Bio: The Nun II

Foton copyright (c) Warner Bros.

THE NUN från 2018 (som inte ska förväxlas med den spanska skräckfilmen THE NUN från 2005) blev en alldeles enorm framgång på världens biografer. Åtminstone i förhållande till sin budget. Dålig kritik fick den förstås - det kändes som om jag var den ende som tyckte att filmen var rätt bra. Att jag gillade den när jag såg den på bio berodde främst på att den var så otroligt snygg och stämningsfull. Jag såg om den på någon streamingtjänst tidigare i år, och den var väl inte riktigt lika bra som jag mindes den.

Att den demoniska nunnan Valak skulle återkomma i en uppföljare var en självklarhet. För regin den här gången står Michael Chaves, som gjorde THE CURSE OF LA LLORONA och THE CONJURING: THE DEVIL MADE ME DO IT.

Året är 1956, några år efter händelserna i den första filmen, och i en liten fransk stad händer otäcka saker. I en kyrka dyker plötsligt den illasinnade nunnan upp och sätter eld på en präst, mitt framför ögonen på en liten korgosse. Hjältinnan från den förra filmen, den unga nunnan Irene (Taissa Farmiga), kallas till platsen - har hon bekämpat nunnan en gång, kan hon säkert göra det igen. En annan ung nunna, Debra (Storm Reid), rymmer från klostret och hänger på Irene. Debra gillar inte att vara nunna och undrar hur hon hamnade i ett kloster i Frankrike.

En en annan liten fransk stad alldeles i närheten, jag tror det var en annan stad, händer det också hemska saker. Nunnan verkar härja på en flickskola. På denna skola jobbar Maurice, "Frenchie" kallad (Jonas Bloquet), som också var med i den förra filmen som ett komiskt inslag. Han är något slags vaktmästare på skolan. Elaka flickor mobbar snälla flickor, men en lärarinna, Kate (Anna Popplewell), är snygg och trevlig. Hon verkar vara skolans enda lärare.

Irene och Maurice återförenas för att ge sig på nunnan, vilket blir svårt, eftersom Maurice är besatt.

När jag skriver det här och funderar på handlingen, slår det mig att det inte finns så mycket handling. På ytan verkar det hända en massa saker, men i realiteten händer det nästan ingenting.

Liksom 2018 års THE NUN är det här en väldigt snygg film. Bitvis är det makalöst snyggt. Öppningsscenerna med dimmiga gator är otroligt stämningsfulla och här finns en scen med tidskrifter på ett ställ som är närmast genialisk. Filmmusiken är olycksbådande. Ett par surrealistiska scener är inspirerade.

Alla i filmen lever i ett totalt mörker - bokstavligt talat. De verkar inte ha några lampor inomhus. Flickskolan är alltid nedsläckt - det hålls en lektion i ett mörkt klassrum. De få lampor som syns ger bara ifrån sig ett svagt sken. Det är så mörkt att Läderlappen skulle känna sig hemma.  

THE NUN II må vara en snygg film, men det är tyvärr ingen bra film. Det här är en märkligt ospännande film. Den är alldeles för lång, den är småtråkig och oengagerande. 

Dessutom fläskar Michael Chaves på med demonattacker alldeles för ofta. Någon attackeras och dödas av nunnan, och redan i nästa scen sker en ny nunneattack, eller något som är avsett att vara kusligt. Effekten förtas. De sista femton minuterna eller så känns nästan parodiska, när även Maurice springer omkring och skriker "RRRRRAAAAHHHHRRRR!!!" och bär sig åt.

Plötsligt dyker det upp en demonisk get! Det ser rätt skojig ut. 

För att bekämpa demonen måste Irene ta hjälp av Sankta Lucia. Jo, faktiskt! Demongeten är kanske julbocken? Får vi en stjärngosse i THE NUN III?

Eftersom THE NUN-filmerna ingår i THE CONJURING-universumet, måste förstås paret Warren från THE CONJURING-filmerna dyka upp. Eftertexterna avbryts för en bonusscen. Telefonen ringer hemma hos Ed och Lorraine Warren (Patrick Wilson och Vera Farmiga). Ed svarar. Och det är allt! Det är fullkomligt poänglöst. Det kom kanske ytterligare en scen efter att förtexterna rullat klart, men då hade jag gått ut.

Alldeles nyligen stämde Bonnie Aarons, som spelar nunnan, Warner Bros. Hon anser att Warners tjänat mer pengar på nunneprodukter än de redovisat, och därmed har brutit kontraktet.

 

 

 

(Biopremiär 9/9)

Bio: The Mule

Foton copyright (c) Warner Bros.

Jag har en kompis som tycker att jag ska se Clint Eastwoods förra film; THE 15:17 TO PARIS, i studiesyfte. Filmen ligger på Netflix, men jag har ännu inte fått tummen ur röven och sett den. Den lär vara makalöst usel och se ut som en film av någon som aldrig tidigare gjort film. Det är ju rätt märkligt, med tanke på att Eastwood regisserat många riktigt bra filmer de senaste femtio åren.

Fast långt ifrån alla hans filmer är bra, eller ens minnesvärda. Faktum är att jag helt glömt bort filmen han gjorde innan Parisfilmen; SULLY. Den var väl rätt okej, men slätstruken. Ännu en amerikansk hjältefilm med Tom Hanks. Och finns det någon som överhuvudtaget kommer ihåg en film som heter LIVET EFTER DETTA? Jag recenserade den 2011, men kan inte dra mig till minnes en enda scen.

När Clint Eastwood 2009 gjorde huvudrollen i sin film GRAN TORINO, var vi många som trodde att detta skulle bli hans sista filmroll. Rollen kändes som ett tack och adjö till skådespelarkarriären. Men där sket vi oss på tummen. 2012 dök Clintan upp igen i baseballdramat TROUBLE WITH THE CURVE, som jag inte har sett. Det var inte Clintan själv som regisserade, och jag tror att den släpptes direkt på DVD här i Sverige. Baseball är ju inget som lockar publik i Sverige, oavsett vem som har huvudrollen.

... Och nu är Clint Eastwood tillbaka framför kameran igen. Han har även stått bakom samma kamera och regisserat. THE MULE är inspirerad av en artikel om Amerikas äldste knarkkurir; en 90-årig veteran från andra världskriget, som smugglade droger på 1980-talet. Eastwoods film är framflyttad till nutid och många detaljer är antagligen ändrade en hel del.

Genren är kriminaldrama. Tonen är, tja, bitterljuv. Temat är försoning. Berättelsen blir ibland lite sentimental, ofta är den rätt rolig; det sistnämnda beror på Clint Eastwood och hans rollfigur. Clintan, som fyller 89 i vår, spelar den 90-årige Koreaveteranen Earl Stone. Earl har vigt större delen av sitt liv åt blommor. Just det: blommor. Han har försummat sin familj; sin fd hustru (Dianne Wiest) och sin dotter (Alison Eastwood, autentisk dotter). Earl åker runt på blomstermässor och vinner priser och har sig.

Plötsligt en dag går det inte längre bra för Earl. Pengar har tagit slut och han tjänar inga nya. Efter att han vräkts från sitt hus, får han ett tips av en av sin dotterdotters (Taissa Farmiga) vänner. Tipset är av det kriminella slaget. Minst sagt. Han ska frakta droger åt en mexikansk kartell. Earl gillar att köra bil, så han tackar ja till uppdraget. Och vem skulle väl misstänka en 90-årig gubbe? I synnerhet inte en vänlig gubbe som stannar på vägen för att hjälpa medmänniskor, eller bara för att prata.

Bradley Cooper och Michael Peña spelar två DEA-agenter som försöker stoppa knarksmugglingen, Laurence Fishburne gör deras chef. Snaran börjar dras åt. Earl tjänar enorma summor och bjuds hem till en mexikansk knarkkung (Andy Garcia) för att partaja lite.

Vi får se Clint Eastwood dansa disco. Vi får även se honom ligga halvnaken i en säng tillsammans med mexikanska toplessbrudar, och jag tänkte, nä, det vill jag inte se, och tack och lov får vi inte se mer där. En frukostscen med Eastwood och Cooper är riktigt bra.

Jag får nog säga att jag gillar THE MULE. Filmen är verkligen inget speciellt, den är bara ett drama i mängden - men jag tycker att den är trevlig. För att vara kriminalfilm är den inte spännande, men det är inte det som är grejen. Det här är lågmält och handlar mest om en man som vill göra rätt för sig i slutänden av sitt liv. Clint Eastwood ser verkligen ut att vara så gammal som han är, många av hans repliker är riktigt roliga. Han är en sympatisk knarkkurir.

Men det var ju värst rent vad Andy Garcia blivit tjock!

Betyget är kanske lite tveksamt, men jag känner för att vara snäll idag.

(Biopremiär 25/1)

Bio: The Nun

Foton copyright (c) Warner Brothers

Någon gång under 1990-talet skrev jag en krönika i Nordvästra Skånes Tidningar om nunsploitationfilmer; en genre som var populär i Sydeuropas katolska länder under främst 1970-talet. B-filmer om syndiga, liderliga, och ibland även satanistiska nunnor. Ett par dagar efter att min text publicerats var jag inne i en videobutik. Killen i kassan kom fram och sa att det kommit in en gammal farbror och frågat om de hade sådana där nunnefilmer han läst om i tidningen. Det hade de förstås inte.

THE NUN är en spansk skräckfilm från 2005. Det var en film som lovade mycket, men som inte infriade dessa löften. 2018 års film med samma titel ska förstås inte blandas ihop med den tretton år gamla spanska filmen; de har inget med varandra att göra. Nej, denna nya film handlar om den där illasinnade nunnan som ser ut som Marilyn Manson; hon som första gången dök upp i THE CONJURING 2. 

Jag hörde att samtliga visningar av THE NUN i Göteborg under premiärhelgen är utsålda. Det är inte illa pinkat! För regin av den här filmen står Corin Hardy, detta är hans andra långfilm efter debuten THE HALLOW; en film jag upptäckte att jag ju sett. Jag tyckte inte att den var något speciellt, men den var snygg och lovande.

THE NUN utspelar sig på 1950-talet. På ett stort; vansinnigt stort, kloster i Rumänien försöker en ung nunna låsa in något ondskefullt i ett rum. Det går inget vidare - och för att inte bli besatt hänger hon sig. Liket hittas av en ung kanadick, Frenchie (belgaren Jonas Bloquet).

Vatikanen beslutar att dödsfallet måste undersökas närmare och skickar dit den robuste fader Burke (Demián Bichir), som tar med sig den unga, blivande nunnan Irene, eftersom hon är synsk. Irene spelas av Taissa Farmiga - lillasyster till Vera Farmiga, som ju gör den ena huvudrollen i THE CONJURING-filmerna. Taissa är 21 år yngre än sin storasyster.

Burke och Irene anländer till den lilla, lilla byn i Rumänen, där de träffar Frenchie. De äntrar klostret där ingenting är som det ska, stället verkar tomt (man skulle kunna säga "and then there were nun"), och det dröjer inte länge innan onda krafter, demoner, och en särdeles elak nunna ställer till det.

Corin Hardys film är häpnadsväckande att titta på. THE NUN är något alldeles makalöst snygg! Det här är verkligen godis för ögonen, åtminstone om man är skräckfan. Dimman ligger tät över de ödesmättade landskapen, klostret och byn ser ut att vara hämtade ur en gammal Hammerfilm, medan filmfotot verkar inspirerat av Mario Bava. Stämningsfullt är bara förnamnet, det är lika kusligt som mysigt.

På ljudspåret ligger ofta dov körsång, det låter som mässande munkar, och tankarna går till Amando de Ossorios 70-talsklassiker om The Blind Dead, som också hade mässande munkar på ljudspåret när de blinda zombierna red på sina zombiehästar i slowmotion. Vidare är en scen mot slutet av THE NUN uppenbart direkt inspirerad av RETURN OF THE EVIL DEAD; den andra Blind Dead-filmen.

Det finns flera riktigt bra scener i THE NUN; gravarna som omgärdar klostret är försedda med små klockor man kan ringa i om man begravts levande, och detta används på ett särdeles effektivt sätt. Här finns en referens till Lucio Fulcis CITY OF THE LIVING DEAD, som också innehåller en stackare som grävts ner. Jag gillar alla kors som vänds upp och ner och de pentagram som förekommer.

Jag satt länge och kände att det här, det är ju riktigt bra. Jag kan nog drämma till med en fyra i betyg. Men - tyvärr kunde Hardy och hans manusförfattare (James Wan är en av dem) inte hålla sig. THE NUN varar bara 96 minuter; en utmärkt speltid för en skräckfilm, men under den avslutande halvtimmen fläskar man i vanlig ordning på med alldeles för mycket effekter och action. Det är jump scare på jump scare, folk brottas med demoner och datoranimerade ormar, och all spänning och kuslighet försvinner i ett nafs.

... Och det är jävligt synd. För det här hade kunnat bli en riktigt, riktigt bra skräckfilm av klassiskt snitt. Men det här är en kul och underhållande film, mina invändningar till trots. Och - det är sällan man ser en amerikansk skräckfilm som är så här otroligt snygg. Jag hade större behållning av THE NUN än av den märkligt överskattade HEREDITARY.

 







(Biopremiär 7/9)

Bio: The Bling Ring

Foton copyright (c) Merrick Morton

Åsikterna gick isär om Sofia Coppolas förra film; SOMEWHERE. Själv var jag rätt förtjust i den, medan jag ställde mig kallare MARIE ANTOINETTE, som hon klämde ur sig dessförinnan. Jag hade vissa förväntningar på Coppolas nya film; THE BLING RING, förväntningar som delvis infriades - men alltså inte helt.

Filmen är "inspired by" verkliga händelser; händelser som gav upphov till en film redan 2011 - TV-filmen THE BLING RING med bland andra Jennifer Grey. Jag kommer ihåg att jag läste om dessa autentiska händelser när de skedde. Ett gäng tonåringar i Los Angeles bröt sig in hos kändisar och stal lyxprylar. Jag minns att Paris Hilton hade gömt sina nycklar under dörrmattan(!), vilket förstås hjälpe dessa unga brottslingar en hel del. Det påpekades även hur korkade kidsen var, efter som de inte bara plåtade sig själva med stöldgodset - de lade även ut bilderna på Facebook. Smart. Väldigt smart.

I Coppolas film framgår det väl inte riktigt varför de här tonåringarna beter sig som de gör - med undantag för gängets ende kille; Marc (Israel Broussard), som är ny i stan, känner sig ful och söker nya vänner och ett coolare liv. De övriga; fyra odrägliga tjejer (Katie Chang, Emma Watson, Claire Julien och Taissa Farmiga), verkar mest vilja leva ett flärdfullt lyxliv och verkar inte tänka så mycket på att de går över gränsen med bred marginal och blir gravt kriminella.

De snor plånböcker och droger i olåsta bilar, tar sig senare in i olåsta hus, stjäler sportbilar, och slutligen börjar de att planera sina tillslag och googlar kändisar för att kolla var de bor och om de är bortresta eller ej. Paris Hiltons bisarra hem besöker de ett flertal gånger, bland annat beroende på att hon har ett nattklubbsrum, men bland övriga kändisar som råkar ut för gänget återfinns Lindsay Lohan och Orlando Bloom. Gänget åker förstås fast efter ett tag, vilket inte är någon spoiler för det som inte känner till storyn sedan tidigare, eftersom Coppola med jämna mellanrum klipper in snuttar ur polisförhör och intervjuer; filmen till och med inleds med att Nicki, Emma Watsons rollfigur, pratar med pressen på väg till rättegången.

De flesta av gängets medlemmar verkar ha dålig kontakt med sina föräldrar. Möjligtvis med undantag för Nicki, vars morsa spelas av en strålande Leslie Mann. Hon är verkligen knepig på ett otäckt sätt, denna morsa - och samtidigt rolig. Hon ägnar sig åt andlighet och The Secret och sådant fjant, och försöker få sina döttrar involverade på de mest festliga sätt. Hon är tillgjort positiv, vilket även Nicki försöker vara på ett väldigt påklistrat sätt efter att hon åkt dit.

De här tjejerna är verkligen vedervärdiga. Man hatar dem instinktivt - och Emma Watson sa i en intervju att hon genast hatade Nicki. De tilltalar varandra ofta med "bitch" eller "slut" och beter sig som kräk.

Jag gillar Sofia Coppolas bildspråk. I vanlig ordning är det här coolt berättat och musikvalen är genomtänkta, oväntade och passande. Det är rätt fränt. Lika fränt är det att de faktiskt har filmat hemma hos Paris Hilton på riktigt. Hennes hem måste ses. Ja, jösses.

Efter ett tag tycker jag dock att filmen blir för tjatig. För många inbrott, alltför likartade scener. dessutom verkar Coppola ha drabbats av samma åkomma som personerna hon filmar - scenerna där de tjoande tjejerna i extas rotar bland dyra kläder och juveler varar alldeles för länge, som om Coppola också vill vältra sig i lyxen. Och som helhet blir filmen lite grund, nästan lika ytlig som dess rollfigurer.

Förövrigt känns det lite märkligt att se lilla rara Emma Watson från HARRY POTTER-filmerna uppvuxen till en osedvanligt vacker ung kvinna som röker på och kör poledancing.

(Biopremiär 14/6)