Visar inlägg med etikett Taylor Kitsch. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Taylor Kitsch. Visa alla inlägg

onsdag 20 november 2019

Bio: 21 Bridges

Foton copyright (c) Scanbox

Avdelningen för filmer med hopplösa titlar:

21 BRIDGES. Av någon anledning kommer jag ihåg talet 21 - kanske beroende på att det finns flera andra filmer med talet i titeln, eller på att det var ett frågesportprogram på 1970-talet, eller beroende på att det är ett kortspel. Däremot kunde jag omöjligt komma ihåg "bridges" innan jag såg den här filmen. "Jag ska se den där nya filmen, 21 ... vad det nu var för något". 21 broar? Vad är det för trist titel på en actionfilm?

Filmen heter som den gör, eftersom den utspelar sig på Manhattan, och det finns tydligen 21 broar som leder till- och från Manhattan. Men - när de började spela in filmen, skulle den faktiskt heta 17 BRIDGES. Detta beroende på att de räknat fel! Detta är sant.

Oavsett titel, är detta en överraskande tuff, våldsam, mörk och gritty snutfilm. I Amerika är den Rated R, med allt vad det innebär i form av blod och svordomar, dock saknas förstås nakenscener, det är trots allt 2010-tal, då våld är mer accepterat än naket.

Två tungt beväpnade brottslingar; Michael (Stephan James) och Ray (Taylor Kitsch), båda före detta elitsoldater, tar sig in på en restaurang för att stjäla 30 kilo kokain, som restaurangägaren har inlåst i källaren. De 30 kilona visar sig vara 300, och när Michael och Ray ska lämna stället dyker plötsligt, till synes av en slump, ett helt gäng uniformerade poliser upp. En våldsam eldstrid uppstår, och samtliga poliser skjuts ihjäl av Ray, eftersom Michael tvekar inför att döda folk, i synnerhet poliser. De två rånarna flyr, ytterligare personer dödas, och Manhattan spärras av.
Chadwick Boseman spelar polisen Andre Davis, som har överste Worubu-skägg, och vars far var en duktig polis som dog i tjänsten. Andre håller på att utredas internt, eftersom han har en tendens att skjuta ihjäl bovar och banditer. Själv hävdar han att han alltid handlat i självförsvar och aldrig skjutit först. Att Andre inte ljuger förstår vi, eftersom han är en väldigt reko och ärlig kille, som vet att föra sig och som tar hand om sin sjuka gamla mor. Poliskaptenen McKenna (JK Simmons) gillar dock inte Andre, McKenna hetsar gärna upp sig när han pratar om de stackars mördade poliserna.

Andre paras ihop med Frankie Burns (Sienna Miller) från narkotikaroteln, och deras jakt, vilken pågår under en natt, skildras parallellt med Michaels och Rays flykt. Både Andre och Michael börjar, på varsitt håll, inse att det är något som inte stämmer med det hela.

Vad det är som inte stämmer är inte svårt att räkna ut. Redan när poliserna dyker upp och knackar på restaurangdörren i början tänker man att det här kommer att handla om korrupta poliser. Kan det vara så enkelt? Tydligen. En av den här filmens svagheter är att absolut ingenting kommer som en överraskning, alla vändningar signaleras långt i förväg. Dessutom förekommer det lite för många rena sammanträffanden - Michael och Ray befann sig på restaurangen av en ren slump när poliserna anlände, och de fortsätter att hamna på rätt/fel ställen av en ren slump. Detta gör att manuset känns lite slappt.
En annan svaghet är BLACK PANTHER-stjärnan Chadwick Boseman i huvudrollen. Han är väl en okej skådis - men han ser alldeles för snäll och helylle ut för den här rollen. Jag inbillar mig att filmen skulle fått ett rejält lyft om vi istället sett till exempel Idris Elba som Andre Davis.

Filmens styrka är att den alltså är riktigt tuff, och att den ofta påminner om 1980-talets neonblänkande actionfilmer. I stort sett hela filmen utspelar sig nattetid i ett regnvått New York, och storstadsstämningen ar det inget fel på (fast det mesta av filmen är inspelat i Philadelphia). Även filmmusiken, av Alex Belcher och Henry Jackman, för ibland tankarna till 80-talet och filmer som DIE HARD. Ja, och sedan medverkar ju JK Simmons, och han tillhör förstås våra favoritskådisar. Regissören Brian Kirk har tidigare mest gjort avsnitt av TV-serier.

21 BRIDGES har en dum titel, och den är lite väl tunn och förutsägbar, men filmen är helt klart underhållande och bättre än mycket annat i genren. Görs det ytterligare en film om Andre Davis kommer jag att se den med nöje. 22 BRIDGES?








(Biopremiär 22/11)

onsdag 12 februari 2014

Bio: Lone Survivor


Foton copyright (c) Noble Entertainment

De som inte gillar att den allra sista scenen i remaken på ROBOCOP, vilken Samuel L Jackson trumpetar att Amerika är The Greatest Country on Earth, är ironisk, kan gå och se LONE SURVIVOR - en film som även försetts med alla de squibs som uteblev i ROBOCOP. Här kan vi nämligen prata om Amerika über alles!

Peter Berg, killen som spelade huvudrollen i Wes Cravens SHOCKER, har regisserat det här krigsdramat, som är baserat på en bok av Marcus Luttrell och som beskriver Luttrells upplevelser som Navy SEAL i Afghanistan. Jo, den här filmen ska visst bygga på sanna händelser. Vilket förstås inte alltid är en rekommendation.

Redan filmtiteln är en spoiler. LONE SURVIVOR. Ensam överlevande. Och filmen börjar på sämsta tänkbara sätt. Efter förtexter mot dokumentära videoklipp på amerikanska soldater som drillas å det hårdaste, får vi se hur en helikopter plockar upp den svårt sårade Marcus Luttrell (samproducenten Mark Wahlberg). Därefter hoppar vi tre dagar tillbaka i tiden. Jepp, vi har redan fått se hur filmen kommer att sluta. Alla dör utom Luttrell. Så varför ska vi sitta och titta på detta?

Året är 2005. Luttrell och hans mannar är några rediga hårdingar. Och alla har helskägg. De ser precis likadana ut allihop. Och de har inte precis försetts med några personligheter. Taylor Kitsch är Mike Murphy, som tydligen ska gifta sig. Emile Hirsch är Danny, som verkar vara serietecknare. Ben Foster kallas Axe och verkar vara hetlevrad. Eric Bana är deras överordnade. Vi lär inte känna de här trista typerna speciellt väl innan de beger sig iväg på ett nytt uppdrag: de ska döda talibanen Shah, vars talibangäng dödat massor av amerikanska soldater i Afghanistan.

Den lilla gruppen soldater lokaliserar Shah och dennes armé, de verkar vara flera hundra, men när Luttrell och pojkarna gömmer sig i några buskar, dyker det upp ett par getter och deras skötare. Amerikanerna upptäcks och måste avbryta uppdraget och retitera - men det går inte så bra. De kämpar tappert, men dödas en efter en. Ja, inte Luttrell, förstås. Han hamnar i en snäll by där snälla afghaner hjälper honom. Nej, detta är ingen spoiler - vi vet ju att han kommer att överleva.

De så kallade "hjältarna" misslyckas alltså med sitt uppdrag. Och de dör ingen Hollywooddöd medan de räddar världen, de dör helt i onödan. Och Shah och hans talibaner sitter inte och planerar en terrorattack - de dödar fientliga soldater som befinner sig i deras land. Med det inte sagt att jag vill försvara talibanerna, men det här känns bara totalt meningslöst och det blir inte mer än propaganda för marinkåren. Även om amerikanerna dör en efter en, trumpetar en högstämd voice over om "our proud traditions", vilket är rätt kväljande.

Filmen utger sig för att vara extremt realistisk, men så snart kulorna börjar vina, viner även realismen bort. Amerikanerna dödar fienden snabbt och enkelt med skott i huvudet, medan talibanerna siktar sämre. Det visar sig att Navy SEALs är väldigt duktiga på att gå och springa med massor av Kalashnikovkulor i kroppen. "Det bränner!" säger de när de träffats i benen eller fått fingrar bortskjutna. De hoppar utför stup och rullar nerför spetsiga klippor, men inte fan dör de av sådant, de är bara att bita ihop och halta vidare.

En av slutfajterna i en liten by förvandlas till ren actionfilm, när folk ger sig på varandra man mot man, slåss med händerna, och de onda skjuts i sista sekunden. Dessutom har rollfigurerna försetts med riktigt feta squibs. Blodet stänker rejält när folk träffas av kulorna - och så ser det inte ut i verkligheten. Några verkar ha fått blodiga squibs placerade på sina packningar, de ser liksom inte ut att blöda från kroppen utan från kläderna. Fast jag gillade verkligen den lille pojken som missuppfattar Luttrell och ger honom en anka istället för en kniv.

Under eftertexterna visas bilder och videoklipp på de verkliga Luttrell, Murphy och de andra. Det måste kännas konstigt för deras anhöriga att sitta i en biosalong och se iscensättningar av hur dessa soldater penetreras med kulor, ibland i slowmotion, och dör. Ofta utdragna dödar. Händelserna inträffade alltså för bara nio år sedan.

LONE SURVIVOR, som nominerats till två Oscars, båda för ljudeffekter, är en rätt irriterande film. Och den är tråkig. Rollfigurerna är anonyma, de är ute på ett meningslöst uppdrag de misslyckas med, och det händer inte så mycket mer än att de jagas i vildmarken. Det är fullkomligt ointressant och eftersom jag inte är en amerikansk patriot bryr jag mig inte ett dugg. Var är Rambo när man behöver honom?

Vissa actionscener är rätt bra och det är blodigt värre, men i riktiga krigsfilmer ska ju hjältarna handplockas för sina egenskaper (en akrobat som bär omkring på en studsmatta är alltid ett plus), någon överste ska säga "He's a loose cannon!" och de ska ha skäggstubb och inte helskägg. I LONE SURVIVOR är amerikanerna förvillande lika talibanerna.

Nu vore det kul att se en hederlig, gammaldags krigsfilm. En som börjar med att specialister handplockas för ett Hemligt Uppdrag. Tänk om en sådan snart har premiär. Kanske redan till helgen.



(Biopremiär 14/2)


tisdag 9 oktober 2012

Bio: Savages

Foton copyright (c) UPI Sweden

Mitt förhållande till Oliver Stone är väl inte det bästa. På sistone har han gjort en hel del ... mindre bra filmer. WALL STREET: MONEY NEVER SLEEPS var ju inget vidare. För att inte tala om den usla WORLD TRADE CENTER - och en del annat. När jag tänker efter var jag lite avigt inställd även till Stones genombrott som regissör; PLUTONEN. Och NATURAL BORN KILLERS var mest irriterande. Däremot gillar jag HANDEN SOM DÖDAR!

Till detta kommer att jag har otroligt svårt för Oliver Stone själv och hans person. Jag tycker att han är osympatisk - och detta intryck smetar av sig på filmerna. För min del är det bästa han gjort manusen till CONAN - BARBAREN och SCARFACE.

... Och nya SAVAGES är nog det bästa Oliver Stone fått ur sig sedan manuset till SAVAGES. Eller nästan. För denna knarkthriller tycker jag är mycket bra. Jag blev överraskad.
Taylor Kitsch (ännu en film med honom, han är överallt nu) och Aaron Johnson är Chon och Ben, som bor i en trevlig kåk vid stranden någonstans i södra Kalifornien. De två har en och samma flickvän - Ophelia (Blake Lively). De delar på henne! De turas om att ha sex med henne, eller så har de kul alla tre. Sicka ena!

... Men mest sysslar Chon och Ben med att odla och sälja marijuana. De har odlat fram vad de kallar världens bästa majja. John Travolta spelar en korrumperad knarkpolis, men han är polare med Chon och Ben och assisterar dem - och snart behöver de verkligen hjälp.

Salma Hayek basar över en mexikansk drogkartell och dessa vill ha en del av Chons och Bens kaka. Slemma typer, anförda av den grymme Lado (Benicio Del Toro), anländer och gör livet till ett helvete för de unga knarkodlarna. Och Ophelia kidnappas.
SAVAGES är en riktigt rejält hård film. Den är bitvis extremt stenhård. Våldet är emellanåt groteskt, det här är ultravåldsamt och sadistiskt - och ja, Del Toro är smått fantastisk som genomvidrig enforcer. De blodsöliga scenerna är otaliga.

Samtidigt gör de soliga, glassiga miljöerna att det inte blir lika påträngande som det kanske hade varit om det hela utspelat sig i en skitig storstad. Och som helhet känns SAVAGES nästan mer som drama än action eller thriller. Vad gäller skildringen av drogvärlden utgår jag ifrån att Oliver Stone vet vad han pratar om, med tanke på att han själv knarkade ganska rejält en gång i tiden, och vad jag förstått fortfarande röker på lite till och från. Okej, helt realistiskt känns det här inte. Men vad vet jag? Dock bygger den här filmen på en roman av Don Winslow, så det är inte Stones story.
Mot slutet av filmen förekommer en berättarteknisk kullerbytta jag inte gillade alls, jag tyckte bara att den var onödig och dum. Men - bortsett från denna, måste jag säga att jag verkligen gillade SAVAGES. Vi är ju inte så bortskämda med hårda thrillers nuförtiden, det kommer bara ett par om året, och då är det förstås inte alltid de är bra heller. Så i det här fallet är det bara att tacka och ta emot.

Tack så mycket, goe herrn!






(Biopremiär 12/10)

torsdag 12 april 2012

Bio: Battleship

Foton copyright (c) UIP Sweden

Någon gång under 1970-talet fick jag Nya Kryssarspelet i julklapp. Ett väldigt fascinerande spel. Tyckte jag då. Coolast var den avancerade spelplanen i plast, ett slags ställning där man tryckte fast sina fartyg och så försökte man bombardera och sänka motståndarens på andra sidan av en skärm. Jo, det var alltså inget annat än Sänka fartyg. Ett spel folk förr spelade med hjälp av rutat papper och en penna. Ett spel Laszlo Carreidas inte kan spela utan att fuska.

Den något mer "avancerade" sällskapsspelsversionen, eller vad vi nu ska kalla den, är en produkt från spel- och leksaksföretaget Hasbro, samma bolaget som ligger bakom Transformers. Att de ville följa upp succén med robotfilmerna är begripligt. Att de valde att filmatisera Sänka fartyg är mindre begripligt. Å andra sidan fanns det inga figurer och ingen handling att bygga filmen på, så det var fritt fram att göra vad man ville. Krigsfartyg skulle sänkas. Det är allt. Lite oväntat sattes VERY BAD THINGS-regissören Peter Berg (som även innehade huvudrollen i SHOCKER) på att hålla i spakarna.

Taylor Kitsch är dubbelt aktuell nu. Han spelar titelrollen i floppen JOHN CARTER, och nu är han även hjälten Alex Hopper i BATTLESHIP. Och ni må tro att unge Hopper är en slarver! Han har inget jobb. Inga pengar. Han super för mycket. Han hamnar alltid i trubbel. Till på köpet bor han hemma hos sin bror Stone Hopper (Alexander Skarsgård, som inte är det minsta lik Kitsch och dessutom huvudet längre). Minsann om inte Alex går och kärar ner sig i blonda kalaskexet Samantha (Brooklyn Decker) - dotter till den stenhårde amiralen Shane (Liam Neeson). Shane är Stones chef, eftersom Stone är officer vid flottan.

Eftersom Stone fått nog av sin brors beteende återstår bara en sak att göra - han måste bli militär! Join the Navy! Så Alex klipper sig, skaffar sig ett jobb, får ihop det med Samantha, blir duktig fotbollsspelare - men en rätt usel militär, eftersom han inte klarar av att lyda order och hålla tider. Och han slåss lite för ofta. Amiral Shane tycker inte om honom.

Vilken tur att illasinnade rymdvarelser plötsligt anfaller - mitt under en gigantisk övning med horder av krigsfartyg utanför Hawaii. Nu blir det till att sänka fartyg så att det står härliga till - och Alex Hopper får chansen att bevisa vilken ansvarstagande hjälte han är innerst inne.

Jag förväntade mig verkligen det värsta. En kombination av de ofta påfrestande TRANSFORMERS-filmerna och den osebara WORLD INVASION: BATTLE LOS ANGELES. Bara trailern gjorde mig trött. Jag gissade att filmen skulle vara som trailern - i nästan två och en halv timme.

Efter ett tag visade det sig att jag hade rätt.

Men ärligt talat tyckte jag först att BATTLESHIP kändes rätt okej. Första halvan gick att titta på. Handlingen är inte obegriplig (som i TRANSFORMERS) och det dröjer ett bra tag innan rymdvarelserna anfaller, vilket innebär att rollfigurerna får lite mer tid på sig att utvecklas än brukligt i den här typen av film. Det innebär förvisso inte så mycket, men ändå. Taylor Kitsch är inte lika hopplös som i JOHN CARTER. Liam Neeson är lika föredömligt hård som alltid. Alexander Skarsgård är andra namnet i rollistan, han verkar imitera en typisk amerikansk actionhjälte när han pratar, och jag blev förvånad när hans rollfigur plötsligt stryker med bara en tredjedel in i filmen, så att Alex kan bli besatt av att hämnas.

Men efter halva filmen blir det tröttsamt. Det händer inte så mycket. Fartygen skjuter på de främmande farkosterna. Kort paus, och rymdvarelserna skjuter på fartygen. Om och om igen. Självklart för att efterlikna spelet. Och det blir segare och segare. Och när det är dags för den stora, explosiva finalen, förvandlas filmen till en rätt kväljande hyllning till amerikanska flottan. Herregud, när ett gäng (antagligen autentiska) veteraner från andra världskriget rycker in och går tufft i slowmotion visste jag inte om det var på allvar eller ej. Det smäller och sprängs och jag tittar på klockan, eftersom det aldrig blir spännande, coolt eller engagerande.

Sångerskan Rihanna gör sin skådespelardebut i filmen. Jag vet faktiskt inte riktigt vem Rihanna är, jag vet inte om jag någonsin hört hennes låtar. Eller, det har jag kanske, utan att veta att det är hon. Hon ägnar sig ju åt en särdeles tråkig musikgenre. Jag vet vem hon är tack vare tidningsrubriker. I BATTLESHIP spelar hon en tuff soldat. Hon är alldeles för liten och späd, och ingen vidare skådis.

Jag gillade en fet soldat med benproteser, det är AC/DC på soundtracket (men inte Village People), alldeles för många medverkande är tatuerade, och vid två tillfällen säger hjältarna "motherfucker", men "fucker" dränks av en hög ljudeffekt, eftersom det här är en PG-13-film.

Rymdvarelserna har väldigt festliga skägg!

Jag lyssnar på Mozart medan jag skriver detta.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 11/4)


torsdag 8 mars 2012

Bio: John Carter

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Pulphjälten John Carter skapades redan 1911 av Edgar Rice Burroughs, mannen bakom Tarzan. Carter var något slags science fantasy-version av Tarzan. Vid närmare eftertanke var nog många av Burroughs skapelser Tarzan i olika miljöer.

1978-79 gav Atlantic Förlag ut tretton nummer av serietidningen John Carter - Människa på Mars; en ganska kortlivad tidning från Marvel Comics. Jag läste några nummer av den då; jag har aldrig läst om den, men jag vill minnas att jag tyckte tidningen var rätt cool. Fast jag tyckte att allt från Marvel var coolt på 70-talet. Jag minns att jag i samma veva lyckades hitta en svensk utgåva av en av Burroughs Carterromaner på biblioteket - jag lånade den, men läste den aldrig.
Nu, långt senare, har jag fått veta att Marvels serieversion var långtifrån den första. I början av 70-talet försökte sig DC på en adaption som gick i tidningen Weird Worlds, men redan på 30-talet figurerade Carter som seriefigur, och han återkom på olika förlag på 40-, 50- och 60-talen. Just nu ger Dynamite Comics ut en ny tidning, men även Marvel har visst kommit med en ny version.
Redan år 2009 gjorde våra vänner på mockbusterbolaget The Asylum en egen låg-lågbudgetversion av John Carter; precis som den första romanen kallades den PRINCESS OF MARS - fast i England döptes den om till THE MARTIAN COLONY WARS. Den unga prinsessan spelades av den hyfsat överåriga Traci Lords, men filmen får sägas vara överraskande kul och bra för att komma från The Asylum - jag recenserar den här.
Nå. Till den nya filmen. Ska jag vara ärlig har jag haft onda aningar. För det första måste jag säga att hela idén att göra en gigantisk blockbusterfilm baserad på John Carter-böckerna är rätt konstig. Förvisso spelar det ingen roll att majoriteten av målgruppen aldrig hört talas om Carter, men jag tycker att konceptet har varit mossigt i åtminstone 30 år. Det måste te sig ännu mossigare för dagens unga publik.

Förväntningarna sjönk ganska radikalt efter att den första teasertrailern dök upp. Redan teasern var tråkig. Snygg, men tråkig. Det var svårt att låta bli att skapa sig en bild av hur den färdiga filmen skulle vara.

Nu har jag sett den. Och jag måste säga att JOHN CARTER är precis så som jag trodde att den skulle vara. Möjligtvis ännu sämre än förväntat.

WALL-E-regissören Andrew Stantons film är försedd med en fullkomligt onödig ramhandling, i vilken unge Edgar Rice Burroughs år 1881 kallas till John Carters hem. Burroughs påstås vara Carters systerson, och när ynglingen anländer, har Carter dött och testamenterat allt till pågen. Burroughs får även en dagbok i vilken Carter berättar om sina upplevelser fram till sin död i förtid.
John Carter var kapten i Virginias armé under inbördeskriget, och några år efter kriget letar han febrilt efter en mystisk grotta fylld med guld. Efter att jagats av både armén och apacher hittar han grottan - men även en mystisk främling och en magisk amulett. Den senare teleporterar Carter till planeten Barsoom - eller Mars, som den kallas här. Fast det är visst bara en kopia av Carter som hamnar på Mars; den riktiga kroppen ligger livlös i grottan under tiden.
På Barsoom hamnar Carter mitt i ett krig mellan ... ja, du. Det vetefan. Först träffar Carter på ett gäng Tharks; långa, långa, gröna varelser med fyra armar. De verkar illasinnade, men Carter lyckas ändå bli kompis med Tars Tarkas och dennes dotter Sola. Han får även en hund, en skitstor, monsterliknande en som springer otroligt snabbt, och alltid är glad - och ett lumpet försök att kränga leksaker, gissar jag.

På Barsoom finns även de människoliknande röda marsianerna, som ligger i krig med några andra människoliknande varelser - de tillhör kanske samma ras, men en annan klan, vad vet jag. Alla ser likadana ut och slåss, och de där tharkerna slåss visst med alla.

På grund av Mars' gravitation kan Carter hoppa jättehögt och långt, men han har även gått och blivit övermänskligt stark. När han skuttar runt och fajtas med fiender, träffar han på prinsessan Dejah Thoris, som är något slags Xena - krigarprinsessan; ett svärdsvingande kalaskex. Oj, vad Carter blir kär i henne.
Prinsessan måste gifta sig med den slemme Sab Than, vilket hon inte vill, Matai Sang heter en annan kille som smyger omkring och är ond, och John Carter går - och rider - omkring tillsammans med sina rymdkompisar för att rädda Barsooms framtid och vinna prinsessans hjärta.

Jösses. Vilken röra det här är. Vad är det som pågår? Vad pratar alla om? Alla har skitkonstiga namn - vem är vem? Varför krigar de? Vad är de ute efter? Vad gör de här varelserna när de inte krigar? Är det meningen att publiken ska memorera alla komplicerade fakta berättarrösten rabblar upp i prologen?

Taylor Kitsch är i det närmaste en katastrof som John Carter. Snacka om noll utstrålning. Killen ser alldeles för pojkaktig och anonym ut; han saknar allt en svärdsvingande hjälte i en film som denna bör ha. Han får Jason Momoa att framstå som 2000-talets största actionhopp. Kitsch ser ut som en porrskådis från den amerikanska västkusten. Däremot är Lynn Collins bra som prinsessan - vilket jag kanske tycker därför att hon allt är ett raffigt stycke. Mark Strong är Matai Sang, men han har inte så mycket mer att göra än att vara flintskallig.
Bland övriga medverkande ser - eller snarare hör - vi Willem Dafoe, Samantha Morton och Thomas Haden Church. De här spelar tharkerna, vilka är datoranimerade.

JOHN CARTER är lång - en bit över två timmar - och känns längre. Och den är tråkig. Den lyfter aldrig någonsin och känns väldigt tungfotad. Segt och humorbefriat, oengagerande och märkligt mossigt.

Dock går det inte att komma ifrån att scenerierna är imponerande. Ibland riktigt rejält imponerande. Det är pampigt så att man tappar andan, slott och farkoster är mäktiga, kläder och rustningar ser ut att hämtats från gamla operor och Blixt Gordon. Det ser episkt ut, och detta understryks av musiken. Vissa scener, i synnerhet de där John Carter slåss med svärd eller svingar kedjor på fiender, ser ut som hämtade från gamla pulpmagasinomslag. Tharkerna fungerar betydligt bättre än de där blåa varelserna i AVATAR.
... Men vad spelar detta för roll, när allt detta kastas bort på en förvirrad soppa? Jag förstår inte riktigt vilken målgruppen är. Kommer tonåringar att gilla detta?

Ibland tänkte jag på David Lynchs DUNE (en film jag inte sett om sedan den kom, kanske skulle jag omvärdera den idag), åtminstone vad gäller estetik och förvirring. Ibland tänkte jag på de sämsta bitarna ur de sämsta STAR WARS-filmerna.

Framför allt tänkte jag att tammefan om inte The Asylums PRINCESS OF MARS är roligare än det här!

JOHN CARTER är i 3D, men denna teknik utnyttjas inte alls.

Den glada monsterhunden är bäst.







(Biopremiär 9/3)