Visar inlägg med etikett Svante Grundberg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Svante Grundberg. Visa alla inlägg

onsdag 19 september 2012

Bio: Flimmer

Foton copyright (c) Nordisk Film/Rolf Carlbom
"Höstens svenska komedi" står det på filmaffischen till FLIMMER. De som går och ser filmen, lockade av denna tagline, och förväntar sig GÖTA KANAL eller SVENSSON, SVENSSON kommer att bli gruvligt besvikna. Det kommer många andra också att bli.
Regissören och manusförfattaren Patrik Eklund har tidigare Oscarnominerats för en av sina kortfilmer, och nu när han långfilmsdebuterar märks det tydligt att karln främst jobbat i det korta formatet. FLIMMER består av en rad mer eller mindre löst sammanhållna episoder, kanske kan man kalla dem sketcher, och helheten ger intryck av att vara en förlängd kortfilm.
Kjell Bergqvist och Allan Svensson spelar Tord och Walter, som jobbar på Telecombolaget UNICOM, vilket håller på att kånka. Tord är chef, och assisterad av Walter försöker han rädda bolaget - vilket inte går så bra. På kontoret jobbar även den gråe, ensamstående Kenneth (Jacob Nordenson), som konstant har problem med sina datorer och aldrig lyckas utföra sina viktiga uppdrag. Kenneth vill gärna möta kärleken; han hävdar att han ser ut som en korsning mellan Ola Ullsten och Ted Danson, och han sätter ofta in kontaktannonser. Olle Sarri är Roland som fått en mystisk sjukdom, Gerhard Hoberstorfer är militant elallergiker, även Sven Wollter dyker upp - och minsann om inte Svante Grunberg har en liten roll och en replik.
Diverse händelser leder till ett strömavbrott i den lilla staden, ett strömavbrott som i sin tur leder till de mest oväntade saker. För vissa av rollfigurerna ändras livet för all framtid.
Snett bakom mig på pressvisningen satt en tjej och fnissade hysteriskt och skrattade genom hela filmen. Jag undrade om hon tillhörde filmbolaget eller om hon hyrts in för att skratta - eller om hon kollade på en annan film i sin smartphone. Det var nämligen knappt någon annan som skrattade - av begripliga skäl. Jag skrattade till några gånger, inte mer. Om detta är höstens enda svenska komedi ligger vi risigt till.
Kjell Bergqvist är bra som vanligt och scenerna med honom funkar och är roliga. Det samma kan jag säga om Allan Svensson. Även Jacob Nordenson är lite kul i sin tafatta jakt på kärleken samtidigt som han konstant förnedras av den slemme Bergqvist.
Men resten är bara i vägen. Det här är en medvetet udda och lite arty film. Färgskalan går i grått, allting är stiliserat och det är lätt att associera till Roy Andersson. Men Eklund är ingen Andersson (däremot är jag en Andersson, om än ingen Roy). Jag antar att filmen utspelar sig i nutid, men de många tekniska prylar som förekommer är från 1980- och 90-talen, och folk klär sig som vore det 70-tal. Humorn påstås vara skruvad, och jodå, nog är det här bisarrt, alltid.
Men "skruvat" och "bisarrt" behöver inte innebära detsamma som "roligt". Det mesta faller platt. Däremot fungerar större delen av FLIMMER perfekt som tragedi. Filmens utformning gör nämligen att allt det här känns väldigt deprimerande. Det är ledsamt. Vilsna själar drar runt i en kopia av DDR, där allt går åt helvete med bestämda steg.
Jag blir inte riktigt klok på vad Patrik Eklund vill med den här filmen. Vad representerar UNICOM och den lilla trista staden? Och varför vill terrorister slå till mot ett telecombolag? Vad går det hela ut på? Varför är all teknisk utrustning antik? Vad är det här en metafor för? Varför lanserar Nordisk Film det här som höstens svenska komedi?
Några bra skådisar i kul roller, ett par skojiga scener, men det hjälper inte. Hade jag sett filmen på TV, hade jag bytt kanal efter några minuter.






(Biopremiär 21/9)



torsdag 10 juni 2010

Laxmackan, del 2

Nu har även herr Cato själv skrivit en rapport om gårdagens kulturevenemang. Hans version är dessutom illustrerad med foto från tilldragelsen. Går utmärkt att läsa HÄR.

onsdag 9 juni 2010

Livet på en laxmacka: livet enligt Cato

Ibland händer det ju att folk tycker att man ska skaffa sig ett liv. De gillar inte att man snöat in på något obskyrt och fånigt. "Skaffa dig ett liv, din nörd!"

Och då kan man ju faktiskt skaffa sig ett liv. Från och med nu går det till exempel alldeles utmärkt att skaffa sig Åke Catos liv.

Jag har alldeles nyss återvänt från restaurangen SMAK, där det hölls så kallat releaseparty för Åkes självbiografi "En levande gosse" (Sivart Förlag). Där bjöds det minsann på laxmacka - något som fick mig att konstatera att jag alla gånger jag ätit på SMAK har bjudits på fisk.

I vanliga fall brukar jag höja medelåldern när jag dyker upp på tillställningar - i synnerhet sådana anordnade av till exempel Nöjesguiden. Fast det händer ju att jag sänker medelåldern. Detta händer oftast på middagarna med Svenska Serieakademin. Och det hände idag på Åkes kalas. Men det var allt en härlig gubbsamling jag hamnat i, det var liksom The Swedish Gubb Smorgasboard.

Jag slog mig ner vid ett bord mittemot den del av lokalen som fick agera scen; där satt Åke och bredvid honom Mikael Neumann, känd från Svenska MAD:s kryssningar en gång i tiden. Det visade sig att jag hade lyckats placera mig som något slags länk i en Lasse Åberg-kedja: till höger om mig hade jag Ingvar Andersson från REPMÅNAD, och vid bordet bakom mig satt Berra och herr Storch från SÄLLSKAPSRESAN, det vill säga Sven Melander och Svante Grundberg. Och Åberg är ju en god vän till mig, serieakademiledamöter som vi är.

Bredvid mig satt förresten den legendariske Jan Richter, och en annan uv som dök upp var Åke Ahrenhill, 89 år ung. Vidare var det svårt att undvika Staffan Wictorin.

Åke berättade lite om sin bok, läste några korta stycken, och Neumann framförde ett par visor med text av Åke. Jag drack kaffe för glatta livet.

Eftersom eftermiddagens tema förstås var litteratur, diskuterade jag Spillaneöversättaren Karl-Rune Östlund med Svante. Vi kom även in på ämnet Intressanta saker upphittade i containrar.

Eftersom jag förstås inte hunnit läsa den än, kan jag inte svara på huruvida Åkes bok är bra eller ej. Det beror ju på hur pass bra liv grabben har levt. Men det verkar ju inte vara kattskit. Jag bläddrade på måfå och hittade ett foto på vilket Jayne Mansfield rycker Åke i skägget. Därmed är "En levande gosse" oändligt mer intressant än de flesta andra självbiografier.

När jag för en tid sedan googlade mig själv, hittade jag en artikel i vilken jag omnämndes som  "bloggaren Pidde Andersson". Efter mer än tjugo år som skribent och journalist, är jag nu främst känd som "bloggaren", verkar det som. Åke Cato är ju också bloggare. Hans betraktelser kan man läsa HÄR.

söndag 21 februari 2010

Söndagsbetraktelser

Härommånaden stoppades jag av en ung, utländsk turist vid Triangeln. Klockan var ungefär nio på kvällen. Han såg yr ut frågade efter närmaste Apotek. Skojar du? kunde jag inte låta bli att säga. Det här är Sverige. Har du huvudvärk, feber eller är täppt i näsan får du allt vänta till nästa dag om du inte har grejor hemma.
Bara en kort tid senare hävdes monopolet och enklare mediciner dök upp på bensinmackar och på Malmborgs. Häromveckan gjordes "gamla" apoteket på gågatan om till "nya" Apoteket Hjärtat, men jag gissar att det inte är någon skillnad. Och alldeles där killen stoppade mig vid Triangeln, håller ett apotek i en ny kedja på att öppna.
Som om detta inte vore nog: när jag igår genade genom Åhléns, konstaterade jag att de mitt i lokalen håller på att bygga upp Åhléns Apotek.
Med andra ord: så fort monopolet släpptes, började apotek slå upp som svampar ur jorden och genast är det betydligt enklare att få tag på Treo. Men frågan är vad som händer om alkoholmonopolet hävs. Skulle utvecklingen bli densamma? Att det inom ett par veckor ploppar upp spritbutiker lite varstans, och var och varannan butik har små alkoholavdelningar? Det vore onekligen trevligt att kunna spontanköpa en flaska vin på kvällen utan att behöva planera ett besök på bolaget i förväg.
Satt tidigare idag och läste Sydsvenskan. Högst upp på en sida fanns ett foto på Hans-Uno Bengtsson, ni vet; han den spexige fysikern från Lund. Det var längesedan jag såg till honom, tänkte jag, han var ju ofta på TV förr. Vad har han för sig nuförtiden? Jag läste: "Hans-Uno Bengtsson (1953-2007)"... Vaffan? Är karln död?! Hade jag ingen aning om. Det fick jag kolla upp och jodå, han fick cancer och gick hastigt bort för två år sedan. Han nämndes i dagens tidning eftersom det kommit ut en bok med hans texter.
Dagens Sydis innehåller även en lång intervju med en stenhård James Ellroy.
Apropå Sydsvenskan: i fredags recenserades fem biopremiärer (varav en bara gick upp i Lund, därför har inte jag skrivit om den). Samtliga filmer fick betyget fyra! Recensionen av DU OCH JAG var speciell, inte nog med att recensenten tyckte precis tvärtemot vad jag tyckte, hon har även lyckats skriva en fullkomligt oläslig och obegriplig text.
I dagens Sydsvenskan finns förresten en kort intervju med nyblivne malmöbon Svante Grundberg. Hans ska starta nattsuddsklubb här i stan, med början i mars. Bra initiativ.
Natten till idag blev jag vittne till världens fånigaste slagsmål inne på McDonald's. Jag hade återigen lyckats halka och slå mig som fan på precis samma ställe som de tidigare gångerna, så jag linkade in på McD för att kunna sitta ner i väntan på att benet skulle sluta värka.
Jag tänkte att de som jobbar på detta etablissemang måste vara oerhört tålmodiga. Som alltid är stället fyllt av skrikande idioter på lördagsnätterna. Jag ville gå, men satt kvar och försökte ignorera aphuset. Tre överförfriskade tonårskillar bar sig åt som fan. Vi pratar Snorungar med stort S här. De verkade fullkomligt bakom flötet, de var spända som bandybollar och de kaxade sig å det grövsta. Efter ett tag slog de sig ner runt ett långbord där det satt några andra ungdomar, bland annat några tjejer.
Snorungarna gick igång som neandertalare och frågade om tjejerna gillade hårt sex. De fattade inte att tjejerna drev med dem. "Jag ska knulla dig så att du inte kan gå efteråt!" skrek den minste av gossarna. "Åh, ja, men bara om du rövknullar mig!" skrek en tjej tillbaka. På den nivån låg det. Trevlig miljö för måltider, alltså. "I'm lovin' it"? Njä.
Snorungarna blev mer och mer puckade. Jag önskade att de skulle gå. Jag fick lust att halta fram och örfila upp dem. Inte slå dem på käften, utan bara örfila dem, det vore mer förnedrande för dem. Tjejerna gick, men ett par andra killar satt kvar. Snorungarna började käfta med killarna. Nu hade de nog hållit på i en halvtimme eller kanske till och med en timme med sitt fjant. Plötsligt skrek en av Snorungarna "Men vi är ju tre mot dig, vågar du det?" eller något liknande. En ensam kille reste sig upp, gick fram till en av Snorungarna och knuffade omkull honom så han damp i golvet, och sedan välte han ut en bricka med läsk över Snorungen, som började gråta. En annan Snorunge började tjafsa och lät som som en stucken gris. Den uppretade killen slog ut med knytnäven mot snorungen, men missade i princip - vilket inte hindrade Snorungen från att ta sig för kinden och börja storböla och fly. Den tredje Snorungen sprang och gömde sig.
Den uppretade killen erbjöd den omkullknuffade hjälp att resa sig upp, men ungen nekade. Gästerna på McD skrattade åt Snorungarna. Den uppretade killen bad om ursäkt till en städerska för att han stökat till det, men hon sa att det var lugnt. Killen gick ut.
Några tjejer bredvid mig skrattade och så "Så kaxiga de var - och så börjar de böla som småflickor när någon petar på dem!"
Ett par minuter senare kom det in fem (!) poliser och en väktare från Securitas. Snorungarna hade ringt snuten. Poliserna hade haffat den uppretade killen på torget utanför. Nu fick Snorungarna rekonstruera vad som hänt inne på restaurangen. De ljög och hittade på. Jag tittade fascinerat på. Jag tänkte gå fram och berätta vad som egentligen hänt, men valde till slut att avstå, vilket kanske var dumt, men jag orkade inte bli inblandad i dumheterna. I stället föreställde jag mig hur Kemiske Ali återuppstod från andra sidan, kom in och tog hand om Snorungarna.
Benet hade slutat värka sedan länge. Jag lämnade stället. Undrar om "slagsmålet" kommer att omnämnas i tidningen i morgon.

lördag 19 september 2009

Starstruck på Storgatan

Där kom jag spatserande i solskenet på Storgatan, när jag plötsligt mötte en lång, medelålders man med rufsigt grått hår. Jag hejdade mig och utbrast: "Svante?!"
Jodå - visst var det Svante Grundberg. Jag sträckte fram handen och fyrade av ett leende med orden "Pidde Andersson - Magasin Defekt, om du minns."
"Pidde? Fan, det måste vara tio år sedan!"
"Tolv, tror jag."
"Slå dig ner, så tar vi en rök!"
Vi slog oss ner på trappan till polishuset och Svante plockade fram cigarriller. Vad gjorde han i Malmö?
Han sa att han kom på att sommaren varar ett par månader längre i Skåne, så han hoppade spontant in i bilen och körde ner och tog in på ett hotell idag. Inte nog med det, han gick runt och tittade på lägenheter. Han är trött på Stockholm och funderar på att flytta hit. Han har redan hittat några alternativ och dessutom fått bud på sin nuvarande bostad.
"Ligger inte här en polisstation?" undrade han.
"Vi sitter ju på trappan till den..."
"Oj. Där inne satt Björn Wallde en gång på 60-talet."
Och så berättade Svante om hur Wallde och ett gäng packade polare hade kört en folkabubbla från Danmark. De var riktigt, RIKTIGT fulla allihop. De fick för sig att de skulle dricka mer och körde till en krog. Utanför krogen välte bilen och hamnade på taket, och insidan av taket fylldes med tomflaskor, flera decimeter upp. Killen som körde hade visst inget körkort. Eftersom Wallde var jurist (!) på den tiden, skulle de låtsas att det var han som körde. Och så plockades de upp av polisen. Men de släpptes alltså i slutändan.
Svante berättade även att han tyckte att inspelningen av GÖTA KANAL 3 kändes bra.
"Men du Svante, hur såg egentligen manuset till GÖTA KANAL 2 ut? Jag fick lite 47:an Löken-manus-vibbar..."
"He he he... Jag kollade bara på mina scener och tänkte mest på fakturan... Och jag skulle ju mest sitta i en kanot och vänta på att den ska välta..."
Vi fortsatte att prata om ditt och datt, om Lasse Åberg, om adresser och krogar i Malmö och Lund, om rockband från Landskrona...
Så reste vi oss för att bryta upp. Då såg vi att det på en reklampelare tvärs över gatan stod GÖTA KANAL...
"Vi hörs!" sa Svante och gick vidare.
En stund senare sprang jag på en ny bekantskap. "Får jag bjuda på en slurk vin?" frågade han, och så satte vi oss på en parkbänk, varpå han halade fram ett helrör ur fickan. Där satt vi som två uppsluppna alkisar och diskuterade Tintin och Fantomen i en och en halv timme.
Den här dagen avslutade jag med att hjälpa ett trevligt ungt par från Frankrike med att leta upp en adress på Eniro och sedan rätt buss dit.
Det är ju värst vad jag är trevlig!

onsdag 20 maj 2009

Nå, vad kommer Göta Kanal 3: The Crackdown att handla om?

Jag blev nyss inbjuden till besök på inspelningen av GÖTA KANAL 3: KANALKUNGENS HEMLIGHET. Nu har jag inte möjlighet att närvara (fast nog vore det rätt fräckt ändå), men jag kan ju passa på att avslöja vad filmskrället ska handla om:

"Kronofogden är återigen på besök hos Anderssons Båtvarv. Men denna gången är det lugnt, menar Janne Andersson. De sista båtmotorerna till Italien är levererade. När betalningen väl är i hamn, är varvet skuldfritt. Allt verkar ordna sig för Andersson.

Dottern Petra kör turister i en gammal ångslup på Göta Kanal medan hon berättar myten om kanalbyggaren Baltzar von Platens hemlighet, och kanotisten Svante är ute på sin årliga tur på kanalen. Skall vi äntligen få veta vad han gör här år efter år?

Men så slår den italienska maffian till. Det kommer inga pengar. Kronofogden jagar Andersson, men blir också själv jagad. Båtar sjunker, båtar exploderar, andra kör på land. Pengar kommer, pengar försvinner. Allt är som vanligt på Göta Kanal. Kommer Kanalkungens hemlighet att hjälpa de inblandade?"


GÖTA KANAL 2 var ju riktigt kass, men ett mästerverk jämfört med VI HADE I ALA FALL TUR MED VÄDRET - IGEN. Och så är ju Loffe med...