Bio: Mommy

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Kanadensaren Xavier Dolan är född 1989 och anses vara något slags underbarn. Av hans fem långfilmer har jag tidigare bara sett HJÄRTSLAG och LAURENCE ANYWAYS. Jag gillade inte någon av dem, HJÄRTSLAG kom jag inte ens ihåg att jag sett. Nu har jag sett Dolans senaste film MOMMY - och den lär jag också glömma bort inom kort.

MOMMY utspelas i ett "fiktivt Kanada". Det handlar alltså om en alternativ värld. Jord 2, om man så vill. Fast långtifrån lika frän som i en gammal serietidning från DC. I den här världen kan man visst lämna ifrån sig barn med beteendestörningar till sjukhus, det står att läsa i en inledande text. Diane (Anne Dorval) har sin femtonårige son Steve (Antoine-Olivier Pilon) i förvar på ett hem, men nu skickas han hem till morsan. Steve har beteendestörningar. Minst sagt! Han exploderar mest hela tiden; det är en oberäknelig och aggressiv slyngel, det här. Diane är stämplad som white trash och har det inte så lätt. Tvärs över gatan bor Kyla (Suzanne Clément), en stammande och lite mystisk kvinna som börjar umgås med Diane och Steve, och som snart blir något av en del av familjen. Situationen blir dock inte så mycket bättre för Diane, och Steve är inte den som lugnar ner sig.

Välkomna till öppna kanadensiska mästerskapen i överspel! Oj, vad de tar i i den här filmen. Öppningsscenerna, i vilka Diane ska framstå som väldigt trashig, är så överdrivna att det blir parodiskt. Många repliker känns märkliga och onaturliga - fast det kan ju bero på den svenska översättningen. Styltigt värre. Ett bra tag trodde jag att Diane och Kyla spelades av samma skådespelerska iförd olika peruker, men så var visst inte fallet.

För att Dianes tillvaro ska framstå som trång och klaustrofobisk visas filmen i det udda formatet 1:1 - bilden är helt kvadratisk. Andrea Arnold använde samma grepp i FISH TANK - fast det är en mycket bättre film. Dock maskas inte duken till det mindre formatet när filmen börjar - kommer det att innebära att Dolan kommer att göra vad George Miller gjorde i THE ROAD WARRIOR? Millers film inleds ju med en minut eller två i normalformat innan bilden breder ut sig till Scope. Jodå, Dolan gör något liknande, men bara under en kort drömsekvens. Majoriteten av filmen är kvadratisk.

Jag tycker inte alls om den här filmen. Den är irriterande och tråkig, och eftersom Xavier Dolan har ett stort ego, låter han den helt utan anledning pågå i två timmar och 19 minuter. Hade jag trillat in i MOMMY på någon TV-kanal hade jag bytt kanal efter en minut. Det här är absolut inte min kopp te.

... Men bara för att jag personligen inte gillar en genre eller en viss typ av film behöver jag ju inte såga en film. MOMMY är inte en illa gjord film. Många gillar sådant här. Det är inte tillräckligt dåligt för lägsta betyg.

Men om du är som jag tycker du också att det här är en påfrestande film.

Även dess soundtrack är påfrestande. "Wonderwall" med Oasis? Hu!

(Biopremiär 9/1)

Bio: Laurence Anyways

Foton copyright (c) Folkets Bio
Först POJKTANTEN och nu den här. Mycket män i kvinnokläder på sistone. Filmer om kön och könsroller. Queerfilm. Och det kommer väl knappast som en överraskning att jag inte är ett dugg intresserad av temat. Men jag ser det här ändå. Vem vet, det kan ju vara bra även om jag inte bryr mig om temat.
Häromåret recenserade jag kanadensaren Xavier Dolans förra film; HJÄRTSLAG, vilken även var hans andra film som regissör. "Underbarn" brukar han kallar, Dolan. Samtliga tre långfilmer han skrivit och regisserat har tävlat i Cannes - och pågabläran är född 1989. Han är alltså 23. Men frågar ni mig - och det gör ni ju nu - är han inget underbarn. Åtminstone inte av LAURENCE ANYWAYS att döma. (Fast jag ger honom ett plus i kanten, eftersom han medverkade som skådis i den kontroversiella skräckfilmen MARTYRS).

Det hela börjar i Montreal 1989. Melvin Poupad är den 35-årige läraren och aspirerande poeten Laurence, som lever ihop med sin fästmö Fred (Suzanne Clément), och de verkar ha det hur bra som helst. De skrattar och har sex och gör kul saker. Tills Laurence plötsligt och helt utan förvarning berättar att han är en kvinna instängd i en manskropp. Han vill bli kvinna. Han är dock inte homosexuell, han älskar fortfarande Fred (Hm, det här låter ju som Johnny Depp i ED WOOD...).
Sagt och gjort. En morgon gör han debut som kvinna. Han dyker upp på skolan iförd klänning och med sminkat ansikte. Dock ingen peruk. Eleverna verkar acceptera honom, men det är värre med föräldrarna. Laurence får sparken.
Vi får följa Laurence och Fred under hela 1990-talet, fram till '99. De bryter upp, de får nog av varandra, de träffar andra, de saknar varandra, Laurence umgås med dekadenta transor, det dansas på lyxfester - men egentligen händer det inte så mycket. Det är mest tomgång. Och LAURENCE ANYWAYS varar 169 minuter. Ja, du läste rätt. 169!

Det här är ett vanityprojekt. Det är fullkomligt vansinne att låta detta pågå i nästan tre timmar. Det hade gått att kapa bort 90 minuter utan problem. Ingenting av det som sker i filmen är speciellt engagerande. Det är bara en massa mer eller mindre lösryckta scener staplade på varandra.
Bitvis är det intressant. Laurence ser aldrig ut som en kvinna och han beter sig inte som en kvinna. Det verkar heller inte vara hans avsikt. Han påminner mer om en dekadent popsångare från 80-talet. Estetiskt och berättarmässigt är det besynnerligt ojämnt. Filmen visas i det gamla normalformatet, det vill säga ungefär det format TV-apparater brukade ha. Ibland blir det trångt och klaustrofobiskt. Ibland häpnadsväckande fult och amatörmässigt. Men emellanåt förvandlas filmen till något som liknar gamla flashiga musikvideor. Musikvideor från 80-talet.

I artiklar och intervjuer har unge Dolan - som ju var barn på 90-talet - berättat om hur svårt det var att återskapa 90-talet. Att hitta kläder och miljöer. Rätt stuk. Men i mina ögon ser det inte alls ut som 90-tal - jag kastas snarare in i 80-talet. Ett intryck som förstärks av en massa musik från 80-talet. The Cure, Duran Duran, Depeche Mode med mera.
Skådespeleriet är ofta överdrivet, liksom dialog och rollfigurernas beteenden. Här finns inga riktiga människor, inget naturligt beteende, det här är ju "konstnärligt" - och ett tag trodde jag att filmhelvetet aldrig skulle ta slut. Den bara fortsatte och fortsatte och fortsatte. Jag vred och skruvade på mig.
Nej, jag kan inte påstå att jag tycker att det här är bra. Bitvis lite kul, men det är allt. LAURENCE ANYWAYS borde ha varit mer genomtänkt, tajtare - och kortare.
Filmen vann queerpalmen i Cannes. Är man inne på HBTQ-kultur gillar man kanske det här. Vi andra gör bäst i att se om, tja, LAWLESS.

(Biopremiär 21/9)