Bio: Call Girl

Foton copyright (c) Jukka Male
När jag första gången såg trailern till Mikael Marcimains dramathriller CALL GIRL blev jag väldigt imponerad. Om jag inte visste bättre, hade jag trott att det faktiskt var en svensk film från mitten av 1970-talet, då filmen utspelar sig. Så är förstås inte fallet - och de senaste veckorna har det varit en hel del skriverier om filmen. Det är släkten Palme som, redan innan de sett filmen, funderar på att stämma upphovsmännen, eftersom det antyds att en av rollfigurerna kan vara Olof Palme.
CALL GIRL, vars manus är skrivet av Marietta von Hausswolff von Baumgarten (Hur vore det med en pseudonym?), bygger alltså på sanna händelser. Men jag ska inte sitta här och ljuga - jag kände inte till dessa händelser tidigare, och valåret 1976 var jag åtta år. Jag har väldigt starka minnen av 1976, ett år jag skrivit mycket om eftersom jag då köpte både mitt första nummer av Fantomen och min första KISS-skiva, men jag hade förstås ingen som helst koll på politik och skandaler då. Och nej, jag har inte läst på sedan dess.

Sofia Karemyr är fjortonåriga Iris, som åker in och ut på barnhem eftersom henner mor inte klarar av att ta hand om henne. Iris driver runt på stan med jämnåriga kompisar och blir en dag upplockad av bordellmamman Dagmar Glans (en glansroll för Pernilla August). De minderåriga flickorna utnyttjas av Dagmar, de får ingå i hennes stall och anlitas till fester - och sexfester - vid vilka ofta representanter från samhällets toppskikt närvarar. De agerar kaffeflickor. De super och strippar och ligger med gästerna. Och när statsministern (som vissa alltså inte helt oväntat gissar representerar Olof Palme) visar sig tillhöra kunderna, uppstår panik. Händelserna måste tystas ner. Polisen John (Simon J Berger) som jagar Dagmar och luskar i fallet blir plötsligt farlig.

CALL GIRL torde redan ha en Guldbagge som i en liten ask. Den för bästa scenografi. Filmens produktionsdesign är nämligen fullkomligt fantastisk. Jag köper det här som 1976 rakt av. Jag satt ofta och undrade hur fanken de hade gått tillväga - det är trots allt inga anonyma bakgator i småstäder som skildras, utan Stockholm. Jag gissar på en hel del datormanipulation, men ändå - det hela är smått otroligt.
Men inte nog med det - man har alltså även lyckats med konststycket att få filmen att verkligen se ut som en film från 1976! Som om den vore filmad då, med samma råfilm. Det enda som avslöjar filmen, bortsett från en del bekanta skådespelare, att en ibland aningen mer modern kameraföring och klippning, samt filmmusik som förvisso är cool, men som snarare låter som något från det tidiga 1980-talet än 70-tal.

Jag är ju ingen novis när det gäller svensk 70-talsfilm, jag har sett enorma mängder - och då förstås mycket sexploitation och B-film. Senaste igår skren jag ju om Mac Ahlbergs filmer, eftersom han gått och dött. En del av festerna i CALL GIRL, till exempel en dekadent tillställning med topplösa och maskerade damer som dansar på bord, får mig att tänka på 70-talets svenska kultrullar. Jag kan helle inte låta bli att associera till Janne Halldoffs CHEZ NOUS från 1978, som handlar om ett mord på en porrklubb. Som ni förstår är det här fruktansvärt coolt, gott folk!
En annan detalj som förstärker 70-talskänslan är att CALL GIRL även är en ganska långsam film. Och när vi tänker efter var ju många av de här gamla svenska filmerna rätt saggiga och tradiga. CALL GIRL är även åt helvete för lång med sina två timmar och tjugo minuter. Hur tänkte de där?
Nå - den eventuella tråkigheten (den enligt mig coola tråkigheten - härligt 1976-tråkig) kompenseras av en rad kul skådisar och fräna rollfigurer. Vissa av personerna är kanske lite väl platta och intetsägande, till dem hör nog Iris och hennes kompisar, några figurerar mest i periferin, men ett gäng är härligt sköna. Simin J Berger är störtskön i polisonger och stickad slips. David Dencik likaså. Sverrir Gudnason har mystisk frisyr. Norrmannen Sven Nordin ser fantastisk ut som Dagmars högra hand Glen.

Och vi får inte glömma alla härliga bilar! Till exempel kör vår polishjälte en orange Volvo 240. Eller brandgul, som jag hade sagt 1976. Och jo, här finns ju fler 70-talsdetaljer. Starlet. Svenska MAD med HAJEN-parodin. ABBA på TV. Sossarnas gamla logga.
Så - om du kan ha förbiseende med den väl tilltagna spellängden och vissa småtradiga partier, och det kan du, borde CALL GIRL vara en film som går hem i din stuga (gillestuga, alltså, eftersom det handlar om 70-tal). För det är trots allt en av årets bästa svenska filmer (vilken skulle det annars vara?). Det är i alla fall den coolaste - och definitivt den mest ambitiösa svenska filmen i år! Huruvida Olof Palme verkligen köpte sex av minderåriga låter jag vara osagt. Han förlorade i alla fall valet 1976. Torbjörn Fälldin blev ny statsminister.
Jag blev märkligt nostalgisk. Fast vid närmare eftertanke undrar jag om det egentligen var så mycket roligare 1976.
Fast det är ju klart, det fanns fler serietidningar då.

(Biopremiär 9/11)

Bio: Revolt

Foton copyright (c) BUFF
1978 var jag i Norge för första gången. Eller var det '79? 1977 var vi i alla fall i England och 1980 i Italien. Däremellan semestrades det i Norden. Vilket ju känns lite visset jämfört med England och Italien. Ännu märkligare är kanske sommarsemestern i Österrike '81. Vem fan åker till alperna på sommaren? (Okej, idag skulle jag inte ha något emot det, eftersom jag helt tappat intresset för utförsåkning)
Tillbaka till Norge. Och England, faktiskt. I London '77 såg jag en punkare för första gången. I tunnelbanan. Jag visste inte vad han var för något. Jag tyckte mest att han såg konstig ut. Och varför hade han klippt itu sina kläder? Jag var mer intresserad av APORNAS PLANET, som skulle visas på TV. Dessutom fascinerades jag av de enorma affischerna för ÄLSKADE SPION.

Jag minns inte så mycket av Norgevistelsen. Men den nya filmen REVOLT (originaltiteln lyder Sønner av Norge) i regi av Jens Lien utspelar sig i Norge 1978. Närmare bestämt i Rykkinn, ett bostadsområde utanför Oslo. I ett trevligt hus bredvid de trista lägenhetskomplexen bor arkitekten Magnus (Sven Nordin, kaptenen i EN FIENDE ATT DÖ FÖR) och hans familj; den danska hustrun Lone (Sonja Richter från OND TRO) och två söner, varav den äldste, Nikolaj (Åsmund Høeg) är ung tonåring. På sett och vis ser det här ut som en typisk, skandinavisk medelklassfamilj i ett medelklasshem. Det är bara det att Magnus är en hippietyp, och inte bara det - han befinner sig väldigt långt ut till vänster. Oerhört långt ut. Kombinationen arkitekt och råvänster får mig att tänka på Den Maskerade Proggaren.
Men så omkommer den väna Lone i en olycka och Magnus går in i väggen. Nikolaj upptäcker punken och börjar att revoltera mot allt tillsammans med sina polare. De bildar även ett band, vars inriktning är att vara så dåligt som möjligt.
Magnus blir allt knäppare i sina försök att bearbeta sorgen efter hustrun, medan Nikolajs tillvaro börjar fyllas av slagsmål, fylla och droger.

För att egentligen vara en rätt dålig film, är REVOLT ganska underhållande och kul. Större delen av filmen känns nämligen som en parodi på främst 70-talsvänstern och dess människor. Magnus och hans vänner är karikatyrer. Magnus själv har stort, vildvuxet skägg och när han inte sover, har han konstant en pipa i mungipan. Han påminner om en norsk Horst Schröder i spextagen. Under öppningsscenernas julfirande bjuds det på bananmeny. I julgranen hängs det bananer. När sönerna råkar komma in i sovrummet när han har sex med Lone, utbrister han "Hej, gutter! Vill ni se ett häftigt knull?". Och när han tar med Nikolaj på semester, åker de moppe till Sverige och hänger på ett nudistläger. Vännernas små barn anordnar demonstrationståg och skanderar "Ner med patriarkatet!".
Fast punken är nästan lika parodisk den. Den äldre, tuffare Anton, som blir bandets sångare, spelar över och är rätt lustig när han spottar och ska se farligt galen ut. Punk på norska låter förresten rätt kul.
Det finns inga riktiga människor i Liens film, istället har det blivit något slags Best Of-version av 70-talet. Eller Worst Of, beroende på hur man ser på det. Alla klyschor betas av, mer eller mindre överdrivna. Men ibland är det träffande, och som sagt - det är rätt kul.

I förtexterna läste jag att Johnny Rotten skulle göra en gästroll, så jag satt förstås hela filmen och väntade på att herr Lydon skulle dyka upp. I en av slutscenerna ploppar han så upp, som sig själv i en drömscen. Dessförinnan spelas det väldigt mycket Sex Pistols på soundtracket, vilket förstås är trevligt. Kontrasten blir lite ... udda, när de unga små punkarna rusar runt i ganska idylliska miljöer och dummar sig, medan Pistols dånar i bakgrunden.
I en kul scen diskuterar Magnus Johnny Rotten. Han undrar vad Rotten egentligen vill, vad han står för, eftersom han är emot precis allting, oavsett vad det är. Fast en tid senare blir även Magnus punkare. En överårig, skäggig och piprökande sådan.
Den som vill se oroväckande många, fläskiga, oformliga, håriga, nakna människor på filmduken kommer att få sitt lystmäte.

(Biopremiär 13/4)

Bio: En fiende att dö för

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Det var en tysk och en norsk och en engelsk och Bellman som skulle se vem som kunde vara längst kvar på en båt utanför Spetsbergen...
Jag tittar på Peter Dalles filmografi som regissör och konstaterar att de enda av hans långfilmer jag sett, är YRROL och DRÖMKÅKEN. Jag såg aldrig SKENBART och OGIFTA PAR. Men här har vi så Dalles nya film, och den har jag sett - konstigt vore ju annars, eftersom jag skriver denna recension.
Peter Dalle är ju främst känd som komiker. Därför är det lika intressant som märkligt att han gjort denna thriller. Äventyrsthriller är kanske ett bättre ord. Eller krigsraffel i färg. Det går att sortera in EN FIENDE ATT DÖ FÖR i många fack. Pojkboksäventyr. Europudding.
... För europudding är verkligen vad det här är. Filmen ska nog anses vara svensk, men med tanke på hur många utländska bolag och tyska finansiärer som är inblandade, är det inte självklart att detta är en svensk film. Majoriteten av dialogen är på engelska, eftertexterna är på engelska.

EN FIENDE ATT DÖ FÖR för utgår från den tyske vetenskapsmannen Wegeners teori om att alla Jordens kontinenter en gång i tiden satt ihop. Wegener kallade denna gigantiska kontinent Pangaea, och 1939 skickar Tyskland iväg en expedition till Svalbard för att finna bevis på Wegeners teori. Ombord på båten finns en tysk, en svensk, en norrman och Bellman.
Nej, nu ljuger jag. Rickard Ulfsäter, som senast sågs i NOBELS TESTAMENTE, spelar geologen och sprängämnesexperten Gustav, som väljs ut till expeditionen och kliver ombord på en båt på väg norrut. Ombord träffar han engelsmännen Martin (Allan Corduner, GLADIATOR, VERA DRAKE, ROME) och Terrence (Tom Burke, CHÉRI), tyskarna Friedrich (Axel Prahl, TATORT) och Leni (Jeanette Hain, THE READER), en norsk kapten (Sven Nordin, ELLING) och ett helt gäng ryska sjömän.
Dessa vetenskapsmän bekantar sig med varandra, och minsann om inte Gustav går och blir kär i Leni. Men! Plötsligt kommer ett meddelande till båten, ett meddelande som lägger sordin på stämningen. Tyskland har invaderat Polen och kriget är ett faktum. Plötsligt blir båtens passagerare varandras fiender och de hamnar i olika knipor. Dessutom är en av dem en förrädare ... (Och ja, förrädaren är precis den man tror det är)
EN FIENDE ATT DÖ FÖR skulle kunna vara hämtad ur Rekordmagasinet på 1950-talet. Det skulle också kunna vara en Bigglesbok. "Biggles på Pangaea". Eller "Battler Britton och förrädaren". Eller valfri Alistair MacLean-bok - de innehöll alltid en förrädare. Jag vet inte riktigt vilken målgrupp Peter Dalle haft i åtanke när han skrev manuset till den här filmen. Hade det varit 70-tal och jag en ung grabb, hade jag tyckt att det här är fruktansvärt spännande och bra. Men nu är det 2012.

Dalles film är en relativt robust thriller - men väldigt gammaldags. Den är inte tråkig, den är lite kul, men lite mossig. Ulfsäter ser ut som Hugh Grant (eller möjligtvis Rupert Everett), med designerskäggstubb och pojkbokshjältelook. Den krökande norske kaptenen är en Bud Spencer/kapten Haddock-typ - hm, nu när jag tänker efter påminner han nog även om Barney i Bernard Prince. Romansen med Leni funkar inte alls och blir lite löjlig - som det ofta blev i gamla äventyrshistorier av den här typen (fast MacLean hade aldrig med några romanser, eftersom sådana drog ner tempot och bara var i vägen för äventyret). Metallföremål i innerfickan stoppar pistolkulor och det blir kamp mot klockan i den explosiva finalen.
Filmfotot är inget speciellt, det är okej (undrar dock om kopian vi såg var felmaskad, filmens framing var nämligen i snävaste laget), filmmusiken är inte heller något märkvärdigt. Dialogen är ibland styltig, men skådisarna funkar hyfsat. Större delen av filmen utspelar sig ombord på båten, men några av de övriga miljöerna är relativt pampiga.
EN FIENDE ATT DÖ FÖR är en ganska trevlig film. Ett krigsraffel i färg. Men inte så mycket mer. Och jag vet inte riktigt vem som kommer att gå och se den.

  

(Biopremiär 16/3)