Visar inlägg med etikett Taika Waititi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Taika Waititi. Visa alla inlägg

onsdag 8 januari 2020

Bio: Jojo Rabbit

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Bioåret 2020 inleds på bästa möjliga sätt!

När jag för ett antal månader sedan såg den första trailern för JOJO RABBIT gjorde jag stora ögon och blev blev konfunderad. Vad hela världen var det här? En komedi om Adolf Hitler och Hitlerjugend? Vem vågar göra en sådan film idag?

Efter dess premiär utomlands har lovorden, priserna och prinomineringarna haglat över JOJO RABBIT, som anses vara en av 2019 års bästa filmer, vissa anser den vara den allra bästa. Detta fick mina förväntningar på filmen att öka. Vad är det här för film? Kan den verkligen vara så bra?

JOJO RABBIT bygger på en roman av Christine Leunens. För regin står Taika Waititi. Jag var inte jätteförtjust i Waititis småkul men lite taffliga WHAT WE DO IN THE SHADOWS, men hans superhjälteröj THOR: RAGNARÖK fantatiskt kul; en av de bästa Marvelfilmerna.

Jojo är tioårige Johannes (Roman Griffin Davis). Vi befinner oss i Tyskland, andra världskriget pågår för fullt, och eftersom lille Jojo älskar hakkors kallar han sig nazist och har gått med i Hitlerjugend. Som en bisarr variant på Alfons Åberg har Jojo en låtsaskompis: Adolf Hitler (Waititi själv). Hitler befinner sig ofta vid Jojos sida och pratar med honom. Han är en korkad och barnslig fåntratt, denne käcke Hitler som gärna äter enhörning till middag. Hitler lurar i Jojo en massa dumheter om kriget och judarna.
Tillsammas med en massa andra barn skickas Jojo ut i skogen för att att drillas till judehatande krigare. Sam Rockwell spelar det krigströtta befälet kapten Klenzendorf, som tillsammans med den flängda Fraulein Rahm (Rebel Wilson) leder utbildningen. Det bär sig inte bättre än att lille Jojo, som mobbas av de andra barnen och kallas harig, skadas i en granatolycka (det är Hitlers fel) och skickas hem.

Scarlett Johansson spelar Rosie,  Jojos vackra mor. När Jojo hör mystiska ljud från väggarna upptäcker han att Rosie gömmer en judisk flicka (Thomasin McKenzie) i hemmet. Hon heter Elsa och eftersom Jojo tror att han är nazist måste han hata henne. Han börjar även skriva en bok om judar, "Yoohoo, Jews". Snart inser han förstås sanningen om Hitler, nazismen och judarna.

JOJO RABBIT är en remarkabel film på flera sätt. Dels för att den lyckas göra något riktigt roligt av ett ämne som nazimen och judeutrotningen. Filmens första hälft är fantastiskt rolig och jag skrattade högt flera gånger.
Men det är en större bedrift av Waititi att lyckas gå från renodlad komedi till gripande drama utan att det skär sig, och blir konstigt och krystat. Skildringen av Jojos och Elsas relation är fin. Kriget och meningslös död kryper in i Jojos tillvaro. Stephen Merchant i bästa Herr Flick-form dyker upp som gestapoman.

Anslaget är lätt surrealistiskt. Ljudspåret med modernare poplåtar är anakronistiskt. Barnskådespelarna är utmärkta. Sam Rockwell är i vanlig ordning lysande.

Som satir är JOJO RABBIT utomordentlig. Som dramakomedi är filmen strålande. Betygsfemman ligger nära!







(Biopremiär 10/1)

fredag 27 oktober 2017

Bio: Thor: Ragnarök

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Det blir allt svårare att hänga med i händelseutvecklingarna i Marvels filmer - åtminstone för mig, som inte är sådär jätteintresserad. Inte nu längre. Det var ju kul i början. Numera minns jag aldrig vad som händer i de olika filmserierna. Den förra Thor-filmen; THOR: THE DARK WORLD, kom för fyra år sedan. Jag minns absolut ingenting av den - och när jag ögnar igenom min recension, konstaterar jag att jag inte tyckte att den var bra.

Men! Den här nya filmen! Jösses jävlar - den är ju jätterolig! Den förra filmen om Thor var allvarlig och hade klumpfot, men den här gången handlar det om en ren och skär actionkomedi, som är festlig istället för högtravande. Detta beror på den är gjord av Nya zeeländaren Taika Waititi, som tidigare gjort den roliga (om än överskattade) komedin WHAT WE DO IN THE SHADOWS, och som regisserat avsnitt av THE INBETWEENERS.

Handlingen den här gången är förhållandevis enkel: Thors okända syster, dödsgudinnan Hel (Cate Blanchett), dyker oväntat upp, och hon är en le jävel. Hon vill bli av med sin far Oden (Anthony Hopkins) och brorsorna Thor (Chris Hemsworth) och Loke (Tom Hiddleston), hon tänker släppa loss fenrisulven, rasera Asgård, och söndra och härska. Thor får sin hammare krossad, och när han hamnar lite fel kidnappas han av en suput till valkyria (Tessa Thompson), som för honom till en intergalaktisk arena, i vilken den spejsade Stormästaren (Jeff Goldblum) arrangerar fajter, oftast med dödlig utgång.

Thors förste motståndare i arenan blir oväntat Hulk (Mark Ruffalo), och denne gröne jätte vore ju utmärkt att ta med sig till Asgård för att förgöra sen alldeles för mäktiga, ostoppbara Hel.
THOR: RAGNARÖK är allt DC Comics' tungrodda, rövtradiga filmer inte är. Det här är väldigt lättsamt och underhållande - och det enda som drar ner helhetsintrycket är, i vanlig ordning, den evighetslånga, bombastiska slutstriden. Waititis film är full av roliga rollfigurer och kul dialog.Waititi själv spelar stenvarelsen Korg, som må se ut som ett mäktigt monster, men som är snäll och lite korkad. Jeff Goldblum är förstås kul i sin roll. Cate Blanchett är cool som samvetslös skurk i frän dräkt. Clancy Brown gör rösten till supermonstret Surtur, Idris Elba är tillbaka som Heimdal, Karl Urban är Skurge, och minsann om inte Benedict Cumberbatch dyker upp som dr Strange. Chris Hemsworths bror Luke, Matt Damon och Sam Neill spelar tre skådespelare, vilka i sin tur gestaltar Thor, Loke och Oden. I vanlig ordning har Stan Lee en cameo, denna gång är han ovanligt utspökad.
Filmmusiken består till står del av 80-talsdoftande syntmusik och under två stridscener spelas "Immigrant Song" med Led Zeppelin. Varför två gånger? Med tanke på allt tjat om åskguden i filmen, skulle de kunnat spela "God of Thunder" med KISS, eller "Thunderstruck" med AC/DC, eller någon annan åsklåt. "Lonely Man"-temat från TV-serien om Hulk ska visst finnas någonstans i filmen, men det missade jag.

Som alltid när det gäller Marvelfilmer, går det bra att sitta kvar under eftertexterna. Dessa avbryts en bit in för en första bonusscen, och när de rullat klart kommer en andra scen. Den sista bonusscenen tillför ingenting, men den är rätt rolig.

Jag gillade THOR: RAGNARÖK. Den är bättre och betydligt roligare än de två tidigare filmerna om Thor, och den är bättre än Avengersfilmerna. Jag skrattade högt flera gånger.






(Biopremiär 27/10)

fredag 19 december 2014

Bio: What We Do in the Shadows

Foton copyright (c) Njutafilms

Eftersom det tog några dagar innan jag lyckades se den nyzeeländska WHAT WE DO IN THE SHADOWS, hann jag förstås se ett par recensioner och framför allt alla höga betyg och fina citat i bioannonsen. Det förvånade mig lite att mottagandet skulle bli så varmt; när jag för flera månader sedan såg en trailer för filmen tyckte jag faktiskt att den inte verkade vara något vidare. Av trailern att döma handlade det som en smålustig och billig liten amatörfilm.

... Och på sätt och vis stämmer det. Jag vet inte hur mycket den här filmen kostade att göra, men den får mig att tänka på mitten av 1990-talet och de första åren vi körde Fantastisk Filmfestival i Lund, när vi hittat små skitiga filmer vi körde mitt i natten medan vi drack öl, eller som vi såg i någon minimal salong på marknaden i Cannes tillsammans med upphovsmännen. En liten festivalfilm, en film som på sin höjd släpps direkt på DVD. Inte en film man ser tillsammans med en reguljär publik på den vanliga biorepertoaren.
WHAT WE DO IN THE SHADOWS har skrivits och regisserats av Jemaine Clement och Taika Waititi, männen bakom FLIGHT OF THE CONCHORDS - en TV-serie jag aldrig sett, eftersom jag nästan aldrig tittar på TV-serier. De här två herrarna innehar även två av huvudrollerna. Filmen är en mockumentär, man låtsas att några dokumentärfilmare - för säkerhets skull försedda med krucifix - ska följa en handfull vampyrer som bor tillsammans i ett hus i Wellington. De här Viago, Deacon och Vladislav, som alla är ett par hundra år gamla, samt Petyr, som är 8 000 år gammal och bor i källaren. Petyr är modellerad efter Max Schrecks vampyr från NOSFERATU.
Vi får följa de här existensernas vardag - eller snarare varnatt, eftersom de förstås stiger upp när solen går ner. De problem de brottas med är alldagliga; de må vara vandöda, men även de måste betala hyran, ta hand om hemmet och planera middagar. Det är inte så lätt att vara vampyr, alltid. Viago hatar när han råkar bita av pulsådern på sina offer och spraya ner sitt rum med blod. En av vampyrerna har en mänsklig kompis, och kompisar får man inte bita, tycker de. Här finns en fin scen när en vampyr ska komma ut ur garderoben och berätta att han faktiskt är ... vampyr. Det förekommer även ett gäng varulvar i filmen.
Jag tycker att WHAT WE DO IN THE SHADOWS är en småkul film, men inte mer. Den är inte hysteriskt rolig, vilket vissa verkar tycka att den är. Det finns något charmigt valhänt över filmen, jag vet inte riktigt vad som felas, det är svårt att sätta fingret på det.

Jag gissar att filmen kommer att funka bättre på DVD och om man ser den med kompisar över några öl. Men visst - det här är en helt okej och rolig liten film.







(Biopremiär 12/12)