Visar inlägg med etikett Terry Gilliam. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Terry Gilliam. Visa alla inlägg

torsdag 25 april 2019

Bio: The Man Who Killed Don Quixote

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Finallly ...
After 25 years in the making ...
... and unmaking ...
A Terry Gilliam Film
Så inleds förtexterna till THE MAN WHO KILLED DON QUIXOTE. Detta är det bästa och roligaste i hela filmen, faktum är att man med gott samvete kan resa sig upp och lämna salongen efter dessa inledande textrader.
Egentligen handlar det om mer än 25 år. Redan 1989 började Terry Gilliam att fundera på- och så smått påbörja en film om Don Quijote. Projektetet inleddes och skrotades åtskilliga gånger. År 2000 började Gulliam att spela in sin film i Spanien, med en budget på 32 miljoner dollar - Gilliam hävdade att det var hälften så mycket pengar som han behövde för att göra sin film rättvisa. Jean Rochefort spelade Don Quijote, medan Johnny Depp axlade rollen som Toby; en filmregissör som är historiens huvudperson.
Allt gick fel under inspelningen, Rochefort blev sjuk, ett oväder förstörde saker, och inspelningen skrotades. År 2001 kom en dokumentär; LOST IN LA MANCHA, som handlar om denna misslyckade inspelning.
Men! 2018 fick THE MAN WHO KILLED DON QUIXOTE slutligen premiär i Cannes. Terry Gilliam hade lyckats göra sin film - med en budget på 16 miljoner euro, och med helt andra skådespelare än han ursprungligen tänkt sig.
... Frågan är bara varför Terry Gilliam så gärna ville göra den här filmen.
Det är mycket möjligt att detta är Terry Gilliams absolut sämsta film - och då har karln gjort en del filmer som väl får anses vara ... mindre lyckade. Jag gillar Terry Gilliam, jag respekterar honom, han har gjort en del bra filmer, och han är trevlig - men ibland undrar jag vad han håller på med.
THE MAN WHO KILLED DON QUIXOTE är i det närmaste fullkomligt osebar. Det var direkt plågsamt att sitta igenom denna film, som varar två timmar och tolv minuter, vilka känns som tolv timmar och två minuter. Jag har inte tittat på klockan så här ofta sedan jag såg TURINHÄSTEN. Jag var på vippen att lämna pressvisningen för att göra något vettigare.
Vad handlar filmen om? Inget speciellt. Den ganska osympatiske skådisen Adam Driver spelar den osympatiske regissören Toby, som befinner sig på en inspelning i Spanien. Stellan Skarsgård är något slags ondskefull chef, som pratar om en kommande reklamfilm för vodka. Den vansinnigt vackra Olga Kurylenko spelar Skarsgårds lömska dotter.
Toby råkar träffa en gammal spansk skomakare (Jonathan Pryce), som blivit knäpp och tror sig vara Don Quijote. Don Quijote tar Toby med sig som väpnare på ett surrealistiskt äventyr, där fantasi och verklighet blandas.
Det här är bara en massa lösryckta episoder som sammanfogats. Filmen beskrivs som en äventyrskomedi, men äventyr saknas, och det är inte det minsta roligt. Det är bara fruktansvärt irriterande och påfrestande, och mot slutet påminner det hela om en särdeles bisarr Fellini-film som gått fullständigt överstyr på värsta tänkbara sätt.
Har Terry Gilliam helt och hållet tappat omdömet? Tycker han själv att det här är roligt? Vem har han tänkt ska se det här? Vad är det han vill berätta? Vad vill han med sin film? Filmen är dessutom inte lika snygg som Gilliams filmer brukar vara. THE MAN WHO KILLED DON QUIXOTE känns som en sådan där film som visas i Cannes, och som sedan aldrig visas igen.
Att Don Quijote slåss med väderkvarnar i tron att de är jättar är inte roligt. Det har aldrig varit roligt. Det var inte ens roligt 1605, när bokjäveln skrevs.
Dock har jag en känsla av att den aldrig färdigställda Johnny Depp-versionen från 2000 hade kunnat bli betydligt bättre än det här.










(Biopremiär 26/4)
-->

måndag 22 december 2014

Bio: Kärlek och brott

Foton copyright (c) Njutafilms
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! - som det ju blir för jämnan.
... Och det blir ännu en film som hade premiär för ett par veckor sedan, men som jag inte haft tid att se förrän nu. Jag har förstått att KÄRLEK OCH BROTT, med manus och regi av Albert Dupontel, som även innehar den manliga huvudrollen, har blivit en enorm framgång i sitt hemland; den roffade till och med hem två stycken Cesarstatyetter. Det är lite förvånande. Dels för att detta är en väldigt bisarr film med en del överraskande blodiga (men komiska) scener; i Sverige går folk man ur huse när det vankas familjebuskis, inte surrealistisk splatstick. Och dels för att detta inte känns som en speciellt "stor" film.
Jag hade läst en del recensioner av filmen innan jag lyckades se den; bara hyllningar, så mina förväntningar var på topp. Jag kan inte påstå att jag blev besviken - även om jag hade förväntat mig mer.
Sandrine Kiberlain från MADEMOISELLE CHAMBON, KVINNORNA PÅ SJÄTTE VÅNINGEN och POLIS spelar Ariane, domare och arbetsnarkoman. Hon brukar sällan släppa loss och festa till det, men så på en nyårsfest blir hon rejält packad. Sex månader senare upptäcker hon att hennes ständiga illamående beror på att hon är gravid - men hon vet inte vem som är fadern.
Efter DNA-test kommer man på att fadern otroligt nog är en viss Bob Nolan (Dupontel), en inbrottstjuv som sitter inspärrad efter att ha huggit armar och ben av en gubbe, samt slitit ut och ätit upp dennes ögon! Ariane och Bob försöker tillsammans komma på hur det hela har gått till - och frikänna Bob från brottet. Han hävdar förstås att han är oskyldig.
KÄRLEK OCH BROTT är en bitvis sjövild komedi; tankarna går inte bara till Monty Pythons mest groteska excesser, utan estetiskt sett även till filmare som Jean-Pierre Jeunet, och diverse franska serietecknare. Här finns en fullkomligt sanslös obduktionsscen som måste ses; något liknande får vi aldrig se i populära svenska komedier. Plötsligt dyker Terry Gilliam (!) upp som psykopaten Charlie Meatson på en TV, och när ett nyhetsprogram tolkas för döva, är det Jean Dujardin som står för gestikulerandet - och jösses, vad han viftar och grimaserar. De två regissörerna Gaspar Noé och Jan Kounen finns också med någonstans, men jag kände inte igen dem.
Men jag tycker nog inte att Dupontels film är helgjuten. Ett flertal långa scener utspelar sig inomhus, där rollfigurerna bara sitter i ett rum och pratar. Förvisso är dialogen ofta rolig, men det känns som att filmen stannar upp, och lite som ett stilbrott jämfört med andra visuellt kreativa och lekfulla scener. Därför sänker jag betyget ett snäpp.
... Men detta hindrar inte KÄRLEK OCH BROTT från att vara en av årets roligare komedier.







(Biopremiär 5/12)


söndag 10 november 2013

Expressen den 14 oktober 1996

Det är grått ute. Det regnar. Jag borde skriva recensioner av ett par seriealbum. Jag har även en del annat jag borde skriva. Men jag orkar inte. Oj, vad allt känns tradigt idag. Men det är trots allt några dagar sedan jag uppdaterade TOPPRAFFEL!, så för att rädda er helg slänger jag in min 22:a videokrönika ur Expressen. Temat verkar vara serieskapare som gör film ... Jag hade visst dessutom missat att nämna att det var John Sayles som skrev storyn till MEN OF WAR.

Jag satt som förtrollad i två timmar

Det finns kritiker som avskyr filmer som struntar i en "bra" story och i stället helt och hållet bygger på sitt utseende och sin stämning: bilder, dekor, musik och så vidare. Själv tycker jag förstås att ytan visst kan få
gå före innehållet - om ytan är exceptionellt tilltalande. Jag har för mig att "De förlorade barnens stad" (Sandrews) anklagades för att bara vara yta av några trista kritiker. Herregud, är de blinda? Själv satt jag som
förtrollad i de knappt två timmar filmen varade.
Filmen, som handlar om en mystisk man som inte kan drömma och som bor på en oljerigg tillsammans med sina klonade medhjälpare, är skapad av Jeunet och Caro, som tidigare gjort "Delikatessen".
De här två herrarna var dessutom tidigare serietecknare, och en detalj som åtminstone de svenska kritikerna missat att notera är att "De förlorade..." ser ut som en fransk science fiction-serie ur någon av de
vuxenserietidningar Horst Schröder en gång i tiden brukade ge ut. Samma färgsättning, samma bildspråk, samma märkliga maskiner.
Nu är ju Jeunet & Caro inte de enda serieskapare som gör film. Deras landsman Enki Bilal har gjort åtminstone två filmer, "Hotel Bunker" (eller heter den "Bunker Hotel"?) och nu senast "Tycho Moon". Jag såg slutet av
bunkerfilmen på fransk TV, och den såg exakt ut som en Bilal-serie.
En annan fransman som gjort film är satirikern Lauzier, som var populär i svenska seriekretsar för femton år sedan. Själv tyckte jag han var trist.
I USA har bland andra legendariske Batman-tecknaren Neal Adams gjort en äventyrsfilm med sina barn i huvudrollerna. En kritiker skrev att filmen nog enbart tilltalade släkten Adams. Filmen distribueras av Troma.
Terry Gilliam är också amerikan, och han säger sig också ha börjat som serietecknare, även om jag aldrig sett några serier av honom. Men hans filmer har i alla fall ofta samma "franska sf-serie-estetik" som, tja, Jeunet & Caros filmer. Kolla bara in "De tolv apornas armé" (i vilken Bruce Willis åker tillbaka i tiden, dreglar, hamnar på mentalsjukhus, träffar en pittögd Brad Pitt, allt ackompanjerat av argentinsk tango), som snart kommer på video från CIC. En mycket bra film, Gilliams bästa, skulle jag tro. Visst, han har aldrig gjort en dålig film, men de har
ofta känts lite halvbakade, de har varit för långa och har inte hållit hela vägen. För övrigt ska Jeunet regissera "Alien 4", vilket verkar lovande. Och det kan ju inte bli sämre än "Alien"...
Så till avdelningen lagom inaktuella händelser. Härom veckan hölls den årliga videomässan i Stockholm. Jag var förstås där för att ta mig en titt på spektaklet - men det fanns inte så mycket att skriva om där. Mässan
verkar mest vara till för att bolagen ska få visa upp sig för handlarna, som även tävlar mot varandra i bolagens olika tävlingar. Nya intressanta filmer fick man leta efter, det gjordes mest reklam för välkända kort som
"Goldeneye" och "Independence Day".
Dock stod Sandrews för den största överraskningen. Med orden "From the people who brought you Pearl Harbor" släpper de i början av nästa år ett helt gäng Godzilla-filmer på video! I letterbox och på japanska! 1997 års
kulturgärning?
Förresten... Vad är det för trams att åtala Dolph Lundgren-rullen "Men of war" för att den visats oklippt på betal-TV? Har något pucko valt ut just den filmen med slumpgenerator? "Men of war" är inget speciellt, men ganska
okej och välgjord; Dolph spelar dessutom svensk och vrålar "Spring, era jävlar" innan han röjer loss på slutet.
Nej, är det några filmer som ska åtalas, är det de som roffat åt sig en massa bidrag så att de kan göras - trots att ingen vill se dem. Som "Bengbulan" och liknande.

-->



lördag 2 januari 2010

Bio: The Imaginarium of Dr. Parnassus

Ibland dyker de upp ändå, de där filmerna som inte fick Malmöpremiär - om än försenade. THE INFORMANT kommer visst om en vecka, och igår hade Terry Gilliams THE IMAGINARIUM OF DR. PARNASSUS premiär, efter att ha dykt upp annorstädes i Sverige häromveckan - filmen hade urpremiär i Cannes i maj 2009.
"Somebody, please give Terry Gilliam a break!" skrev en bekant efter att Heath Ledger gått och dött. Få regissörer har väl haft så mycket otur som Gilliam, med hans avbrutna DonQuixote-film som främsta exempel - fast han ska visst göra ett nytt försök vad gäller den.
Terry Gilliam är en oerhört trevlig herre, och när han var i Lund med BRÖDERNA GRIMM tilldelades han Jan-Olof Rydqvist-diplomet (tidigare mottagare var Ole Søltoft och Santo). Jag gillar honom som regissör, jag gillar hans stil och estetik - men jag gillar inte alltid hans filmer (jag hatade FEAR AND LOATHING IN LAS VEGAS), åtminstone har jag upptäckt att jag sällan känner för att se om dem. Det bästa han gjort tycker jag är THE CRIMSON PERMANENT INSURANCE; hans prolog till MONTY PYTHONS MENINGEN MED LIVET.
THE IMAGI-
NARIUM OF DR. PARNAS-
SUS är en hopplös filmtitel, svår att komma ihåg. Eftersom filmen inte pressvisades gick jag på premiären. När jag tidigare på dagen hämtade ut min biljett, stod det en ung kille i kön bredvid mig och bad om en biljett till något som lät som THE IMAGE OF DR. ANUS.
Vad filmen också är, är en ... film som inte är som andra. Jag kan inte avgöra om det här är en av de mest irriterande pretentiösa filmer jag sett eller inte. En del biobesökare lämnade visningen, bland annat gick en hel familj efter en halvtimme. På sätt och vis kan jag förstå familjen, om de förväntat sig en skojfrisk komedi, eller en regelrätt saga med Heath Ledger.
Christopher Plummer är titelns doktor. Han är tusen år gammal och har sålt sin själ till Djävulen (Tom Waits). Han reser runt i England med ett teatersällskap, bestående av lille Percy (Verne Troyer, som fyllde 40 igår), Anton (Andrew Garfield) och dottern Valentina (Lily Cole). De har ett slags uppfällbar teaterscen, på vilken de framför surrealistiska skådespel, och på scenen finns en magisk spegel. Går man igenom den, hamnar man i en värld baserad på sina fantasier.
Parnassus har dealat med mr Nick - Djävulen - igen, för att få tillbaka sin ungdom. Detta i utbyte mot att Nick får Valentina på hennes sextonårsdag. Nu ångrar sig förstås doktorn och försöker hindraöverlämnandet. Då dyker den mystiske Tony (Heath Ledger) upp.

THE IMAGI-
NARIUM OF DR. PARNAS-
SUS är fantastisk att titta på. Den fullkom-
ligt exploderar av surrealistiska, märkliga, absurda, vackra bilder - och den moralitet till story som finns, drunknar i fyrverkerierna. Det blir en väldig massa hoppande in och ut genom spegeln, en massa bisarra världar, allt kombinerat med teatralisk dialog och ibland sorgsen tango på soundtracket, vilket gör att det känns lite arty-farty. Detta är till mångt och mycket en typisk filmfestivalfilm - sådana har ju nästan blivit en egen genre.
Jag var aldrig någon beundrare av Heath Ledger. Hans frånfälle löstes efter en del tankearbete med att låta andra skådespelare dyka upp som alternativa versioner av Tony i de olika världar han kastar sig in i. Ledger var väl en okej skådis, men de övrigaTonyarna spelas av betydligt bättre skådisar: Johnny Depp, Jude Law och Colin Farrell.
Jag älskade avsnittet med Jude Law - det ser ut som en live action-version av Gilliams gamla, tecknade inslag ur MONTY PYTHONS FLYING CIRCUS; komplett med ett stort polishuvud som skjuter upp ur marken. Det dyker även upp ett gäng poliser i kjol, som dansar och sjunger den klämmiga sången "We Like Violence".
Men som helhet känns Gilliams film som en enda osorterad röra, som om han inte riktigt vetat vad för typ av film han ville göra; om det hade blivit annorlunda om Ledger inte satt tofflorna låter jag vara osagt. Och som sagt, det har en tendens att bli väldigt pretentiöst, något som understryks av den högtravande dialogen och skådespeleri med yviga gester.
Men det är onekligen tjusigt att titta på det hela. Efter eftertexterna blir bilden svart under en minut eller två, medan en konstig elektronisk variant av filmmusiken spelas; det låter som en mobilsignal.
Peter Stormare har en liten roll som rullstolsbunden president.






(Malmöpremiär 1/1)

tisdag 21 juli 2009

Retro-DVD: Monty Pythons Meningen med livet

RETRO-DVD: MONTY PYTHONS MENINGEN MED LIVET (Universal)

MENINGEN MED LIVET. På DVD. Igen. Jag vet inte hur många gånger den här filmen från 1983 har släppts. Ibland som del av en Monty Python-box, ibland separat - som här. Jag vågar inte uttala mig om hur de olika utgåvorna skiljer sig åt, men på den här står det att den är "omarbetad", vad nu det innebär. Som bonus hittar vi en introduktion av Eric Idle, kommentarspår med filmens regissörer Terry Jones och Terry Gilliam, ljudspår för den som ser filmen ensam (väldigt kul idé), samt en Director's Cut där extrascener stoppas in efter hand. Lite förvirring uppstår när det står "Disc 1" på den enda skiva som finns i asken.
 Självklart är jag gammal fan av MONTY PYTHONS FLYGANDE CIRKUS. Serien är fortfarande oöverträffad när det gäller sketchprogram för TV. Jag kan inte komma på någon annan serie som hållit i längden. LITTLE BRITAIN började ju bli lite tjatigt under andra säsongen, för att bli riktigt tjatigt under den tredje.
 Däremot är jag inte odelat positiv till Monty Pythons långfilmer. Om vi bortser från deras första långfilm LIVET E PYTHON (AND NOW FOR SOMETHING COMPLETELY DIFFERENT), som bara består av nya versioner av TV-sketcherna, så är MONTY PYTHONS GALNA VÄRLD (det vill säga MONTY PYTHON AND THE HOLY GRAIL) inte bara deras bästa film, utan den film som är mest Monty Python. De flesta verkar ha LIFE OF BRIAN som favorit, men det är nog främst för att den är mest känd och innehåller ett par klassiska scener och låtar. HOLY GRAIL är roligare och mer anarkistisk.
 MENINGEN MED LIVET är Pythongängets sista produktion med samtliga originalmedlemmar. Filmen tävlade i Cannes och gick tammefan och vann - och detta säger väl en del om vad det här är. Filmen är nämligen alldeles för splittrad och ibland nästan lite pretentiös. Allting är lite för genomtänkt och genomarbetat, i synnerhet om man jämför med de tidigaste filmerna, där det mest känns som om de apat sig spontant framför kameran med en ganska minimal budget.
 Självklart är det här inte dåligt. Terry Gilliams lilla förfilm om kontorsslavarna som gör uppror är nog det bästa Gilliam någonsin gjort. Musikalinslaget om katoliker och spermier är genialiskt. Den smällfete restauranggästen som spyr i en hink och sedan exploderar tyckte mina föräldrar inte alls var roligt när jag visade filmen för dem för tjugo år sedan - men det ÄR ju väldigt kul. Däremot har jag aldrig riktigt gillat scenen där John Cleese håller lektion i sexualkunskap.
 ...Men ibland blir det lite segt och överlastat. Spontaniteten är borta. Fast det är ju sådant som går hem i Cannes.
 Det senaste decenniet har de överlevande Pythonmedlemmarna gjort åtminstone ett försök med nyinspelade sketcher för TV - och det var direkt pinsamt. De kändes som ett gäng desperata gubbar som tappat handlaget. Ungefär som den gången Peter Dalle fick upp Hasse Alfredson på en scen för att göra ett slags ny variant av Lindeman, och Hasse mest var gammal och trött. Och Dalle är ju varken någon Tage Danielsson eller Lasse O'Månsson. Det blev rätt genant.

 ...Nu när jag letade upp en omslagsbild till den här recensionen, konstaterade jag att filmen släppts både som enkel och dubbeldisc - varav jag fick den förstnämnda. De har helt enkelt bara plockat bort den andra skivan. Därför står det "Disc 1" på den som finns i asken.