Netflix: Dracula

Foton copyright (c) Netflix/BBC

Jag såg om Fracis Ford Coppolas BRAM STOKER'S DRACULA häromåret. Jag var inte så förtjust i den när den kom 1992, men jag tänkte att den kanske legat till sig sedan dess. Det hade den inte. Det är en ganska förskräcklig film - försedd med enastående filmmusik.

Jag är väldigt svag för Dracula-filmer, men jag kan inte påminna mig om att det gjorts någon bra sådan de senaste 40 åren - John Badhams DRACULA från 1979 är nog den senaste som är hyfsat bra. Senast jag skrev om aktuella Dracula-filmer var 2014, då jag recenserade både DRACULA UNTOLD och Dario Argentos osannolikt usla DRACULA. Jag har sett fler Dracula än dessa de senaste decennierna, men de har inte varit något att lägga på minnet, några har varit fruktansvärda.

Under 1950-, 60-, och 70-talen kom det gott om bra Dracula-filmer. Hammer Films klassiska filmer, Paul Morrisseys BLOOD FOR DRACULA, Jess Francos COUNT DRACULA, Werner Herzogs NOSFERATU, för att nämna några stycken. Det har även gjorts en del bra Dracula för TV - till exempel Dan Curtis DRACULA med Jack Palance från 1974, som var den första Dracula-film jag såg. 1977 producerade BBC COUNT DRACULA med Louis Jourdan och Frank Finlay. Den här versionen anses vara väldigt bra, men själv har jag inte sett hela - jag vill minnas att det var fel på det recensionsex jag fick på DVD, jag fick ingen ny skiva, och sedan glömde jag bort det hela.

Det finns en TV-serie i tio avsnitt från 2013 som jag inte har sett. Men - nu har engelska BBC åter producerat en miniserie som är aktuell på Netflix. Tre långfilmslånga delar av folket bakom SHERLOCK.

Jag hade läst att 2020 års DRACULA inte är vad vi väntat oss. Jag såg serien och ... Jösses! Det här var ju verkligen inte vad jag väntat mig!

TV-serien inleds med att en illa tilltygad Jonathan Harker (John Heffernan) sitter i ett nunnekloster och berättar för syster Agatha (Dolly Wells) om sina upplevelser i greve Draculas (Claes Bang) slott i Transsylvanien. Däfrefter får vi i vanlig ordning, precis som i boken och tidigare filmatiseringar, se hur advokaten Harker färdas från London till Draculas slott, för att avsluta grevens köp av Carfax Abbey i England. Det går som det brukar, Harker hålls kvar i slottet, där även Draculas vandöda brudar härjar, och Harker försöker fly.

Efter ett tag slutar dock TV-serien att följa boken, och det blir en rätt frän historia om Draculas kamp mot en massa nunnor - och syster Agatha visar sig vara en Van Helsing. Ja, gamle Abraham Van Helsing är denna gång ersatt med en kvinna.

Det andra avsnittet utspelar sig helt och hållet ombord på fartyget The Demeter, som tar Dracula till England, och det tredje avsnittet ... Ja, jösses jävlar, det fick mig att tappa hakan och göra stora ögon. Serien ändrar inriktning helt och hållet, och blir något slags uppdaterad version av Hammers DRACULA A.D. 1972 och THE SATANIC RITES OF DRACULA, eller Marvels serietidning Tomb of Dracula. Fast inte riktigt.

Till en början tänkte jag att 2020 års Dracula är den bästa Dracula-filmatisering som gjorts på 40 år. Efter ett tag blev jag lite mer tveksam. Den här TV-serien är rätt bra, den är hela tiden underhållande och intressant, men jag personligen hade nog föredragit en lite mer traditionell version. Eller en version som genomgående är som det tredje avsnittet. Bäst vore om de gjort tre fristående långfilmer istället för en miniserie, då hade handlingen dessutom blivit mindre utdragen.

Den danske skådespelaren Claes Bang är en alldeles utmärkt Dracula, han har både det utseende och den pondus som krävs för rollen. Rent allmänt är skådisarna bra. Mark Gatiss är festlig som Reinfeld. Gatiss är även en av seriens upphovsmän. Det märks att det här är en serie gjord av folk som gillar Dracula, här finns gott om citat - både bildcitat och repliker - från tidigare filmer, och minsann om inte Draculas slott är detsamma som användes i NOSFERATU 1922. Vidare är serien överraskande rolig. Ibland blir det mer skräckkomedi än skräck. Fast jag tycker inte att serien är otäck och skrämmande. Hmm - det hade varit intressant att se en Dracula-filmatisering som faktiskt är otäck och skrämmande på riktigt, jag undrar om det är möjligt. Skrämmande för en vuxen publik alltså, Dan Curtis' TV-film skrämde skiten ur mig när jag var i tolvårsåldern.

Jag noterar att en massa konservativa amerikaner har attackerat den här nya miniserien. De tycker att den är alldeles för politiskt korrekt, med en kvinnlig Van Helsing, homosexuella rollfigurer, och en del annat. Folk är inte kloka nuförtiden, konservativa amerikaner är långt mer skrämmande än alla fiktiva vampyrer tillsammans.

För att sammanfatta: jag blev lite ställd när jag såg DRACULA. Men jag tycker nog att den är hyfsat bra. Du kan gott ta dig en titt du med.

En gammal TV-film: Illdåd (1982)

Nu ska det handla om en gammal amerikansk TV-film. Jag har velat se om den här filmen i över 35 år.

Min syster och jag har skojat om ILLDÅD sedan den visades på svensk TV i början av 1980-talet. Riktigt vad den handlade om mindes vi inte, men det var en rysare i vilken en mördare maskerad med en strumpa över huvudet hummade på en melodi medan han smög på sina offer. Jag kom ihåg att skådisen om spelade polisen liknade Danny Kaye och jag hade för mig att rollfiguren även hette Kaye - och att det på slutet avslöjades att han hette Danny i förnamn.

Min syster och jag såg den här filmen hemma hos släkten i Sävedalen, och den främsta anledningen till att vi minns den, är för att efter att den var slut gick syrran på toaletten. Under tiden drog min morbror ett par strumpbyxor över huvudet och gömde sig i den mörka hallen utanför toaletten. När syrran kom ut igen, började min morbror att humma. Jävlar, vad syrran skrek!

Eftersom jag inte kom ihåg vad filmen hette, vem som regisserat eller vilka som var med, kunde jag inte ta reda på vad det här var för film. Men förra året satte jag mig ner och gick igenom TV-tablåerna för TV1 och TV2 varje sommarkväll under 80-talets första år, och till sist hittade jag den.

Det handlar om TV-filmen FANTASIES, även känd som THE STUDIO MURDERS, visad på amerikansk TV i januari 1982, och som TV1 visade klockan 22:15 den 30:e juli 1983 under titeln ILLDÅD. För regin stod William Wiard. Eftersom det nu visat sig att en omtänksam själ laddat upp filmen på YouTube, har jag sett om den efter 36 år.

Filmen inleds med att en osympatisk skådespelare tillsammans med en blond brutta tittar på den ohemult populära TV-serien "Middleton, USA", i vilken han medverkar. Han skickar hem tjejen, och då visar det sig att en skum typ ruvar i skuggorna i hans hem. Den maskerade inkräktaren slår ihjäl skådisen med ett baseballträ.

Därefter presenteras vi för TV-seriens skapare, Carla Webber (Suzanne Pleshette), som pratar inför ett gäng studenter, varav en är en traderöv som tycker att "Middleton, USA" är skräp. Jag kommer här på mig med att tycka att vår hjältinna är märkligt lik Siw Malmqvist. Samma leende, samma lite cigarrettspruckna röst, samma kroppsspråk och framtoning. Jag tänkte på Siwan under resten av filmen.

Och så är dags för polisen som ska lösa fallet att dyka upp. Han heter inte alls Kaye, utan Flynn - och en bit in i filmen tvingas han klämma ur sig att han heter Errol i förnamn. Jag hade för mig att detta avslöjades i sista scenen, men det var knappt halvvägs in. Flynn spelas av Barry Newman, och tja, han är med god vilja lite lik Danny Kaye.

Någon utanför bild spionerar på Carla och skådisarna i filmen, flera scener visas ur mördarens synvinkel medan han uppsluppet hummar på en melodi - hum-hum-hummm-hum-hum-hummm ... (Det ska tydligen vara "Pop Goes the Weasel", men det kunde jag inte höra.)

Ytterligare ett par skådisar i TV-serien mördas av mannen med en strumpa över huvudet, men chefen för produktionsbolaget som gör "Middleton, USA" (Robert Vaughn) tycker inte att det är hela världen, det är bara att ändra i manus.

Carla och Flynn blir kära i varandra. Så fint!

En av TV-seriens skådisar är otrevlig och skum. Mot slutet dyker han upp med en revolver och tänker mörda Carla, men han trillar och råkar skjuta ihjäl sig själv. Var det han som var mördaren? Var det så enkelt?

Nej, så enkelt var det inte. Flynn räknar ut att den otrevlige skådisen inte kan ha varit mördaren, så han kastar sig i bilen och kör hem till Carla. Carla bor vid stranden och brottas i vattenbrynet med en kille jag tror är Carlas dotters pojkvän. Det visar sig att han är så besatt av "Middleton, USA" att han blir förbannad på rollfigurerna på riktigt och vill döda dem. Flynn kastar sig i vattnet och arresterar mördaren.

Flynn och Carla står blöta på stranden om omfamnar varandra, och då hör vi en röst som hojtar "Cut! That's our movie!". Kameran ändrar vinkel och vi ser ett filmteam på stranden. Jasså, filmen vi just sett var alltså bara en film. Så dumt.

ILLDÅD var inte alls som jag mindes den. Jag kom ihåg den som en rätt spännande slasher, en thriller som tenderade skräckfilm. Men icke. Det här är ett väldigt snällt drama och ganska typiskt för TV-filmer från den här tiden. Det är slätstruket, kanske lite småtråkigt, men trevligt - om man gillar amerikanska TV-filmer från 1970- och 80-talen. Det finns trots allt många pärlor från den perioden. ILLDÅD tillhör inte pärlorna, handlingen är för dum, men det är lite kul att se bakom kulisserna-scener från skapandet av TV-såpor, med författarmöten och liknande. Flera av de medverkande var stjärnor i det tidiga 80-talets TV-såpor.

Det kommer nog att dröja ytterligare 36 år innan jag ser om den här filmen, men jag har sett mycket annan skit som är mycket värre än det här.    

Bio/Netflix: The Irishman

Foton copyright (c) Netflix

Martin Scorseses THE IRISHMAN hade premiär på Netflix i onsdags, men den visas även på bio här och var i landet. I Göteborg körs den på Capitol, men oregelbundet, så de som vill se filmen på stor duk får noga kolla upp när den visas. Att denna Netflixproduktion fått begränsad biodistribution, även i USA, beror väl mest på att man vill kunna tävla om Oscars och andra filmpriser.

Sedan streamingpremiären i förrgår har ett flertal omdömen flimrat förbi i till exempel mitt Facebookflöde. De flesta är väldigt positiva, ibland nästan överdrivet lyriska. En hel del har kallat THE IRISHMAN "årets bästa film". Några få har vågat sig på att vara kritiska.

Själv sällar jag mig till de sistnämnda. Förvisso tycker jag att Scorseses film är rätt bra, men jag har en hel del invändningar mot detta tre och en halv timme långa fackföreningsgangsterdrama. Att dessa timmar flyger förbi, vilket många hävdat, håller jag inte med om. Förvisso började jag att titta på filmen mitt i natten, men jag tog en paus efter två timmar, och såg klart filmen nästa dag.  Jag hade inga problem med att slita mig.

Kort före sin död 2003 berättade den då 83-årige gangstern Frank "The Irishman" Sheeran om sin inblandning i fackföreningspampen Jimmy Hoffas försvinnande 1975. Frank var nära vän till Hoffa. THE IRISHMAN utspelar sig främst under 1960- och 1970-talen, och vi får följa Franks väg från simpel hantlangare och hitman till en viktig person i de avancerade politiska - och kriminella - intrigerna kring Jimmy Hoffa. Frank Sheeran erkände alltså att han, på uppdrag av maffian, mördade sin vän Hoffa - men jag läser i olika artiklar på nätet att en del experter ifrågasätter detta.

Vad fick jag lära mig av THE IRISHMAN? Jo, att Tony Montana inte alls dog på slutet i SCARFACE. Nej, han blev fackföreningspamp på 60-talet. Al Pacino, denna nyansernas mästare, spelar Jimmy Hoffa - och han påminner kraftigt om en åldrad Tony Montana. Han gestikulerar, han får utbrott, han stirrar, och han klarar knappt av att säga en mening utan att klämma in "cocksucking motherfuckers". Jag har ingen aning om hur Hoffa var som person, för mig har han mest varit känd för att han försvann, men Pacino är onekligen rätt rolig i rollen.

Robert De Niro gör Frank Sheeran på ett sätt som för tankarna till hans Al Capone i DE OMUTBARA. Han är en osympatisk och våldsbenägen person, vars karriär inom maffian skildras lite väl fort, trots filmens rejält tilltagna speltid. Joe Pesci är mafioson som tar Frank under sina vingar. Det är kul att se Pesci igen, det var längesedan, och det är väl han som är bäst i filmen. Även Harvey Keitel har en liten roll, han figurerar bara i två scener, tror jag att det var, och eftersom han är försedd med en liten mustasch förväntade jag mig att han skulle säga "I'm Winston Wolfe. I solve problems." 

THE IRISHMAN är minutiöst välgjord och handlingen är intressant - men det är inte utan att jag tycker att filmen känns lite trött. Scorsese och hans skådespelare känns trötta. Det känns även som om jag redan sett den här filmen - för trettio år sedan. Upplägg, gestalter, handling och still påminner om många andra liknande gangsterfilmer, däribland Scorseses egna filmer. Visst, det hör genren till, men déjà-vu-känslan är stor. De hårda grabbarna under främst filmens första hälft är så härligt klyschiga att de tenderar parodi - de har färgstarka smeknamn, ärrade anletsdrag, pratar bred New York-dialekt, eventuellt med italiensk brytning, och deras repliker är fulla av svordomar. Sin vana trogen låter Scorsese ibland blodet spruta vid oväntade tillfällen, som när en kille slaktar en höna i början.

Filmen berättas i tillbakablickar, och det är detta som skapar filmens största irritationsmoment. Med hjälp av ILM har man nämligen föryngrat De Niro, Pesci och de andra digitalt under främst de scener som utspelar sig i början av 60-talet. Det ser ibland inte klokt ut. Jag satt och retade mig på att De Niro ibland såg rejält botoxad ut, och ibland som en figur ur ett TV-spel. Jag hörde mig själv säga "Vad fan är det här?".

Att dessa gamla rävar till skådisar ska föreställa unga, eller åtminstone yngre, i början av filmen innebär även att det blir ofrivilligt komiskt när de kallar Frank "kid". De Niro och Pesci är 76, Pacino 79, och Keitel är 80. Frank Sheeran var 43 när Kennedy mördades, men oavsett hur mycket man låtit datorerna pilla med hans ansikte, ger De Niro intryck av att vara 65+ redan i början av karriären. Det blir bara konstigt. 

... Så: nej, jag tycker inte att THE IRISHMAN är det mästerverk många andra hävdar att det är. Martin Scorsese har gjort flera filmer som är mycket bättre. Han har även gjort en hel del filmer som är betydligt sämre. Jag tycker gott att ska se filmen om du har Netflix, eller om du bor nära en biograf som visar filmen, men det är allt något som saknas i den. Det kommer att dröja väldigt länge innan jag ser om THE IRISHMAN, om jag alls kommer att se om den.

  







(Netflixpremiär 27/11)

DVD/Blu-ray/VOD: MacGyver, Season 1

MACGYVER, SEASON 1 (Paramount)

De senaste månaderna har jag samlat på mig en hel del gamla TV-serier från 1970- och 80-talen. STARSKY & HUTCH, KOJAK, MAGNUM, COLUMBO, ROCKFORD TAR ÖVER - sådana grejor. Varje gång jag sett något trist avsnitt av en ny, hajpad, extremt populär TV-serie på Netflix eller HBO, tar jag fram en box och tittar på ett avsnitt av någon gammal TV-serie. För att återställa ordningen.

Någon box med 80-talsserien MACGYVER har jag dock inte. Inte än. Jag minns dock serien som rätt trevlig. Det hände att jag tittade på den när den gick på TV. MACGYVER blev väldigt populär bland barnfamiljer - ungarna tyckte det var häftigt och spännande, föräldrarna tyckte att det var roligt och lärorikt med alla uppfinningar, och mammorna tyckte att Richard Dean Anderson var snygg och charmig som MacGyver. Serien var inte speciellt våldsam, utan rätt familjeanpassad.

Men. Nu har jag sett några avsnitt av den nya versionen av MACGYVER.

Ja, jösses.

Går det inte längre att titta på vanliga, amerikanska network-TV-serier? Är precis allt uselt? Det verkar så. Streamingsajterna och kabelkanalerna står (i bästa fall) för kvalitet, medan vanlig TV står för det osebara. MACGYVER modell 2016 är en typisk modern action-TV-serie - och den är i det närmaste osebar.

Angus McGyver görs av Lucas Till, som spelat Havok i några X-Men-filmer. Han är 27, men ser ut att vara 17 - men framför allt har han ett fruktansvärt störigt utseende. Han ser ut som en stekare. Han ser ut som någon man vill ge på käften. Han är Richard Dean Andersons diametrala motsats.

Jag minns inte vad MacGyver hade för chef och eventuella medhjälpare i originalet, men i den nya versionen ingår han i ett team. De övriga i teamet är en 50-årig före detta soldat, och Unga Snygga Tjejen, som är hacker. Deras chef är den Äldre Snygga Tjejen. MacGyvers flickvän; den Andra Snygga Tjejen, visar sig vara skurk redan i första avsnittet, vilket slutar med att hon rymmer efter att ha tillfångatagits.

Liksom alldeles för många moderna TV-serier, är nya MACGYVER åt helsike för snabbt klippt. Det känns som om de försöker korta ner avsnitten rejält för att få dem att bli 41 minuter, genom att kapa alla scener så att de blir rumphuggna, samt helt klippa bort väsentliga scener. Avsnitten känns andfådda och hetsiga, och de är överraskande våldsamma. Det känns otroligt plastigt och lamt, det är fullkomligt personlighetsbefriat. Framför allt är detta charmlöst.

James Wan (SAW) är verkställande producent för serien och har även regisserat pilotavsnittet. Bland övriga regissörer återfinns Joe Dante. Vinnie Jones är skurk i piloten. Originalet hade en frän förtextsekvens med svängig signaturmelodi. Den nya versionen har en 20-sekundersvinjett, namnen visas så snabbt att man knappt hinner läsa dem, och det enda av det klassiska MacGyver-temat man behållit är introt, som övergår i hemsk, nykomponerad musik.

Jag har svårt att tänka mig att ens barn och ungdomar tycker att nya MACGYVER är en häftig serie. Däremot är det möjligt att barn fortfarande kan tänkas uppskatta 80-talsupplagan. 

TV: KISS och gitarristen som försvann

Mattias Lindeblad och Melker Becker. Foto: SVT

Den första skiva jag köpte för egna pengar, var en singel med KISS. "Shout It Out Loud" på A-sidan, "Sweet Pain" på B-sidan. Det bör ha varit 1976 och jag köpte den på Wessels i Landskrona. Singeln saknade omslag, den låg i ett gulnat, vitt konvolut - så jag ritade ett eget omslag. Med kulspetspenna. Jag ritade medlemmarna i KISS, samt stridsvagnar och explosioner.

Jag var bara en liten gosse på 1970-talet, och KISS sammanfattade liksom allt jag tyckte var fränt: rock, serietidningar, superhjältar, monster, science fiction (med andra ord, allt jag fortfarande tycker är fränt). Jag gillade verkligen musiken på riktigt, och jag fascinerades av mystiken kring bandet - det faktum att ingen visste hur de såg ut, vilka de var. "Jag föddes inte, jag kläcktes!" sa Gene Simmons i en intervju, vilket triggade igång min fantasi. Och på den här tiden ville ju SVT skydda svenska folket från skadlig, imperialistisk kultur, så vi fick aldrig se KISS på TV - vi fick aldrig se rörliga bilder på bandet. Jag tittade på affischerna i tidningen Poster och på skivomslagen, och föreställde mig hur otroligt coola de måste vara live.

... Och föräldrar rasade. Så här flera decennier senare har jag läst en del artiklar i svensk press från 70-talet, och det är inte konstigt att den äldre generationen upprördes. Flertalet artiklar var fyllda med lögner och påhitt för att smutskasta KISS - och ingen brydde sig förstås om att kolla hur det faktiskt låg till.

1980, ungefär, minskade mitt intresse för gruppen. Jag tyckte att plattan "Unmasked" som kom det året var rätt kass, och den innehöll ju dansbandslåten "Shandi". Dessutom började det dyka upp saker som var ännu tuffare. Iron Maiden, till exempel. Jag har förvisso aldrig varit någon större Iron Maiden-fan, men KISS framstod som snälla och mesiga vid jämförelse. Ett par år in på 80-talet övergav jag hårdrocken för svenska band. Jag lyssnade bara på Ebba Grön, KSMB, Imperiet och så vidare. Jag läste Schlager och inte OKEJ. Dessutom sminkade som bekant KISS av sig 1983; mystiken försvann, och de blev ett hårdrocksband i mängden.

Men jag övergav nog aldrig KISS helt och hållet. Jag minns att jag satt vid disken hos Bengan på Music Corner och lyssnade på "Music from The Elder" och "Creatures of the Night" när de kom. Kanske även "Lick It Up", som kom 1983.

Under 90-talet började jag lyssna på KISS igen. Främst de äldre plattorna, men det fanns ju flera 80-talsplattor jag aldrig hört i sin helhet. Jag konstaterade att jag trots allt älskade det här bandet. Numera är jag en medelålders man, men har åter igen en inramad KISS-affisch på väggen och lite andra KISS-prylar och böcker här och var i bostaden. Nästa månad ska min sambo och jag se KISS på Scandinavium.

Den där gången då Bruce Kulick fick träffa Melker och Mattias. Foto: Kalle Nordberg

Nå, pojkar och flickor. Varför denna långa utläggning om mitt förhållande till KISS? Jo - SVT:s dynamiska dokumentärduo; Melker Becker och Mattias Lindeblad, har åter grottat ner sig i 80-talsnostalgi. De har ju tidigare gjort program som "Allt som fanns var OKEJ" och "Siewert och sågklingan". Deras nya film heter "KISS och gitarristen som försvann".

Gitarristen i fråga är Vinnie Vincent. Vincent var gitarrist i KISS 1982-1984, och eftersom jag då prioriterade annat än KISS, har jag ingen större relation till honom. När Vinnie Vincent först dök upp i bandet, var han sminkad - och jag tyckte att hans smink var fult och fånigt. En stor ankh i nyllet? Varför då? När KISS sedan kastade sminket i och med "Lick It Up" 1983, visade det sig att Vincent inte såg mycket bättre ut utan smink. Grabben hade liksom inget rockstjärneutseende.

Vinnie Vincent var visst inte så lätt att jobba med - fast å andra sidan är inte heller Paul Stanley och Gene Simmons speciellt lätta att jobba med. Så Vincent slängdes ut ur KISS. Han försökte sig på en misslyckad solokarriär, han åkte runt på conventions och skrev autografer, plötsligt blev han omskriven efter att polisen hittat döda hundar på hans tomt - och en dag var Vinnie Vincent försvunnen.

Melker Becker och Mattias Lindeblad undrade vart Vinnie Vincent tagit vägen - så de tog helt sonika och åkte över till Amerika för att försöka hitta honom. För att lyckas med detta, anlitade de en privatdetektiv! Medan de var i USA, passade Melker och Mattias på att intervjua Loretta Caravello, syster till KISS-trummisen Eric Carr, som gick bort 1991. Bruce Kulick, gitarrist i KISS 1984-1996, har de intervjuat i Stockholm.

Jag måste erkänna att jag faktiskt satt och hoppades att Melker och Mattias inte skulle hitta Vinnie Vincent - Vincent vill säkert inte hittas, och det skulle bli jobbig stämning om han plötsligt konfronterades. Hur det går i jakten på Vinnie Vincent avslöjar jag inte här.

Som helhet är dock det timslånga programmet mer än film om bandet KISS och dess historia, än berättelsen om Vinnie Vincent. Historien berättas kronologiskt, från tidigt 70-tal fram till idag. KISS-experten Alex Bergdahl (som har den trevliga KISS-podden Alex Room Service) dyker upp med jämna mellanrum och bidrar med fakta och åsikter. (En väldigt ung Carl Linnaeus; en annan expert, skymtar förbi på ett foto)

Foto: Kalle Nordberg

"KISS och gitarristen som försvann" innehåller massor - massor - med filmklipp från 70-talet och framåt. Det är kul att se. Bland annat får vi återse många inslag från SVT:s gamla underhållningsprogram, varav flera är rätt konstiga. Bandet hade en tendens att dyka upp på TV och sitta och fika med diverse programledare. En del inslag har jag aldrig tidigare sett. Tyvärr saknas klassikern där Paul och Gene träffar Östen Warnerbring.

Ska jag anmärka på något i programmet, är det att det ibland kanske blir lite förvirrande, eftersom jakten på Vinnie Vincent skildras parallellt med berättelsen om KISS. Man hoppar från 90- och 2000-tal tillbaka till 80-tal, och fram till nutid igen. Fast det är inget som stör nämnvärt.

Det här är ett underhållande, intressant och fascinerande program om ett av världens största band; ett band som enligt SVT:s presentationstext är en livsstil, en religion och ett globalt företag. Fast det är ju klart, nu är jag KISS-fan. Gillar man andra band och en annan typ av musik har man kanske inte så mycket att hämta. Och om du nu inte gillar KISS - varför har du läst den här texten ända hit?
Idag, när jag skriver och publicerar detta, fyller förresten den ursprunglige KISS-gitarristen Ace Frehley 66. Grattis!

"KISS och gitarristen som försvann" visas på SVT2 fredag 5 maj kl 20:00, söndag 7 maj kl 11:00 och onsdag 10 maj kl 23:15, men programmet kommer att finnas på SVT Play redan den 30 april, det vill säga nu på söndag.

DVD/Blu-ray/VOD: Scream Queens - Säsong 1

SCREAM QUEENS - SÄSONG 1 (Twentieth Century Fox)

Inte nog med att jag är dålig på att titta på TV-serier - ibland har jag inte ens koll på vad de handlar om. Till exempel trodde jag att SCREAM QUEENS var en skräckserie med Jamie Lee Curtis. En traditionell slasher. Således blev jag förvånad när jag upptäckte att det handlar om en renodlad komediserie, om än med splatterinslag.

När jag började titta på pilotavsnittet blev jag först väldigt tveksam. En massa hemska, bitchiga collegetjejer i en sådan där hemsk studentförening. Det kändes som om jag var helt fel målgrupp, jag gissade att detta var ännu en flamsig TV-serie riktad till tonårstjejer.

... Dock dröjde det inte länge förrän jag kom på mig att tycka att det här är riktigt kul och underhållande. SCREAM QUEENS liknar inte andra filmer och TV-serier om vidriga collegebrudar - och detta beror inte enbart på att det härjar en maskerad seriemördare; The Red Devil, på skolan.

Emma  Roberts spelar Chanel Oberlin, ordföranden i Kappa Kappa Tau, och den bitchigaste überbitch man kan tänka sig. Hon är så avskyvärd och överlägsen att hon inte nämner de andra tjejerna vid namn - de kallas Chanel #2, Chanel #3 och så vidare. Chanel är vidrigt rik, hon lever i lyx, och håller sig sjukligt smal genom att äta bomull och frigolit. Hon är extremt egoistisk, hatar alla andra - och är väldigt korkad. Alla i serien är korkade, utom skolans nya tjej Grace (Skyler Samuels), som är ganska redig och blir något slags Kitty som detektiv.

Jamie Lee Curtis spelar skolans dekan Cathy Munsch. Hon ligger med eleverna, dricker whisky till frukost, och röker på. Hon beslutar sig även för att ändra på studentföreningens regler, så att alla som vill får bli medlemmar, inte bara de rika och vackra. Chanel protesterar, men snart tågar det in en massa udda tjejer.

... Och de mördas en efter en. För serien är även en parodi på slasherfilm och skräckfilmsklyschor. Som jag nämnde ovan härjar någon som kallas The Red Devil, och som är utkädd till skolans maskot Den röde djävulen. Varför han eller hon mördar folk vet ingen. Ibland härjar dessutom två Red Devils samtidigt. Alla studenter och lärare är misstänkta. Alla har motiv. Dessutom händer det att även studenter och lärare mördar varandra - ibland av misstag, ibland för att passa på när en seriemördare ändå går lös; då går det att komma undan med mord.

Jag måste säga att jag överraskades av hur tramsig humorn är. Det är väl därför den tilltalar mig. Det är rätt mycket kiss & bajs-skämt. Skolans hunk Chad (Glen Powell) är tvångsonanist och har sex med en get. En hel del humor är ... mindre politiskt korrekt. Till exempel en del lyteskomik. Fast det är ju kul när en döv tjej grävs ner till halsen ute på gräsmattan och att hon inte hör när mördaren kommer farande med en motorgräsklippare.

SCREAM QUEENS innehåller en hel del blod och splatter, men det är inte speciellt övertygande och det är mest tjoflöjt över det hela. Vad som är lite märkligt, är att en del bra bifigurer dödas lite för snabbt i serien, de är bara med i ett avsnitt eller två. Jag gillade den käcke killen som får båda armarna avsågade, men som trots detta fortsätter att partaja med kompisarna - men ett eller två avsnitt senare blir han halshuggen.

Några hel- eller halvkända skådisar dyker upp i småroller. Jag tyckte till exempel att Philip Casnoff (Elkanah Bent i NORD OCH SYD) var lysande som töntig Beatlesprofessor. Tyvärr strök han med i samma avsnitt.

Alldeles för ofta lyckas jag inte se klart TV-serier. Jag har fortfarande inte tagit mig igenom hela LUKE CAGE på Netflix. Jag tycker att serien är bra, men inte tillräckligt bra för att jag ska vilja se nästa avsnitt på en gång. Det är i stort sett bara ASH VS EVIL DEAD jag kastar mig över varje söndag. Men jag måste erkänna att SCREAM QUEENS är tillräckligt underhållande - och flängd - för att jag ska se två eller fler avsnitt åt gången. Två av seriens tre skapare jobbar även med AMERICAN HORROR STORY (som jag måste ta mig i kragen och se någon gång) - och samtliga tre ligger bakom GLEE. Den har jag förstås aldrig sett - och jag har heller inte för avsikt att se den.

Jag brukar inte betygsätta TV-serier och gör det inte den här gången heller.

DVD/Blu-ray/VOD: Ash vs Evil Dead - The Complete First Season

ASH VS EVIL DEAD - THE COMPLETE FIRST SEASON (Twentieth Century Fox)

Inför den svenska premiären på TV-serien ASH VS EVIL DEAD recenserade jag pilotavsnittet och var lyrisk - du kan läsa recensionen HÄR.
Nu är det snart dags för säsong två av TV-serien, och lagom till den har första säsongen släppts på DVD. Tio episoder fördelade på två skivor. Dock har Sam Raimi; mannen som skapade EVIL DEAD, bara regisserat det 39 minuter långa pilotavsnittet. Övriga 25-minutersavsnitt är regisserade av andra förmågor.
Nå - hur står sig resten av serien mot det strålande pilotavsnittet? Bra, vill jag påstå. De är förstås betydligt mer TV-mässiga än piloten; Raimi hade längre tid på sig att göra sitt avsnitt, mer pengar, och han filmade i samma kreativa, sjövilda stuk som långfilmerna. Filmfotot är något mer återhållsamt i resterande avsnitt, men handlingen är lika vansinnig, tempot är oftast lika högt, och det är blodigare än blodigt - det vetefan som det någonsin tidigare sprutat så här mycket blod i en TV-serie.
Klantarslet Ash Williams (Bruce Campbell) har av misstag (han var pårökt) råkat läsa en formel ur Book of the Dead och därmed åter frammanat den hiskeliga, onda demoner och monster han bekämpade i de tre långfilmerna. Fast nu är det inte bara den lilla stugan i skogen som attackeras; nej nu finns demonerna överallt.
Tillsammans med ynglingarna Pablo (Ray Santiago) och Kelly (Dana DeLorenzo) beger sig Ash iväg för att stoppa ondskan. Det är åter dags att plocka fram motorsågen och hagelbössan. Efter sig har de en polis (Jill Marie Jones), som tror att Ash är en mördare, och en mystisk kvinna spelad av Lucy Lawless. I ett avsnitt dyker Mimi Rogers upp - men det dröjer inte länge innan hon förvandlas till demon och får möta motorsågen.
ASH VS EVIL DEAD är väldigt rolig och mycket underhållande. Eftersom avsnitten är så korta som de är, hinner man inte tröttna - och jag brukar tröttna på de flesta TV-serier redan efter ett par avsnitt, något som även gäller bra TV-serier. Det blir för utdraget. ASH VS EVIL DEAD satsar på fett ös och humor istället för tradighet. Fast okej, här finns några svackor under seriens gång, men de kan jag ta.
Extramaterialet på den här DVD-utgåvan är aningen magert. Här ligger en femton minuter lång bakom kulisserna-film, som mest består av en intervju med en av producenterna. Övriga två bonusfilmer är väldigt korta hopklipp med scener och repliker ur serien, och fullkomligt meningslösa.
Däremot finns det kommentarspår till samtliga tio avsnitt. Till pilotavsnittet står EVIL DEADS skapare och tillika TV-seriens producenter Sam Raimi, Ivan Raimi, och Robert Tapert för kommentarerna, förstärkta med Bruce Campbell. Viss förvirring uppstår emellanåt, eftersom bröderna Raimi låter precis likadant - och de låter fortfarande som om de bara är tjugo år gamla.

-->

TV: Ash vs Evil Dead

Foton copyright (c) C More
Sedan 1992 har en av de eviga frågorna varit "När kommer EVIL DEAD 4?". Det var ju 1992 ARMY OF DARKNESS, den tredje filmen i serien, kom. Fast det kändes ganska osannolikt att det skulle komma en fjärde film. Förvisso har seriens stjärna Bruce Campbell aldrig riktigt lyckats lämna B-filmsträsket, men EVIL DEADS skapare och regissör Sam Raimi gick plötsligt och blev ett stort namn i Hollywood - han gjorde blockbusters som de tre första Spindelmannenfilmerna. Raimis DRAG ME TO HELL från 2009 var en återgång till hans rötter, men att hoppas på en ny EVIL DEAD vore att hoppas för mycket, i synnerhet som Raimi följde upp DRAG ME med Disneyfilmen OZ THE GREAT AND POWERFUL - en film jag helt och hållet glömt bort.
2013 producerade Sam Raimi en nyinspelning av EVIL DEAD. Jag var avigt inställd, det var ju hädelse, men i motsats till många andra, gillade jag detta slaskiga blodbad - vilket man förstås inte fick göra. Jag förväntade mig en uppföljare till nyinspelningen, men vad fick vi istället? Jo, en uppföljare till den ursprungliga filmserien! EVIL DEAD 4 dyker äntligen upp - i form av en TV-serie om tio episoder från Starz.
Jag måste tillstå att jag var uppspelt och spänd som en liten gosse på julafton när jag äntligen skulle få se pilotavsnittet av ASH VS EVIL DEAD. De olika trailers jag sett var skitkul och lovande. De amerikanska genrejournalister som sett piloten var lyriska. Äntligen skulle jag få se Bruce Campbell återigen spänna på sig motorsågen som Ashley J Williams! Vad är väl STAR WARS mot Ash?
Som jag så ofta påpekar ser jag nästan aldrig på TV-serier. Den senaste jag såg var DAREDEVIL, en serie jag gillade, men som så ofta är fallet tyckte jag att det blev i mastigaste laget och lite tjatigt att se hela serien i ett svep. Dessförinnan kollade jag in GOTHAM, men efter några veckor började jag glömma bort att titta - och brydde mig sedan inte om att komma i kapp. THE WALKING DEAD tröttnade jag på efter knappt en säsong. TV-serieformatet må vara större än någonsin just nu, men jag föredrar långfilmer - och TV-serier från 1970-talet. Från den tid då de hade ordentliga förtexter och signaturmelodier.

Nå. Jag satte mig tillrätta i soffan och klickade på Play. ASH VS EVIL DEAD började - och jag satt som klistrad! Ja, jösses jävlar. Det här är ju ... fullkomligt fantastiskt! Oj! Wow! 39 minuter totalt vansinne. Jag kunde inte slita blicken från bildskärmen, min puls ökade, jag skrattade och tjoade, och jag ville inte att det skulle ta slut. När det så tog slut ville jag omedelbart se mer. Jag kan knappt bärga mig tills serien börjar sändas så att jag kan se fortsättningen.
Sam Raimi själv har regisserat "El Jefe", som pilotavsnittet heter, och han har skrivit manus tillsammans med brorsan Ivan Raimi och Tom Spezialy. Joseph LoDuca står återigen för musiken. Det märks att det är det gamla gänget som står bakom kameran - för det här känns lite grann som att slungas tillbaka i tiden; till EVIL DEAD 2.
Ash är nu en överviktig, medelålders man som bor i en husvagn. Han är mer självgod, mer korkad och ännu klantigare än tidigare. Han är usel på att sköta sitt jobb på en stormarknad, men lyckas ragga upp lösaktiga damer på sunkhak - vilket leder till en minst sagt flängd sexscen på en toalett.
Plötsligt gör sig Ashs förflutna påmint. Demonerna som hemsökte den där stugan i skogen för 30 år sedan dyker upp igen. Varför då? Hur gick det till? Ash funderar och så kommer han på det. Han hade helt glömt bort att han släpat hem en brud till husvagnen, där de rökte på. Då fick Ash för sig att han skulle dra fram Necronomicon, som han har liggande. Den där boken som är bunden i människohud och skriven i blod, och som innehåller formler som lockar fram demoner. Den pårökte Ash skojade till det och läste upp en formel - och detta skulle alltså straffa sig. Plötsligt är det åter dags att dra på sig den blå skjortan, plocka fram hagelgeväret och sätta igång motorsågen.
Några nya rollfigurer introduceras. Ray Santiago och Dana DeLorenzo spelar Ashs jobbarkompisar Pablo och Kelly, som följer med när Ash ska slakta demoner. Eller zombies. Eller vad dessa "deadites" nu är. Jill Marie Jones är polisen Amanda, som får se sin partner bli besatt. Lucy Lawless (som är gift med EVIL DEAD-producenten Robert Tapert) dyker upp som hastigast; hennes roll ska visst bli större vad det lider.

Tempot i ASH VS EVIL DEAD är rejält uppskruvat, det ges inga chanser att bli tråkigt. Det är fruktansvärt roligt; jag skrattade högt flera gånger, vid ett tillfälle så pass att jag höll på att sätta en seg råtta i halsen. Dessutom är det makalöst blodigt. Eftersom det är 2015 är det förstås mycket CGI-effekter, men det får man ta. Blodet sprutar hejvilt, avhuggna huvuden roterar genom luften, och kroppar exploderar medan Ash fäller oneliners. I en typiskt Raimisk scen attackeras Ash av en ettrig liten docka. Sam Raimis Oldmobile från 1973 är förstås också tillbaka.
En kompis till mig brukar sitta och rita medan han tittar på TV-serier. Han hävdar att det är så lite visuell information i alla de här nya, framgångsrika TV-serierna, att de närmast kan liknas vid radioteater. Jag håller med honom. Men - denna beskrivning stämmer inte in på ASH VS EVIL DEAD. Sam Raimi fläskar på i gammal god stil. Kameran är hyperaktiv, detaljerna är många; det här ser mer ut som en biofilm än en TV-serie.
Detta pilotavsnitt gav verkligen mersmak. Jag vill se nästa avsnitt nu på en gång! Och jag hoppas verkligen att resten av serien är lika bra och sjövild. För det här är fantastiskt! Det här är enastående! Det här rockar så att det står härliga till. Om alla TV-serier var så här kul och underhållande skulle jag se mer på TV.
Jag brukar ju aldrig betygsätta TV-program, men i det här fallet är jag tvingad att göra ett undantag och drämmer till med följande:

(ASH VS EVIL DEAD har premiär på C More den 1:a november)

Fotnot: Denna recension avser alltså pilotavsnittet. Övriga avsnitt är inte regisserade av Sam Raimi och lär ha lägre budget och resurser. 

TV: Siewert och sågklingan

En del av er undrar kanske varför det varit så tyst här på TOPPRAFFEL! hela veckan. Inga recensioner av veckans biopremiärer? Varför då? Jo, det är som så att jag gick och blev sjuk. Jag och flera vänner och kollegor drabbades av den så kallade bokmässepesten. Men nu börjar jag att kvickna till och jag tänker göra något jag sällan gör: skriva om ett TV-program.
Efter ALLT SOM FANNS VAR OKEJ och REGISSÖREN SOM FÖRSVANN (som ju jag medverkade i), är de glada gossarna Melker Becker och Mattias Lindeblad tillbaka med en tredje, avslutande del i denna trilogi om populärkultur i Sverige. Den här gången handlar det om det beryktade avsnitt av debattprogrammet Svar direkt som tog upp hårdrocksbandet W.A.S.P. och utsatte Anders Tengner för något slags inkvisition.
Filmkrönikan på SVT gjorde en gång ett fantastiskt (och efterlängtat) scoop när de letade upp de idag vuxna barn som medverkade i det legendariska Studio S-programmet om videovåldet, som sändes 1980. Det visade sig - inte helt oväntat - att barnen inte alls hade sett filmerna de påstod sig ha sett; de blev tillsagda vad de skulle säga och regisserades. Detta är väldigt uppenbart när man ser programmet; vi som faktiskt sett filmerna förstår detta. Debatten i Studio S utmärkte sig också genom att bara bjuda in gäster från ena sidan; motståndarna. Där fanns inga filmkritiker, inga filmvetare, inga som kunde försvara- och berätta mer om skräckfilm. Detta eftersom Studio S och SVT enbart var ute efter att skapa moralpanik - och stävja videon, som ansågs vara ett hot mot TV-monopolet.

Becker och Lindeblad gör ett liknande scoop i sin nya dokumentär. Svar direkt om hårdrockseländet avslutades med att en oskuldsfull, trettonårig flicka; Maria (som Siewert Öholm presenterade som Monica), läste en dikt, i vilken hon bland annat rimmade "Lukasbrevet" med "skrevet" - allt för att visa hur förkastlig och farlig hårdrocken var. TV-publikens hakor gick i golvet. 31 år senare fick vi veta att den här flickan inte hade en aning om vad det gick ut på - hon hade blivit ditsläpad och var mest glad för att få vara med i TV, och fick ett papper med dikten i händerna. Idag är Maria glad över att sanningen äntligen kommer fram: hon skrev inte dikten!
Okej. Det hela gick alltså ut på att Siewert Öholm; Göteborgs-TV:s egen Torquemada, och hans redaktion hade upptäckt att det fanns ett nytt, amerikanskt hårdrocksband som hette W.A.S.P., och de var värre än allt annat. Inte nog med att de spelade hetsande musik, de kastade rått kött på publiken och piskade nakna brudar på scenen. Så fick det ju inte gå till, Sveriges föräldrar måste informeras om vad det är deras sexåriga barn konsumerar.
Som representant för hårdrocken valdes 23-årige Anders Tengner, som då startat sin egen poptidning Rocket. Han informerades inte om vad som skulle ske i programmet och trodde att det skulle handla om en regelrätt debatt. Siewert och kompani fyllde sedan studion med en hord av människor som tyckte att det Tengner sysslade med var fasansfullt. Man intervjuade även folk på stan, mest pensionärer. Tengner fick knappt en syl i vädret.
Jag såg det här programmet när det sändes - och minns att jag, självklart, blev förbannad. Inte bara jag; alla som gillade och var insatta i rock och annan populärkultur blev förbannade. Programmet gick bara ut på att låta Öholm inte bara framföra, utan verkligen hamra in sina högerkristna åsikter. Så här 31 år senare är jag mest häpen över att ett så här vinklat program fick sändas - något som även gäller Studio S om videovåldet. Att okunniga och/eller ignoranta moralister med makt fick härja fritt på SVT och att man på 1980-talet fortfarande betedde sig som vore det 1940-tal - eller 20-tal - eller vilken tid som helst för länge sedan, då moralens väktare skrek högt. Fast det är klart, deskriker högt även idag, men om andra saker. Dessutom är moralisterna  idag oftast 15-20 år yngre än jag.
Jag undrar också om det verkligen inte fanns någon i redaktionen som kände till att W.A.S.P.är en väletablerad amerikansk förkortning för White Anglo-Saxon Protestant.

Becker och Lindeblad har stoppat in en massa kul exempel på hur TV-utbudet kunde se ut i början av 80-talet. Det var ju verkligen tråkigt då. Det jag minns som kul sändes trots allt väldigt sällan. Och vi hade ju bara två kanaler på den tiden. SVT hade makt. Lustigt nog kommer jag ihåg ett par av de exempel som ploppar upp i programmet, som folkdanslaget som dansar hiphop. Ja, det var så illa på den tiden att till och med jag satt och tittade på mög.
SIEWERT OCH SÅGKLINGAN leder fram till det stora evenemang Becker och Lindeblad arrangerade tidigare i år, där Öholm och Tengner återses efter 31 år - inför en publik bestående av 200 hårdrockare. Det var meningen att Öholm verkligen skulle grillas och sättas dit, men han stod på sig rätt bra trots allt.
Det här är en kul, underhållande och intressant dokumentär - och samtidigt lite skrämmande. Allt var inte bättre förr.
När jag skriver om TV-program brukar jag inte sätta betyg. Dessutom känner jag Melker och Mattias. Således inga dvärgar den här gången.
SIEWERT OCH SÅGKLINGAN visas:
SVT2 och SVT Play fre 9 okt 2015 kl 20.00
SVT2 lör 10 okt 2015 kl 16.15SVT2 ons 14 okt 2015 kl 23.15    

-->

TV: Alena

Okej.
Jag känner att jag borde skriva något om den timslånga filmversionen av seriealbumet ALENA, även om jag drar mig för det. Jag är nämligen bekant med Kim W Andersson, seriens upphovsman. Tänk om jag tycker att filmen är skitdålig! Då blir det ju väldigt pinsamt nästa gång jag träffar Kim. Samtidigt är ju detta en svensk genrefilm och sådana vill jag förstås skriva om. Jag tar således tjuren vid hornen.
Jag ser till att få en sak överstökad meden gång: Nej. Jag tycker inte att ALENA är särskilt bra. Med det inte sagt att filmen är dålig, men jag tillhör inte målgruppen - precis som fallet var med biofloppen CIRKELN, en på alla sätt jämförbar film.
Av någon anledning har jag inte läst seriealbumet, med undantag av en episod i serietidningen Nemi. Således kan jag inte jämföra filmen med serien - men tydligen har ett par killar i serien bytt kön och blivit tjejer. ALENA ingår i satsningen Moving Sweden, som "ska ge filmare tillfälle att söka nya historier och beröra publiken i nya och spännande former". Exakt vad detta innebär vet jag inte.
ALENA är nämligen ett svenskt TV-drama av standardmodell, och ännu ett tonårsdrama. Den som förväntar sig en skräckfilm lär bli besviken. Med undantag för en lång, inledande kameraåkning över en flott internatskola och dess omgivningar, håller filmfotot normal TV-karaktär; det är lite platt och anonymt, och regissören Daniel di Grado använder sig inte av några utmärkande, personliga grepp.
Öppningsscenen anger tonen: tonårsflickan Alena (Amalia Holm Bjelke) ses i profil. Hon står tyst och eftertänksam en lång stund. Resten av filmen är lika gravallvarlig - vilket inte hindrade mig från att skratta här och var.
Den enligt klasskamraterna fattiga Alena anländer som ny elev till ovannämnda internatskola, där Helena af Sandeberg är barsk rektor. Alenas psykolog, eller vad hon nu är, ser ut som Birgitta Dahl och spelas av en rätt kass skådis. Innan hon överhuvudtaget hunnit göra någonting, blir Alena mobbad av en grupp rika överklassbrudar, anförda av überbitchen Filippa (Molly Nutley). Filippa är verkligen genomond. Varför förklaras inte. Hon får mig att tänka på Biff i TILLBAKA TILL FRAMTIDEN; en rollfigur som bara var ond, elak och korkad. Fast Biff utnyttjade Marty McFlys far, Filippa mobbar för mobbandets skull - åtminstone till en början. Men Alena är inte speciellt sympatisk hon heller, hon är psykiskt instabil. Den enda sympatiska rollfiguren är Fabienne, som spelas av Felice Jankell och som både ser ut och låter precis som sin mor.
Med jämna mellanrum dyker det upp en mystisk tjej som heter Josefin (Rebecka Nyman). Vem hon är berättas redan i presentationstexten på ALENAS SVT Play-sida, så det kommer inte som någon överraskning när det avslöjas halvvägs in i filmen - dessutom visas ett kort klipp från slutscenen redan i trailern! Denna Josefin gillar att svinga en stor sax och beger sig ut för att ge Alenas plågoandar vad de tål. Även en som inte mobbat Alena attackeras. Överraskningen på slutet är inte alltför svår att räkna ut.

När det gäller skräck är jag rätt hardcore. ALENA vill vara mer FUCKING ÅMÅL än MARTYRS. Eller valfri annan skräckfilm. Filmen innehåller två splattersekvenser, varav den andra är lånad från THE HOUSE BY THE CEMETERY, men trots vissa gemensamma nämnare med CARRIE, är skräck och spänning sekundärt i ALENA. Daniel di Gredo verkar vilja berätta något annat och här finns en tidstypisk lesbisk underton. Filmen verkar gå hem hos unga tonårstjejer och det är möjligt att de också tycker att det här är spännande. För mig som härdad, medelålders karl, är det spänningsbefriat. Det standardiserade formatet förstärks av den slentrianmässiga musiken; lite vemodigt pianoklink, några dova spänningsljud, inga som helst musikaliska teman. Vi pratar liksom inte Morricone, Frizzi eller ens Carpenter här.
Skådespeleriet är habilt, några repliker går inte att uppfatta, de överdrivna mobbarna är rätt roliga, och jag gillade att flickorna spelar lacrosse, av alla sporter; en i Sverige synnerligen marginell sport, det finns tio lag i landet.
En besynnerlig detalj med ALENA, är att den även gjorts i en längre långfilmsversion, som senare ska gå upp på bio. Att det gjorts en längre version är förstås inte konstigt - men vad är det för poäng med att göra en kortare version, och dessutom visa den på TV? Jag antar att en del av alla frågetecken i TV-versionen rätas ut, men ett frågetecken tillkommer: vilka ska se den på bio? Den unga målgruppen lär redan ha sett den på TV, och endast de inbitna fansen vill se den igen.
Den Adamsonbelönade Kim W Andersson är en begåvad serieberättare och en ännu bättre tecknare, och även om jag alltså inte läst serien, är det nog ingen vild gissning att TV-versionen inte gör seriealbumet rättvisa.
Vad jag vet är detta första gången en svensk skräckserie filmatiserats. Faktum är att det skulle kunna ha varit andra gången, om allt gått som det skulle. 1999 skulle nämligen episoden "Mode" ur mitt och Mikael Tomasics album "Giallo" från 1994 bli långfilm. Vi filmade en teasertrailer och ett par scener ur manuset (scener som inte finns med i serien), och tog med till Cannes. Scenerna sköts på 35mm CinemaScope, så dessa få minuter var väldigt dyra (och blodiga). Det hela föll på att vi inte lyckades skrapa ihop hela den förhållandevis höga budget som behövdes, och dessutom lade alldeles för många personer sig i manuset, som utvecklades till något annat än det ursprungligen var tänkt. Så här i efterhand är jag nog glad att filmen inte gjordes - den hade kunnat bli skitdålig.
Jag brukar inte betygsätta TV-filmer, så därför hittar du inga syndiga dvärgar här under - de får vänta till biopremiären. Om jag nu orkar se om filmen. Under resten av juli kan du se ALENA HÄR.


-->

TV: Kung Fury

Eftersom den då haft premiär till slut, den superhajpade KUNG FURY, tänkte jag att jag kanske borde skriva några ord om filmen. David Sandbergs kortfilm har ju varit den mest omtalade och omskrivna svenska filmproduktionen i modern tid - om man med "modern tid" åsyftar de senaste åren. Dess Kickstarterkampanj slog rekord - 180 000 personer från hela världen donerade sammanlagt $650 000 (enligt en pressrelease från Universal Music Sweden), vilket förstås är extremt imponerande. Dessutom är SVT, Filminstitutet, Film i Västerbotten med flera inblandade i poduktionen.

Nå. Att bränna $650 000 (i skrivande stund 5 511 025 kronor) på en 29 minuter lång kortfilm är egentligen idioti. Det hade gått att göra flera lågbudgetlångfilmer för den summan. Samtidigt ska vi vara glada för att KUNG FURY bara varar 29 minuter - eftersom filmen inte hade funkat som långfilm, det hade bara blivit jobbigt och segt. Det brukar ju vara så med pastischer och parodier på genrefilm från 1970- och 80-talen, och lågbudgetfilmer som bygger på en enda lustig idé. Det är väl egentligen bara Robert Rodriguez' PLANET TERROR som fungerar. Minns den finska IRON SKY, som hade en fantastisk, kort promofilm, men som visade sig vara rätt seg och vissen som färdig långfilm, och nu senast hade den totalt osebara DYKE HARD biopremiär. Det finns fler exempel som släppts direkt på DVD. Den amerikanska MANBORG, som verkar likna KUNG FURY, har jag inte sett - det räckte med trailern.

Men nu är KUNG FURY faktiskt en riktigt lyckad liten film. Att den är gjord av några unga norrlänningar är svårt att tro. Regissören, manusförfattaren och huvudrollsinnehavaren David Sandberg är visst bara 28. Detta gör mig lite konfunderad. KUNG FURY är en hyllning till 80-talets actionfilmer - de filmer jag växte upp med när jag var tonåring och som jag ofta såg på slitna VHS-kassetter. Eftersom Sandberg är född i slutet av 80-talet var han tonåring på 2000-talet, när DVD-formatet etablerats. Antingen växte han upp i en by där man fortfarande bara kunde hyra gamla videofilmer, eller så har han snöat in totalt på 80-talsfilm.

Filmen utspelar sig i Miami 1985. Kung Fury är en polis med kung fu-superkrafter. När den superonde kung fu-experten Adolf Hitler, Kung Führer, plötsligt dyker upp inser Kung Fury att det enda sättet att stoppa honom är att åka tillbaka till 1940-talets Nazityskland och döda Hitler. Fury skickas dock för långt tillbaka i tiden, han hamnar på vikingatiden - men med hjälp av Tor och två vikingabrudar hamnar han till slut rätt.

Handlingen är egentligen oväsentlig - det här är bara en rad galna och kul idéer staplade på varandra, vilket funkar utmärkt i 29 minuter. Någon på Facebook påpekade att KUNG FURY påminner om Johan Wanloos tecknade serie Rock Manlyfist  - Mästare på rymdkarate (som kommer ut i ett samlingsalbum till Bokmässan i september), vilket inte är en så dum liknelse. I stort sett hela filmen är inspelad framför green screens och de datoranimerade specialeffekterna är alldeles för bra för att likna något som gjordes på 80-talet, men i övrigt vilar det faktiskt en ganska skön 80-talskänsla över KUNG FURY, en känsla som förstärks av den tidstypiska musiken. Ibland känns det här som något från Charles Bands gamla bolag Empire. Dessutom har man lyckts stoppa in en animerad sekvens modellerad efter 80-talets tecknade TV-serier. Plötsligt dyker förresten Magnus Betnér och Björn Gustafsson upp som tyska soldater; filmen är på engelska, men Betnér och Gustafsson pratar "tyska" - vilket visar sig vara svenska med några tyska ord instoppade här och var.

Det ska onekligen bli intressant att se vad David Sandberg hittar på härnäst. Han borde rimligtvis ge sig på en långfilm. Fast då krävs det ett ordentligt manus som håller för 90 minuter. Jag gissar att Sandberg känner en viss press på sig.

KUNG FURY är väldigt underhållande, och filmiskt och tekniskt sett håller den betydligt högre klass än i princip alla andra svenska produktioner som görs för bio och TV just nu. Det här är betydligt mer vitalt; svensk film brukar annars självdö redan på manusstadiet. Det är inte illa pinkat av en ung, kung fu-kickande norrlänning. Det finns trots allt hopp för svensk genrefilm.

Jag brukar inte betygsätta kortfilmer, så därför avstår jag från att dela ut syndiga dvärgar till KUNG FURY. Filmen finns just nu på SVT Play och kan ses HÄR.

En TV-kväll på 70-talet

Jag tittar nästan aldrig på TV. Jag tycker att det mesta är tråkigt eller dåligt, eller tråkigt och dåligt. Eventuella intressanta TV-serier kan man se på DVD vad det lider, långfilmer har jag ofta redan sett på bio eller DVD, och nyheter får man ju via Internet.

Annat var det förr. När jag växte upp. På 1970- och 80-talen. Då var ju allt bra. Rättare sagt: det var tråkigt och dåligt på ett bra, tilltalande sätt. Det var långsamt och det var mycket gubbar. I bästa fall. När det inte var hopplöst. Svensk TV-humor på 80-talet har visat sig vara hopplös. Jag fick till exempel "Macken" och "En himla många program" när de släpptes på DVD, och konstaterade att om man klipper ut allt som är roligt ur den totala speltiden, får man en dryg halvtimme.

Samtidigt är det rätt trevligt med gamla dammiga TV-program. För oss som gillar dammiga TV-program är SVT:s Öppet arkiv en guldgruva. Jag och min flickvän tittar ofta på Öppet arkiv. Fast efter att ha sett alla avsnitt av "N.P. Möller - fastighetsskötare" är det svårt att hitta nya favoriter. Vi såg i veckan samtliga avsnitt av "Albert & Herbert" som hittills finns tillgängliga. Därefter hoppade vi runt och såg lite allt möjligt.

I ärlighetens namn tyckte jag som barn på 70-talet att det mesta utom deckare och cowboyfilmer var tråkigt på TV. Det tyckte uppenbarligen även Lasse Hallström. Innan Hallström för till Hollywood och började göra dåliga, sentimentala filmer, producerade han en hel del roligheter för SVT - eller Sveriges Radio som företaget hette då. 1979 gjorde han den halvtimmeslånga dokumentären "Vad är det för fel på svensk TV-underhållning?". Programmet varvar seriösa intervjuer med TV-producenter och sketcher. Magnus Härenstam, Lars Amble, Lasse Hallström själv med flera drar gamla, uttjatade vitsar på olika sätt och visar hur dessa behandlas av TV, hur mycket det skulle kosta att spela in en sketch, och så vidare. Hallström visar sig vara en utmärkt fysisk komiker, synd att han inte fortsatte på den banan. Den välrenommerade humorkännaren Nils-Petter Sundgren pratar om humor i olika länder och Hallström kommer fram till att det är säkrare att göra tråkiga, allvarliga program än humor, eftersom det alltid finns folk som blir arga om humorn inte tilltalar just dem - med andra ord, en diskussion som är väldigt aktuell även idag, här och nu. En TV-chef säger att man hellre satsar på prestigeprojekt om Keve Hjelms Ivar Lo-Johansson-filmatisering "Godnatt, jord".

Magnus Härenstam och Lasse Hallström i vitstagen.

"Godnatt, jord". Ja, herregud! Det var SVT:s stora, dyra satsning 1979. Jag minns att de hade trailers för programmet lång tid innan det började sändas, det visade sett program som hette "Inför 'Godnatt, jord'", och tidningen Vi, som farsan prenumererade på, hade ett stort reportage om denna viktiga milstolpe i svensk TV-historia.

Det enda Hjelms TV-serie är ihågkommen för, är att den är en av de tråkigaste som någonsin producerats. Kanske den tråkigaste. Jag mindes ett avsnitt i vilket en familj åkte häst och vagn större delen av avsnittet - och jag kommer ihåg att farsan började gapskrattade när ekipaget stannade så att en liten gosse kunde hoppa av och kissa. Hagge Geigert sa i ett av sina TV-program 1979 att Norge ska börja visa "Godnatt, jord" - i slowmotion, så att de verkligen hänger med.

"Vi måste se på 'Godnatt, jord'!" sa jag till min flickvän, och det gick ju utmärkt, eftersom serien finns på Öppet arkiv. Avsnitt två, av sju, heter "Resan till Himmelstorp 1908", och jag förstod förstås att det måste vara avsnittet jag mindes. Vi struntade i det första avsnittet och kastade oss över Häst-, vagn- och kissavsnittet.

Ja, vad ska man säga om denna statarskildring? Avsnittet varar 59 minuter. Vi såg inte riktigt hela, eftersom vi snabbspolade lite emellanåt. Vi hoppade fram ett par minuter - bara för att konstatera att vi var kvar i samma scen. Och det hade inte hänt någonting. Alldeles i början sitter en gubbe vid ett bord och häller mjölk i kaffet. Långsamt. I realtid. Vi började skratta. I början av avsnittet bryter det ut en eldsvåda, vi ser den på håll, men istället för dramatik, får vi se folk som bär hinkar. Hinkar återkommer upprepade gånger. Om rollfigurerna inte har något annat för sig, bär de på en hink.

Ungefär halvvägs in i programmet börjar resan till Himmelstorp. Far, mor och son på en vagn. De rullar långsamt iväg, och fortsätter att långsamt rulla längs ojämna vägar i en skog. Ibland säger kvinnan något, men det går sällan att höra vad. Det verkar mest bara ointressanta betraktelser av träd och hus. Efter ett bra tag stannar de, så att pojken kan kissa i realtid. Sedan bär det av igen.
Mot slutet av avsnittet kommer de fram till ett hus. Där bor en tant som bär på en hink. Hon säger ingenting. De sitter i huset en stund och gör ingenting, och sedan påbörjar de återfärden. Denna får vi inte se, eftersom avsnittet nästan är slut.

"Godnatt, jord" är verkligen fruktansvärt tråkigt. Om jag inte visste bättre hade jag trott att det handlade om parodi på typiskt svenskt drama.

Godnatt!

Nå. Efter detta kände vi att det var dags för lite rejäl 70-talsunderhållning. TV-producenterna i Hallströms program hävdade att det är mycket billigare att göra program där artister kommer fram och sjunger, än sketchprogram och annat som kräver manus, skådespelare och rekvisita. Vi valde att se "Nöjesmazarinen" från 1975 - ett program jag inte minns, inte hört talas om, och som troligen bara sändes i ett avsnitt. Det finns nämligen bara ett avsnitt på Öpppet arkiv, och jag kan inte hitta några uppgifter om att det ska finnas fler.

"Nöjesmazarinen" är ett otroligt konstigt program - det är inte utan att jag undrade vad de medverkande artisterna tänkte. Studion och inramningen är något slags dekadent kabarémiljö i 70-talstappning. Flera i publiken verkar vara utklädda och de sitter vid kafébord, där de dricker sprit och kedjeröker. En del sitter med ryggen mot scenen.

Ted Åström blandar sig med publiken.

Ted Åström och balettdansösen Lisbeth Zachrisson är programvärdar. De inleder med att sjunga en sång, under vilken de dansar omkring och är nära att trassla in sig i de långa mikrofonsladdarna. Därefter framträder en rad ofta välkända namn. Hoolabandola Band uppträder maskerade. Utan förvarning dyker Demis Roussos upp och sjunger playback. Han får återkomma senare i programmet och sjunga en andra låt. En väldigt ung Magnus Uggla sjunger om Bobbo Viking.

Ibland sjunger Ted Åström några låtar, han har då tokiga kläder på sig, och en duo som påstås vara helt okänd presenteras; Greta & Malou heter duon, och de är inget vidare. Duon tävlade i Melodifestivalen 1977 och Malou Berg var senare med i några långfilmer, bland annat Lasse Åbergs REPMÅNAD.

Ted Åström blandar sig med Greta & Malou

För att det inte ska bli alltför festligt bryter programmet av med Kabaré Fredagsbarnen: Jacques Werup, Lasse Söderberg och Rolf Sersam. De sitter i mörker, plinkar på instrument och läser dikter, eller vad det nu är. Prosa, kanske. Det är otroligt pretentiöst. Och så blir de vild, fri jazz, till vilken Lisbeth Zachrisson dansar frenetiskt, och på det hillbillycountry från Texas.

"Nöjesmazarinen" slutar med att Ted Åström håller upp en pappersrulle med eftertexterna. Han tittar på pappret, sätter sig på en stol, och Zachrisson dansar balett runt honom. Hon snor pappersrullen. Publiken rusar upp på scenen och det blir Benny Hill-jakt, alla springer runt och jagar Åström, som till slut trillar omkull och rullas in i pappret. Slut.
Se där! En typisk TV-kväll från 1970-talet.

TOPPRAFFEL! på SVT2 ikväll!

Kära örebroare! Ikväll blir det till att titta på TV. Närmare bestämt på K-Special på SVT2 klockan 20.00. "Regissören som försvann - historien om The Ninja Mission" heter den alldeles utomordentliga dokumentären. Det är mina vänner Mattias Lindeblad och Melker Becker som gjort den, och ja - jag medverkar. Jag har sett filmen och kan utlova toppraffel utan dess like.
Missar du programmet lär det gå i repris - och det kommer att finnas tillgängligt på SVT Play. På den senare plattformen visas programmet i en extra rafflande version!


-->

DVD: Inte flera mord

INTE FLERA MORD (SF)

Sällan har det ätits så mycket sockerkaka som i den här filmen! Tant Hulda (Lottie Ejebrant, som blivit väldigt gammal sedan SÄLLSKAPSRESAN) bakar hejvilt. Och det både bakas och äts paj. Kaffedrickande ska vi inte tala om - har man inget annat för sig dricker man kaffe.

Jag har förstått att var och varannan människa idag knarkar TV-serier. Jag knarkar den här nya serien med Maria Lang-filmatiseringar. Eftersom jag är en så rar människa, väljer jag den mest harmlösa deckarserien man kan tänka sig. INTE FLERA MORD är den tredje filmen efter MÖRDAREN LJUGER INTE ENSAM och KUNG LILJEKONVALJE AV DUNGEN.

I Sundbyberg hittas en kvinna mördad i sin lägenhet. Christer Wijk (Ola Rapace) sätts på fallet - som leder till idylliska Skoga. Igen. Nygifta Puck (Tuva Novotny) och Eje Bure (Linus Wahlgren) - de gifte sig tydligen mellan filmerna - har återigen åkt till Skoga för att vila upp sig i kåken där Eje spenderade sin barndoms somrar. Men det dröjer inte länge innan de plötsligt hittar en ung man död i trädgården - han har en egyptisk dolk inkörd i ryggen. Mannen har något med Sundbybergmordet att göra.

Alla är synnerligen misstänkta. Maria Kulle, som är alldeles för lik sin far, beter sig skumt från scratch. Alla i Skoga verkar ha affärer med alla. Stina och Ylva Ekblad är två gamla systrar som ser och vet allt och som pratar som Dupondtarna. Alexandra Zetterberg, som brukade spela mot Nils Poppe på Fredriksdalsteatern, är ortens bestsellerförfattarinna - och självklart misstänkt även hon.
Upplösningen är sanslös - alla är släkt med alla, alla har ljugit, alla har missförstått varandra, men det är inte butlern som är mördaren. Det tenderar nästan parodi.

Trots alla mord och begravningar och onda intriger är alla lika glada. De dricker kaffe i lummiga trädgårdar, och då gärna med Huldas sockerkaka. Wijk går på restaurang med polischef Leo (Fredrik Dolk), men Wijk äter ingenting, han nöjer sig med att dricka ett glas öl och en stor snaps. Wijk raggar på en av de mordmisstänkta och Puck och Eje har skaffat en katt.

Peter Schildt har regisserat den här TV-filmen som först släpps på DVD - och den är så ospännande en deckare kan bli. Här finns inte minsta antydan till spänning. Det här är bara slätstruket och harmlöst.

Med det inte sagt att det är rätt trevligt i all sin tråkighet. Den ständiga jazzmusiken av Frid & Frid på soundtracket är rätt skön.

TV: Allt som fanns var Okej

Upphovsmännen till Allt som fanns var Okej - Melker Becker och Mattias Lindeblad (Foto Kalle Nordberg)

Vid sidan av min ymniga serietidningskonsumtion kunde det på 1970-talet hända att jag även läste Poster. Okej, jag vet, "läsa" är ju att ta i. Antalet artiklar i denna tidning var inte stort och de som fanns var inte långa. Poster köptes därför att hela tidningen bestod av ett antal stora, färgranna posters - och KISS var självklart med i vart och vartannat nummer.
Minns nu hur det var på den här tiden? Ville man lyssna på rock på radio när man ville var det kört. I synnerhet när det gällde hårdrock, som aldrig spelades. Ville man se sina idoler framträda på TV gick inte det heller, det var ännu svårare. Om man nu inte ville se de artister som godkänts av SVT. Så här var situationen en lång bit in på 80-talet. Vi hade ju faktiskt aldrig sett till exempel KISS röra på sig! Om man nu inte varit på en konsert. Vi hade aldrig hört dem intervjuas. Därför satt vi och tittade storögt på LP-konvolut och bläddrade i idoltidningar - medan föräldrar, lärare och kulturelit ansåg att vi fick en skev bild av verkligheten och att våra hjärnor förruttnades.
Tidningen Posters skapare var tysken Hans Hatwig, en udda figur, som skolades på Curth H:sons porrtidningar innan han gjorde om serietidningen Tiffany till en framgångsrik idoltidning. 1974 startade han Poster, som lades ner 1980 för att ersättas av Okej.
Jag kommer ihåg att jag bläddrade i de första numren av Okej inne på Music Corner i Landskrona, där jag satt vid disken och lyssnade på skivor. De här första numren från 1980 var i litet "porrformat" och extremt sensationslystna. Jag minns att jag tyckte att de var rätt äckliga. Fula som stryk var de, och kändisbilderna var räliga. Sex, sprit och droger. Jag minns också att det protesterades vilt bland moralens väktare, tidningen hotades med bojkott, och förlaget kände sig tvingade att lägga ner tidningen.

Melker Becker, Lili & Susie Päivärinta, Mattias Lindeblad (Foto Kalle Nordberg)

Inspirerad av den tyska idoltidningen Bravo startade Hatwig snart upp tidningen på nytt, nu i magasinsformat. Det är den här tidningen vi minns.
Jag köpte aldrig Okej. Med betoning på köpte. Det var min lillasyster som köpte Okej. Hon var fullkomligt besatt av bilder på WHAM!, George Michael, Paul Young, Limahl och vilka de nu var. Själv var jag för seriös för att köpa en sådan tidning. Jag var ju djup. Lite svår. Jag läste Schlager. I den fanns det långa artiklar om de band jag gillade - med undantag för eventuella hårdrocksband. Jag har inte läst om Schlager sedan dess och kan mycket väl tänka mig att den är rätt träig och patetisk. Schlager slogs senare ihop med konkurrenten Ritz (som jag också läste ibland) och blev Schlitz, som snart blev Slitz. Fast allvarligt talat läste jag sällan musiktidningar. Jag tyckte att det kändes lite fel att läsa om någonting man ska lyssna på, och eftersom artisterna sällan spelades på radio, visste jag inte hur de lät. Jag läste förstås hellre Scandinavian Film & Video. Och alla serier som Horst Schröder gav ut.
Men även om jag inte köpte Okej, läste jag förstås syrrans tidningar. De grejor som intresserade mig. Hon löpte självklart även Bravo och den svenska konkurrenten Rocket - bland den sistnämndas skribenter fanns för övrigt Micke Beckman, som även återfanns på Scandinavian Film & Video, och därefter ... i en annan bransch.
Hårdrockarna Melker Becker och Mattias Lindebland har nu gjort en timslång dokumentär om tidningen Okejs tidiga historia; ALLT SOM FANNS VAR OKEJ. I denna får vi följa Hans Hatwigs skapelse från Postertiden fram till 1990, ungefär, när vi trädde in i ett nytt decennium då världen inte längre var lika färggrann, fluffig och glassig som 80-talet. Okej fortsatte dock att komma ut till 2010 - i ytterligare tjugo år. Jag måste säga att jag inte visste om att tidningen lades ner då. Å andra sidan visste jag inte att den fortfarande kommit ut. Okej är ju så intimt förknippad med 80-talets artister, trender och estetik.

Melker Becker, Okej-journalisten Anders Tengner, Mattias Lindeblad (Foto Kalle Nordberg)

Vad som är roligt är att några av dessa ikoner från 80-talet medverkar i Beckers och Lindeblads dokumentär. Samantha Fox, till exempel. Och Alice Cooper. Och svenskar som Lili & Susie och Richard Herrey. Det är intressant att höra Cooper prata om hur viktigt det var att medverka i Okej. Popkulturutbudet var så klent i Sverige på den tiden, att några bilder i Okej kunde betyda allt. Fox säger detsamma. Vissa nummer kunde sälja i bortåt 200 000 exemplar (dock inte lika många ex som Fantomens bröllopsnummer, förstås). Vi får se klipp ur gamla nyhetsreportage om nystartade succén Okej, och vinkeln verkar vara att visa hur skrämmande det är med en så här ytlig och fördummande tidning.
Vad som är lite märkligt är att Hans Hatwig själv inte medverkar i filmen förrän mot slutet. Istället får vi höra tidningens skribenter och redaktörer, som Anders Tengner, berätta om den tidiga historiken - och ibland imiterar de Hatwig! Hatwig själv verkar lite bitter när han dyker upp - och excentrisk. Någon gång i framtiden hade det varit roligt med en dokumentär om Hans Hatwig, hans liv och karriär. Karln har ju även regisserat två långfilmer; "rockrysaren" BLÖDAREN med Danne Stråhed som hjälten, och GRÖNA GUBBAR FRÅN Y.R.  Kommentarspåret på DVD:n med den förstnämnda går inte av för hackor; Hatwig verkar inte förstå varför Ronny Svensson skrattar åt filmen.
Så här 30 år senare är det bara att konstatera att 80-talet var en fascinerande tid. Dess idoler var fascinerade. Bara en sådan sak som att Duane Loken, som medverkade ett par minuter som Vargtass i ett avsnitt av FAMILJEN MACAHAN, kunde bli enormt populär, med massor av posters i Okej, och fick spela in skivor och åka på folkpartsturné. När TV visade en populär film eller TV-serie i repris, kunde Okej ha ett helt uppslag på det! Så svältfödda var vi på den tiden. Idag finns allt ett knapptryck bort.
Det är en rolig, underhållande och intressant film Becker och Lindeblad har gjort. Jag hade dock gärna sett att den vore längre. Jag vill ha mer! Visst är det märkligt att jag kan få trevliga nostalgikickar av företeelser - band, artister, låtar - jag egentligen inte gillade när det begav sig.
Slutligen: Ja! Både det beryktade avsnittet av SVAR DIREKT och klipp med W.A.S.P. förekommer!
ALLT SOM FANNS VAR OKEJ visas på SVT2 fredagen den tredje februari klockan 20.00. På andra kanalen (I TOPPRAFFEL!-världen finns bara två kanaler) visas PÅ SPÅRET, men det sitter väl inte ni och tittar på, eller?