Visar inlägg med etikett Taron Egerton. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Taron Egerton. Visa alla inlägg

tisdag 28 maj 2019

Bio: Rocketman

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

Rockbranschen. England. 1970-tal. Sprit. Droger. Homosexualitet.

Vad nu, går Queen-filmen BOHEMIAN RHAPSODY upp på nytt? Nej, men Elton John-filmen ROCKETMAN, vilken i mångt och mycket är exakt samma film som BOHEMIAN RHAPSODY, men med några distinkta skillnader.

Taron Egerton spelade huvudrollen i KINGSMAN: THE GOLDEN CIRCLE. I denna hade Elton John en liten roll som sig själv. Nu spelar Egerton Elton John - i en film producerad av Elton John. För regin står den brittiske skådespelaren Dexter Fletcher, som senast regisserade EDDIE THE EAGLE - vilken hade Egerton i huvudrollen. Den bildsköne Taron Egerton är inte det minsta lik den bild-osköne Elton John, men han är bra på att imitera Eltons manér, samt på att se ding ut, så han blir hyfsat lik förebilden ändå.

I ROCKETMANS ramhandling står Elton John på toppen av sin karriär, men han är fullkomligt nerdrogad, och går - iförd full scenmundering - på ett möte med Anonyma Alkoholister. Där berättar han om sitt liv och sin karriär, som skildras i kronologisk ordning.

Det dröjde inte länge innan jag insåg att detta inte bara var ännu en filmbiografi; ett drama om en artist med musikinslag från scenfranträdanden - ROCKETMAN visade sig vara en mer renodlad musikal. Här finns nämligen ett flertal sång- och dansinslag mellan showerna och skivinspelningarna. Rollfigurerna sjunger ibland sina repliker och brister ut i stora, välkoreograferade dansnummer på gator och torg. Filmen blir ibland även direkt surrealistisk, vilken fick mig att tänka på GAINSBOURG - ETT LEGENDARISKT LIV, den hyfsade men inte helt lyckade filmen om Serge Gainsbourg.
Den första halvtimmen av ROCKETMAN tycker jag är bra. Ja, till och med jättebra. Det är kul och medryckande, det är snyggt. Men - så fort Elton John slår igenom och blir megastjärna, blir både filmen och Eltons liv mindre intressant, och filmens andra hälft är lite småtråkig, om än med kul inslag här och var. Filmens fokus hamnar efter ett tag på drogmissbruk och sexuella utsvävningar, och det är inte utan att jag undrar hur Elton John hann skriva musik, när han mest verkade upptagen med att knarka ihäl sig.

Jag tillhör inte Elton Johns fans och jag har inget större förhållande till honom, inte mer än att det är en artist som funnits under hela mitt liv och som fortfarande håller igång. Han har komponerat "Candle in the Wind", som är den absolut värsta låt som någon in gjorts (vid sidan av "I Just Called To Say I Love You"), men en del av hans 70-talshits har jag inget emot. Jag skulle aldrig köpa en skiva med dem, men jag klagar inte om de spelas. Hur pass nära verkligheten filmen ligger har jag inte den blekaste aning om.
Jamie Bell spelar textförfattaren Bernie Taupin, som hängt med Elton John i vått och torrt sedan starten, och han ger ett sympatiskt intryck. Av någon anledning spelas Eltons mor av amerikanskan Bryce Dallas Howard, som lagt sig till med en ganska överdriven brittisk accent. Fast jag tycker nog att samtliga medverkande är bra i sina roller.

Bitvis är ROCKETMAN rätt läcker att titta på, men den är vare sig bättre eller sämre än BOHEMIAN RHAPSODY. Tycker jag.

... Och ja: filmen bjuder på ett montage när Elton John slår igenom.








(Biopremiär 29/5)

torsdag 29 november 2018

Bio: Robin Hood (2018)

Foton copyright (c) Nordisk Film
Det var inte längesedan jag skrev om Robin Hood, tänkte jag, och letade upp min recension av Ridley Scotts film med Russell Crowe i titelrollen. Jaha, den är visst från 2010, åtta år gammal. Det är inte jättelängesedan, tycker jag, medan ni som är i 20-årsåldern tycker att åtta år är en hel mansålder.
Jag tyckte att 2010 års ROBIN HOOD var väldigt bra när den kom - men jag har inte sett om den sedan dess, och jag har heller inte lust att göra det. Inte just nu.
Nå. Nu har ännu en film om Robin Hood premiär. Det är möjligt att det gjorts versioner för TV sedan 2010, det vet jag inte, men nu får vi en biofilm tänkt att bli en blockbuster.
Engelsmannen Otto Bathurst står för regin, han långfilmsdebuterar efter att tidigare ha gjort mängder med TV-serier, till exempel avsnitt av PEAKY BLINDERS. Jag inledde min recension av Ridley Scotts film med att berätta om Robin Hood-figuren, och de filmer och TV-serier som gjorts sedan stumfilmstiden, så det struntar jag i nu. Flera av de tidigare filmerna har försökt vara unika och se på legenden ur olika vinklar. Bathursts version är också annorlunda ...
... För uppenbarligen har man tänkt att, tja, superhjältar är ju populärt, så varför inte göra om Robin Hood till ett slags superhjälte?
2018 års ROBIN HOOD känns som ett två timmar långt avsnitt av TV-serien ARROW, men förlagt till medeltiden. Robin Hood är Gröna Pilen. Får vi några Merry Men? Nej, det får vi inte. Och Sherwoodskogen nämns först under slutminuterna.
Taron Egerton är den unge lorden Robin of Loxley, som bor på ett slott. En dag försöker Marian (Eve Hewson) stjäla en häst av Robin, men vad händer då? Jo, Robin och Marian blir kära i varandra! Men säg den lycka som varar för evigt. Robin blir inkallad och måste ut på korståg.
När Robin är iväg i Arabien och slåss och bär sig åt, kommer han på att det han håller på med är dumt. När han fritar en morisk fiendesoldat; Yahya (Jamie Foxx), skickas Robin hem igen.
Hemma i Nottingham visar det sig att alla tror att Robin är död - och Marian har skaffat sig en ny kille; Will (Jamie Dornan). Och inte nog med det - sheriffen av Nottingham (Ben Mendelsohn) är en riktigt le jävel. Folket tvingas jobba i gruvor och sheriffen tar alla pengarna.
Då dyker oväntat Yahya upp, och tycker att Robin och han ska ställa saker och ting tillrätta i Nottingham. Robin kan inte uttala Yahya, så det får bli John istället. Jodå - Jamie Foxx spelar Lille John!
Som en annan Röda Nejlikan rör sig Robin of Loxley bland de rika och mäktiga - men vad de rika och mäktiga inte vet, är att Robin också är den mystiske, maskerade vigilanten Hood. Nej, inte Robin Hood. Bara Hood. Således borde den här filmen heta HOOD och inte ROBIN HOOD. Hood stjäl från de rika, och minsann om han inte ger pengarna till de fattiga.
Otto Bathursts film börjar rätt bra, och jag tänkte att det här kan nog bli något. Stridsscenerna i Mellanöstern för tankarna till krigsfilmer som utspelar sig i nutid. Det är intensivt och aningen intressant.
... Men ganska snart tröttnade jag på filmen. Den är alldeles för stökig för sig eget bästa, handlingen är rörig och den försvinner i alla actionscener. Det är en väldigt våldsam film, det här, men helt oblodig. Det ser ut som om man först tänkt göra filmen till ett blodbad, men ångrade sig. Gott om humor är det ont om, broder Tucks (Tim Minchin) försök till lustigheter räcker inte långt. Hood hoppar omkring, gärna i slowmotion, samtidigt som han skjuter flera pilar åt gången. Filmen innehåller inte en enda fäktningsscen, knappt ens ett svärd, vilket är ett fett minus. Istället får vi mängder av explosioner. Det hela blir rätt tråkigt efter ett tag. Just det, F Murray Abraham spelar elak kardinal i ett par scener.
Sheriffen av Nottingham går omkring i en grå läderrock och ser ut som en italiensk fascist - eller som om han tillhör Rymdimperiet. Rent allmänt är filmen full av anakronismer, det här är mer fantasy än autentisk medeltid.
ROBIN HOOD avslutas med en scen som ger en vink om en uppföljare - men eftersom filmen hittills gått rätt dåligt på bio runt om i världen, och dessutom fått dålig kritik, ska vi nog inte förvänta oss en fortsättning.










(Biopremiär 30/11)
-->

onsdag 20 september 2017

Bio: Kingsman: The Golden Circle

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Jag gillade Matthew Vaughns KINGSMAN: THE SECRET SERVICE, som kom 2015 och som byggde på en tecknad serie av Mark Millar och Dave Gibbons. Denna agenthistoria om den brittiska underrättelsetjänsten Kingsman var underhållande, rolig och bitvis extremt våldsam. Dock hade jag inte förväntat mig att den faktiskt skulle gå så pass bra att vi skulle få en uppföljare. Men här är den nu, återigen i regi av Vaughn.

Tillåt mig att inleda recensionen med en varning:

VARNING!

KINGSMAN: THE GOLDEN CIRCLE varar två timmar och 21 minuter. Det finns ingen som helst orsak till att detta ska hålla på i nästan två och en halv timme. Filmen tar aldrig slut, den bara fortsätter och fortsätter med slutstrid efter slutstrid.

Att avslöja att agenten Harry (Colin Firth) inte dog i den första filmen kan knappast anses vara en spoiler. Han är liksom med på filmaffischen. Det tar ett tag innan han dyker upp - han befinner sig nämligen i Kentucky, där whiskydestilleriet och tillika underrättelsetjänsten Statesman håller honom inspärrad i en cell. Harry har tappat minnet och ägnar sig nu åt fjärilsstudier.
Den unge Kingsmanagenten Eggsy (Taron Egerton) är också tillbaka, och han måste ta sig till Kentucky och se till att Harry återfår minnet, så att han återigen kan bege sig ut på fältet i egenskap av superagent. En ny superskurk håller nämligen världen i ett järngrepp - Poppy (Julianne Moore). Hon har lyckats spränga alla Kingsmanagenter i luften - alla utom Eggsy och Merlin (Mark Strong).
Att redogöra för handlingen i den här filmen är svårt. KINGSMAN: THE GOLDEN CIRCLE är nämligen sanslöst tramsig. Skurken Poppy, hennes djungelhögkvarter och hennes märkliga plan för att söndra och härska får Austin Powers-filmerna att framstå som seriösa, realistiska agenthistorier. Jag orkar inte gå in på vad planen går ut på.
En lång rad kända skådisar medverkar i filmen; några har större roller, några känns bortkastade. Channing Tatum är Statesmanagentren Tequila, hans chef görs av Jeff Bridges. Halle Berry har inte mycket att göra i rollen som, tja, jag vet inte riktigt vad hon har för funktion på Statesman. Michael Gambon figurerar som hastigast som Kingsmans chef. Elton John spelar sig själv, han har kidnappats av Poppy. Elton har en actionscen. I slowmotion.

Roligast i filmen är scenerna som utspelar sig i Sverige. Eggsys flickvän är prinsessan Tilde av Sverige (Hanna Alström). Hennes föräldrar, det vill säga svenska kungaparet, görs av Björn Granath och Lena Endre. Detta blev Björn Granaths sista film.

Nå. Trots att det här alltså är åt helvete för långt och osannolikt tramsigt, är filmen ändå rätt hyfsad. Den är ganska okej. Den innehåller väldigt mycket action. En hel del scener är kul. Skådisarna lyfter filmen. Målgruppen lär inte klaga. Så, jag låter mitt betyg klättra upp ett snäpp.

torsdag 31 mars 2016

Bio: Eddie the Eagle

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Backhoppning är en märklig sport man tittar på när man bakfull sitter framför TV:n på nyårsdagen. Det känns nästan som om nyårsdagen är det enda tillfälle på året då det visas backhoppning.

Den ende backhoppare jag känner till, är engelsmannen Eddie the Eagle. Det gör jag enbart för att han såg rolig ut och för att han var sämst. Ungefär av samma anledningar som jag minns utförsåkaren Kaiwa; japanen som trillade över startgrinden. För rätt längesedan pratades det om en film om Eddie the Eagle - då nämndes Brad Pitt (!) som aktuell för titelrollen. Det dröjde länge innan vi nu faktiskt fick en film, och i denna spelas Eddie av Taron Egerton, som gjorde huvudrollen i KINGSMAN: THE SECRET SERVICE. Egerton var inte ens född när Eddie the Eagle härjade.

Som barn drömmer Michael "Eddie" Edwards om att bli idrottare, vilket är svårt, eftersom han har ett dåligt knä. Detta stoppar honom inte för att ständigt ge sig på olika sporter hemma på gården, alltid med katastrofalt resultat.

Hans knä läker och han ger sig på utförsåkning, men när vinter-OS i Calgary börjar närma sig, låter den engelska OS-kommittén (anförd av Tim McInnerny) meddela att Eddie är för kass för att någonsin kunna bli en duktig utförsåkare. Då får Eddie för sig att han ska ge sig på backhoppning istället. England har inte haft någon backhoppare sedan 1920-talet; en gubbe som var skitdålig.

Eddie åker till Tyskland för att börja träna. Där träffar han den kedjerökande suputen Bronson Peary (Hugh Jackman), en amerikan som en gång i tiden var en lovande backhoppare, men som nu kör plogbil. Motvilligt låter Peary sig övertalas att träna Eddie - och eftersom vi redan vet att Eddie faktiskt tävlade för England i Calgary, kommer slutet inte som någon överraskning. Trots att Eddie var sämst, slog han alla brittiska rekord (eftersom ingen tävlat sedan 20-talet).
Genren är traditionell feelgood. EDDIE THE EAGLE, i regi av Dexter Fletcher, är väldigt lik ONE CHANCE; filmen om operasångaren Paul Potts - på flera sätt. En udda kille som som är lite utanför under uppväxten, ett typiskt, engelskt arbetarklasshem, ett pojkrum fyllt med affischer; han ser lite rolig ut - och han är en underdog som kämpar och når framgång.

Eftersom Eddie the Eagle fortfarande är i livet, undrar jag förstås hur mycket som är sant i filmen - vilket fallet även var med ONE CHANCE. Filmskaparna kan ju inte visa upp huvudpersonens eventuella dåliga sidor. I EDDIE THE EAGLE verkar man främst ha satsat på att göra en trivsam och rolig film. I filmen är Bronson Peary en supercool kille, som på fyllan och iförd endast jeans och skjorta, demonstrerar hur backhoppning ska gå till - med en cigarrett i mungipan. I verkligheten ... existerade Bronson Peary inte! En annan rollfigur som även den är helt och hållet påhittad, är Warren Sharp; en legendarisk backhoppningscoach, som spelas av Christopher Walken i ett par korta scener på slutet. Fast i vanlig ordning är ju Walken skön när han plötsligt dyker upp i omklädningsrummet.
Verklighetens Eddie the Eagle.
En annan grej jag har lite svårt att tro på, är att alla andra tävlande; framför allt det engelska OS-teamet, var fruktansvärt elaka mot Eddie. Varför var de det? Vad hade de att vinna på det? Och de övriga engelsmännen utmärkte sig knappast - det är bara Eddie man minns.

Coachen för det norska teamet spelas av norrmannen Rune Temte, medan finnen Matti Nykänen, som vann rubbet i Calgary, görs av Edvin Endre; son till Lena Endre och Thomas Hanzon. Endre ser verkligen finsk ut i rollen!

EDDIE THE EADLE är trivsam och lite rolig. På den fronten gör den sitt jobb. Och det räcker ganska gott så.
      






(Biopremiär 1/4)

tisdag 27 januari 2015

Bio: Kingsman: The Secret Service

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Historier om en slarver till tonåring som rekryteras av en superhemlig säkerhetstjänst och utbildas till toppagent är en gammal fin genre. På 1980-talet kom filmer som OM BLICKAR KUNDE DÖDA och NEVER TOO YOUNG TO DIE med Gene Simmons som skurken; hermafroditen Ragnar. På senare år har vi sett den inte alltför lyckade STORMBREAKER och de två filmerna om AGENT CODY BANKS.

Jag förväntade mig faktiskt ännu en snäll familjefilm när jag satte mig ner för att se KINGSMAN: THE SECRET SERVICE - eller åtminstone ett äventyr med PG-13-gräns i USA. Det visade sig att jag hade väldigt fel. Det här är en engelsk film i regi av Matthew Vaughn, mannen bakom KICK-ASS och X-MEN: FIRST CLASS, som ju är den bästa X-Men-filmen, och liksom KICK-ASS bygger filmen på en tecknad serie av skotten Mark Millar (som även skrev serien som WANTED byggde på om som hade ett liknande tema), Dave Gibbons tecknade. Nej, jag har inte läst serien.
Actionkomedin KINGSMAN: THE SECRET SERVICE är en fullkomligt vansinnig film och först visste jag inte riktigt vad jag skulle tro. Efter ett tag kom jag på mig med att verkligen gilla det här. Kingsman är en superhemlig brittisk underrättelseorganisation där agenternas kodnamn är hämtade från Arthursagan - och chefen (Michael Caine) går under namnet Arthur. Colin Firth spelar organisationens främste agent; Galahad, och i inledningen dödas hans vän och kollega Lancelot.

Lancelot har en liten son; Eggsy, och sjutton år senare ska en handfull handplockade ungdomar utbildas till Kingsmen - Eggsy (Taron Egerton) har vuxit upp till en kriminell slyngel och har av diverse skäl valts ut som en av kandidaterna. Att Eggsy är en loser understryks av att han heter Unwin i efternamn. Utbildningen är förstås hård och livsfarlig, och de som inte klarar testerna skickas hem, eventuellt i en bodybag. Till slut återstår bara Eggsy och den söta Roxy (Sophie Cookson), som Eggsy intressant nog aldrig försöker lägga an på.

Samuel L Jackson spelar datageniet Valentine - och är en av filmhistoriens fjantigaste superskurkar. Han är en klassisk Bondskurk med storhetsvansinne; med hjälp av ett SIM-kort som delas ut gratis till världens befolkning, kan han kontrollera folk och få dem att utplåna varandra, så att bara en överlägsen ras finns kvar på Jorden. Ungefär som Hugo Drax i MOONRAKER. Men Valentine är en sanslös fåntratt; han klär sig som en tonårig hiphopare, han läspar, och han är fantastiskt osofistikerad. Hans högra hand kallas Gazelle (Sofia Boutella); en sexig, kampsportskunnig brud med rakbladsvassa benproteser.
Kingsman: The Secret Service publicity still of Colin Firth & Tom Prior


Mark Strong gör Merlin, som är något slags motsvarighet till Q, och självklart är det till slut bara Eggsy, Roxy, Galahad och Merlin som kan sätta stopp för Valentine.

Ja, jösses! Filmen öppnar med en helikopterattack mot ett ökenslott i mellanöstern, och när delar av muren sprängs i bitar, kommer stenarna farande och bildar förtexterna. Detta sätter liksom tonen för filmen. Allting är extremt överdrivet. Precis som i KICK-ASS är språket genomgående grovt, med väldigt mycet "fuck", och filmen är ultravåldsam - dock är det fullkomligt omöjligt att ta det myckna våldet på allvar. Det är för mycket CGI-blod, ingenting ser realistiskt ut, striderna är superkoregraferade och lite åt MATRIX-hållet, eller, tja, det påminner rätt mycket om Hit-Girls slagsmålsorgier. I en lång, blodig scen massakrerar Galahad vad som verkar vara hundra pers i en kyrka.

Det är inte utan att jag undrar hur man fick en massa aktade karaktärsskådespelare att ställa upp på det här - men de verkar alla ha kul. Jag gissar att de haft roligt när de fått leka James Bond. Colin Firth är otroligt elegant; han får Bond att framstå som en slashas, vilket kontrasterar både mot ultravåldet och mot Eggsys slummiga hem och de drägg och suputer han umgås med; det blir som om Ken Loach möter SNOBBAR SOM JOBBAR. Misär och glassighet.

En del inslag är extra vansinniga. Med på ett hörn finns Sveriges statsminister (norrmannen Bjørn Floberg) och Sveriges kronprinsessa Tilde (Hanna Alström från bland annat EN GÅNG I PHUKET och TILLBAKA TILL BROMMA). Hon har ett par repliker på svenska - och jag undrar förstås hur hon hamnade i den här filmen.

KINGSMAN: THE SECRET SERVICE är lång, bullrig, men jag kan inte säga annat än att jag tyckte att det här var skitkul! Till skillnad mot de flesta filmer på repertoaren vill jag - och kommer jag - att se om den här. Jag antar att en hel del lär avsky filmen, men det struntar jag i. Det här är så långtifrån tråkigt man kan komma. Filmen innehåller även en av årets mest bisarra repliker: "If you save the world we can do it in the asshole!" - bara en sådan sak.

Mark Hamill dyker upp som en liten tjock, skäggig, engelsk professor.








(Biopremiär 30/1)