Visar inlägg med etikett Taraji P Henson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Taraji P Henson. Visa alla inlägg

lördag 4 april 2020

Netflix: Coffee & Kareem

Foton copyright (c) Netflix

Majoriteten av dagens B-filmer, de som producerats de senaste tio-tjugo åren och släppts direkt på DVD, är förhållandevis osebart. Budgetarna har blivit för låga, filmerna saknar production values och ser billiga ut med sitt platta, digitala filmfoto. Under 1980- och 90-talen såg B-filmerna fortfarande ut som riktiga filmer, de kostade ett par miljoner dollar att göra och sköts på 35mm-film.

Motsvarigheten till 80- och 90-talens B-filmer är många av de originalproduktioner som görs för Netflix. Visst, en del av deras filmer är svindyra prestigeproduktioner, men det mesta ser ut att ligga på något slags mediumbudget eller lägre.

Netflix' egna produktioner må vara dyrare än de rullar PM Entertainment och Nu Image spottade ur sig, men de är definitivt inte bättre. Det senaste exemplet på att det var bättre förr heter COFFEE & KAREEM och är en actionkomedi i regi av Michael Dowse (WHAT IF).
Ed  Helms spelar den snälle men rätt misslyckade polisen Coffee. Taraji P Henson gör hans flickvän Vanessa, som har en störig tolvårig son - Kareem (Terrence Little Gardenhigh). Efter att Coffee degraderats till trafikpolis ber Vanessa honom att hämta upp den jobbige ungen efter skolan. På väg hem råkar dock Coffee och Kareem bli vittne till hur några gangsters mördar en korrupt polis med anledning av en knarkaffär. Skurkarna jagar Coffee och Kareem, och av diverse skäl misstänker polisen att det är Coffee som är mördaren. Jakter och skottlossning följer.
Netflix måste verkligen skärpa sig. COFFEE & KAREEM är en plåga att sitta igenom. Humorn består enbart av att en fet tolvåring med dreadlocks svär oavbrutet och är allmänt ful i mun - och fruktansvärt jobbig. Han är inte rolig alls. Han är vedervärdig. Ed Helms är inte heller speciellt kul. Just det, ett återkommande skämt är att gestalterna anklagar varandra för att vara rasister. Handlingen är lika tunn som rudimentär. Kanske hade det funkat med bättre utmejslade rollfigurer och charmigare skådisar. Filmens actionscener är inte många och de är heller inte minnesvärda.

Filmens enda behållning är Betty Gilpin, som vi senast såg i THE HUNT. Hon är rätt rolig och har de bästa replikerna. Jag hade mycket hellre sett en actionkomedi med henne i huvudrollen! 










(Netflixpremiär 3/4)

måndag 24 juli 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Dolda tillgångar

DOLDA TILLGÅNGAR (Twentieth Century Fox)
Jag recenserade inte Theodore Melfis DOLDA TILLGÅNGAR när den gick på bio. Varför då? Jo, därför att jag tyckte att jag hade viktigare saker att göra, än att stiga upp tidigt på morgonen för att åka in till stan och se ett Oscarnominerat drama byggt på sanna händelser. Sova länge kändes viktigare. Läsa serietidningar med.
Men nu när filmen släppts på Blu-ray kan man ju se den, så det har jag gjort.
DOLDA TILLGÅNGAR visade sig föga förvånande vara exakt som jag trodde den skulle vara. Inga överraskningar här, inte. Året är 1961 och tre svarta kvinnor (spelade av Taraji P Henson, Octavia Spencer och Janelle Monáe) får anställning på NASA som beräknare. De sitter och utför uträkningar. Matematik. De är något makalöst styva på matte, i synnerhet Katherine; Hensons rollfigur.
USA tävlar mot Sovjet om att vara först med en gubbe i rymden. Sovjet vinner förstås, men NASA är ryssarna i hasorna, och ska försöka få upp John Glenn (Glen Powell) i en raket - och jodå, visst måste de till slut motvilligt anlita Katherine, som visar sig vara bäst på att räkna ut omöjligheter.
Men Melfis film handlar lika mycket, ja, ännu mer, om dessa tre kvinnors kamp - mot allt. De bor i en segregerad stad, och rasismen ligger som en blöt, möglig wettexduk över tillvaron. Huvudpersonerna är svarta - och kvinnor. Ett hopplöst fall. Det spelar ingen roll hur duktiga de är, kollegorna på NASA ser ner på dem.
Då är det tur att chefen Al, som spelas av Kevin Costner, påminner om en tystlåten, rättrådig sheriff i vilda västern. Han tar ibland handgripligen tag i saker och ting, och ser till att förhållandena blir lite bättre åtminstone på arbetsplatsen. Kirsten Dunst spelar en kvinna med trötta ögonlock.
Precis som de flesta Oscarnominerade filmer, inleds DOLDA TILLGÅNGAR med pianoklink på soundtracket. Det tidiga 60-talet är minutiöst återskapat - men eftersom den är inspelad i nutid, finns här inga som röker, vilket sänker realismen. 1961 rökte alla, inklusive spädbarn och lik.
Det här är en traditionell berättelse om amerikanska hjältar, om små människors kamp, och om filmen handlat om manliga, vita matematiker, hade en av den säkert spelats av en tårögd Tom Hanks.
DOLDA TILLGÅNGAR är hyfsat intressant och underhållande, trots att den delvis handlar om något så genuint ointressant som matematik. Jag hatade matte i skolan. Jag undrar dessutom om skådespelarna och regissören begrep något av alla uträkningar som görs i filmen.
Jag såg den här tillsammans med min sambo. Hon tyckte att den var betydligt bättre än jag, hon tyckte den var mycket bra - och vill ge den fyra och en halv stjärna. Det får hon gärna vilja, men jag sätter ett lägre betyg.
 







-->