Bio: Jävla pojkar

Foton copyright (c) Shake Film

Jävla pojkar? Jävla film! Ännu en svensk film som får biopremiär. Ännu en svensk film gjord helt utan någon målgrupp i åtanke.
Håhåjaja. Suck. Pust. Stön.
Ännu ett ofärdigt filmskoleprojekt, tänkte jag medan jag såg filmen. Ännu en film av en ung, superseriös filmstudent. Dessutom en invandrare - en ung invandrare som tror att man måste göra film av den gamla, trista, svenska skolan. Därför blev jag oerhört förvånad när jag kollade upp regissören Shaker K Tahrer. Född i Bagdad, Irak ... 1959! Vaffan? 53 år?
Nåja. Långfilmsdebut är det i alla fall. Både som regissör och manusförfattare.
Och bra är det inte.
Återigen är det en film med Bergmankomplex - eller snarare Norénkomplex. Och återigen är det den där gamla SHORT CUTS som spökar. Svenska filmare verkar inte kunna lämna greppet med parallellhistorier som flätas samman bakom sig. Varför är det så? Det enda unika med JÄVLA POJKAR är nog att den är inspelad i Göteborgsförorten Bergsjön. Samproducenterna är ohyggligt många, två av dessa är Bergsjöns Kultur- & Mediacenter, och Göteborgs Stad Bergsjön.
Tahrer har lyckats engagera en rad kända, väletablerade och kompetenta skådespelare till sin film. Jag tycker att dessa borde ha upptäckt alla brister i manuset, men tydligen inte.

Det börjar med studentexamen och vi presenteras för tre pojkar och deras föräldrar. Tom Ljungman är Kristoffer, son till Ida (Elin Klinga). Ida har grava psykiska problem, eftersom hennes far utnyttjade henne sexuellt när hon var barn. Hon kastar ofta tallrikar i väggen. Kristoffer har blivit vek och känslig. Mats Sandahl är Björn, adoptivbarn från Etiopien. Hans föräldrar spelas av Stig Engström (som är vänsterhänt) och Nina Gunke (fråm Mac Ahlbergs MOLLY - FAMILJEFLICKAN). Dessa föräldrar ska plötsligt skiljas. Björn, som är intresserad av skådespeleri och medlem i en teatergrupp, och som verkar ha haft en harmonisk uppväxt, blir plötsligt självmordsbenägen. Engström är förresten psykiatriker och han får Ida som patient. Gunke vill åka till Etiopien och hitta Björns biologiska mor. Det vill inte Björn, han vill hänga sig.
Rikard Björk är Simon. Hans morsa spelas av Marika Lagerkrantz, som bestämt sig för att flytta hem till sin nye karl. Det gillar inte Simon, han är trött på morsans karlar. Istället bestämmer han sig för att flytta hem till sin farsa Tomas (Jacob Nordenson), som han inte träffat på tretton år. Tomas är en knäppgök som bor ensam i en villa. Ingen får hälsa på, han släpper inte in någon. Simon tvingas tälta i trädgården. På nätterna traskar Tomas ut till kyrkogården. Där sitter han vid sin mors grav, dricker vin och spelar opera. Lagerkrantz jobbar på ett äldreboende. Där bor Lennart (Evert Lindkvist). Han gillar sin sköterska väldigt mycket. Annars är han rädd. Och denne gubbe hänger förstås ihop med ovannämnda handlingstrådar.

Det är ingen vågad chansning om ni gissar att allt det här kommer att leda till elände. Eländes elände. Åtminstone för majoriteten av de inblandade.
Psykologiskt funkar det här inte alls. I synnerhet inte historien om stackars Björn. Men rent allmänt haltar det mesta. Dels är logiken ofta konstig, vi får bland annat vara med om världens snabbaste polisutryckning, och en scen där en person som först ingen verkar veta var han finns, plötsligt hittas utan problem. Alla verkar bo i Bergsjön.
Precis som i så många svenska dramer, finns här inga riktiga människor. Det är de gamla vanliga klichéerna. Seriösa svenska dramer har en tendens att vara klyschigare än actionfilmer. Dialogen är sökt och onaturlig; teatralisk. Rollfigurernas beteenden är teatraliska. Det finns inga människor i verkligheten som pratar och beter sig så här.
Och apropå teatraliskt, den där dramakruppen Björn är med i, är hur flängd som helst. Vad är det för tosingar? I deras pretentiösa föreställning går skådespelarna mot varandra, krockar och trillar omkull. Sämst skådis i hela filmen är kvinnan som spelar dramaläraren. Jag läser att hon spelas av Anna-Lena Erlandson - men, jag läser även att hennes röst görs av Betty Johannesson! Oj. Varför har man dubbat henne?
JÄVLA POJKAR har visst tävlat på ett par utländska filmfestivaler. Vilket egentligen inte säger så mycket. Vad det här ska upp på bio att göra begriper jag inte. På 70-talet hade filmen klassats som TV-teater. Fast den hade nog aldrig visats, eftersom den är för dålig. Som sagt: JÄVLA POJKAR känns som ett filmskoleprojekt. Det är långtifrån en färdig film.

(Biopremiär 13/4)