Visar inlägg med etikett Telly Savalas. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Telly Savalas. Visa alla inlägg

måndag 7 mars 2022

DVD/VOD: A Town Called Hell

A TOWN CALLED HELL (Retro Film)


Ibland är mitt närminne inte det bästa. Jag började att titta på denna nysläppta DVD, och tyckte att den kändes märkligt bekant. Detta berodde på att jag såg denna film för bara ett halvår sedan. Den finns (eller fanns) på Amazon Prime Video.

På DVD-omslagets baksida omnämns A TOWN CALLED HELL som spaghettiwestern - men detta är en engelsk film från 1971, inspelad i Spanien. Vad ska engelska westernfilmer kallas? Paj-western?

A TOWN CALLED HELL är filmens amerikanska titel. Originaltiteln är A TOWN CALLED BASTARD. Här i Sverige fick den heta BASTARD - DEN DÖDSDÖMDA STADEN när den gick upp på bio, kortad med fyra fula censurklipp. Samma titel hade den på hyrvideo på 80-talet - jag köpte ett begagnat exemplar i present till en kompis för 30 år sedan. Om klippen fanns kvar på video vet jag inte.

Robert Parrish regisserade, men tydligen ryckte Irving Lernerin och regisserade han med. Rollistan är jättebra - här återfinns Telly Savalas, Robert Shaw, Martin Landau, Stella Stevens och Fernando Rey. Dock är väl manuset inte riktigt så bra som det borde vara. 

En änka (Stevens) anländer till en gudsförgäten håla i Mexiko, med sig har hon en kista, och i denna tänker hon stoppa mannen som mördade hennes make. Fast först måste hon förstås hitta- och ta kål på mördaren. Staden är full av slödder och råskinn.

A TOWN CALLED HELL är en stenhård film, den är rå och våldsam. Men - den är även märklig; den är rätt förvirrad och lite svårbegriplig. Eller, ja, den är mer än lite svårbegriplig - den är nog obegriplig. Åtminstone till större delen. Man vet att något är fel när man sitter och kollar på en western, och undrar vad det är som försiggår. Förvirringen kan mycket väl bero på problem under inspelningen - att Irving Lernerin ryckte in antyder att det inte var problemfritt.

Förvirringen till trots en hyfsad film, med några tilltalande, bisarra detaljer. 


 


måndag 13 juli 2009

DVD/TV: 1970-talsdeckare x 3

Nu ska jag för alla eventuella ungdomar som läser TOPPRAFFEL! berätta om hur det var en gång för längesedan, på en tid som går under beteckningen "70-talet" och som plötsligt blivit väldigt avlägset. Då fanns det något som kallades "Fredagsdeckaren" på TV - något som jag vill minnas fortsatte in på 80-talet. Vi hade bara två TV-kanaler på den här tiden och vi var inte bortskämda med underhållning, allra minst amerikansk sådan. På den här tiden visades bara en (1) amerikansk sitcom i veckan; på söndagar klockan åtta - och då oftast bara en säsong, på sin höjd två. Fördelen med detta var att SVT bara köpte in de bästa serierna. Nackdelen var att vi inte fick se en massa andra, roliga serier. Fast det är klart, idag när det visas dussintals sitcoms på olika kanaler varje dag, inser jag att det var skönt att licenspengarna inte gick till allt mög.  Det var tvåan som visade Fredagsdeckaren - klockan nio, om jag inte missminner mig - eller halvtio? Så att man hann se på Aktuellt innan, alltså. Men Fredagsdeckaren tittade man på. Alla tittade på Fredagsdeckaren, och rollfigurerna hade stor genomslagskraft. Alla visste vilka det var, och vi som var barn diskuterade ivrigt vilka som var tuffast och vi lekte Baretta på skolgårdarna. Exakt HUR man leker Baretta minns jag inte. Dagen efter att Barbi Benton medverkat i ett avsnitt av McCloud hittade jag hennes singel med "Ain't that just the way" på Wessels, självklart inköptes den. Jag minns att jag frågade min morsa vad Playboy var för något, eftersom det stod att skivan var utgiven av Playboy Records. Varför var det en kanin på etiketten?  Idag är ju alla människor totalt besatta av TV-serier och serier i DVD-boxar säljer som smör. Men dagens TV-deckare, thrillers och annat går inte att jämföra med 70-talets. Det beror inte enbart på att serierna på den tiden med undantag för dubbelavsnitt alltid var avslutade historier på 50 minuter, och att de filmades på 35mm, vilket förstås ger ett flottare utseende än dagens serier. På 70-talet byggdes serierna runt en rejäl skådespelare med en rejäl karaktär - åtminstone oftast. Förvisso är handlingen kanske bättre i många av dagens av allt att döma beroendeframkallande serier, men det känns som om skådisarnha kan bytas ut mot precis vem som helst. Men för 30-35 år sedan tittade man ofta på en serie för att se till exempel Dennis Weaver. Det spelade egentligen ingen roll vad McCloud handlade om. Magnum är en något senare serie, men jag tycker att den serien är som balsam för själen. Det kan handla om vad som helst, det är aldrig spännande eller överraskande, men det är trevligt hela tiden. Okej, när jag var tolv tyckte jag Tom Selleck var tuff. Fast jag var nog äldre när jag tänker efter.  Just nu är tre riktigt rejäla klassiker DVD-aktuella. Som vanligt när jag recenserar TV-serier, sätter jag inget betyg, eftersom kvalitén förstås varierar mellan avsnitten. Jag har heller inte hunnit se samtliga avsnitt av varje serie, eftersom det sammanlagt handlar om 64 stycken, 61 timmar och elva minuter. Jag bör även påpeka att jag tittar på det här med nostalgimössan på. Serierna minner om en bättre tid, då somrarna var oändliga och soliga, vintrarna snöiga, man fick hundratals julklappar, jag och mina kompisar kunde lika gärna titta på en svartvit äventyrsfilm eller komedi från 30-talet som en ny i färg, det spelade ingen roll (säg den unge idag som skulle se på en svartvit klassiker), och jag hade ingen aning om att de lika älskade som tidlösa Tintinalbumen var från 30- och 40-talen. Samtidigt har dessa TV-deckare inte blivit lika gamla och konstiga som till exempel Miami Vice, som är låst i ett kitschigt 80-tal och som jag idag har lite svårt att titta på. Men låt mig nu ta upp boxarna och serierna i kronologisk ordning: CANNON - FÖRSTA SÄSONGEN (Spiderbox Entertainment) Spiderbox är en ny distributör och bland deras första släpp hittar vi en riktig feting - på flera sätt. Jag har egentligen bara vaga minnen av Cannon från 70-talet, även om jag såg serien då - dock några år senare än 1971-72, då säsongen spelades in. Till exempel minns jag inte ens signaturmelodin. Cannon gick i repris på någon kanal i början av 90-talet, men eftersom TV har en tendens att visa sådant jag vill se på idiottider, lyckades jag bara se ett par avsnitt. Däremot läste jag serietidningen som Red Clown gav ut en handfull nummer av under olika titlar (en hette Cannon, en annan hette TV-album, och innehöll även Snobbar som jobbar och Alias Smith & Jones), en fruktansvärt usel, illa tecknad och illa berättad serieversion. Men på den tiden fanns ju inte video eller kabel-TV, så vi svältfödda sög i oss allt om våra TV-favoriter.  William Conrad var Frank Cannon. En osannolik hjälte. Åtminstone jämfört med de flesta andra, fotomodellsnygga TV-hjältar. Cannon var nämligen kort och tjock. Ja, närmast klotrund. Han var tunnhårig, men han hade mustasch! Men trots sina fysiska attribut, var han en riktig hårding och gick hem hos TV-tittarna. Bara en sådan sak som att han kunde karate! Ja, karate och karate. Jag har en polare som ibland går loss och vill utdela det han kallar "Cannonslaget". Det går ut på att man med öppen handflata snabbt hugger till i nacken på sin motståndare, som genast svimmar. Jag tillbringade hela 70-talet med att tro att karate enbart gick ut på att man viftade med öppen hand och ibland sparkade i sidled (det hade jag sett i serietidningen Mästaren på karate), medan man utstötte ett frejdigt "HAA!". Nej, Statens Biografbyrå gjorde ju sitt bästa för att hindra oss från att se kampsportsfilmer på den tiden.  Men Frank Cannon var mer än en hårding som kunde karate. Han uppskattade även god mat och vin, vilket hans rondör lät påskina. Att han, trots sitt karateutövande, behöll sin rundhet berodde på att han oftast löste fallen sittande i sin bil. Detta är faktiskt det jag minns från 70-talet - jag tyckte det var lite lustigt med en tjock liten gubbe som alltid satt i en stor bil.  Men hur är då TV-serien Cannon? Kan man titta på den än idag? Ja, självklart kan man det! För liksom de liknande serierna, är det väldigt hemtrevligt att gona ner sig och se den före detta Los Angeles-polisen och numera privatdeckaren Frank Cannon lösa ännu ett knivigt - eller inte så knivigt - fall.  William Conrad spelade senare Nero Wolfe i en serie baserad på Rex Stouts kände bokgestalt (som mest lagade mat och pysslade med blommor, medan assistenten Archie Goodwin fick göra grovjobbet), och på 80-talet blev han The Fatman i Jake & The Fatman, Rättvisans män på svenska och DVD-aktuell även den - jag ber att få återkomma till den. Rättvisans män blev ohemult populär i Sverige, så pass att Aftonbladets läsare röstade fram Joe Penny - Jake - till "Årets utländska TV-personlighet", ett faktum Letterman fann väldigt roligt.  Sedan dog William Conrad. Hans kista torde ha varit lika bred som lång som hög. En kub. KOJAK - SEASON TWO (Universal) Jag blev uppriktigt förvånad när jag såg säsong ett av Kojak, som kom häromåret. Jag minns att jag tyckte att Telly Savalas var otroligt tuff när jag såg serien som barn, och förtexterna var ju otroligt tuffa, liksom musiken, men mest skämtades det väl om att han var flinskallig och sög på en slickepinne.  Men åtminstine de första säsongerna var "bra på riktigt", som det heter. Med tiden flyttades inspelningarna till Los Angeles av kostnadsskäl, men i början var serien inspelad på plats i New York, som sig bör då den handlar om en skara New York-snutar ledda av Theo Kojak, a no nonsense guy.  Tyvärr innehöll den förra boxen inte pilotavsnittet. Kojak introducerades nämligen i en TV-film som hette THE MARCUS NELSON MURDERS, som jag spelade in från TV3 alldeles i början av 90-talet. Den här filmen var väldigt, väldigt gritty och kunde i princip passera som biofilm - och den ledde till att Kojak fick sin egen Emmybelönade serie. Och serien fortsatte i samma stil. Det New York som skildras är så som vi vill att New York ska vara i deckare, och så långt ifrån Woody Allens intellektuella idyll man kan komma. Återigen: det är gritty. Jag skulle inte bli förvånad om Travis Bickley plötsligt dök upp (intressant nog var Harvey Keitel skurk i det första avsnittet). Och de avslutade avsnitten är som små långfilmer - bortsett från att de är 50 minuter långa. De andas något slags realism. Polisarbetet känns inte som ren hittepå, vilket annars är fallet i de flesta TV-deckare.  Säsong två är från 1973-74, signaturmelodi och förtexter är fortfarande tuffa, och avsnitten håller samma klass som tidigare. Jag har ingen aning om huruvida de här faktiskt visades på SVT när det begav sig - inte nog med att det oftast bara visades en säsong eller två, ni minns kanske att det alltid visades tretton avsnitt i taget i Sverige. Jag trodde länge att en amerikansk TV-säsong bestod av tretton avsnitt, men det visade sig att SVT köpte in de avsnitt de ville ha. Oftast var en säson på 20-25 avsnitt. Det hände även att SVT hoppade över avsnitt som bedömdes som för dåliga eller för våldsamma för svenska folket - många blev upprörda när avsnittet "China Girl" av Familjen Macahan inte fick visas, eftersom det innehöll halshuggningar och grejor. "China Girl" är det absolut sämsta avsnittet och har fjönten Josh Macahan (!) i huvudrollen. THE ROCKFORD FILES - THE COMPLETE SEASON ONE (Universal) Nu jävlar! Nu snackar vi! Faktum är att jag för några år sedan tjatade på Universal om den här. "När kommer Rockford tar över?" gick jag på, och fick svaret att den inte kommer att släppas i Sverige. Men titta! Här har vi första säsongen (släpps dock först den 29/7). Även om omslagstexten är på engelska och titeln därmed The Rockford Files, är detta en händelse värd att fira med en kopp kaffe och en bit spiddekaga.  Rockford tar över var min favoritdeckare på 70-talet och James Garner som Jim Rockford var min idol. Jag gillar fortfarande James Garner. James Garner är alltid bra. Jag skulle vilja se ut som James Garner, oavsett hans ålder (även om en ung Garner nog är att föredra, kanske till och med iförd mustasch som i HOUR OF THE GUN, där han är Wyatt Earp). Garner var - och är - oerhört cool, sympatisk, har glimten i ögat, men kan även vara stenhård. Hm, nu när jag tänker efter, påminner han inte lite om Mel Gibson - innan Gibson blev galen? (Fast en tjejkompis hävdade att James Garner såg ut som en alkis. Äh!)  Jim Rockford är en före detta brottsling som gått och blivit privatdetektiv. Han bor i en husvagn (vänta nu här - vad var det jag skrev om Mel Gibson här ovan? Vad bor Martin Riggs i? Just det!) i Malibu och det han mest av allt gillar är att fiska med sin gamle far (Noah Berry). Och så har han en frän telefonsvarare! Varje avsnitt inleds med den här telefonsvararen, och när jag var liten bestämde jag mig för att när jag blev stor skulle jag skaffa en sådan telefonsvarare. Jag hittade för några år sedan en cirka 35 år gammal telefonsvarare, en sådan Rockford hade, på en loppmarknad, men jag köpte den inte. Allvarligt talat - vaffan skulle jag med den till? För det första har jag inte haft fast telefon på åratal. För det andra fungerade den säkert inte. För det tredje hade den bara tagit upp en massa plats, även om det förstås hade varit fräsigt att ha den stående på hedersplats.  Just förtexterna till Rockford tar över är väl inte lika tjusiga som till Kojak, Snobbar som jobbar och annat - men musiken går inte av för hackor! Jag har upptäckt att när jag nämner Rockford för polare som är mellan 40 och 50, brister de genast ut i ett svängigt "Deng-däng-dängdäng-dång-dengedengedenge-däng-dång". Eller hur jag nu ska stava till dessa onomatopoetiska excesser.  Säsong ett är från 1974-75 och är förstås så bra och trivsamt jag vill att det ska vara. Dock undrar jag varför jag var så entusiastisk för trettioplus år sedan. Visst, jag gillade Garner, hans husvagn, hans Pontiac, hans telefonsvarare, men avsnittens handling passerade nog över huvudet på mig. Jag kan inte ha begripit så mycket som tioåring. Jag borde snarare ha blivit uttråkad. Men på den tiden tittade man på allt - från början till slut.  Extra kul är att man i säsong ett får se Lindsay Wagner, James Woods (!) och Ned Beatty. Ja, och Suzanne Somers, om man nu är bekant med henne.