Visar inlägg med etikett Sydafrika. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sydafrika. Visa alla inlägg

tisdag 9 september 2014

Bio: The Salvation

Foton copyright (c) Studio S Entertainment

På 1970-talet försökte man lansera termen köttbullswestern som beteckning på vår inhemska motsvarighet till spaghettiwesterns. Fast denna trend inskränkte sig till två filmer: Mats-Helge Olssons I DÖD MANS SPÅR och THE FROZEN STAR - varav den sistnämnda aldrig nådde utanför Småland. Förutom dessa finns WILD WEST STORY från 1964, som jag inte har sett, Sven-Ingvars hamnade i vilda västern i UNDER DITT PARASOLL 1968, Claire Wikholm var Calamity Jane i en TV-pjäs - och 1996 gjordes något som heter THE RETURN OF JESUS, PART II med Adam Alsing, Lende Endre, Alice Bah och Satortrummisen Micke Solén. Vad hände med den? Jag minns att Micke snackade om den - men det var då.

I Danmark har det också gjorts westerns. Jag vet inte hur många, men 1970 kom BOCKEN I VILDA VÄSTERN med Dirch Passer - den har jag sett, eftersom dansk TV visade den för en del år sedan. Jag vill minnas att den var rätt kul. Jag tror att de även körde 1971 års uppföljare BOCKEN SOM SHERIFF. Flæskestegwesterns?

... Nu är det åter dags för en dansk western. Dansk-brittisk, till och med - och eftersom det handlar om en Zentropaproduktion är även svenska Film i Väst (Film i West?) inblandat. För att göra det hela ännu mer internationellt, är filmen inspelad i Sydafrika. Skälen till det sistnämnda bör förstås ha varit ekonomiska - är det alltså numera inte längre möjligt att skjuta kobojsarfilmer i Spanien?

För regin står Kristian Levring, som tidigare bland annat gjort en thriller med Ulrich Thomsen; DEN DU FRYGTER, som jag inte kan hitta någon svensk titel på - den släpptes kanske aldrig här. Manuset har Levring skrivit tillsammans med välrenommerade Anders Thomas Jensen.

Det är 1870-tal och Mads Mikkelsen och Mikael Persbrandt spelar bröderna Jon och Peter; två danska soldater i västern - och jodå, Persbrandt mumlar fram en del av sin dialog på danska. Jon väntar på att hans förtjusande fru och lille son ska anlända från Danmark, vilket de gör. De sätter sig i en diligens för att åka hem till det lilla huset på prärien - men de har lite osis med övriga passagerare. Ombord kliver nämligen två vettvillingar och det bär sig inte bättre än att Jons familj mördas - och Jon ser genast till att hämnas och skjuter ihjäl mördarna.

Det visar sig att en av mördarna har en psykopatisk bror; Delarue (Jeffrey Dean Morgan från WATCHMEN). Delarue och hans män håller en liten stad i skräck, de är galna sadister, och vill förstås komma åt Jon. Jon tillfångatas, torteras, men som en annan Django kommer han åter på fötter för att visa var skåpet ska stå.

Jag tycker att det är väldigt kul att den här filmen har gjorts. Det är fantastiskt häftigt! Förvisso är det alltid trevligt när en ny western får biopremiär, men att filmen är dansk är ju asfränt. Men - som film är den väl ... sådär. Till skillnad från en del utländska filmkritiker är det inte handlingen jag anmärker på. Nio westerns av tio - eller 99 av hundra - har mer eller mindre samma handling; variationerna är små, och det är sällan för handlingens skull man ser filmerna.

THE SALVATION är en hård, riktigt jävla stenhård film - men den besitter även en del lätt irriterande pretentiösa drag. Jag vet inte om det är meningen. Ibland tenderar filmen kammardrama; ibland vänds det storslagna upp och ner och det ser ut som en billig TV-film. Rollfigurerna förblir lite väl anonyma och distanserade - Mads Mikkelsen och Mikael Persbrandt är inte lika coola som hjältarna i de italienska filmerna.

Filmen är försedd med särdeles slätstruken filmmusik som inte förstärker scenerna och spänningen, snarare tvärtom. En stor orkester stråkar på, men som fallet är med alla dessa svenska snutfilmer med liknande musik, handlar det bara om en tjock, oinspirerad ljudmassa som skulle kunna ha smetats på vilket skandinaviskt drama som helst. THE SALVATION låter inte som en western, vare sig en amerikansk eller en italiensk.

Förutom ovannämnda skådespelare dyker ytterligare en rad bra namn upp. Eva Green spelar hustrun till en av de män Jon skjuter ihjäl. Hon har fått tungan utskuren och har därför inte en enda replik. Den bestialiske Delarue ser genast till att ikläda sig rollen som hennes nye karl. Eric Cantona, av alla människor, spelar en hårding i stan, medan Jonathan Pryce tillhör de fegare personerna.

THE SALVATION är en intressant film och klart sevärd. Synd att den inte är bättre. Det behövs fler westerns.







(Biopremiär 12/9)

onsdag 21 april 2010

Bio: Invictus - De oövervinneliga

Foton: Keith Bernstein copyright © 2009 Warner Bros. Entertainment Inc.

Jag vägrar tro att det är Clint Eastwood som har regisserat den här. Det kan omöjligt stämma. INVICTUS måste vara gjord av en dussinregissör som trott att han jobbade för TV. För detta känns inte som något annat än en TV-film.

Historien är baserad på sanna händelser och börjar med att Nelson Mandela (Morgan Freeman) släpps ur finkan. Genast måste han ta itu med viktiga saker. Som landslaget i rugby. Inte nog med att laget är uselt, de hatas av Sydafrikas svarta befolkning, eftersom Springboks, som laget kallas, står för apartheid. Befolkningen vill kassera Springboks och skapa ett helt nytt lag - men Mandela tycker annorlunda.


Rugby-VM 1995 är i faggorna och Springboks måste verkligen ta sig i kragen. Mandela blir polare med spelarna och dess lagkapten Francois Pienaar (Matt Damon). Även om man inte såg rugby-VM '95 och finalen mellan Sydafrika och Nya Zeeland, är det inte svårt att räkna ut hur det ska gå.

INVICTUS är något alldeles makalöst banal. Jag hade aldrig gissat på att Clintan är mannen bakom det här dravlet. Morgan Freeman spelar åter Morgan Freeman. Han spelar alltid Morgan Freeman. Han tolkar Nelson Mandela som ett slags Kristus utan några som helst fel. Han är så genomgod man kan bli och smartare än alla andra. Vänligare och trevligare också.

Matt Damon ser mest ut som mr Potatohead. Han har utstrålning som en gråsugga. En överkörd gråsugga. Resten av skådespeleriet är rätt anonymt. De avslutande rugbymatcherna är fantastiskt ospännande. Förvisso vet jag inte ett skit om rugby, jag kan inte reglerna, men Clintan borde väl ändå kunnat skapa dramatik och spänning. Extra löjligt blir det när slutminuterna visas i slooow-moootiooon.

INVICTUS är bara en lång rad klichéer staplade på varandra. Långdraget, segt och tråkigt. Det sista replikskiftet mellan Freeman och Damon när pokalen överlämnas känns som något Stallone kunde ha författat på 80-talet. Fast sämre.

De flesta inblandade i filmmusiken heter Eastwood i efter-namn. Kyle står för det mesta, men självklart har Clint också varit framme och tutat i luren. Även fru Eastwood, Dina, har hjälpt till.

Är jag riktigt snäll, som jag ju är, kan jag ge det här sirapsslisket en tvåa, så det gör jag. Och jag gillade trots allt Nya Zeeländska lagets krigsdans. Både Morgan Freeman och Matt Damon Oscarsnominerades. Fan vet varför.




 

(Biopremiär 23/4)