Visar inlägg med etikett Terence Stamp. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Terence Stamp. Visa alla inlägg

onsdag 10 november 2021

Bio: Last Night in Soho

Foton copyright (c) UIP Sweden

Engelsmannen Edgar Wright är en kille jag aldrig riktigt vet var jag har. Han har gjort allt från den moderna klassikern SHAUN OF THE DEAD, till SCOTT PILGRIM VS. THE WORLD, som jag tyckte var fruktansvärt usel, irriterande, och närmast osebar. För några veckor sedan gick Wrights dokumentär om Sparks upp på bio i Sverige, men den har jag inte sett - jag hoppade pressvisningen, eftersom jag inte har någon större relation till Sparks.

Men. Redan nu är Edgar Wright tillbaka på biograferna med en ny långfilm; han har regisserat, och manuset har han skrivit tillsammans med Krysty Wilson-Cairns, som skrev 1917.

LAST NIGHT IN SOHO är en oerhört hajpad film, åtminstone i mina kretsar. Mina flöden i sociala medier innehåller mängder av inlägg av folk i utlandet som sett- och älskar filmen. Häromveckan skrev Asia Argento att hon sett filmen tillsammans med sin gamle far, Dario alltså, och de älskade den. Stephen King tycker att den är lysande.

Lever LAST NIGHT IN SOHO upp till hajpen? Ja, faktiskt! Under större delen av speltiden tyckte jag att den var mycket bra, men kanske inte riktigt så bra som jag hade förväntat mig - men när en dryg halvtimme av filmen återstår, lägger Wright in överväxeln och jag blev alldeles svettig. Jösses! Den här filmen utvecklades till något fullkomligt fantastiskt! Filmen klassificeras som "drama/horror/mystery", och jag undrade hur det skulle kunna bli skräckfilm av storyn - men Wright lyckas med detta.

Thomasin McKenzie, från bland annat JOJO RABBIT, spelar Eloise, Ellie kallad, som bor med sin mormor på landet. Ellies mor är död, hon var psykisk sjuk och begick självmord när Ellie var sju. Ellie drömmer om att bli modedesigner och kommer in på en skola i London.

Den lite naiva Ellie, som älskar 1960-talet och modet från den tiden, blir rumskompis med en tjej som heter Jocasta (Synnøve Karlsen); en riktigt bitchig översittare. Jocasta och hennes kompisar är nästan parodiskt vidriga, de festar, snortar kokain, beter sig som svin, och mobbar Ellie.

Ellie står inte ut med de andra studenterna, men får syn på en lapp. Ett rum uthyres. Hyresvärden är en viss ms Collins (Diana Rigg), en gammal dam med bestämda åsikter, och som själv bor på bottenvåningen. Ellie flyttar in.

Sedan tidigare ser Ellie spöken - åtminstone ett, spöket av hennes mor. Men i det här gamla rummet hon flyttat in i, ser hon betydligt mer än så. När hon lägger sig i sängen, flyttas hon tillbaka till 1965. Hon kliver ut på gatan, och det första hon ser är en biograf som visar THUNDERBALL. Hon hamnar på en nattklubb, och när hon tittar sig i en spegel, ser hon en annan tjej - blondinen Sandie (Anya Taylor-Joy). Ett par ögonblick senare har Ellie och Sandie bytt plats - Ellie syns i spegeln och betraktar Sandie, som är på klubben för att söka jobb som sångerska.

Sandie presenteras för en kille som heter Jack (Matt Smith), som påstås vara något slags manager. Sandie får ihop det med Jack, och ...

... Då vaknar Ellie i sin säng. Men - hon upptäcker att hon har ett sugmärke på halsen efter mötet med Jack.

Ellie fortsätter att besöka 60-talet, natt efter natt, och vi får följa Sandies karriär, som inte går som planerat. Minst sagt. I nutid försöker Ellie lösa ett kriminalfall hon såg ske på 60-talet.

LAST NIGHT IN SOHO är fantastisk att titta på. Det här är en otroligt snygg film. Edgar Wrights skildring av Swinging London går i en färgskala som för tankarna till Mario Bava. Om det verkligen såg ut så i London på den tiden vet jag inte, jag är för ung och Wright var inte ens född. Men det spelar ingen roll. Filmfotot är strålande och berättargreppen är innovativa - jag gillar i synnerhet när Ellie syns i speglar medan hon iakttar Sandie.

I nutid besöker Ellie en nattklubb som heter Inferno, och på skylten utanför återfinner vi logotypen till Dario Argentos film INFERNO. Under den sista halvtimmen går filmen från att vara ett mysigt mysterium till, ja, vad ska jag säga: full Dario Argento giallo mode. Vilt, vansinnigt, spännande, oväntade vändningar, och ansikten som speglas i förskärare. Blodet forsar. Vi får även tydliga blinkningar till REPULSION och CARNIVAL OF SOULS.

Filmen inleds med texten "For Diana". Det här blev legendaren Diana Riggs sista film. Hon dog i september förra året, samma månad den här filmen skulle premiärvisas. Premiären sköts dock upp två gånger på grund av pandemin.

Diana Rigg var en 60-talsikon, och en annan 60-talsikon är Terence Stamp. Han är också med i den här filmen, han är född 1938, men är fortfarande lika cool som han alltid varit.  

Det ligger som sig bör en massa 60-talshits på soundtracket. Cilla Black figurerar ofta. En av låtarna, "Happy House", är dock en cover från 80-talet med Siouxsie and the Banshees, eftersom Edgar Wright tyckte att denna version passar bättre till en scen som utspelar sig i nutid.

LAST NIGHT IN SOHO är en omtumlande upplevelse. Jag blev fullkomligt uppslukad filmen. Det är en film gjord med stor entusiasm. Den är surrealistisk och fascinerande. Den är dekadent, gräll och elegant. Den är enastående. Det här är Film med stort F. Jag vill se om den och studera alla detaljer. Diana Rigg tog farväl med flaggan i topp! Jag älskar, som kanske är bekant, den typ av 60- och 70-talsfilm som Edgar Wright inspirerats av, så jag kan nog bara sätta ett betyg:



 

 

(Biopremiär 12/11)


torsdag 29 september 2016

Bio: Miss Peregrines hem för besynnerliga barn

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Tim Burton ger sig på den så populära tweens-genren. Fast om boken den här filmen bygger på är en regelrätt tweens-bok vet jag inte riktigt. Jag har bara bläddrat i den, och den verkar mest bestå av bilder.

Burton har haft det lite motigt de senaste åren. BIG EYES vann en Golden Globe och var nominerad till ytterligare två, men blev ingen kommersiell framgång, och ALICE I SPEGELLANDET, som Burton producerade, blev ett enormt magplask. MISS PEREGRINES HEM FÖR BESYNNERLIGA BARN kan gå precis hur som helst på bio, jag har ingen aning om hur den kommer att fungera.

Asa Butterfield från HUGO CABRET och ENDER'S GAME spelar den amerikanske tonåringen Jake, vars farfar (Terence Stamp) alltid berättat sagor om sin uppväxt på en viss miss Peregrines märkliga barnhem i Wales. Alla barnen där hade märkliga gåvor. Jake har köpt historierna med hull och hår, medan Jakes far (Chris O'Dowd) alltid avfärdat dem som hittepå.

Men så hittar Jake sin farfar död i trädgården - med ögonen utplockade. Det kan knappast handla om en naturlig död. Jake och hans farsa åker då till Wales för att leta upp barnhemmet. Lite lustigt i sammanhanget är att Butterfield är engelsman och O'Dowd är irländare, och de spelar filmens amerikaner.

Jake hittar ruinerna av barnhemmet, det bombades av tyskt flyg 1943. Men plötsligt får han se en ung tjej därinne. Han följer efter henne, de springer genom en grotta, och när de kommer ut är det 1943. Grottan är en av många tidsloopar runt om i världen. Jake träffar den egensinniga miss Peregrine (Eva Green) och alla de besynnerliga barnen, som alla besitter olika övernaturliga gåvor. Peregrine och barnen upplever samma dag 1943 om och om igen. När bombplanen flyger över huset stoppar Peregrine tiden och så börjar dagen om på nytt. De lever i en evig loop.

Samuel L Jackson spelar busemannen Barron, som jagar Peregrine och andra för att äta upp deras ögon. Ögonätandet ska visst ge honom evigt liv. Jake visar sig ha en övernaturlig egenskap även han, och han är den som eventuellt kan stoppa Barrons framfart.
MISS PEREGRINES HEM FÖR BESYNNERLIGA BARN kan närmast beskrivas som en korsning mellan Harry Potter och X-Men. Som professor Xaviers skola för unga mutanter - placerad i Harry Potters värld. Men det här är en film med en del problem. Framför allt hamnar Tim Burtons film mellan två stolar. Den är alldeles för otäck för mindre barn - och inte tillräckligt otäck för tonåringar. Burton verkar inte riktigt veta vilken typ av film det är han vill göra.

Filmen är inte speciellt rolig, men den är heller inte alltför spännande, trots alla monster och ögonutslitningar. Jag tyckte mest det var lite småtråkigt, och framför allt är filmen alldeles för lång. Jag tittade på klockan flera gånger.

Här finns några scenerier som är inspirerade, bland annat en restaurang full med skelett ombord på ett sjunket fartyg, och det är suggestivt när bombplanen flyger över barnhemmet. En scen där ett stort gäng skelett attackerar de onda är uppenbart inspirerad av Ray Harryhausens effekter i DET GYLLENE SKINNET (1963). Filmens effekter ska jag inte klaga på.

Judi Dench figurerar i en roll som är så liten att det närmast handlar om en cameo, Rupert Everett är också med, jag känner knappt igen karln nuförtiden, och Allison Janney dyker upp som psykiater.

Njä, MISS PEREGRINES HEM FÖR BESYNNERLIGA BARN är väl ingen större höjdare. Men nu har jag vant mig vid att bli besviken på Tim Burtons filmer.










(Biopremiär 30/9)

fredag 6 mars 2015

Bio: Big Eyes

Foton copyright (c) Scanbox

Jag gillade Tim Burtons förra film; FRANKENWEENIE, som kom 2013, men som jag skriver i den recensionen, har jag slutat att nämna Burton som min favorit bland nu aktiva regissörer - jag blir nuförtiden oftast besviken på hans filmer, vilka pendlar mellan "sådär" och "inget vidare". Hans nya film BIG EYES är inte den heller något som får mig att hoppa högt och jubla.

Jag har ingen relation alls till den amerikanska konstnärinnan Margaret Keane, som blev ohemult populär - åtminstone i USA - för sin målningar föreställande barn med groteskt stora ögon. Jag känner förvisso igen bilderna, eller snarare stilen, men jag är inte det minsta intresserad av den typen av kitsch - men jag vet att Keane gjort intryck på en del amerikaner jag känner, bland annat en kvinna vars egna bilder har drag av stilen.

Således hade jag ingen aning om vem Margaret Keane och hennes make Walter var och är, och jag visste inget om historien bakom framgångarna - och det är denna som berättas i Burtons film, som börjar på 1950-talet. Margaret (Amy Adams) är nyskild och flyttar tillsammans med sin lilla dotter till San Francisco. Hon försöker försörja sig på sin konst, men det går inget vidare och hon fruktar för framtiden, hon tvingas ta ett vanligt kneg och inkomsterna är låga.
På en marknad träffar hon den ständigt leende och charmige Walter Keane (Christoph Waltz), som säljer sina tavlor med Parismotiv. Walter uppmuntrar Margaret och för att rädda hennes situation, friar han - han har gott om pengar och de gifter sig på Hawaii. Walter fixar även en utställning med sina och Margarets bilder, men när besökarna enbart intresserar sig för hustruns bilder, låtsas Walter att det är han som gjort dem.

Succén är nästan omedelbar, och Walter lyckas övertala Margaret att gå med på att inte avslöja att det är hon som målar de framgångsrika tavlorna. Det hela rullar på i åtskilliga år, tavlorna trycks som affischer och vykort och samlas i böcker, de öppnar ett eget galleri, och de bor i en superflott villa. Seriösa konstkritiker (Terence Stamp spelar en sådan) tycker förstås att Keanes verk är skit, och Margaret vantrivs alltmer med sin situation - och Walter blir alltmer excentrisk och konstig.

Jag trodde att anledningen till att Walter låtsades vara konstnären, var att publiken inte accepterade kvinnliga konstnärer på 1950- och 60-talen, men detta nämns bara som hastigast mot slutet, när Margaret säger att "lady artists" inte är särskilt gångbart. Av den här filmen att döma handlade det istället bara om att den egentligen totalt obegåvade Walter Keane var äregirig, pengakåt, och en svindlare.
Amy Adams gör Margaret Keane som en besynnerligt- och direkt irriterande vek och mesig kvinna, ett våp som inte kan säga ifrån. Var hon verkligen så här handlingsförlamad? Sa hon aldrig ifrån? Christoph Waltz, i sin tur, spelar över så att det visslar om det. Jag brukar gilla honom, men här är han helt otyglad. Förvisso är han rätt rolig emellanåt, i synnerhet under upplösningen, men det blir för mycket.

BIG EYES är okej - men inte mer. Betyget här under är svagt. Jag lär aldrig se om den här filmen.
... Och Keanes tavlor är verkligen hemska.







(Biopremiär 6/3)

fredag 7 juni 2013

Bio: En sång för Marion

Foton copyright (c) Scanbox Vision
Alla blir vi äldre - men vissa äldre skådisar vill vi inte se som gamla gubbar. Som Terence Stamp. Han har ju alltid varit en cool snubbe. Den senaste tiden en cool äldre snubbe - han fyller 75 nästa månad. Men i Paul Andrew Williams' EN SÅNG FÖR MARION spelar Stamp den grinige gamle gubben Arthur. En sådan där typisk grå och butter gubbe som bor i ett grått hem i en grå stad som brittiska dramer är fulla av.
Arthur är gift med Marion (Vanessa Redgrave), som sjunger i en pensionärskör ledd av unga, söta Elizabeth (Gemma Arterton). Marion är glad och positiv - men har cancer och inte långt kvar. Något Arthur vet om och gör honom ännu mer butter och tvär. När kören vill ställa upp i en stor körtävling sparkar Arthur bakut. Sådana dumheter vill han inte alls veta av. Men Marion och kören ger sig inte, på en delfinal där Marion sjunger solo imponerar kören på domaren och de går vidare till den stora finalen.
Men direkt efter delfinalen dör Marion. Arthur isolerar sig. Han relation till sin frånskilde son (Christopher Eccleston), som varit frostig blir ännu kallare.
Men så börjar Elizabeth att intressera sig för Arthur. Hon upptäcker att karln kan sjunga. Kan hon månne övertala honom att ställa upp i kören? Kommer han att bli en bättre och gladare människa? Kommer han att återuppta vänskapen med sonen? Kommer kören att göra succé?
Behöver jag ställa dessa frågor?
Paul Andrew Williams har tidigare gjort den blodiga skräckkomedin THE COTTAGE. Varför han plötsligt gör en film som EN SÅNG FÖR MARION vet jag inte. Det här är nämligen synnerligen banalt. Det är bara att bocka av alla ingredienser som behövs för att göra en "upplyftande feelgood-film", även försedd med stora doser "snyftare". Det här känns som en film jag sett hundra gånger tidigare, här finns inga som helst överraskningar - däremot irritationsobjekt som pensionärer som ska vara ungdomliga.
För en del år sedan såg jag en dokumentär om Young @ Heart; ett gäng amerikanska pensionärer som framför punk- och hårdrocksklassiker. Den brittiska EN SÅNG FÖR MARION verkar inspirerad av dessa amerikaner. Visst är det lite lustigt med gamlingar som sjunger "Ace of Spades" och gör horntecknet, men det är väl allt. Dessutom är ju även Lemmy i pensionsåldern, så det är inte unikt med gamlingar som gillar rock.
Terence Stamp och Vanessa Redgrave är alldeles utmärkta i sina roller - fattas bara. Eccleston är Arterton är bra även de. Men resten av rollfigurerna är platta. De är bara med; ett gäng käcka typer. Det här är tunt, väldigt tunt. Otroligt förutsägbart. Filmiskt sett är det rudimentärt, här finns inga som helst extravaganser.
Jag kan dock tänka mig att folk på 65+ kommer att uppskatta filmen. Pensios - och folk som inte går på bio så ofta.







(Biopremiär 7/6)





torsdag 10 mars 2011

Bio: The Adjustment Bureau

Foton copyright (c) UIP

I lördags var jag på en middag där vi inte bara åt potatis & purjolökssoppa, utan jag och en vän började även att diskutera gamla legendariska science fiction-författare, främst Ray Bradbury, men även andra nämndes. En av dem var inte oväntat Philip K Dick, mannen som dog i förtid 1982 och som främst är känd för att ha skrivit en roman innehållande ett kapitel som blev BLADE RUNNER. Dick har förstås skrivit oändligt mycket mer än den, och bland det som har filmatiserats, hittar vi SCREAMERS, TOTAL RECALL, MINORITY REPORT, PAYCHECK och A SCANNER DARKLY - och de flesta har bearbetats ganska rejält under resan mot vita duken.


Jag har alltid varit svag för korta twist-end-historier; skräck och science fiction. Bland mästarna hittar vi förstås Bradbury och Dick, men även Richard Matheson och Robert Bloch - och många andra. När jag växte upp sög jag i mig massor av sådana här kortisar, antingen som noveller eller som tecknade serier. När den här typen av berättelser filmatiseras är det lilla TV-formatet perfekt: 25-minutersavsnitt i serier som THE TWILIGHT ZONE, ALFRED HITCHCOCK PRESENTS, TALES OF THE UNEXPECTED och THE RAY BRADBURY THEATRE.

Men som sagt - ibland får man för sig att göra långfilm av noveller som i original bara är ett par sidor långa. Ett skräckexempel är THE BOX som kom 2009. Mathesons korta novell har byggts ut till nästan två timmar med en lång, invecklad, långsökt story som inte fanns i originaltexten.
Jag har inte läst Philip K Dicks novell som THE ADJUSTMENT BUREAU bygger på och jag vet inte hur lång den är, men jag satt hela tiden och kände att detta hade varit perfekt som ett tjugominutersavsnitt på TV, försett med ett snärtigt slut.

Matt Damon, som verkar vara med i varannan film som görs numera, spelar den unge New York-politikern David Norris, som siktar på att bli senator. Under valnatten går dock inte saker som planerat, han kommer inte att gå segrande ur striden när rösterna har räknats.
För att lugna ner sig går Norris in på en herrtoalett, där han hittar unga, charmiga Elise (Emily Blunt), som kraschat ett bröllop och nu gömmer sig från några säkerhetsvakter. Norris och Elise börjar prata överraskande öppenhjärtigt med varandra, och innan de vet ordet av, kysser de varandra - men så måste Elise rusa, vakterna är på väg.

En tid senare råkar Norris stöta på Elise igen ombord på en buss. Vad Norris inte märker är att han förföljs av en mystisk man i hatt. Elise, som är en duktig dansös, visar sig vara den stora kärleken i Norris' liv, men ju mer han försöker ungås med henne, desto märkligare blir hans liv.
Norris förföljs nämligen konstant av mystiska män i hatt. Dessa kommer från filmtitelns hemliga byrå, och minsann om det inte är en mystisk och märklig sådan. The Adjustment Bureau kontrollerar nämligen människors öden. Allting är förbestämt, våra liv finns i böcker. Och nu har Norris och Elise råkat ställa till det eftersom de inte gjort vad som står skrivet. Detta misstag måste korrigeras så att världens gång kan fortsätta normalt. Men Norris flyr, han tänker inte ge upp.

THE ADJUSTMENT BUREAU är inte bara för lång. Långfilmsdebuterande George Nolfis film har dessutom hela tiden en tendens att bli direkt fånig. De här mystiska männen i hatt blir lite skrattretande. Hattarna bär de för att dessa gör att man med en sådan på huvudet kan öppna dörrar i tid och rum.
Javisst. Här finns många fascinerande idéer. Men det funkar aldrig riktigt. Filmen utger sig för att vara en thriller, men den blir aldrig någonsin spännande. Istället känns det här som ett kärleksdrama kryddat med en massa filosofiska tankegångar. Visst går associationerna även till MATRIX, men bara vad det gäller de filosofiska inslagen.

Vad som funkar riktigt bra är scenerna mellan Matt Damon och Emily Blunt. Under den där första scenen på herrtoaletten börjar det verkligen glöda till, och jag känner själv att jag säkert hade fallit pladask för Elise. Blunt är bra genom hela filmen. Damon gör väl sitt jobb, kanske är han aningen mer inspirerad än vanligt, men det är ju alltid lite köttbulle över honom. Eller kanske frikadell.

Terence Stamp medverkar som lömsk man i hatt. Stamp skänker alltid klass till de produktioner han dyker upp i, även om han oftast spelar samma typ.

Mycket av det jag anmärker på hade fungerat utmärkt i en skönlitterär text. Eller i en tecknad serie. Det hade även blivit ett rafflande avsnitt av THE TWILIGHT ZONE. Men utdraget till nästan två timmar på bio? Nej, det blir för dumt, jönsigt och oengagerande. Jag köper helt enkelt inte premisserna. Filmskaparna visar för mycket och de försöker förklara för mycket. Tyvärr.








(Biopremiär 11/3)