-filmerna gör. Och det är ju detta som är lite lustigt - och här närmar jag mig poängen med denna möjligtvis osammanhängande drapa.
De vuxna filmkritikerna.
Jag kan också tycka att äldre filmkritiker är rövtrista och att deras åsikter är oanvändbara, åtminstone när de skriver om genrefilm. De har fortfarande en tendens att bli upprörda eller fördömande. Men nu pratar jag om de som är 20-30 år äldre än jag.
Jag och mina polare, som skulle kunna vara föräldrar till de tonåringar som klagar på de vuxnas åsikter, tycker tvärtom att dagens tonårsfilmer är åt helvete för mjäkiga och tillrättalagda. Bland de stora, populära spänningsfilmer (action, thriller, skräck etc) som kom när jag var i det vi kan kalla TWILIGHT-åldern hittar vi JAKTEN PÅ DEN FÖRSVUNNA SKATTEN, THE ROAD WARRIOR, CONAN - BARBAREN, FIRST BLOOD, THE TERMINATOR och en massa andra filmer som levererade på alla plan. Vi hade krävt pengarna tillbaka om vi fått urvattnade PG-13-filmer. När jag växte upp innehöll filmer blod, svordomar och naket. Det var naket överallt då. I dagens samhälle torde Samantha Fox vara hur kontroversiell som helst. Den senaste TWILIGHT-filmen ansågs vara sexig och vågad, när den i praktiken var hur kysk som helst.
En hel del av dagens unga vuxna, de som är 20-30 eller så, klagar på att THE HUNGER GAMES fått en alldeles för låg åldersgräns.
Det är inte utan att man undrar vad det är som hänt.
Och nej, självklart tycker jag inte att en ny film blir bra bara den innehåller en massa blod och action - se bara på UNDERWORLD: AWAKENING.
Jag vet inte om den här texten makes sense, jag satte mig bara ner och bluddrade på, kanske blev det här bara förvirrat och osammanhängande. Men skit samma. Det här är grejor jag funderar på när kidsen klagar på vuxnas åsikter.
Förresten, visst hade väl vi tuffare musiksmak förr.
Och hur kommer det sig att pellejönsmode har blivit så trendigt.
De borde skämmas, de där ungdomarna.
Nu är det minsann jag som skriver en insändare.