Visar inlägg med etikett Teresa Palmer. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Teresa Palmer. Visa alla inlägg

torsdag 3 november 2016

Bio: Hacksaw Ridge

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Nu har  Mel  Gibson gjort en film igen. HACKSAW RIDGE är kanske den blodigaste, våldsammaste krigsfilm jag någonsin sett. Samtidigt är det nog den mest religiösa. Med andra ord: Mel Gibson i sitt esse!

Jag är lite kluven till den här filmen, som börjar med superblodiga stridsscener i slowmotion. Efter ett par minuter hoppar vi tillbaka i tiden. De två bröderna Desmond och Harold Doss växer upp i ett djupt religiöst hem; familjen är frikyrklig, men det hindrar inte pojkarnas far (Hugo Weaving), en dekorerad veteran från första världskriget, från att vara en våldsam fyllbult. Desmond är också våldsam, men kommer på bättre tankar.

Efter ett tag hoppar vi fram till 1945 och bröderna har blivit unga vuxna. Föräldrarna gillar inte att Harold (Nathaniel Buzolic) tagit värvning. Desmond (Andrew Garfield) har gått och förälskat sig i sjuksköterskan Dorothy (Teresa Palmer), de tänker gifta sig, men Desmond känner att även han vill tjäna sitt land. Dock vägrar han röra vid ett vapen. Han vill bli sjukvårdare och tar värvning han med.

Väl på plats på förläggningen ställer Desmonds inställning till med problem. Befälen tror att Desmond är galen och vill sätta honom i fängelse för ordervägran, de övriga soldaterna; åtminstone de hårdaste (Luke Bracey spelar den hårdaste av dem), tycker att Desmond är en tönt. Men Desmond får förstås sin vilja igenom, han skickas iväg till Stilla havet, där han som obeväpnad sjukvårdare begår stora hjältedåd när Japanerna på Hacksaw Ridge bekämpas. "I was wrong about you," säger de hårda killarna.

HACKSAW RIDGE bygger på sanna händelser, och alldeles före eftertexterna får vi ett par gamla intervjuer med den åldrade Desmond och ett par andra gubbar som överlevde slakten på Hacksaw Ridge. Desmond berättar om hur han ensam räddade över 70 sårade soldater - och hävdar att han gjorde det med Guds hjälp.

Det är väldigt mycket bibelläsande i den här filmen. Desmond är så hällörad att han riskerar att trilla omkull. Och jag har förstås svårt för sådant. Jag tycker att amerikaner; religiösa amerikaner, är märkliga varelser. Vuxna, moderna människor som sätter all sin tillit till en högre makt. Fast det är förstås omöjligt att frånkomma det faktum att Desmond, hur otroligt det än låter, räddade en farlig massa människor på egen hand.

Filmens första halva, som mest är ett drama och som avhandlar Desmonds utbildning och relationer, det är aningen saggigt, och mycket känns som samma gamla visa - Vince Vaugh spelar den gormande furiren som förolämpar allt och alla, men som visar sig vara vänlig på insidan.

Men - så fort soldaterna gett sig av till kriget och försiktigt klättrar över krönet på berget där enorma mängder japaner lurar, blir det plötsligt riktigt spännande. Mel Gibson vet onekligen vad han gör när han skildrar krigets helvete. Stämningen är ibland rätt jobbig när de livrädda amerikanska soldaterna långsamt rör sig framåt.

Och när striderna brakar igång, gör de det med besked. Frågan är om filmen inte är ännu blodigare och råare än den fjärde Rambofilmen. Gibson riktigt gottar sig i splattereffekter. Huvuden sprängs, kroppsdelar skjuts av, marken är täckt med inälvor, råttor äter på lik. Det är sanslöst våldsamt. Mot slutet går actionscenerna lite överstyr, när till exempel Vince Vaughns rollfigur röjer loss som i ett nummer av Patrullserien, medan japanerna är påfallande dåliga på att sikta. Som bonus får vi även lite seppuku med tillhörande halshuggning.

Två timmar och elva minuter varar filmen. Alldeles för länge. Om Gibson plockat bort en halvtimme och minskat på bibelviftandet, hade jag nog uppskattat filmen mer än jag gör. Dock är HACKSAW RIDGE ett säkert kort om man är ute efter intensivt ultravåld.

 

 

 

 

(Biopremiär 4/11)

tisdag 9 augusti 2016

Bio: Lights Out

Foton copyright (c) Warner Brothers
Vi har tidigare sett väldigt korta noveller av till exempel Edgar Allan Poe och Stephen King filmatiseras och dras ut till långfilmslängd, oftast med hjälp av material som inte fanns i originalberättelserna. LIGHTS OUT går ett steg längre. Filmen bygger på svenske regissören David F Sandbergs kortfilm från 2013, som är två minuter och 42 sekunder lång!
David F Sandberg ska inte förväxlas med svensken David Sandberg som gjorde KUNG FURY. David F plockades över till Hollywood av CONJURING-regissören James Wan, som producerat långfilmsversionen. David F står åter för regin, medan manuset skrivits av Eric Heisserer, som skrev nyinspelningen av TERROR PÅ ELM STREET och FINAL DESTINATION 5.
Det absolut bästa med LIGHTS OUT är att den varar ungefär 75 minuter plus eftertexter! Det är väldigt positivt idag, när nästan allting är för långt. James Wans THE CONJURING 2 varade två timmar och tretton minuter, vilket är alldeles, alldeles för långt för en liten spökhistoria. LIGHTS OUT hinner aldrig bli tråkig.
Filmen handlar om det ljuskänsliga spöket, eller snarare monstret, Diana, som dyker upp när man släcker ljuset. I en prolog spelar Billy Burke Paul; en man som har osis med Diana när han jobbar över på sin arbetsplats. Diana dyker upp och har ihjäl honom, och så är Paul ute ur handlingen. Resten av filmen handlar om Pauls fru Sophie (Maria Bello), deras lille son Martin (Gabriel Bateman), och Sophies dotter Rebecca (Teresa Palmer) - Rebeccas far försvann när hon var barn.
Sophie har blivit knäpp och pratar med sin låtsaskompis Diana, något som skrämmer lille Martin. Än mer skraj blir han när han plötsligt får se Diana; en mörk, hotfull skugga med långa, knotiga fingrar.
Rebecca, en tuff tjej med självskadebeteende, tar hand om Martin, men tror inte på hans svammel om Diana. Inte förrän den onda kvinnan uppenbarar sig även för Rebecca. Och så går det som det går.
LIGHTS OUT är på inga sätt en stor film, den kommer inte att bli en klassiker i sin genre; det här är bara ännu en skräckfilm i mängden. Men: den gör sitt jobb. Varken mer eller mindre. Men det är gott nog. Som skräck är det hyfsat effektivt. Den förlitar sig lite väl mycket på så kallade jump scares; monstret dyker plötsligt upp till brölande musik, så att publiken hoppar till. Men det är ett rätt bra monster den här gången, och storyn fungerar rätt bra den också.
Jag läste att en del amerikaner klagat på slutet. Jag ska förstås inte avslöja det här, men jag hade inga som helst problem med det; det är fullt logiskt.
Några scener är smarta och kul uttänkta - som när en rollfigur avfyrar pistolskott mot Diana, som försvinner varje gång mynningsflammorna lyser upp i mörkret. Robusta karaktärsskådespelare som Maria Bello och Billy Burke gör sitt till för att lyfta filmen. I Rebeccas lägenhet hänger den svenska affischen för kortfilmsversionen, samt en poster med svenska bandet Ghost. Regissörens fru Lotta Losten, som var med i kortfilmsversionen, har en liten roll. Gillar man genren kan man ha betydligt sämre saker för sig än att se LIGHTS OUT.
Just nu håller David F Sandberg på att regissera uppföljaren till ANNABELLE.








(Biopremiär 10/8)


-->

onsdag 17 april 2013

Bio: Warm Bodies

Foton copyright (c) Nordisk Film

År 2005 kom det en liten irländsk film som heter BOY EATS GIRL - ett par år senare släpptes den på DVD i Sverige under den skandalöst usla titeln SCARY VIDEO 5 (skäms, Scanbox!). Detta var en så kallas zomromcom. Alltså en romantisk zombiekomedi. Eller vad man nu ska kalla genren.


Jag har inte läst Isaac Marions roman "Varma kroppar" från 2010 och jag har ingen aning om den är rolig. Den brukar beskrivas som "zombieromantik" och jag trodde att det handlade om en zombieversion av "Twilight".


Den här filmatiseringen i regi av Jonathan Levine (THE WACKNESS och 50/50), som blev en oväntad framgång på bio i USA, är dock rolig. Nicholas Hoult är just nu dubbelt aktuell, eftersom han även spelar titelrollen i JACK THE GIANT SLAYER. I WARM BODIES är han R - en ung man som inte kommer ihåg sitt namn, inte mer än att det börjar på R. Han kommer inte ihåg mycket annat heller. Han är nämligen en zombie.

Det är efter den Stora Zombieapokalypsen, och det är som vanligt. Zombies har av oklar anledning (R, som agerar berättare, minns inte) tagit över världen och de överlevande människorna har barrikaderat sig. Soldater patrullerar och skjuter zombies. John Malkovich är en benhård officerare vars söta dotter Julie (Teresa Palmer) råkar möta R under en sammandrabbning mellan människor och zombies. R räddar hennes liv - ha är nämligen inte som andra zombies. Förvisso äter han människokött (han älskar att mumsa på hjärnor), men han kan tänka, han försöker prata, han har känslor - det är nästan som om han håller på att botas och bli levande igen (kanske hade den gamle re-animatorn Herbert West rätt; döden är bara en sjukdom?).


R för Julie till sin bostad; ett övergivet flygplan, där de lyssnar på Bruce Springsteen på vinyl och har det trevligt. Ett synnerligen udda par som så sakta dras till varandra. R och Julie - Romeo och Julia. Omöjlig kärlek. Och hur ska Julie kunna presentera sin snälle zombiepojkvän för sina vänner? Och framför allt för sin vresige farsa, som kommer att vilja sätta en kula i R:s hjärna. Men allt fler zombies börjar förvandlas till tänkande varelser. Till skillnad från de farliga The Bonies; ett slags monster som härjar och dödar allt i sin väg.

Zombiegenren är minst sagt uttjatad just nu. Billiga zombiefilmer går det tretton på dussinet, och de flesta är närmast identiska. Dessutom tycker jag fortfarande att de italienska filmerna från tidigt 1980-tal är de bästa. Men WARM BODIES är ett ganska lyckat inslag i zombietrenden. Filmen befinner sig långt från TWILIGHT, det här är ju en komedi, som dessutom liksom många andra zombiefilmer besitter vissa satiriska inslag. Särdeles romantiskt blir det väl inte, men jag skrattade flera gånger. Analeigh Tipton är rolig som Julies kompis Nora, för att inte tala om Rob Corddry som zombien M. Jag kom att tänka på Bub i DAY OF THE DEAD.

Nej, nu skojar jag med er. I WARM BODIES får vi inte se Sunshine Through A Little Girl's Head. Det här är ur THE BEYOND, förstås!

I USA är filmen åldersgränsen PG-13, så förvänta er inga blodbad. Visst slaktas mängder av levande döda med skott i pannan, och visst sätter zombisarna tänderna i människor, men det mesta antyds mest. Målgruppen är främst tonårstjejer och inte blodtörstiga skräckfans.


WARM BODIES är inte alls så tokig och den är betydligt bättre än mycket annat på bio just nu. Men nästa gång jag ser en zombiefilm vill jag åter se exploderande huvuden och utslitna tarmar. När allt kommer omkring: det är ju därför man ser på zombiefilmer. Vill jag ha kärlek ser jag om NÄR HARRY TRÄFFADE SALLY eller NOTTING HILL.

 

 

 

 

(Biopremiär 19/4)