Bio: Men in Black: International

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

En kollega och jag hade diametralt olika åsikter om en detalj i MEN IN BLACK: INTERNATIONAL, när vi diskuterade filmen efter pressvisningen.

- Filmen hade varit mycket bättre utan Chris Hemsworth, sa min kollega. Han verkar tro att han är James Bond!

- Jasså? sa jag. Jag tycker precis tvärtom - filmen hade varit mycket bättre om den bara handlade om att Chris Hemsworth flängde omkring som James Bond!

Det har gått 22 år sedan den första MEN IN BLACK, som hade premiär 1997. De ungdomar - filmens största målgrupp - som tar studenten denna vecka var alltså inte födda när filmen kom, vilket tydligt markerar att denna franchise börjar bli lite till åren. Den första uppföljaren kom fem år senare - och sedan fick vi vänta hela tio år, till 2012, på MEN IN BLACK 3. Nu har det gått ytterligare sju år, och här är den fjärde filmen i serien.

Den ursprunglige regissören Barry Sonnenfield är nu ersatt med FAST & FURIOUS 8-regissören F Gary Gray - och även huvudrollsinnehavarna är nya. Det är nog bara Emma Thompson som återkommer från förra filmen, hon spelar organisationens chef.

Nya huvudpersoner är agent H (Chris Hemsworth) och agent M (Tessa Thompson, ej släkt med Emma). MEN IN BLACK:INTERNATIONAL börjar onekligen rätt bra, med att agent H och hans chef High T (Liam Neeson) år 2016 anländer till Eiffeltornet, där de slåss mot mäktiga utomjordingar som går under beteckningen Svärmen. Därefter hoppar vi tjugo år tillbaka i tiden och introduceras för lilla Molly, som råkar bevittna när hennes föräldrar frågas ut av två agenter från MIB, vilka i vanlig ordning genast rederar föräldrarnas minnen av detta. Agenterna, som inte upptäcker Molly, letar efter en liten rymdvarelse som gömmer sig på Mollys rum.

Detta får Molly att vilja bli MIB-agent, och hon tillbringar tjugo år med att lokalisera den extremt hemliga organisationen. Hon hittar dem, blir antagen, förses med kodnamnet M, och paras ihop med den arrogante och av allt att döma lätt korkade brudmagneten agent H, när hon skickats till London på sitt första uppdrag.

Handlingen efter denna inledning är lite diffus. Det känns nämligen som om filmskaparna hittar på efter hand; som om de inte har något ordentligt manus, utan bara fläskar på med så mycket som möjligt av allting.

High T sätter H och M på ett uppdrag som för dem runt om i världen, till Afrika och Italien, en döende rymdvarelse ger M ett supermärktigt vapen i fickformat, alla vill åt detta vapen, man misstänker att det finns en mullvad på MIB (det är den vi tror det är), alla jagar alla, och mot slutet dyker Rebecca Ferguson upp i en roll som är betydligt mindre än väntat, med tanke på att hon är tredje namnet i rollistan.

En liten, liten varelse som M döper till Pawny (Kumail Nanjiani gör rösten) har en del roliga repliker, framför allt en om det romantiska dramat DAGBOKEN, men övrigt tycker jag inte att MEN IN BLACK: INTERNATIONAL är speciellt rolig. De två första filmerna var kul, eftersom Will Smith skämtade friskt, medan Tommy Lee Jones lyckades vara rolig genom att vara gravallvarlig.Tessa Thompson har inte försetts med några roliga repliker, hon är bra en ung person som visar sig vara osedvanligt duglig när alla andra klantar sig. Chris Hemsworth, däremot, är ju en kille med stor utstrålning och han är lite småskojig med sina lagom misslyckade playboymanér. Men det enda filmen har att bjuda på i övrigt är en massa specialeffekter. Att slänga in en massa konstiga varelser var roligt i den första filmen, men nu kan vi det. Det jagas, det skjuts med strålpistoler, det dånar, konstiga vareler figurerar, och ibland visar sig även Rafe Spall, och jag kommer på mig med att tänka att jag glömt bort vad filmen går ut på.

I artiklar om den här filmen har det stått att Chris Hemsworth och Tessa Thompson från Thor- och Avengers-filmerna samarbetar igen - och jag försökte komma på vilken roll Thompson spelar dessa filmer. Jag var tvungen att kolla upp det. Aha. Valkyrie. Henne minns jag inte. Det säger väl en del om det grunda intryck Marvelfilmerna gör på mig. Fast jag minns inte heller att det är Thompson som spelar den sjungande flickvännen i Creed-filmerna.

En sak som slog mig när jag såg MEN IN BLACK: INTERNATIONAL, är att Chris Hemsworth borde göra Roger Moore-filmer. Kanske inte James Bond, han är för pojkaktig, men jag tror att han hade blivit jättebra som Helgonet!

 

 

 

 

 

 

(Biopremiär 14/6)

Bio: Creed II

Foton copyright (c) SF Studios

När CREED kom 2015 pressvisades den inte i Göteborg. Jag brydde mig inte om att se den - det dröjde faktiskt till förra veckan innan jag tog mig samman och tittade på filmen, eftersom uppföljören skulle pressvisas.

Jag måste säga att jag inte riktigt förstår alla hyllningar av den första CREED. Sylvester Stallone, som Oscarnominerades, är betydligt bättre än filmen han är med i.

Dock var jag nyfiken på CREED II - självklart beroende på att Dolph Lundgren skulle återkomma som Ivan Drago, det ryska boxarmonstret från ROCKY IV (1985); mannen som slog ihjäl Apollo Creed i ringen.

Nu har jag sett CREED II - eller ROCKY VIII - och, tja, det är ungefär samma film en gång till. Samma film som vilken då? Välj själv: ROCKY II, ROCKY IV, CREED - eller någon annan boxningsfilm.

Filmen, som regisserats av nykomlingen Steven Caple Jr, inleds i Kiev i Ukraina. Där, i en riktigt sketen lägenheten i ett riktigt sketet hus i en riktigt sketen stadsdel, bor Ivan Drago tillsammans med sin son Viktor (Florian Munteanu); en redig biff med råskinnsutseende, och boxare även han. Det har inte gått så bra för Ivan Drago sedan han fick på nöten av Rocky för mer än 30 år sedan. Ryssland vände honom ryggen och hans fru Ludmilla (Brigitte Nielsen) lämnade honom. Men han drömmer om hämnd.

I Amerika har Adonis Creed (Michael B Jordan) gått och blivit världsmästare. Han passar även på att fria till sin älskade Bianca (Tessa Thompson), vars karriär som sångerska går bra. Då anländer far och son Drago för att utmana Creed. Viktor versus Creed, Ryssland mot Amerika, precis som 1985.

Rocky Balboa (Stallone, förstås) har blivit fri från cancern han drabbades av i förra filmen, och han är nu Creeds tränare. Men han gillar inte den här utmaningen och ställer inte upp i Creeds ringhörna. Hur ska det gå? Kommer Creed att åka på bank? Och vad ska hans ömma moder (Phylicia Rashad) säga?

Återigen: Sylvester Stallone är bättre än filmen. Det är honom och Dolph Lundgren jag vill se. Så fort de två inte är i bild sjunker mitt intresse. Michael B Jordan må vara en utmärkt skådis, men han är ingen Carl Weathers; han saknar den pondus och utstrålning som 80-talets filmhjältar hade, och som de fortfarande besitter. Jag måste säga att Dolphs insats är riktigt bra - jag tyckte alltmer synd om hans stackars Ivan och jag ville att det skulle gå bra för honom.

Alldeles för stor del av CREED II ägnas åt Creeds och Biancas förhållande, och det är inte så kul. Bianca framför ett par sånger; hon ägnar sig åt soul och R&B; de värsta musikstilarna vid sidan av reggae. En scen där Rocky och Ivan träffas på Rockys restaurang är fin. Det förekommer flera scener där folk pratar med gravstenar. Vi får se Rocky knåda pizzadeg. Vardagsdramatik: gatlyktan utanför Rockys lägenhet har inte funkat på flera år och han försöker utan framgång få den lagad.

Får vi ett träningsmontage? Jajamen! I ROCKY IV var Rocky ute i skogen och lyfte stockar och hade sig när han tränade inför den stora fajten. I CREED II är Creed ute i öknen och lyfter tunga saker. "You need a montage - even Rocky had a montage!"

Svensken Ludwig Göransson står för filmmusiken, och liksom nästan all musik han komponerar, är det oinspirerat och sömnigt. Men - mot slutet, när Creed gör något heroiskt i ringen, spelas plötsligt den gamla Rocky-fanfaren, och då rycks man för ett par sekunder tillbaka till den tid då filmer hade minnesvärd musik. En stillsam pianoversion av "Gonna Fly Now" hörs ett par gånger.

Brigitte Nielsen medverkar ett par minuter. Hon ser rätt otäck ut.

Slutligen: boxningsmatcher på film har en tendens att bli rätt tjatiga och ospännande. Två killar som står mittemot varandra och slår på varandra. Det är liksom inte som en superkoreograferad martial arts-film, där den onde motståndaren kör med en sinister stil, och hjälten måste lära sig en hemlig, urtida teknik med hopp, spark och punggrepp för att vinna på slutet.

(Biopremiär 23/11)

Bio: Thor: Ragnarök

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Det blir allt svårare att hänga med i händelseutvecklingarna i Marvels filmer - åtminstone för mig, som inte är sådär jätteintresserad. Inte nu längre. Det var ju kul i början. Numera minns jag aldrig vad som händer i de olika filmserierna. Den förra Thor-filmen; THOR: THE DARK WORLD, kom för fyra år sedan. Jag minns absolut ingenting av den - och när jag ögnar igenom min recension, konstaterar jag att jag inte tyckte att den var bra.

Men! Den här nya filmen! Jösses jävlar - den är ju jätterolig! Den förra filmen om Thor var allvarlig och hade klumpfot, men den här gången handlar det om en ren och skär actionkomedi, som är festlig istället för högtravande. Detta beror på den är gjord av Nya zeeländaren Taika Waititi, som tidigare gjort den roliga (om än överskattade) komedin WHAT WE DO IN THE SHADOWS, och som regisserat avsnitt av THE INBETWEENERS.

Handlingen den här gången är förhållandevis enkel: Thors okända syster, dödsgudinnan Hel (Cate Blanchett), dyker oväntat upp, och hon är en le jävel. Hon vill bli av med sin far Oden (Anthony Hopkins) och brorsorna Thor (Chris Hemsworth) och Loke (Tom Hiddleston), hon tänker släppa loss fenrisulven, rasera Asgård, och söndra och härska. Thor får sin hammare krossad, och när han hamnar lite fel kidnappas han av en suput till valkyria (Tessa Thompson), som för honom till en intergalaktisk arena, i vilken den spejsade Stormästaren (Jeff Goldblum) arrangerar fajter, oftast med dödlig utgång.

Thors förste motståndare i arenan blir oväntat Hulk (Mark Ruffalo), och denne gröne jätte vore ju utmärkt att ta med sig till Asgård för att förgöra sen alldeles för mäktiga, ostoppbara Hel.

THOR: RAGNARÖK är allt DC Comics' tungrodda, rövtradiga filmer inte är. Det här är väldigt lättsamt och underhållande - och det enda som drar ner helhetsintrycket är, i vanlig ordning, den evighetslånga, bombastiska slutstriden. Waititis film är full av roliga rollfigurer och kul dialog.Waititi själv spelar stenvarelsen Korg, som må se ut som ett mäktigt monster, men som är snäll och lite korkad. Jeff Goldblum är förstås kul i sin roll. Cate Blanchett är cool som samvetslös skurk i frän dräkt. Clancy Brown gör rösten till supermonstret Surtur, Idris Elba är tillbaka som Heimdal, Karl Urban är Skurge, och minsann om inte Benedict Cumberbatch dyker upp som dr Strange. Chris Hemsworths bror Luke, Matt Damon och Sam Neill spelar tre skådespelare, vilka i sin tur gestaltar Thor, Loke och Oden. I vanlig ordning har Stan Lee en cameo, denna gång är han ovanligt utspökad.

Filmmusiken består till står del av 80-talsdoftande syntmusik och under två stridscener spelas "Immigrant Song" med Led Zeppelin. Varför två gånger? Med tanke på allt tjat om åskguden i filmen, skulle de kunnat spela "God of Thunder" med KISS, eller "Thunderstruck" med AC/DC, eller någon annan åsklåt. "Lonely Man"-temat från TV-serien om Hulk ska visst finnas någonstans i filmen, men det missade jag.

Som alltid när det gäller Marvelfilmer, går det bra att sitta kvar under eftertexterna. Dessa avbryts en bit in för en första bonusscen, och när de rullat klart kommer en andra scen. Den sista bonusscenen tillför ingenting, men den är rätt rolig.

Jag gillade THOR: RAGNARÖK. Den är bättre och betydligt roligare än de två tidigare filmerna om Thor, och den är bättre än Avengersfilmerna. Jag skrattade högt flera gånger.

(Biopremiär 27/10)