Visar inlägg med etikett Sverrir Gudnason. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sverrir Gudnason. Visa alla inlägg

onsdag 24 oktober 2018

Bio: The Girl in the Spider's Web

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Jag läser mina recensioner av de tidigare Millenniumfilmerna - MÄN SOM HATAR KVINNOR, FLICKAN SOM LEKTE MED ELDEN, LUFTSLOTTET SOM SPRÄNGDES och THE GIRL WITH THE DRAGON TATTOO - och förvånas över de höga betyg jag gav dem. Var de verkligen så bra?
Nej, det var de nog inte. Jag var snällare med betygen förr, och läser man texterna stämmer de inte riktigt överens med betygen. Dock tyckte jag att David Finchers amerikanska film THE GIRL WITH THE DRAGON TATTOO var bättre än det svenska originalet; MÄN SOM HATAR KVINNOR. Jag tyckte att Rooney Mara var en bättre Lisbeth Salander - Noomi Rapace var så introvert och konstig, att hon var i vägen för handlingen. Om Salander inte blandat sig i leken, hade fallen lösts betydligt snabbare.
Finchers film blev inte den succé man räknat med, Stieg Larssons två övriga böcker i trilogin kom aldrig i amerikanska versioner, och när man nu sju år senare gjort en ny MILLENNIUM-film, bygger den på David Lagercrantz' bok "Det som inte dödar oss". Lagercrantz blev ju den som fick ta över författandet av bokserien, men jag har inte läst någon av hans två böcker. Jag har å andra sidan inte läst Stieg Larssons böcker heller.*
Rooney Mara och Daniel Craig, som spelade Mikael Blomkvist i förra filmen, är inte med i THE GIRL IN THE SPIDER'S WEB, som regisserats av Fede Alvarez; han som gjorde nyinspelningen av EVIL DEAD och nu senast DON'T BREATHE. Engelska Claire Foy gör Lisbeth Salander, medan svensk-isländske Sverrir Gudnason är Blomkvist. Fast han är inte Blomkvist så mycket. Rollen är så blek och onödig att den närmast är försumbar.
Hur pass nära boken den här filmen ligger har jag ingen aning om, men manusförfattarna verkar ha tagit sig stora friheter. Lisbeth Salander har fått en helt ny bakgrundshistoria, så filmen är snarare en reboot än en uppföljare.
Handlingen ... Ja ... Handlingen är en enda röra, det är en rätt ofokuserad historia, det här, där de olika trådarna glöms bort under stora delar av speltiden. För att vi inte ska märka de logiska luckorna, brassas det på med en massa action och jakter istället.
Stephen Merchant spelar en herre vid namn Frans Balder, som uppunnit ett datorprogram med vilket man kan hacka all världenskärnvapenarsenaler. Balder kommer på att det nog inte är så bra att USA sitter på detta program, vilket de gör, så han kontaktar Lisbeth Salander och ber henne hacka datorn i Amerika, och sno programmet. Det gör hon.
Onda existenser anländer till Stockholm för att stjäla datorprogrammet och döda Balder. De lyckas med det sistnämnda, de kidnappar även Balders unge son, som är den ende som kan räkna ut programmets lösenord, och eftersom Salander är i vägen lyckas bovarna se till så att alla misstankar riktas mot henne. Mikael Blomkvist måste hjälpa henne. I handlingen figurerar även en amerikansk agent (Lakeith Stanfield), en mystisk chef på SÄPO (norskan Synnøve Macody Lund), och Salanders illasinnade syster (holländskan Sylvia Hoeks).
Den här gången är Lisbeth Salander närmast en superhjälte - hon är nu något slags brottsbekämpare, en regelrätt vigilante, och hon kan allting. Verkligen allting. Hon vet hur allting funkar. Det är inte klokt vad man kan åstadkomma med en mobiltelefon och en laptop. Salander hackar allting på några sekunder tack vare sina magiska krafter. Tur har hon också. En riktig jävla tur. Jag skrattade när Salander blir nedslagen och drogad i ett badrum - hon ligger utslagen på golvet, förlamad, men lyckas vifta med armen. En pillerburk trillar ner framför henne - och den råkar innehålla amfetamin, som hon krossar och snortar, och så kommer hon på fötter igen. Tänk om det istället var en tub Treo som trillade ner från hyllan. Då hade filmen slutat där.
Lika festligt är det under en biljakt på en bro, under vilken Salander utan att tveka stannar, klättrar upp för en stege, trycker på en knapp, och öppnar bron så att skurkarna inte kan följa efter. Självklart visste hon var denna knapp fanns.
Så här fortsätter det. Det blir rätt fånigt, det blir alltför otroligt, de rena sammanträffandena är många, och jag undar vad alla håller på med.
THE GIRL IN THE SPIDER'S WEB är även något av öppna mästerskapen i märkliga accenter. Stephen Merchant och Synnøve Macody Lund pratar brittisk engelska, den amerikanske agenten amerikansk engelska, medan alla andra pratar med "svensk" brytning. Den ende som pratar normalt, är Sverrir Gudnason. Han pratar engelska som en yngre, modern svensk gör idag. När de övriga pratar låter det inte klokt, och jag undrar om de ska föreställa östeuropeer eller finnar, eller vad de ska vara - eftersom de inte låter som svenskar. Claire Foy låter som en döv som lärt sig prata, hennes accent är fantastiskt konstig. Skådespelarnas märkliga dialekter är faktiskt väldigt irriterande och stör helhetsupplevelsen. Om alla istället pratat brittisk och amerikansk engelska är det möjligt att jag upplevt filmen som aningen bättre. Stephen Merchant stämmer möte på Centralbron och säger att de ska ses "at the Centralbrånn". På några skyltar inne på SÄPO:s kontor står det SAPO.
Alvarez film innehåller en hel del grovt våld, det är eldstrider, slagsmål och kreativ tortyr. Stämningen är genomgående mörk. Men - eftersom filmen bitvis är så sanslöst fånig och ologisk, känns det inte så mörkt som det nog är tänkt att det ska vara.
En av filmens allra sista scener är identiskt med en av de allra sista scenerna i DAREDEVIL med Ben Affleck, vilket gör superhjältekopplingen starkare.
Ja, just det, jag höll ju på att glömma. Mikael Persbrandt har en liten roll som Lisbeth Salanders grymme pedofil till far.    

*Det är fler än David Lagercrantz som skriver nya berättelser om Lisbeth Salander. Efter att ha skrivit manus till de franska serieversionerna av Stieg Larssons böcker, fick Sylvain Runberg tillstånd att skriva nya äventyr. Jag har inte läst de här seriealbumen, jag tror inte att de publicerats på svenska i Agent X9 (eller så har de det), men Runberg är en begåvad författare.
 









(Biopremiär 26/10)

tisdag 5 september 2017

Bio: Borg

Foton copyright (c) Julie Vrabelová

Har ni hört min Björn Borg-anekdot? Så klart ni inte gjort. Då ska jag berätta den.

Som liten gosse 1977 var jag tillsammans med min familj på semester i England. Vi bodde i en turistanläggning i Great Yarmouth. Eftersom det var England, var standarden inte den bästa - bland annat satt det en myntautomat på väggen. Ville vi ha elektricitet, vilket vi förstås ville, fick vi stoppa mynt i den.

På TV visades Wimbledonfinalen. Björn Borg mot Jimmy Connors. Jag var lika ointresserad av tennis då som jag är idag, men vi satt hela familjen i den illaluktande soffan och tittade. Matchen gick mot sitt slut - och vad tror ni hände? Jo, självklart gick strömmen. Och vi hade inga mynt hemma.
Jag fick en sedel och skickades iväg till en närliggande spelhall för att växla. Väl tillbaka fick vi igång strömmen igen. Givetvis var matchen över. Björn Borg satt på en stol och såg ledsen ut. "Jaha, han förlorade," sa mina föräldrar och stängde av TV:n. Först nästa dag upptäckte vi att karln vunnit.
Den danske regissören Janus Metz långfilmsdebuterar med BORG. Tidigare har han gjort kortfilmer, dokumentärer och avsnitt av TV-serier, däribland TRUE DETECTIVE. För manus står Ronnie Sandahl, som gjorde SVENSKJÄVEL.

Utomlands heter filmen BORG/McENROE - vilket nog är en mer passande titel. Filmen handlar nästan lika mycket om John McEnroe som om Björn Borg. Jag inser att jag egentligen inte vet så mycket om Björn Borg - inte mer än vad som stått i skvallerpressens rubriker, och allt detta skvaller handlade om hans liv efter tenniskarriären, vilken han gav upp redan 1981. Jannike Björling, Loredana Berté, Friends in Need och kalsonger - allt detta kom efter 1981.

Tydligen var Björn Borg en argsint ung man med hetsigt temperament när han växte upp. Han fick lära sig att behärska sig och förvandla sig till en iskall robot som aldrig visade känslor. Detta fick mig att tänka på ROCKY IV när jag såg filmen - John McEnroe är på sätt och vis Rocky; han är en hetlevrad amerikansk underdog, Björn Borg är maskinen Ivan Drago. Skillnaden mot Rocky är att ingen gillar den ständigt svärande, argsinte McEnroe, medan alla älskar Borg.

Sverrir Gudnason är otroligt lik Björn Borg, så pass att jag nog skulle kunna ta fel om någon höll upp ett foto och jag inte kände till den här filmen. Att Gudnason är drygt 15 år för gammal märks inte. Shia LaBeouf gör John McEnroe, och han är väl den ende som fått lite karaktär i den här filmen. Det är nämligen som så här, att jag ... tycker inte att BORG är en speciellt lyckad film.
Filmen utgår från Wimbledonfinalen 1980. Insprängt i skildringen av denna får vi tillbakablickar på Borgs och McEnroes respektiva uppväxt. Björn Borg som barn spelas av 14-årige Leo Borg - ja, han är Björn Borgs son. Stellan Skarsgård gör Lennart Bergelin, som upptäcker- och får fason på den argsinte, blivande tennisstjärnan. Tuva Novotny spelar den kedjerökande rumänskan Mariana, som Björn Borg gifte sig med 1980. Kommer ni ihåg den gamla vitsen? "Hörde du att Björn Borg åkte fast i tullen? Han hade med sig 60 kilo Mariana!"

Det stora problemet med BORG är att den känns som ett svenskt drama från 70-talet. Dialogen är teatral och onaturlig, folk pratar inte som riktiga människor, det känns konstlat, och ibland är tonen lätt pretentiös, med super 8-klipp där den unge Björn Borg tyst tittar rakt in i kameran. Stellan Skarsgård har överkammad flint och mumlar sina repliker. Det funkar lite bättre när det pratas engelska - fast Shia LaBeoufs uppgift består mest i att vråla "FUCK!" så ofta som möjligt, vilket höjer åldersgränsen i USA. Det blir rätt tråkigt och det hela är indränkt med riktigt vissen filmmusik, som bara ligger som en tjock, irriterande ljudmatta över scenerna.
Däremot är den långa, avslutande matchen mellan Borg och McEnroe riktigt bra. Här funkar plötsligt allt. Det är snyggt iscensatt, filmat och klippt, det blir lite spännande trots att man vet hur det går - och trots att jag aldrig fattat reglerna och den bisarra poängräkningen.

Saligen bortgångne Björn Granath gör sin näst sista roll i den här filmen. Han kommer att dyka upp i den kommande KINGSMAN: THE GOLDEN CIRCLE, men i BORG spelar han minsann Bengt Grive. Det ni!

BORG är delvis inspelad i Prag. Budgeten var på 65 miljoner kronor, vilket är mycket för en svensk film. Om filmen blir en publiksuccé återstår att se. Hur många under 40 - eller 45 - har en relation till Björn Borg?

För övrigt så går det inte en dag utan att jag ser Björn Borgs namn. Jag har nämligen en necessär av märket Björn Borg hängande på badrumsväggen - och är jag bortrest har jag denna med mig.









(Biopremiär 8/9)

tisdag 17 februari 2015

Bio: Cirkeln

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Nu har jag varit på ännu en pressvisning med ovanligt mycket folk i salongen, varav majoriteten kvinnor. Dessutom hörde jag hur någon bakom mig presenterades som "Cirkeln-expert". Behöver jag påpeka att jag inte läst Sara Bergmark Elfgrens och Mats Strandbergs Cirkeln-böcker? Eller seriealbumet med berättelser från Engelsfors, för den delen. Det känns inte som om jag tillhör målgruppen, dessutom har de gett intryck av att vara osedvanligt ooriginella. Tonåringar upptäcker att de är häxor? Nu igen?

Filmatiseringen har varit på gång i flera år, det uppstod en del bråk kring manuset, men nu är filmen här, producerad av Benny Anderssons nya bolag RMV Film; Andersson står även för filmmusiken. Regissör är Levan Akin, som tidigare gjort den usla KATINKAS KALAS - hur han fick jobbet kan man ju undra.
Suzy Bannion anländer till balettskolan i Freiburg, som visar sig styras av häxor, och ... Nej, det där var ju fel film. I CIRKELN handlar det om den lilla hålan Engelsfors gymnasieskola, där rektorn Adriana Lopez (Ruth Vega Fernandez) visar sig vara en god häxa och representant för något slags ockult råd, som slåss mot onda demoner som vill ... Ja, jag vet inte riktigt vad de onda vill, men det är väl som vanligt: de vill utplåna de goda för att kunna söndra och härska i full frihet.

Filmen börjar med att den deprimerade och drogberoende Elias (Gustav Lindh) tar livet av sig. Kort därpå upptäcker en handfull tjejer att de besitter övernaturliga krafter; varsin superkraft - om detta vore en Marvelfilm hade de klassats som mutanter. I vanlig ordning representerar tjejerna varsin samhällsklass eller typ av personlighet: Minoo (Irma von Platen) är ganska vanlig och ordentlig, Anna-Karin (Helena Engström) är mobbad och bor i ett sunkigt hem med sunkiga föräldrar, Ida (Hanna Asp) är den som mobbar, Linnéa (Leona Axelsen) är gothbruden, Vanessa (Miranda Frydman) är den slampiga, medan Rebecka (Josefin Asplund) är ... Tja, jag vet inte, hon är bara allmänt sympatisk. Dessa sex är De Utvalda - det visar sig att även Elias tillhörde De Utvalda och hans död var egentligen mord - någon är ute efter att mörda dem allihop.
En natt far de här tjejerna plötsligt ur sina sängar och vandrar likt robotar iväg rakt in i skogen. Där står de i en ring och Ida börjar plötsligt att sväva och prata med monsterröst och förklara vilka de är och stånkar "Magin vaknar!" och har sig. När senare rektorn (som av någon anledning bor i en närmast omöblerad, fallfärdig villa) avslöjar sig som häxa är det dags för tjejerna att gå i häxskola, där de lär sig hantera sina krafter, och samtidigt ska de försöka samarbeta, vara vänner och hitta den onda demonen, som kan vara vem som helst på skolan. Demonen visar sig vara precis den jag trodde det var från början.

Innan visningen hörde jag att ett par kvinnor i salongen sa att det fanns väldigt mycket BUFFY THE VAMPIRE SLAYER och Stephen King över böckerna. Stephen King? Tja, Kings böcker brukar ofta handla om amerikansk medelklass i mindre städer, men där stannar nog alla likheter. Och BUFFY innehöll mycket action och humor. CIRKELN är förvånansvärt gravallvarlig. Förvisso skrattade tjejerna på pressvisningen åt en del repliker, tydligen var det meningen att dessa repliker skulle vara kul, men det uppfattade inte jag. Men jag skrattade också. Flera gånger. Jag fick bita mig i handen. Filmen är nämligen ofta ofrivilligt komisk, flera scener håller lite kalkonklass - som när Ida börjar prata med monsterröst och fäller fullkomligt hopplösa repliker. Scener som fick mig att tänka på ett par seriemanus jag började skriva, men som jag skrotade när jag kom fram till att scener som de här sällan funkar, de blir i princip alltid otroligt fåniga.
Vad som är ännu fånigare är scenerna med rektorn och hennes häxundervisning. Åh, herregud. De fungerar inte överhuvudtaget och dialogen är hemsk. Rent allmänt känns det som om den här storyn är skriven av en 16-åring som förläst sig på tonårsfantasy. Apropå 16-åringar: en bit in i filmen framgår det att huvudpersonerna är just sexton och går första året på gymnasiet. Jag vet inte hur gamla skådespelerskorna är, men jag gissade först på att rollfigurerna var runt tjugo. Minst.

Rent filmiskt ser det här ut som svensk film brukar göra. Miljöerna är gråa, vädret är konstant tradigt. Filmfotot är rudimentärt, här finns inga som helst extravaganser eller personliga grepp, fast ett par specialeffekter får väl ansas vara okej. Som nästan alltid i svensk film fäller skådespelarna sina repliker i tur och ordning på ett sätt man bara gör i svensk film. Nu pratar du - nu pratar jag - nu pratar du - nu pratar jag. De flesta av rollfigurerna är ganska osympatiska och de som inte är det, är lite slätstrukna. Även Sverrir Gudnason medverkar, han spelar lärare. Ett par figurer gillar att dekorera sina elevskåp och hem med Kim W Andersson-teckningar. Benny Andersson må vara en världsberömd musiker, men hans filmmusik här är anonym. Emellanåt spelas en trolsk, folkmusikinspirerad slinga, men för det mesta ligger stråkarna som en jämntjock smet över scenerna. Fast är månne det intensiva trummandet under slutuppgörelsen inspirerat av SUSPIRIA?
De senaste åren har jag sett många filmer om tonåringar som är The Chosen Ones och/eller visar sig besitta övernaturliga krafter. 2013 kom både THE MORTAL INSTRUMENTS: STAD AV SKUGGOR och BEAUTIFUL CREATURES, varav den senare var rätt okej. Det finns ytterligare filmer, en del har jag nog sett men helt glömt bort, andra har jag inte sett - men temat är vanligt och uttjatat. Det blir självklart inte bättre bara för att det är på svenska och för att man känner igen typiska svenska miljöer, vilket alltför många verkar tro.

Att en films handling inte är originell behöver inte innebära att filmen är dålig; den kan ju vara både välgjord och underhållande. Tjejerna i CIRKELN går alla in för sina roller, de gör ett bra jobb, men som helhet är filmen alldeles för lång, för tråkig, och för dum. Det är alldeles för valhänt genomfört. Vi har sett allt förut - och då i bättre tappning. Det är möjligt att de tre böckerna innehåller kvaliteter som tilltalar ungdomar, men de uppenbarar sig inte i filmen.

Förresten, varför måste sådana här konstellationer alltid bestå av ett gäng helt olika personligheter? Det vore mer unikt om alla var ungefär samma typ. Det hade varit oerhört roligt om alla sex var bortskämda mobbare som måste bekämpa ondskan!








(Biopremiär 18/2)

måndag 1 december 2014

Bio: Gentlemen

Foton: Nadja Hallström © 2014 B-Reel 
För ett par år sedan tog jag mig i kragen och gjorde ett försök att göra det alla andra gjort flera decennier tidigare: jag köpte ett gäng romaner av Klas Östergren i pocketutgåva. Nu skulle även jag läsa dessa moderna klassiker. Jag stoppade in dem i bokhyllan - och där fick de stå kvar. I vanlig ordning läste jag något annat istället.
Således har jag inte läst romanen "Gentlemen" som kom ut 1980, då underbarnet Klas Östergren var 25 år. Efter att ha sett Mikael Marcimains filmatisering känner jag att jag nog borde ha läst boken för att begripa något. Å andra sidan sa ett par kollegor som läst boken att de inte heller hängde med.
Mikael Marcimains förra film CALL GIRL blev omdiskuterad - men jag gillade den. Det var en film som stack ut bland svenska biofilmer, den liknande inte alls en typisk svensk film. Marcimain, som är född 1970, är en hejare på att skildra svenskt 1970-tal och han besitter ett väldigt tilltalande bildspråk.
Även GENTLEMEN är en tjusig film - estetiskt sett imponerar det här. Klas Östergren har själv skrivit manus - och tyvärr svajar innehållet alldeles för mycket. Först ett par dagar efter pressvisningen fick jag veta att bioversionen är en nerklippt TV-serie, det saknas flera timmar - vilket torde förklara den förvirrade, ryckiga och ofokuserade långfilmen, som trots sina två timmar och 22 minuter är alldeles för kort.
Året är 1979 och David Fukamachi Regnfors, som ser ut som Tomas Ledin, spelar den fiktive författaren Klas Östergren, som träffar den lika mystiske som fascinerande excentrikern Henry Morgan (David Dencik) på en boxningsklubb. Klas, som fått i uppdrag att skriva en pastisch på August Strindbergs "Röda rummet", flyttar in i Henrys enorma paradvåning och de upplever en massa bisarra händelser. Tillsammans med några gubbar gräver de en tunnel på jakt efter en skatt. Henry har en affär med en kvinna som heter Maud (Ruth Vega Fernandez), som är älskarinna till den skumme affärsmannen Wilhelm Sterner (Boman Oscarsson). Efter ett tag dyker Henrys bror Leo (Sverrir Gudnason) upp efter att ha tillbringat åratal på mentalsjukhus.
Jag hade oerhört svårt att hänga med i berättelsen under filmens första hälft. Scenerna känns lösryckta, alla infall är inkastade på måfå, saker och ting bara händer och rollfigurer dyker upp och försvinner utan att presenteras. Till exempel figurerar Amanda Ooms som någon som kallas Hälardrottningen, men hon syns knappt alls. Jag utgår från att denna första halva blir betydligt tydligare och mer begriplig i TV-versionen.
Unders dess andra hälft tar sig filmen rejält; här får vi bland annat följa Leos upplevelser när han börjar jobba åt en skitig herrtidning med en härligt sliskig chefredaktör (Magnus Krepper). Leo börjar luska i ett försvinnande och en fabrik som under kriget tydligen tillverkade vapen åt tyska armén nattetid. Denna tråd känns som en film i filmen. Samtidigt barrikaderar sig klas i Henrys lägenhet - och det hela slutar med en cliffhanger. Fortsättning följer i GANGSTERS, som redan är inspelad.
70-talskänslan i filmen är total, så även de kortare scener som utspelar sig på 40- och 60-talen. Mikael Marcimain är som jag skrev ovan otroligt skicklig på detta område. Filmens miljöer är fantastiska, scenografin imponerar. Några knarkarkvartscener från 60-talet ser ut att vara hämtade ur en dokumentär, medan en flängd rockfestival skulle kunna vara plockad ur, tja, WOODSTOCK - vilket säkert är meningen. Tyvärr är det inte alltid så lätt att uppfatta all scenografi, eftersom kameran rör sig nästan hela tiden och klippen är snabba. Emellanåt undrade jag varför de bemödat sig med alla detaljer när det inte alltid går att se dem.
Rollfiguren Klas är en ganska menlös typ, en betraktare, och Regnfors har inte så mycket att jobba med. Däremot är David Dencik fullkomligt lysande; Dencik är ju en fantastisk skådespelare som bekymmersfritt kan röra sig mellan olika genrer, och han har nog aldrig varit bättre än här. Ge grabben en guldbagge! Sverrir Gudnason är rätt ojämn som skådis, men som den nerdrogade och psykiskt instabile Leo är han riktigt bra. I andra roller ser vi Pernilla August, Per Myrberg, Jennie Silfverhjelm, Liv Mjönes, Sonja Richter och flera andra.
GENTLEMEN är en mycket påkostad film, den är inspelad i flera länder, och ultrahippa franska bolaget Wild Bunch är inblandade i produktionen. Det här är ingen dålig film, som helhet är den ett imponerade verk, men bioversionen lider alldeles för mycket av att vara en nerklippt TV-serie. Och det är synd, väldigt synd.
Henry Morgans paradvåning ligger på Hornsgatan 29 C i Stockholm. På denna adress bodde Klas Östergren en gång i kollektiv.







(Biopremiär 5/12)


torsdag 18 september 2014

Bio: Min så kallade pappa

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Under tillkomsten av sin nya film MIN SÅ KALLADE PAPPA var dess manusförfattare och regissör Ulf Malmros väldigt aktiv i sociala medier. Nu verkar karln ha försvunnit från Twitter och Facebook, men vi fick följa hans arbete från casting, via filmning, till klippning. Väldigt kul. Dock avslöjade nog Malmros aldrig vad filmen handlade om eller ens vad det var för typ av film. Jag ser alltid fram emot varje ny Ulf Malmros-film, han har gjort ett par av mina svenska favoritfilmer, och oftast har det handlat om komedier. Den här gången är det ett drama av det tyngre slaget.
Michael Nyqvist spelar den självupptagne skådespelaren Martin, som helst vill spela seriösa roller på Dramaten, men istället medverkar i "Bennys baciller"; en fars på Chinateatern. Föreställningens stjärna görs av Henrik Dorsin. Vi får se utdrag ut pjäsen; det är hutlöst roligt, en härlig parodi på fjantiga farser, och jag vill se möget i sin helhet! Dorsins rollfigur visar sig vara ännu mer självupptagen än Martin, till på köpet är han ett riktigt svin. Martin har en fest i sin enorma våning för att fira alla sina år på teatern, och där förnedras han av Dorsin. Festen avslutas abrupt när Martin drabbas av en stroke och hamnar på sjukhus med minnesförlust.
Vad Martin aldrig berättat för någon är att han har en dotter. Vera Vitali spelar denna dotter; den gravida lågstadiefröknen Malin. Hon har aldrig träffat sin far, eftersom Martin tidigt lämnade modern och sedan alltid höll sig borta. Nu söker Malin upp sin far och försöker skapa något slags relation från scratch - eftersom han inte har en aning om vem hon är. Eller vem han själv är.
MIN SÅ KALLADE PAPPA är en ytterst välspelad film. Nyqvist är oerhört bra i rollen, det torde vara lite Guldbaggevarning här, och Vitali gör också bra ifrån sig som den frustrerade Malin. Sverrir Gudnason är en skådespelare jag ofta har lite svårt för - han brukar göra alla roller precis likadant, alltid aningen för överdrivet och lite för teatraliskt. Här spelar han Malins sambo Frank - och han är ett kräk. Och Gudnason har väl aldrig varit bättre. Det är något med hans anletsdrag och leende som gör att han verkligen känns falsk och obehaglig. Johannes Brost har en mindre roll som Franks farsa, en aning besynnerlig herre som står Malin förhållandevis nära.
Tova Magnusson-Norling och Källa Bie dyker upp i minimala roller, medan Lotta Tejle, som brukar ha större roller i Ulf Malmros' filmer, även hon förpassats till en liten biroll. Och jag kan inte påminna mig att någon av rollfigurerna pratar värmländska. Apropå värmländska: Björn Starrin medverkar inte alls - och Kjell Bergqvist lyser med sin frånvaro även han.
Nå. Jag tycker att MIN SÅ KALLADE PAPPA är en bra film. Gripande och helt klart sevärd. Och som sagt: skådespelarna gör väldigt bra ifrån sig. Men - till skillnad från tidigare Ulf Malmros-filmer kommer jag troligen aldrig att se den här rullen en gång till. Den har liksom gjort sitt efter en titt. Men det brukar jag anse om de flesta dramer. Filmen är dessutom aningen för lång med sina 123 minuter och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om slutet.







(Biopremiär 19/9)

-->



tisdag 10 september 2013

Bio: Monica Z

Foton: Jonath Mathew © 2013 Stella Nova Film
Jag brukar säga att 1970 - give or take a few years - utgör ett slags gräns. Vi som är födda innan 1970 och var barn på 70-talet har ofta samma (populär)kulturella referensramar som våra föräldrar - och deras föräldrar. Vi fick ju liksom konsumera vad som stod till buds; videon slog inte igenom förrän 1980, kabel-TV några år därefter - jag skulle ljuga om jag hävdade att jag växte upp med ninja- och italienska zombiefilmer. Nej, jag växte upp med bland andra Monica Zetterlund utan att egentligen tillhöra hennes fans - inte då, när jag var barn. Hon figurerade i Hasse & Tages revyer och filmer, hon var med i TV-serier och framträdde i underhållningsprogram, och på den tiden såg alla allt som kunde tolkas som underhållning på TV. Först som vuxen konstaterade jag att hon var en cool brud på den tiden - då tyckte jag bara att hon var en tant som sjöng trista sånger.
Jag kan väl inte påstå att jag vet speciellt mycket om Monica Zetterlunds liv och karriär innan de sista tragiska decennierna. Jag minns speciellt när hon dog 2005 - jag satt i Cannes, kämpade med deadlines, och plötsligt uppstod kaos på redaktionen i Stockholm.
Jag hade en del förväntningar på den danske regissören Per Flys biopic MONICA Z. Jag är intresserad av tiden då den utspelar sig och av Monica Zetterlunds karriär, filmen verkade vara snygg, affischen är tjusig - och jag var nyfiken på Malmötösen Edda Magnasons (bördig från Island) på förhand hyllade gestaltning av titelrollen.
Edda Magnason är fullkomligt sensationell! Jepp: sensationell! Detta är hennes debutroll och hon är fantastisk. Ofta är hon så lik Zetterlund att man skulle kunna ta fel, hennes tolkningar av låtarna är utmärkta, agerandet övertygar - med ett undantag: den värmländska dialekten är det inte mycket bevänt med. Hon pratar något slags neutral dialekt. Kjelle Bergqvist gör hennes far och han pratar stockholmska. Men vad vet jag, han pratade kanske så i verkligheten, farsgubben?
I övrigt är tyvärr MONICA Z en ganska otillfredställande, slätstruken produkt - "pedestrian", som det heter på engelska; trivial. Peter Birro har skrivit ett manus som börjar i slutet av 50-talet (tror jag, årtalen anges inte) och hastar igenom ett tiotal år. En rad livs- och karriäravgörande händelser avverkas på ett alldeles för ytligt sätt. Zetterlund vantrivs i lilla värmländska Hagfors, där hon jobbar som telefonissa. Hon uppträder på Nalen och turnerar med Dompan (Fredrik Lindborg), får ett erbjudande om att uppträda i New York, där hon gör bort sig, kommer hem, lämnar Hagfors och slår igenom. Hon får ihop det med diverse personer; hon lever med Vilgot Sjöman (Oskar Thunberg), har en romans med en anonym amerikan, men vi förstår att den hon egentligen vill ha är den snälle basisten Sture Åkerberg (Sverrir Gudnason). Under resans gång trappas hennes alkoholproblem upp.
Det mesta av detta redovisas pliktskyldigast och alldeles för snabbt. Dialogen är ofta platt, i synnerhet den som är på engelska när hon är i USA. Många kändisar passerar revy - gestaltade av skådisar, förstås. Vid ett ställe tar Beppe Wolgers (Johannes Wanselow) med henne på en fest och där presenteras hon för Lena Nyman, Hasse och Tage, Povel Ramel och många andra - jag vet inte om denna fest faktiskt ägde rum i verkligheten; det känns som om alla i Nöjessverige var där. Vilgot Sjöman var enligt filmen en fantastisk torrboll. Kjell Bergqvist är mest Kjell Bergqvist i sin roll. Nu gillar jag förvisso Bergqvist - men ändå. Sverrir Gudnason spelar sin basist på precis samma sätt han gör alla sina roller. Alkoholpimplandet blir emellanåt nästan parodiskt, det pratas om att Zetterlund har ett behov att stå i centrum och älskas, men vi får aldrig någon förklaring till varför. Och vem är far till hennes dotter? Var håller han hus?
MONICA Z är hyfsat underhållande, miljöer och bilar är flotta, det är lite lustigt med alla kändisar, det är kul med några återgivna revynummer - men jag tycker inte att det här är speciellt bra. Vore det inte för Edda Magnason skulle nog filmen krascha - hon räddar filmen helt på egen hand. Hon är med i nästan varje scen, hon är en stjärna och borde rimligtvis tilldelas en guldbagge för prestationen.
Fast det finns förstås en risk att Magnason för all framtid kommer att vara synonym med Monica Zetterlund och inte accepteras i andra roller. Om hon nu kommer att fortsätta att skådespela.






(Biopremiär 13/9)

-->



tisdag 19 februari 2013

Bio: Små citroner gula

Foton copyright (c) Nordisk Film
Kajsa Ingemarsson upptäckte jag när hon på 1990-talet började att dyka upp i sketcher på TV - och var skitrolig. Jag hade ingen aning om vem hon var, men hon var ju hur rolig som helst. Idag minns jag inte programmenhon medverkade i, men jag minns henne. Sedan gick Ingemarsson och blev bestsellerförfattare och jag har självklart inte läst en enda av hennes böcker. Dock noterade jag att hon bar guldskor på Bokmässan häromåret.
Inte nog med att jag aldrig läst Kajsa Ingemarssons böcker - jag har heller aldrig sett regissören Teresa Fabiks filmer. HIP HIP HORA! och PRINSESSA, heter de.* Men efter att ha sett denna tredje långfilm är det läge att döpa om Teresa Fabik till Teresa Fubbick. Det här känns nämligen som en romantisk komedi man köpt som halvfabrikat från Playmobil och sedan tryckt ihop helt enligt anvisningarna.
Skådespelerskan Rakel Wärmländer, som innehar huvudrollen Agnes, är förvillande lik kronprinsessan Victoria. Detta är synnerligen distraherande. Jag ser inte Agnes - jag ser Victoria! Samtidigt, och kanske mest till spelstilen, påminner Wärmländer om Vanna Rosenberg. Hon är dålig på att spela full, men i övrigt är hon väl okej.
I vilket fall, Agnes jobbar på en lyxig krog som drivs av den hårde och nedlåtande fransmannen Gérard - som Dan Ekborg gör med bitvis inspirerat överspel. Torrbollen Sverrir Gudnasson från MÖRKT VATTEN, som vi alla försöker glömma, är en fruktad, anonym restaurangkritiker, men Gérard vet vem han är, och när kritikern kommer på besök, utbryter kaos. Agnes får sparken - och till på köpet dumpas hon av sin korkade sleazerockare till pojkvän (Richard Ulfsäter). Hon krökar till det med sin kompis Lussan (Josephine Bornebusch, som är besynnerligt lik Izabella Scorupco).
Bra på lyset försöker Agnes sedan låsa upp fel dörr i huset där hon bor, och då visar det sig att hon bor granne med restaurangkritikern - som är tafatt, lillgammal, blek och grå, och egentligen heter David Kummel. Hmm. Kan det uppstå tycke mellan de här två?

Agnes tidigare arbetskamrat Kalle (Eric Ericson) öppnar egen krog och Agnes råkar bli delägare - hennes förädrar (spelade ab Tomas von Brömssen och Anki Lidén) hjälper till med stålarna, trots att de egentligen vill köpa husbil och åka till ItaFoton copyright (c) Nordisk Filmlien, där det enligt Birger Sjöberg växer små citroner gula. Men den nya lyxrestaurangen har svårt att gå med vinst. Kriserna blir allt större. Är det kanske dags att hitta på ett nytt, vinnande koncept? Och hur kommer det att gå mellan Agnes och David? Kommer sleazerockaren att ställa till det? Kommer Gérard att pissa i fisksoppan? (Svar: Ja!)
SMÅ CITRONER GULA är så harmlös en film kan bli, och visst är den väl lite småtrevlig - men jösses, vad banalt och klyschigt det här är. Om jag förstått saken rätt är Ingemarssons bok djupare, tyngre och mer komplex. Filmen påminner mer om billig TV-serie av enklaste slag. Tydliga rollfigurer, enkla bildlösningar, och den allestädes närvarande filmmusiken poängterar hela tiden hur roligt och knasigt det är med ganska simpla melodislingor. Lite tokig jazzbas när det tenderar slapstick, till exempel.
En parallellhandling om cancer har slängts in för att göra det hela allvarligare, och även om sjukdomen är avgörande för handlingens utveckling, känns den inslängd för att göra filmen lite allvarligare. I boken ska den visst ta mer plats.
Josephine Bornebusch är verkligen en pingla och gör vad hon kan av sig roll, medan Sverrir Gudnasson är en redig traderöv. Jag undrar även varför Agnes och sleazerockaren var tillsammans till att börja med, det verkar inte ha mycket gemensamt. Ibland drattas det på ändan, Agnes fastnar i en buske, och Gérards mustasch tar fyr. Crazy.
Det här är alldeles för rudimentärt och oinspirerat för att funka tillfrädställande.

* En god vän, kollega och flitig läsare hörde genast av sig och påpekade att jag visst har sett PRINSESSA - jag har till och med recenserat den! Och han har så rätt. Fast jag var tvungen att läsa min recension för att minnas filmen ... Det finns en orsak till att jag fullkomligt glömt bort den ...







(Biopremiär 20/2)



måndag 11 juni 2012

Bio: Mörkt vatten

Foton copyright © 2012 Holding Hands Sweden

Det är ingen hejd på eländet. Vad är det med svenska filmare idag? När jag blickar tillbaka på de svenska filmer jag recenserat de senaste åren, noterar jag att jag delat ut ettor och tvåor i betyg till majoriteten. Och till skillnad från så många andra, svenska kritiker, tycker jag inte att jag ska behöva vara snäll bara för att det är en svensk produktion. En dålig film är en dålig film. Punkt.

"Sommarens hetaste thriller" står det i annonserna för Raphael Edholms MÖRKT VATTEN. Det här är väl snarare sommaren kallaste thriller. Nej, förresten - "kall thriller" kan tolkas som positivt; isande och spännande. Hmm. Återstår väl bara att kalla filmen "sommarens mest pissljumma thriller".
År 2006 regisserade Edholm filmen BABAS BILAR. En rätt märklig pryl. Förvisso intressant, men märklig - och långtifrån bra. Edholm hade försökt göra något slags actionkomedi av hipp, cool, amerikansk modell, komplett med ironiskt våld, men placerat i ett lika trist som vintrigt Sverige. Det funkade inte alls. När Edholm nu återvänder till registolen (efter att ha agerat italienare i två GÖTA KANAL-filmer), gör han det med vad som säkert är tänkt ska vara en tät, klaustrofobisk, svettig, psykologisk och existentiell thriller. Och nej, MÖRKT VATTEN har inget med den japanska rysaren DARK WATER att göra. Eller dess amerikanska remake. Eller den italienska DARK WATERS. Eller någon annan film med dark, water, mörkt och vatten i titeln.

Sverrir Gudnason från HUR MÅNGA LINGON FINNS DET I VÄRLDEN? spelar Daniel, som jobbar på en mäklarfirma. Han är dessutom på väg att bli delägare. Chefen Magnus är gift med Marie (Helena af Sandeberg) och han skickar iväg Daniel och Marie för att se över ett hus som ska säljas. Magnus vet dock inte om att Daniel och Marie har en affär. De tänker ta tillfället i akt och tillbringa helgen i den tomma lyxkåken, som ligger på en ö i Mälaren.
Medan de fula förtexterna rullar får vi se Daniel och Marie åka båt. I en evighet. De åker och åker och åker. Det är rena rama ÅSA-NISSE I REKORDFORM. Och vi får se vattnet och öarna och den vackra svenska naturen och allt annat traktens turistnäring vill att vi ska se. Allt lätt suddigt. Jag vet inte vad de använt för kamera, men liksom i så många andra svenska filmer, är alla flygbilder aningen ur fokus och ser ut att vara filmade med VHS-kamera. Och hela tiden spelas en enerverande syntlåt. Dytte-dytte-dytte-dytte-dytte-dytte! MÖRKT VATTEN är försedd med den sämsta svenska filmmusiken på bra länge. Och det tycker jag inte av den anledningen att jag inte var syntare på 80-talet. Det här är fascinerande uselt.

Okej, Daniel och Marie kommer fram, och Daniel blir genast förbannad på ett äppelträd. Men skit i det, nu ska det ätas och drickas gott, och så ska det gökas. Helena af Sandeberg försöker genast sätta svenskt rekord i nakenscener. Så fort tillfälle ges kastar hon kläderna. Ibland missade jag dialogen, eftersom jag bara satt och stirrade på hennes bröst. Fast jag missade inte något viktigt. Vad gäller dialog. De badar bastu i en scen. Bra val av miljö och man vill klämma in naket i en scen där det bara pratas. Och så bjuds vi på en lång sexscen i köket medan gardinerna fladdrar för vinden. Det här är Near X, som det heter. Vågat värre. Av någon anledning filmar Marie sig själv och sin älskare under en sexakt. Och det är ju inte så smart. Det förstår man ju att den mobilfilmen lär ställa till det.
George har minsann spaden med sig.
Men skulle inte det här vara en thriller? Jo, det skulle det. Det visar sig att de inte är ensamma på ön. Plötsligt dyker en herre vid namn George (Andrzej Chyra) upp. Han tillhör några inhyrda utländska hantverkare som rustar upp kåken och trädgården. Men George skulle ju inte vara där nu under helgen. Fast det skulle ju inte Daniel och Marie heller. George hävdar att han stannade kvar för att jobba klart lite. Fast han ljuger, förstås, det förstår vi på en gång. Och han envisas med att hela tiden dyka upp. Han klampar in när Daniel och Marie gökar. När de äter. Han förvarar sin mat i kylskåpet.
Daniel och Marie försöker vara trevliga. Åtminstone Marie. De bjuder George på middag och vin. Det blir olivolja till maten, eftersom filmen är sponsrad av Zeta. George skulle bara stanna ett par timmar och avsluta det han höll på med, men han blir kvar. Han fortsätter att dyka upp. En kväll bjuder han Daniel och Marie på middag. Det ligger ett kaninhuvud i grytan - "för smakens skull", säger George. På engelska. Han pratar nämligen inte svenska, så stora delar av dialogen är på engelska. Marie ser äcklad ut.

George åker hem och då passar Daniel och Marie på att spela TV-spel, något slags rockstjärne/idol-spel med mikrofoner, och de sjunger "No more Mr. Niceguy". Men inte fan har George åkt hem. Han klampar in i köket igen och gör mackor och dricker sprit.
Tagen på sängen? Nej, men tagen i köket. Och då kommer George och hälsar på.
... Men hallå, skulle inte det här vara en thriller? Nu har det gått drygt en timme och det har inte hänt någonting alls, och eftersom filmen bara vara 77 minuter, börjar det bli bråttom. Således blir det spänning och rysningar på slutet, när George blir hotfull och våldsam och vi får veta varför han häckar på ön. Folk kastas genom glasdörrar. Vi bjuds på en av thrillerhistoriens mest osannolika scener, involverande en swimmingpool, Daniel fasttejpad vid en stol och en stor kniv på poolens botten. Man tar sig för pannan. Förklaringen till Georges beteende är rätt vissen, men det är åtminstone aningen intressant att han vill sprida sitt budskap och sin moral vidare till Daniel och Marie. Allt medan det hamras på en synt på ljudspåret.

Daniel och Marie är väldigt osympatiska. Det är fullkomligt omöjligt att sympatisera med dem och deras situation. I synnerhet Daniel är en slyngel som förtjänar ett kok stryk. Eller att bli uppäten i Amazonas regnskogar. Raphael Edholm har skrivit manuset tillsammans med två andra; det krävdes alltså tre personer för att krysta ihop denna minst sagt utdragna historia. Det mesta är plockat från annat håll. Polanski. Von Trier. Med flera. Filmfotot är trist, MÖRKT VATTEN är en film helt utan stil. Om man nu vill försöka sälja in Mälardalen som lämplig location för filminspelningar och som turistmål, varför gör de en så här ful film?

Det händer ingenting, spännande är det aldrig någonsin, slutscenerna är jönsiga. Förtjänar inte Helena af Sandeberg något bättre än det här? Dessutom verkar Raphael Edholm vara en trevlig snubbe, jag förstår inte varför han envisas med att göra så usla filmer. I det här fallet - liksom i så många andra svenska fall - känns det som om filmskaparna inte ser på andra filmer, som om det inte vet hur man gör.

Framför allt känns det som om filmskaparna inte visste vad de ville göra.

MÖRKT VATTEN är makalöst dålig. Bara det faktum att filmen går upp på bio är befängt.
Ja, herrejävlar ...








(Biopremiär 13/6)