Visar inlägg med etikett Sylvain Vallée. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sylvain Vallée. Visa alla inlägg

tisdag 19 september 2017

Serier: Katanga 1: Diamanter

KATANGA 
1: "DIAMANTER"
av Fabien Nury och Sylvain Vallée
Albumförlaget
Häromveckan recenserade jag det första albumet om Tyler Cross, efter manus av Fabien Nury - och här har vi nu den första delen i ännu en albumsvit författad av Nury; Katanga. Den här gången samarbetar han åter med tecknaren Sylvain Vallée, tillsammans med vilken Nury tidigare gjorde Det var en gång i Frankrike.
Författarna påpekar att deras berättelse är helt fiktiv. Fakta har blandats med rena påhitt. Spelplanen är Kongo 1960. Efter att ha varit en belgisk koloni, har nu Kongo blivit en självständig stat. Gruvprovinsen Katanga bryter sig dock ur Kongo och blir självständig. Krig utbryter mellan Kongo och Katanga. Katanga är en sjudande kittel; en våldsam, farlig plats styrd av gäng och miliser. FN-trupperna står maktlösa.
Då behövs tolv fördömda män. Eller - tolv är de inte, men legosoldaten Felix Cantor anlitas, och han i sin tur handplockar ett gäng hårdföra män, som åker till till Katanga för att göra det FN inte kan och vill göra.
Serien om Katanga kan sammanfattas med orden politik och våld. Det är en brutal och blodig historia, det här. Precis som fallet var med Det var en gång i Frankrike, är i princip samtliga gestalter i Katanga osympatiska. Ja, flertalet är mer än osympatiska - de är riktiga drägg.
I vanliga fall brukar jag inte gilla serier - eller böcker eller filmer - där alla medverkande är osympatiska. Men, precis som i Det var en gång i Frankrike, funkar det i Katanga. Dessutom hinner det inte hända alltför mycket i detta första album. Jag vet inte hur många album serien kommer att innehålla, men jag antar att figurerna kommer att utvecklas och få fler dimensioner allteftersom.
Fabien Nury är en skicklig författare, han vet hur man berättar komplexa historier på ett medryckande sätt. Här och var blir det kanske lite väl snårigt, men det beror nog främst på att jag inte har någon som helst koll på det politiska läget i Kongo 1960.
Sylvain Vallée är en fantastisk tecknare. Han är duktig på layout och bilderna är detaljerade. Dock har jag en känsla av att en del läsare (ni vet vilka ni är) kommer att sätta i halsen. Vallée ritar i en realistisk stil - men han karikerar ansikten. Det anses förstås helt okej att karikera västerländska människor - men den här gången är det även en massa afrikaner som karikeras och får överdrivna anletsdrag, vilket säkert kommer att få vissa att plocka fram rasismkortet. Det är svårt att skildra folkslag andra än det man själv tillhör ...
I vilket fall: jag gillar detta första album i sviten om Katanga. Det hinner som sagt inte hända så mycket, men det här kommer säkert attt utvecklas till en alldeles utmärkt berättelse. Om den inte gör det blir jag förvånad.
-->

torsdag 5 januari 2017

Serier: Det var en gång i Frankrike, sjätte delen

DET VAR EN GÅNG I FRANKRIKE
Sjätte delen: "Det förlovade landet"
av Fabien Nury och Sylvain Vallée
Albumförlaget
"Det var en gång i Frankrike" är en av senare års största läsupplevelser. Nu är det sista albumet utkommet, sviten är avslutad, och om det inte vore för att författaren Fabien Nury är en framgångsrik författare på frammarsch; jag har ännu en albumsvit av honom som ska läsas och recenseras, och fler är säkert på väg, skulle det faktiskt kännas lite tomt.
Nå. Vad ska jag nu skriva om serien som jag inte redan skrivit?
Berättelsen om Joseph Joanovici är fascinerande. Han är en av de märkligaste huvudpersoner vi kunnat läsa om i en tecknad serie. Han har funnits på riktigt, historien bygger på verkliga händelser, men Nury har förstås tagit sig vissa konstnärliga friheter - som det står i albumen: autentiska händelser har fritt blandats med antaganden och rena påhitt. Visst vore det intressant att få veta vad som egentligen hände, men jag köper Nurys tolkning rakt av - och denna serieversion av Joanovicis liv är med största sannolikhet mer underhållande och engagerande än den helt autentiska berättelsen.
Denna sista del inleds 1949 med att Joseph Joanovici döms till fängelse. Han släpps dock ut efter bara ett par år, och placeras i en liten by på landet, där han ständigt ska övervakas av polis. Det dröjer inte länge förrän den gamle skrothandlaren Joanovici börjar om på nytt i sin bransch, han går från att vara bespottad till att bli byns populäraste person, eftersom han drar in miljoner, vilka spenderas på bästa sätt. Hans mål är dock att rymma och ta sig till Israel - titelns förlovade land.
Domaren Jacques Legentil, som var huvudperson i del fem, jagar fortfarande Joanovici. Han vill fälla Joanovici för ett mord begått under kriget, och han vägrar ge upp. Han tänker förfölja skrothandlaren tills han dör.
Både Joanovici och domare Legentil byter personlighet i denna sista del. Joanovici är en man vi aldrig vetat var vi haft; huruvida han är hjälte eller skurk, vad han är ute efter. Han utvecklades från att vara en obetydlig skrothandlare till mäktig miljardär, och i förra delen framstod han närmast som en gangsterboss. Nu, i slutet av sitt liv, framstår han som lite tragisk och patetisk; han är trött och vill bara vara i fred. Legentil har i sin tur offrat allt för att komma åt Joanovici, och han går från att vara en rättrådig, sympatisk liten man, till att bli bitter, besatt och osympatisk.
"Det var en gång i Frankrike" är en minst sagt komplex serie. De första delarna upplevde jag som ganska svårlästa i sina ständiga hopp i tiden och mellan platser, utan att tids- och platsangivelser alltid angavs. Efter ett tag rätade berättelsen ut sig och blev rakare - och ständigt alltmer engagerande. Fabien Nury berättar skickligt och dialogen är bra.
Tecknaren Sylvain Vallée vill jag se mer av. Som jag skrivit i mina tidigare recensioner, tecknar han ganska exakt; det är detaljerat utan att det blir stelt. Hans tuschlinjer är levande. Jag har kommit på mig att alltmer uppskatta traditionell sidlayout med ungefär lika stora rutor, medan jag inte längre är så förtjust i expressiv "superhjältelayout" - sådan tillför sällan någonting; det blir bara en uppvisning i sidkomposition, medan flytet i berättandet har en tendens att stanna upp. Vallées sidlayouter är allt annat än strikta, men han är bra på det här. Han lyckas till och med använda långa, väldigt smala rutor på ett bra sätt; något han gör ofta.
Och därmed har jag nog sagt det jag hade att säga om "Det var en gång i Frankrike". Köp eller låna, och läs. Det är du värd.
Här hittar du mina recensioner av de tidigare delarna: Del ett och två, del tre, del fyra och del fem.




-->

torsdag 5 maj 2016

Serier: Det var en gång i Frankrike, femte delen

DET VAR EN GÅNG I FRANKRIKE
Femte delen: "Den lille domaren från Melun"
av Fabien Nury och Sylvain Vallée
Albumförlaget
Albumförlaget har nått fram till den femte och näst sista delen i den imponerande sviten "Det var en gång i Frankrike"; en massiv bästsäljare i hemlandet Frankrike.
Det är ungefär ett år sedan jag skrev om den förra delen (min recension hittar du HÄR). Nackdelen med att albumen utkommer så sällan som de gör, är förstås att det är aningen svårt att på rak arm komma ihåg vad som hände förra gången - i synnerhet när det handlar om en så pass komplex serie som "Det var en gång i Frankrike". Men jag kan ju alltid friska upp minnet med hjälp av mina recensioner. Dock är det omöjligt att hoppa in och börja läsa mitt i sviten. Om du inte redan läst de tidigare albumen, har du inget annat val än att köpa allihop - eller låna dem på lämpligt bibliotek. Och om du gillar Serier med stort S, är detta ett verk du verkligen bör läsa.
Om förra albumet skrev jag att det är det som hittills är rakast berättat - jag upplevde det första albumet som ganska förvirrat och svårtillgängligt. Allt klarnar efter ett par album. Del fem; "Den lille domaren från Melun", är nog ännu rakare än del fyra. Frågan är om jag inte tycker att detta dessutom är den bästa delen hittills.
Denna verklighetsbaserade berättelses huvudperson; den mystiske, osympatiske, svårgreppade Joseph Joanovici, har denna gång förpassats till en liten biroll. Han medverkar bara på ett fåtal sidor och framstår nu som något slags mäktig Al Capone-typ. Albumets centralgestalt är istället Jacques Legentil, en oansenlig domare som 1946 uppsöks av en kvinna, vars son - motståndsman under kriget - skjutits ihjäl av Joanovici och dennes män. Sonen ansågs vara förrädare, men kvinnan är säker på att så inte var fallet. Legentil tror henne - han är övertygad om att Joanovici lät mörda mannen för att dölja sitt eget förräderi. Joanovici räddade många judar under kriget, däribland kvinnan som uppsöker Legentil, men han använde sig av kriminella metoder och förhandlade med tyskarna.
Domare Legentil offrar allt i sina desperata försök att komma åt den mäktige Joanovici, som "äger" Paris; han har bland annat köpt polisen.
De tidigare delarna i denna svit har varit ett thrillerbetonat drama som främst utspelar sig under andra världskriget. "Den lille domaren från Melun" är en hårdkokt deckare. Noir-stämningen ligger tung när män i fedora och trenchcoat rör sig genom ett mörkt, regnigt och hotfullt Paris.
Estetiskt sett är detta fantastiskt; teckningarna är exakta utan att bli stela, bilderna är levande och färgläggningen exemplarisk. Berättarmässigt är det lika exemplariskt. Det är utmärkt driv i berättandet, det är filmiskt och man blir engagerad. De dramatiska scenerna blir verkligen dramatiska, och Legentils kamp känns alltmer hopplös.
Epitetet "vuxenserier" kan ofta vara missvisande. En del anser att det räcker med barnförbjudna inslag som ultravåld och explicita sexscener för att det ska anses vara en serie för vuxna. Andra tror att det ska vara "konstnärligt", alternativt krattigt, tecknat för att tilltala en vuxen publik. Jag anser att den typ av serie som herrarna Nury och Vallée gör är det som verkligen kan kallas "vuxenserie". De skulle kunnat skriva en roman, de skulle kunnat göra en film, de valde att göra en serie.
"Det var en gång i Frankrike" är tecknade serier när de är som bäst.

-->

fredag 17 april 2015

Serier: Det var en gång i Frankrike, fjärde delen

DET VAR EN GÅNG I FRANKRIKE
Fjärde delen: "Till vapen, medborgare!"
Av Fabien Nury och Sylvain Vallée
Albumförlaget
Efter att ha läst mina recensioner av de tre första albumen i sviten "Det var en gång i Frankrike" (HÄR skriver jag om del ett och två, och HÄR om del tre), läste en kompis det första albumet. Han klagade på att det var alldeles för förvirrat; han hängde inte med i svängarna. Och jodå, så är det - i början, Jag hade också problem att greppa vad som skedde och varför - men allt klarnar allteftersom, och upphovsmännen Fabien Nury och Sylvain Vallée drar ner på hoppandet fram och tillbaka i tiden.
Nu är vi framme vid den fjärde delen av sex i denna berättelse, som sålt en miljon exemplar hemma i Frankrike. "Till vapen, medborgare!" är nog det rakaste albumet hittills. Det utspelar sig helt och hållet under andra världskrigets slutskede och händelserna skildras kronologiskt. Förvisso hänvisas det till en den gestalter från tidigare album; gestalter jag hunnit glömma bort, men bortsett från detta är det inga problem att hänga med i handlingen, som den här gången är mer dramatisk än vanligt, med en del våldsamma konfrontationer och historiskt viktiga händelser.
Joseph Joanovici är en av de märkligaste huvudpersoner jag någonsin stött på i en tecknad serie, och i det här albumet fortsätter han att vara svår att få grepp om. Vad vill han? Vad är han ute efter? Står han verkligen på motståndsrörelsens sida, eller är han dubbelagent? Använder han sina kontakter med tyskarna för att motståndsrörelsen ska kunna slå till mot dem, eller vill han bara göra sig en förmögenhet? Herr Joseph är en ganska osympatisk och udda figur, och även om han faktiskt bidrar till att få tyskarna i Paris på fall, förblir han en tvivelaktig existens.
Liksom tidigare är det här albumet oerhört drivet. Det är flyt och dramatik i berättandet, det är spänningsskapande, det skapar intresse och man kan inte låta bli att vända blad för att se vad som händer. Teckningsmässigt är det strålande, färgläggningen är stämningsfull. "Det var en gång i Frankrike" är så långt ifrån svenska serieromaner man kan komma - det är väl i stort sett bara Dennis Gustafsson som jobbar lite grann i samma tradition. Som bekant kommer det numera ut väldigt få franska serier i Sverige och jag har därför lite dålig koll på marknaden därnere, men serier som "Det var en gång i Frankrike" bevisar att Frankrike fortfarande är världsledande som serienation. Här slipper man i de flesta fall ha överseende med taffliga teckningar och inkompetent berättarstruktur.
"Till vapen, medborgare!" innehåller förresten en dramatisk sekvens under vilken ett par gestalter brister ut i "Marseljäsen". Denna är översatt till svenska - och jag inser att jag aldrig uppfattat vad det är man sjunger, mer än den första raden.



måndag 22 september 2014

Serier: Det var en gång i Frankrike, tredje delen

DET VAR EN GÅNG I FRANKRIKE
Tredje delen: "Polisens heder"
Av Fabien Nury och Sylvain Vallée
Albumförlaget 
En miljon sålda exemplar in Frankrike. Det är en hel del. Liknande upplagor på seriealbum - eller ens serietidningar - är vi inte i närheten av här i Sverige. Tvärtom - här verkar vissa mindre förläggare tycka att det är en framgång om man lyckas sälja ett par hundra ex. Att seriesviten "Det var en gång i Frankrike" av Fabien Nury och Sylvain Vallée säljer som den gör i sitt hemland är inte konstigt: detta är en av senare års absolut bästa serier - och en av de märkligaste.
"Det var en gång i Frankrike" är en komplex serie och dess huvudperson Joseph Janovici är en komplex person. En judisk skrothandlare som gör sig en förmögenhet, som under andra världskriget skaffar sig många tyska vänner - och som hjälper den franska motståndsrörelsen. Joseph, som funnits i verkligheten, var en märklig man. Han är osympatisk och man vet inte var man har honom, åtminstone inte än så länge i den här albumsviten. Vad är han egentligen ute efter? Är han ond, god, är han bara självisk?
Detta tredje album handlar om Honneur de la police; en grupp inom den franska motståndsrörelsen bestående av anställda inom Paris' poliskår. Vi presenteras för två poliser, men även dessa är lika tvetydiga som Joseph.
När jag recenserade de två första albumen (läs texten HÄR) anmärkte jag på att serieskaparna hoppade fram och tillbaka i tiden, vilket skapade en del förvirring - ibland visste jag inte var och när scenerna utspelade sig. Den här gånger håller man sig till åren 1943-1944 och handlingen berättas kronologiskt. Intrigerna är dock lika snåriga den här gången, men vet aldrig vad man kan förvänta sig när man vänder blad - handlingen tar tvära vändningar.
Teckningsmässigt är detta smått fantastiskt. Joseph rör sig i varierade miljöer och allting är detaljerat avbildat. Bildvinklar varieras konstant. Färgläggningen är stämningsfull - vid ett tillfälle besöker figurerna en dekadent tysk nattklubb och den känns onekligen dekadent. Berättartekniskt är det strålande, liknande flyt får man leta efter, dialogen känns naturlig och vad gäller den svenska översättningen har jag ingenting att anmärka.
Nu återstår tre album i den här serien. De ser vi fram emot. Att "Det var en gång i Frankrike" ges ut i Sverige är en stor kulturgärning! 

-->



tisdag 25 februari 2014

Serier: Det var en gång i Frankrike, första och andra delen

DET VAR EN GÅNG I FRANKRIKE
Första delen: "Herr Josephs imperium"
Andra delen: "Korparnas svara flykt"
Av Fabien Nury och Sylvain Vallée
Albumförlaget
En gång i tiden - närmare bestämt på 1980-talet - var vi ganska bortskämda i Sverige. Då hade vi Horst Schröder och hans serieimperium. Horsts tidningar och böcker sålde inget vidare, men han vägrade att ge upp och envisades med att ge ut en stor del av världens främsta serier på svenska. Månad efter månad kom det mängder av tidningar och album från Horst, ett drygt decennium höll han och hans manskap ut, och som svensk serieälskare hade man på den tiden rätt bra koll på den sydeuropeiska seriemarknaden. Läste man om någon ny fransk, italiensk eller spansk serie i till exempel Bild & Bubbla; noterade vilka som vann olika seriepriser, kunde man nästan sätta en slant på att serien skulle dyka upp i någon av Horsts tidningar, som Epix eller Pox.

Numera har jag nästan ingen som helst koll på marknaden nere i ovan nämna länder. Låtsas jag! Jag är alldeles för dålig på franska för att kunna läsa och ha utbyte av ett seriealbum på detta språk, så jag köper inga franska album, men - jag prenumererar på nyhetsmail från vad jag gissar är samtliga fransk-belgiska serieförlag. Jag läser
igenom dessa mail, tittar på hemsidorna, noterar vad som ser intressant ut, och hoppas att de ska komma ut på begripliga språk som engelska eller danska.

En serie jag noterade häromåret var albumsviten "Det var en gång i Frankrike" av Fabien Nury och Sylvain Vallée. Föga anade jag att serien inte bara skulle komma ut på ett begripligt språk; den skulle til och med komma ut på svenska. Det är Albumförlaget som ligger bakom utgivningen - ett litet göteborgsbaserat förlag som specialiserat sig på fransk-belgiska serier och som 2013 fick Svenska Serieakademins förtjänstdiplom för sin kulturgärning. Två volymer av totalt sex har hittills kommit ut; inbundna, flotta och tryckta på bra papper - så som serier ges ut i Frankrike.

När jag började att läsa hade jag aldrig hört talas om Joseph Joanovici. Jag konstaterar att mannen funnits i verkligheten, på 1990-talet kom det ut en bok om honom, och 2001 gjordes en fransk TV-serie, som anklagades för att skönmåla sin huvudperson. Baksidestexten på båda albumen lyder "Föräldralös. Invandrare. Skrothandlare. Miljardär. Kollaboratör. Motståndsman. Kriminell för vissa, hjälte för andra…" (Den sista meningen får mig osökt att tänka på Jonah Hex, som var "A hero to some, a villain to others"...); det står alltså egentligen inget om handlingen, men dessa ord beskriver det hela ganska väl. Juden Joseph Joanovici föddes i Ryssland, troligen 1905, och kom till Frankrike 1925, där han slog sig ner i Parisförorten Clichy; en plats välkänd för alla som läst Henry Miller. Där startade han och hans bror ett företag; de blev framgångsrika som skrothandlare, Monsieur Joseph tjänade stora pengar - och hans affärer och leverne blev alltmer suspekt. Under andra världskriget förhandlade han- och gjorde affärer med nazisterna, och frågan är om han i hemlighet motarbetade dem och egentligen hjälpte motståndsrörelsen, eller om han bara ville rädda sitt eget skinn och göra mer pengar - och förrådde sitt eget folk. Två album in i albumsviten står det förstås inte klart - och Joseph Joanovici är en väldigt osympatisk och manipulerande person. Han till och med ser obehaglig ut; först tyckte jag att Vallées porträtt såg ut som rasistiska nidbilder, men efter att ha sett foton på karln konstaterar jag att han verkligen såg ut så.
Ordet "serieroman" - eller "graphic novel" (det fula "grafisk roman" vägrar jag använda) - har blivit rätt missbrukat de senaste två-tre decennierna. I USA har man en tendens att kalla allt som håller det vanliga europeiska albumformatet för graphic novel. Jag minns att en skribent i Bild & Bubbla gjorde sig lustig över Marvel, när de för mer än trettio år sedan gav ut sina Marvel Graphic Novels, som egentligen bara var vanliga superhjälteserier, fast lite längre och tryckta i större format och på bättre papper. Och här i Sverige brukar man ofta dra till med serieroman när det kommer ett album med svensk upphovsman. Vad är det för fel på "seriealbum"? Låter det för billigt?
Men: "Det var en gång i Frankrike" är verkligen en serieroman i ordets rätta bemärkelse. Det här är ett ambitiöst projekt, en stor, episk, komplex, myllrande berättelse jämförbar med en tegelstensroman eller en påkostad miniserie för TV. Och det är bra! Jag inser hur mycket jag har saknat den här typen av serier. Vallée är en mycket skicklig tecknare och bildberättare, han är duktig på att teckna ansiktsuttryck, och sidorna är stämningsfulla. Jag dröjer mig ofta kvar och betraktar alla detaljer.
Det hela berättas filmisk - och ska jag anmärka på något, är det på den uppbrutna kronologin. Förvissa tycker jag att uppbruten kronologi oftast är onödigt, eftersom det sällan tillför berättelsen något. Tvärtom blir det ofta bara lite tillkrånglat. Visst förvirring uppstår ett flertal gånger i synnerhet i det första albumet, då man hoppar kors och tvärs mellan 1920-, 1940- och 1960-tal.

Upphovsmännen försöker efterlikna filmen här; på film kan det ske ett scenbyte som innebär ett tidshopp, och efter en liten stund tonar plats och årtal in. Fabien Nury kan ibland låta flera serierutor passera innan en textplatta med tid och plats dyker upp - och det var inte alltid jag kopplade hoppet i tiden innan dess. Jag tycker dessutom att det slängs in lite för många personer och namn för snabbt i första albumet, men det är kanske en nödvändighet - och jag gissar att det hela snart blir mer överskådligt och greppbart.

För att sammanfatta, tycker jag att detta är en mycket bra serie av en typ som är alldeles, alldeles för ovanlig på den svenska marknaden. Och det är bara att konstatera att Epix är en saknad tidning.