Visar inlägg med etikett Terrence Howard. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Terrence Howard. Visa alla inlägg

torsdag 31 oktober 2013

Bio: Prisoners

Foton copyright (c) Nordisk Film

Plötsligt händer det! Man vinner 50 spänn på Triss. Man får oväntat besök. Man ser en thriller som är intressant, välgjord och väldigt spännande.

Det sistnämnda hände idag. Jag såg Denis Villeneuves PRISONERS. Kanadensaren Villeneuve har tidigare gjort den uppmärksammade och prisade NAWALS HEMLIGHET, en film jag helt glömt bort. PRISONERS, regissörens första film på engelska, är dock något helt annat. Framför allt är det en riktigt bra thriller - detta trots att jag har en rad anmärkningar på filmen; ganska allvarliga anmärkningar jag glatt bortser från.

Hugh Jackman är Keller Dover. En riktig karlakarl som jagar - och är troende. Han svär och är hård, men ber till Gud på amerikanskt manér. Han är gift med Grace (Maria Bello) och de har två barn. Familjen ska fira thanksgiving med grannarna Franklin och Nancy Birch (Terrence Howard och Viola Davis) och deras barn. Efter middagen upptäcker de plötsligt att familjernas yngsta döttrar; två sexåringar, har försvunnit.

En mystisk husbil hade tidigare setts parkerad på gatan utanför. Polis tillkallas, det intilliggande skogsområdet genomsöks utan resultat, och den tystlåtne kriminalsnuten Loki (Jake Gyllenhaal) rycker ut. Han hittar husbilen och griper dess unge förare Alex (Paul Dano) - som dock visar sig vara efterbliven; han har en tioårings IQ. Det går inte att få den vettskrämde Alex att erkänna något och efter en dag i häktet sätts han på fri fot och hämtas av sin faster Holly (Melissa Leo) som han bor hos.

Keller accepterar inte detta, han är fullkomligt övertygad om att det är Alex som är gärningsmannen. Därför kidnappar Keller grabben och låser in honom i ett ödehus. Där tänker Keller tortera Alex tills han erkänner - och han lyckas övertala den betydligt vekare och tvekande Franklin att hjälpa till. Samtidigt som den alltmer vansinnige Keller tar lagen i egna letar Loki efter en annan gärningsman, eftersom han inte tror att Alex är den skyldige. Och letandet efter de två flickorna fortsätter.
PRISONERS är en väldigt mörk film. Mörk på flera sätt. Handlingen är mörk, ibland kolsvart. Filmfotot är mörkt. Filmen ser ut som en skandinavisk film. Det är kallt, miljöerna är kalla. Naturen och medelklasskvarteren med sina villor ger ett ogästvänligt intryck. Långsamma åkningar, inga snabba klipp. Fotografen Roger Deakins har jobbat mycket med bröderna Coen och här ligger han nära FARGOs look - fast några snäpp gråare, mörkare och mer påträngande. Stämningen är genomgående obehaglig, ett intryck som förstärks av islänningen Jóhann Jóhanssons sparsmakade musik, som oftast enbart består av ett dovt, olycksbådande muller.

Jag undrar om namnet Keller är en blinkning till Fritzl och hans källare. Keller Dover förvandlas under filmen alltmer till Den Onde. Han närmar sig gärningsmännen i tortyrporrfilmer. Och vad fanns det för baktanke med att kalla snuten Loki? Lite lustigt sammanträffande att PRISONERS går upp samma vecka som THOR: THE DARK WORLD, som ju innehåller en ondsint Loke.
Nå. Trots att jag tycker att det här är bra och spännande, har jag alltså invändningar. Framför allt haltar logiken en hel del. Jag kan inte gå in på det här utan att spoila filmen, men jag fick inte ihop det hela, flera händelser förklaras aldrig på ett tillfredställande sätt - om de nu går att förklara. Loki är en besynnerlig snut; han har uppenbarligen haft en tuff uppväxt - han nämner barnhem vid ett tillfälle och han har en massa tatueringar, och han är så pass udda och introvert att man undrar hur han kunde bli polis. Å andra sidan är ortens polischef lika konstig, han verkar helt ointresserad av fallet, framstår som underordnad till Loki, och han vill oftast gå hem. Dessa rollfigurer får mig att tänka på både Coens och David Lynch.

Skådespeleriet är genomgående bra, men det finns en antydan till överspel hos den konstant skitförbannade Hugh Jackman. Och både han och Gyllenhaal demonstrerar sin ilska och frustration genom att slå sönder saker. Gör folk verkligen det i verkligheten? Jag har nog bara sett sådant på film.

Men som sagt: jag bortser från från dessa invändningar. PRISONERS är en väldigt lång film, två och en halv timme - men för en gångs skull känns det här inte alls långt. Det säger en hel del om hur bra och absorberande filmen är. Det här är årets mest spännande thriller. Nej, förresten: detta är årets enda thriller som faktiskt är spännande!







(Biopremiär 1/11)

måndag 14 oktober 2013

Bio: The Butler

Foton copyright (c) Scanbox

"Based on a true story" kan betyda lite vad som helst. Framför allt får man ofta ta ordet "true" med en eller flera nypor salt. Bygger filmen på någons memoarer, får man utgå från att det skarvats en del redan i boken, och sedan har filmskaparna "förbättrat" det hela ännu mer. THE BUTLER bygger på en artikel. Den har jag förstås inte läst, men med tanke på att filmens huvudpersoner råkar uppleva nästan alla betydande händelser under 1900-talets amerikanska historia, känns den här storyn rätt uppdiktad.

Det börjar på 1920-talet. Lille Cecil Gaines lever i fattigdom, de arbetar på en plantage, och en av de grymma plantageägarna skjuter ihjäl Cecils far. Damen i huset (Vanessa Redgrave i en minimal roll) låter Cecil börja arbeta inne i huset, hon ska göra en bra "house nigger" av honom. Han blir minsann en duktig servitör, växer upp, lämnar plantagen och lyckas få jobb som butler på ett etablissemang. Där får han så pass gott rykte att han headhuntas av Vita Huset för att arbeta där.
Medan Cecil, som nu spelas av Forest Whitaker, spenderar dagarna i Vita Huset, sitter hans hustru Gloria (Oprah Winfrey) hemma och kedjeröker och börjar supa. Cecil påstår sig vara helt ointresserad av politik, vilket är en fördel om man är Butler i Vita Huset. Han ser presidenter komma och gå, Eisenhower, Kennedy, Johnson, Nixon, Reagan, och han passar upp alla på samma sätt. Äldste sonen Louis (David Oyelowo) flyttar hemifrån för att studera och aktiverar sig i de svartas kamp för lika rättigheter. Rashatet är stort, Louis kastas i fängelse för jämnan, han hänger med Martin Luther King och Malcolm X, han går med i Svarta Pantrarna, han blir politiker. Hans lillebror är mer sansad och vill slåss för sitt land och inte för sin ras, och när Vietnamkriget bryter ut är det inte svårt att lista ut hur det kommer att gå.

Regissören Lee Daniels är själv svart och han vill här skildra de svartas historia och hur jävligt det var under större delen av 1900-talet och i viss mån än idag. Problemet med THE BUTLER är dock att det blir för tillrättalagt och strömlinjeformat - och lite för otroligt. Vad vet jag, allt är kanske sant, men det blir lite för mycket när familjen Gaines hela tiden befinner sig i världshändelsernas centrum, som vore de familjen Forrest Gump.
Det blir också lite för mycket maskerad över det hela. Whitaker och Winfrey åldras flera decennier under filmen och i synnerhet hon ser efter ett tag mer och mer ut som en vandrande reklamskylt för Buttericks. En farlig massa kända skådisar figurerar i birollerna, varav en del roller är så små att de närmast är statister. Mariah Carey har ingen replik alls som Cecils mor, Robin Williams är Eisenhower, James Marsden är en väldigt idealistisk JFK, Liev Schreiber är en hetlevrad Lyndon B Johnson, John Cusack är Nixon, men om det inte stått att det är han, hade jag aldrig gissat det. Bäst är Alan Rickman som Reagan; Jane Fonda gör Nancy, Vidare ser vi Terrence Howard, Cuba Gooding Jr och Lennie Kravitz, plus autentiska filmklipp med Jimmy Carter, Obama och några andra.

Emellanåt är filmen rätt rolig - men jag är inte säker på att det alltid är meningen att det ska vara roligt. Egentligen är det här förstås en intressant historia - men som helhet är det alldeles för polerat. Den insmickrande pianomusiken förstärker det sliskiga intrycket.







(Biopremiär 11/10)

lördag 19 januari 2013

Bio: The Company You Keep

Foton: Doane Gregory © 2012 Wildwood Enterprises. All Rights Reserved. 
Robert Redfords senaste film som regissör och skådis har inte USA-premiär förrän den femte april - men redan nu kan vi se den i Sverige. Varför det har blivit så här har jag ingen aning om.
THE COMPANY YOU KEEP pressvisades inte i Malmö. Jag visste inte om jag skulle ha tid att se den på premiärkvällen eller ej, men nu visade det sig att jag hann ändå, så jag traskade bort till Filmstaden Entré i sista stund. Trettio platser kvar. Bra. Men nog fan var den plats jag vill ha upptagen. Även den rakt framför. Märkligt! Det här är ju en Robert Redford-film, en vuxenfilm, och medelålders människor brukar inte veta att man ska sitta långt fram i salongen för bästa bioupplevelse, de sätter sig i mitten eller långt bak. Så inte den här gången och jag tvingades välja en plats i mitten - det kändes konstigt med så liten filmduk.
Men när jag stövlade in i salongen fick jag förklaringen: det var bara ungdomar där. Jag var äldst. Otroligt mystiskt. Jag dubbelkollade så att jag gått in i rätt salong. Varför vill så många kids se en pensionärsthriller? Inte nog med det: de var knäpptysta från början till slut!
76-årige Redford spelar advokaten Jim Grant; en oansenlig man med en liten dotter. Det är bara det att Jim Grant egentligen heter Nicholas Sloan och för trettio år sedan tillhörde han en militant vänsterorganisation, vars tretton medlemmar är efterlysta för ett mord begått under ett bankrån. Sloan säger att han varit Jim Grant längre än sig själv - vilket innebär att han ska föreställa att vara under 60 år gammal! Det kan man omöjligt tro, herr Redford ser nämligen numera ut som en gammal sadelväska. Visst, han är välbevarad och rörlig, men ser gammal ut - och när han ler är han märkligt lik Harpo Marx!
Shia LaBeouf är den unge journalisten Ben som råkar komma Sloan på spåren. Susan Sarandon är en annan av vänstergruppens medlemmar som plötsligt och oväntat anmäler sig själv. Sloan flyr och och håller sig undan FBI och journalister, medan han söker upp de andra gruppmedlemmarna - hans mål är att hitta en viss Mimi Lurie (Julie Christie). Varför måste han hitta henne? Kan det hjälpa honom att bevisa något? Den unge Ben är en synnerligen duglig journalist, han är bra på att lägga pussel och ligger hela tiden före FBI.
THE COMPANY YOU KEEP är en robust och intressant film. Dess handling är kanske lite väl otrolig på ett par ställen, men det kan man ta. Det här är väldigt välgjort på ett "vuxet" och lite gammaldags sätt. Tempot är lugnt, actionscener lyser helt med sin frånvaro - och man inte räknar scenen där Sloan hoppar över ett staket eller när han springer i en skog. Filmen är full av dugliga, rejäla skådespelare; ner i minsta biroll hittar vi kända karaktärsskådisar. Nick Nolte är en av de före detta medlemmarna i gruppen, Brendan Gleeson är en pensionerad polis, Terrence Howard är nitisk FBI-agent, Richard Jenkins är en annan av gruppens medlemmar, Anna Kendrick flimrar förbi som hastigast, Stanley Tucci är lysande som Bens redaktör, som Sloans bror hittar vi Chris Cooper, och när man tror att den inte kan bli bättre, ja, då kommer självaste
SAM ELLIOTT!
Pensionärsthriller skrev jag här ovan. Nja, det är väl att ta i - även om det ligger något i det. Politisk thriller är en bättre benämning. Det är en lång film, det här, två timmar och sju minuter, men THE COMPANY YOU KEEP är väl värd att se.
    





(18/1)



onsdag 22 juli 2009

Bio: Fighting

Det dröjer inte alltför länge innan det plötsligt slår mig: herregud! Det här är ju en remake på LIONHEART (aka A.W.O.L.)! Ni kommer väl ihåg LIONHEART? Jean-Claude Van Damme rymmer från främlingslegionen och tar sig till den Stora Farliga Amerikanska Storstaden, där han måste tjäna pengar. Han lär känna en sympatisk liten gubbe som tycker att det är bra att Van Damme kan slåss, för gubben jobbar med slagsmålstävlingar - eller slagge, som vi sa när jag var barn. Gubben blir Van Dammes manager och vår spagathjälte slår sig fram på diverse tillställningar, där rika människor i aftonklädsel satsar stora pengar för att få se två killar banka skiten ur varandra. Men Van Damme blir kär i en "vanlig" kvinna som har en gullig liten unge. Den elaka kvinnan som styr all fajting i stan försöker förföra Van Damme, men han går inte på den lätte. Ännu värre blir det när två hårdingar från främlingslegionen letar efter honom. Men på slutet möter Van Damme den värste och grymmaste slagskämpen och vår hjälte lyckas med nöd och näppe göra slarvsylta av motståndaren, påhejad av de två legionnärerna, som till slut låter Van Damme gå så att han kan leva ett trevligare liv med bruden och ungen.

LIONHEART var bara en av horder av likartade filmer på 80-talet. Bäst titel hade nog FISTFIGHTER. Nuff said, liksom. Här var det Jorge Rivero (Spotted Wolf i SOLDIER BLUE) som skippade kickboxningen och gick loss med knogarna.

I FIGHTING är nya stjärn-
skottet Channing Tatum den hemlöse Shawn, som livnär sig på att sälja mög och falska Harry Potter-böcker på New Yorks gator. Några snubbar försöker råna honom och då spöar Shawn upp dem på öppen gata. Detta råkar en viss Harvey (Terrence Howard) se, och tänk, Harvey jobbar med fajting och erbjuder Shawn en match. Shawn vinner och Harvey blir Shawns agent. Men Shawn träffar även den söta Zulay (spelad av en tös som heter Zulay på riktigt!) som har en gullig liten unge. Shawn slår sig fram och vinner större och större summor pengar, men han jagas inte av några främlingslegionnärer eller andra bovar. Han träffar på en farlig slagskämpe han kände under collegetiden och storyn pekar mot en slufajt mellan de två - men det är väl i princip allt.

FIGHTING är en märkligt stillastående, handlingsfattig film. Den utspelar sig till större delen i New Yorks värsta områden och befolkas av diverse drägg. Här finns i stort sett inte en enda sympatisk person. Shawn själv är lite för korkad och menlös för att han ska fungera som hjälte. Tatum har visst blivit ett slags flickidol, men fan vet varför. Han liknar Josh Hartnett en aning, men jag kom fram till att den han är ännu mer lik är Alfred E Neuman! Jösses, Channing Tatum ser ju riktigt jönsig ut!
 Det finns inget som helst driv i berättandet och mellan slagsmålen - vilka dock är stenhårda och har onda ljudeffekter - blir det ibland olidligt tråkigt, något som förstärks av att det mest är saggig hip-hop på soundtracket. Säga vad man vill om 80-talets slåssfilmer, men de var sällan tråkiga och på bästa uppviglande sätt byggde de alltid upp mot den stora slutfajten, där hjälten mot alla odds skulle segra med några välkoreograferade slowmotionsparkar ackompanjerade av heroisk musik.

...Men finns här något träningsmontage? undrar förstås ni. Nja. Ett. Kort. Visset. Vi får se Shawn träna i en tom T-banevagn några sekunder. Det är allt. Ingen powerpop, inga scener där han lyfter stockar i skogen, joggar i vattenbrynet, gör sit-ups när snygga bruden tokar sig och kastar glass på honom och så vidare. Shawn nöjer sig med att jabba lite och göra armhävningar i en T-banevagn.

De som anordnar matcherna är ena riktiga slajm-
bollar, den siste motstånd-
aren är rätt slajmig han med, men jag gillade slutfajten. Trör du på min hatt? och så blir det fajting - de börjar på en lyxig takterass, men fortsätter med att slå sönder hela våningen. Shawn verkar förresten vara släkt med Wolverine, eftersom de få skador han får läker på ett kick filmen igenom.

Som ni märker är denna recension försenad. Inte nog med att filmen, som hade premiär i fredags, inte pressvidades - SF glömde meddela pressen att den skulle ha premiär. Jag upptäckte det av en slump när jag bläddrade i en tidning. Fast riktigt vad den här skulle upp på bio att göra vet jag inte. FIGHTING är ett slags skum blandning mellan dialogbaserat diskbänksdrama och slåssfilm. Fast den unga publiken i salongen när jag såg filmen - de flesta killar, hälften så gamla som jag eller ännu yngre - gillade slagsmålen skarpt. Jag fick en känsla av att de genast skulle bege sig ut och satsa pengar och spöa upp varandra.

Hade det förresten inte varit roligare om filmen fått den svenska titeln SLAGGE?








(Biopremiär 17/7)