Visar inlägg med etikett Tarsem Singh. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tarsem Singh. Visa alla inlägg

fredag 10 juli 2015

Bio: Self/less

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Den indiske regissören Tarsem Singh är inte känd för att göra höjdarfilmer. Förvisso tyckte jag att Snövitfilmen SPEGEL SPEGEL var rätt kul, men THE CELL är hemsk, och IMMORTALS är oerhört fånig.

Med science fiction-thrillern SELF/LESS visar Singh att han faktiskt kan regissera en förhållandevis återhållsam och rätt robust film; estetiskt påminner filmen inte nämnvärt om ovan nämnda filmer. Dessutom är det här en typ av berättelse jag ofta gillar. THE BOURNE IDENTITY möter FACE/OFF möter UNIVERSAL SOLDIER.

Ben Kingsley spelar den oerhört rike Damian, som bor i en makalöst flott lägenhet på Manhattan - i eftertexterna tackas Donald Trump och personalen på Trump Tower (där jag ätit quiche lorraine), så jag gissar att det är där man spelat in dessa scener. Damian, som har dålig kontakt med sin vuxna dotter, är dock döende, han har ett halvår kvar att leva. Men - han har hittat en lösning, kanske kan han leva vidare.
Matthew Goode är den mystiske Albright, som förestår ett än mer mystiskt och hemligt företag, där man för 250 miljoner dollar kan få en ny kropp. Perfekta kroppar odlas fram, och med hjälp av avancerad teknik överförs den döende klientens medvetande till den nya kroppen. Damian ifrågasätter inte företaget och dess metoder, och betalar glatt för att föryngras.

När Damian vaknar upp har han blivit Ryan Reynolds. Hans förses med ny identitet och ny bostad i New Orleans - och så får han en burk med sju piller. Han måste ta ett piller om dagen och när de är slut dyker Albright - som alltså är mystisk - upp med en ny liten burk.

Damian slarvar med dessa piller och ser märkliga syner, av allt att döma flashbacks. I dessa figurerar en kvinna (Natalie Martinez) och en liten flicka. Damian lyckas lokalisera dessa två, men när han söker upp dem, dyker det upp sammanbitna män som försöker döda honom.
Jag tänker förstås inte avslöja hur allt hänger ihop här, men det är inte alltför svårt att lista ut. Du som läser detta har säkert redan räknat ut det, eller hur? SELF/LESS innehåller inte alltför många överraskningar som man sett många filmer- eller läst många böcker av den här typen. Men det är inget som hindrar mig från att gilla filmen - för det gör jag. I vanlig ordning är Ryan Reynolds en sympatisk hjälte; han har alltid något snällt över sig - även när han hamnar i våldsamma situationer. Ben Kingsleys roll är ganska liten, men han tillför klass - och hans kollega spelas av trevlige Victor Garber från TV-serien ALIAS.
SELF/LESS är mer thriller än actionfilm, men de relativt få actionscenerna är väl genomförda - och det går att se vad som sker. Jag uppskattade det flitiga användandet av eldkastare.

Ett tag låg en betygsfyra väldigt nära, men jag nöjer mig med en trea. Här finns några logiska luckor som är lite väl svåra att förbise; ibland går det lite för enkelt för Damian att lista ut- och hitta saker, och det är lite väl mycket hokus pokus över maskinen som överför medvetanden. Kvinnan som Damian letar upp verkar inte alltför chockad när kulor börjar vina och hennes hem förstörs.
Men jag ska inte klaga. Mina invändningar till trots gillar jag alltså Singhs film.







(Biopremiär 10/7)

tisdag 27 mars 2012

Bio: Spegel spegel

Foton copyright (c) Nordisk Film
2012 ser ut att bli Snövits år. The Year of Snow White. Ett faktum som förstås känns betydligt mer udda än de år då det kom två vulkanfilmer eller två meteorfilmer. Snövit? Av alla ämnen? SNOW WHITE AND THE HUNTSMAN med Kristen Stewart är troligen den av storfilmerna flest ser fram emot; tydligen något slags actionversion. Våra vänner på mockbusterbolaget The Asylum har redan släppt låg-lågbudgetfilmen GRIMM'S SNOW WHITE direkt på DVD (en film de lyckades anlita Jane March till). Jag tycker mig ha sett fler kommande B-filmer listas, men först ut av storfilmerna är IMMORTALS-regissören och Fantomens ärkefiende Tarsem Singhs barnvänliga SPEGEL SPEGEL.
... Och det här är en film det är fruktansvärt svårt att recensera. Jag vet inte vad jag ska skriva.
Jasså, på så sätt? Är det för att den är konstig? Väldigt komplicerad? Väldigt ojämn?
Nej.
I Sverige biovisas Singhs film dubbad till svenska. Och nej, originalversionen visas inte alls.
Jag kan ta animerade filmer som dubbats till svenska. Visst förlorar de alltid på dubbningen, men det handlar trots allt om tecknade figurer. Och vissa av de där live action-filmerna med talande djur och fantasifigurer som också dubbats; SCOOBY-DOO, GUSTAF, SMURFARNA; det är illa, men jag kan härda ut.
Men den här filmen? Med Julia Roberts som den elaka drottningen? Nej, det funkar inte alls. De svenska rösterna förstör hela filmen! Dubbningen drar ner helhetsintrycket så kraftigt, att jag jag inte kan bedöma filmen. Herregud, jag vet ju hur Roberts låter, hur hon brukar fälla sina repliker! Jag kan se på hennes spel, mimik och läpprörelser hur hon tolkar den här rollen. Hon ser ut att ha kungligt roligt i rollen och levererar sarkasmer med glimten i ögat. Repliker som inte stämmer alls med den svenska versionens tantröst, som Anna Von Rosen står för.

Än värre är det med övriga röster. Elina Ræder dubbar Phil Collins dotter Lily Collins, som gör Snövit - och pratar med en konstig, halvviskande röst. Halvviskar gör även prinsen, Armie Hammer, som dubbas av Jacob Stadell. Det är fruktansvärt och distraherande. Det enda jag gillar med dubbningen, är att en figur som heter Brightson har döpts om till Bengtsson!
Nå, men vad handlar filmen om? Tja, jag har inte originalsagan - eller Disneys film - i färskt minne, men efter att Den Snälle Kungen (Sean Bean) och hans fruga fått en dotter, dör frugan. Kungen gifter om sig med Den Vackraste Kvinnan i Världen (Roberts), men när kungen lämpligt försvinner i den hemska skogen, tar hustrun över och blir en elak drottning, medan Snövit växer upp inlåst i slottet.
Folket lever i fattigdom, drottningens spegelbild hävdar att Snövit är vackrast, drottningen blir vred och beordrar Bengtsson att döda Snövit, men han låter tösabiten rymma i skogen. Där träffar hon på sju dvärgar, som inte jobbar i en gruva - nej, de är rövare, och de bor i skogen eftersom drottningen inte vill ha fula människor i byn, där de sju förr hade respektabla jobb. Och inte heter de Toker och Kloker och så vidare, nej de heter Krubb och Varg och Napoleon och annat som inte är så kul.
Jo, och så har vi förstås en jönsig prins som inget annat vill än att hitta en prinsessa i nöd så att han kan vara lite ridderlig. Han träffar Snövit på en bal innan hon försvinner och blir störtförälskad, men drottningen vill gifta sig med prinsen, eftersom hon är pank och han är rik.

SPEGEL SPEGEL ser fantastisk ut. Scenografi, kostymer och effekter är riktigt bra; överdådigt, aningen surrealistiskt, ibland finns här drag av Bollywoodfilm - vilket inte är konstigt, eftersom Bollywood är inblandat i produktionen. Eftersom detta är en modern film, är inte Snövit heller den gamla vanliga, väna och veka flickan; dvärgarna tränar upp henne till en rövare som kan både slåss och fäktas. Däremot är prinsen en tvålfager klant som hela tiden råkar illa ut.
Jag kan mycket väl tänka mig att filmen går hem hos barn; vissa scener är skojiga, det är mycket fysisk humor, en del våldsam humor, filmen är grann att titta på, och när drottningen ska förgifta prinsen tar hon fel drog, så att han börjar bete sig som en hundvalp - det borde få telningarna att kissa på sig av skratt.
Men som sagt: dubbningen sabbar allting. Jag hade svårt att koncentrera mig på handingen. Drottningens karaktär går helt förlorad. Det vore onekligen roligt att ge många dvärgar i betyg till en film med så här många dvärgar.
Jag får väl göra så här: jag gissar hur bra jag skulle tycka att filmen är på engelska. Och då gissar jag på det här betyget:







(Biopremiär 30/3)

onsdag 9 november 2011

Bio: Immortals

Foton copyright (c) Nordisk Film

300 var en, åtminstone i Sverige, kontroversiell och omdiskuterad film, anklagad för att vara fascistisk, rasistisk och allt möjligt. Filmen blev även ohyggligt framgångsrik världen över. Men framför allt var den underhållande och riktigt rolig - för kan det bli annat än roligt när halvnakna, muskulösa karlar tillbringar halva filmen med att stå på klippor och vråla? Festligt värre!

IMMORTALS bygger till skillnad från 300 inte på en serieroman av Frank Miller. Det är inte heller samme regissör som varit i farten, den här gången är det Tarsem Singh (som gjorde THE CELL och vars släkt ligger i ständig fejd med Fantomen) som hållit i spakarna. Dock är det samma producenter, återigen handlar det om grekisk historia och mytologi, och liksom fallet var med 300, är det mest uppbyggt med hjälp av datorer.

Mickey Rourke, iförd skägg och ärrat ansikte, spelar den onde, onde, onde kung Hyperion, som gillar att dra runt med sin jättearmé och döda folk. Nu vill kungen ha tag i något som kallas Epirus pilbåge - en fräsig pryl som liksom kan skjuta iväg fräna pilar även om man, öh, inte har några pilar på sig. Hm, var det inte i det italienska barbarrafflet CONQUEST det förekom en sådan? Jösses, har Hollywood snott från Lucio Fulci?
Henry Cavill är bonden Theseus, som är polare med gubben John Hurt, som tydligen lärt Theseus hur man fajtas, men när Hyperion anfaller och kungen själv skär halsen av Theseus' morsa, ja då får den muskulöse och välfriserade unge bonden tammefan nog. Han har fängslats, men rymmer tillsammans med en uppkäftig typ som heter Stavros och spelas av Stephen Dorff, och en sierska (Freida Pinto) som kan se in i framtiden så länge hon är oskuld. Fast efter att ha fått ihop det med Theseus försvinner hennes krafter ganska snabbt. Det är ungefär som när James Bond sabbade Solitaires karriär som spåtant.

Uppe på Olympen häckar Zeus (Luke Evans) och ett gäng andra dystra gudar. De skådar ut över Jorden, men enligt urgamla lagar får gudar inte rycka in och hjälpa människorna.

Jaa ... Och sedan blir det fajting. Och fajting. Och fajting. Hyperion låter steka tre brudar inlåsta i en stor metallko. Gudarna rycker in ändå och krossar skallar.
IMMORTALS är rätt tjusig att titta på. Den är bitvis till och med väldigt tjusig. Tyvärr är filmen i 3D, vilket förstås innebär att allting är för mörkt, men de datorgenererade miljöerna är flotta och mäktiga. Allting är överdimensionerat. Det ser inte särdeles realistiskt ut, det är som om autentiska miljöer fått sig en fantasybehandling, och tankarna går både till opera och Tinto Brass' CALIGULA.

En del actionscener är också bra. Tyvärr innehåller filmen alldeles för mycket CGI-gore och allting ser lite för artificiellt ut, men det är mycket slaktande, hinkvis med blod och ibland fylls duken av avhuggna huvuden som far genom luften i slowmotion.

... Men annars brister det ganska rejält. Storyn är något alldeles oerhört oengagerande. Jag kan inte påstå att jag rycktes med, att jag brydde mig det minsta, att jag ville bry mig. Rollfigurerna är trista. Visst, Stephen Dorff försöker väl tillföra något mer till sin figur, och visst är Mickey Rourke härligt ond - men resten är ett gäng traderövar. Theseus är en pisstrist hjälte. Freida Pinto är en av världens vackraste tösabitar, men hennes roll här är inget kul. Stephen McHattie dyker upp i ett par korta svener inan han blir halshuggen.

IMMORTALS har inget som helst driv i berättandet, det är träigt och ointressant - och filmen är högtravande och fullkomligt humorbefriad.
... Eller nästan humorbefriad. För så fort gudarna dyker upp blir det hysteriskt komiskt - men det är säkert inte meningen. Men herregud! Några snubbar som fjompar omkring i guldtangas, guldkjolar, guldmantlar och bär fjolliga guldprylar som huvudbonader? Det ser fan inte klokt ut! De står där på sina glänsande marmortrappor och intar dramatiska poser och ser allvarliga ut och stånkar fram gudomliga haranger. Sicka ena!

Nej, IMMORTALS är alltså inget vidare. Möjligtvis aningen bättre än nyinspelningen av CLASH OF THE TITANS. Vilket inte säger så mycket. Se om DVD-aktuella julkalendern STJÄRNHUSET med Sif Ruud och Johannes Brost istället.

En av filmens producenter heter förresten Ken Halsband.







(Biopremiär 11/11)