HBO Max: Kimi

Foton copyright (c) Warner Bros./New Line

En grej jag inte kommer att sakna efter pandemin, är pandemiprojekt-filmer. Med pandemiprojekt menar jag filmer som spelats in trots att det har varit lockdowns, restriktioner, och annat som förhindrat normala filminspelningar. Detta har lett till filmer om ett fåtal rollfigurer, ibland en ensam rollfigur, som spenderar två timmar med att prata i telefon, prata med sig själv, eller ha Zoom-möten.

Om man inte heter Alfred Hitchcock och spelar in FÖNSTRET ÅT GÅRDEN (1954), bör man vara försiktig när man gör den här typen av film. Helst bör man låta bli. I de allra flesta fall blir resultatet skittråkigt.

Steven Soderbergh är dock en begåvad regissör; jag gillar inte allt han gjort, men ibland får han till det. Manusförfattaren David Koepp är ingen gröngöling, han har skrivit JURASSIC PARK, SPIDER-MAN och en lång rad andra filmer. Tillsammans verkar de ha försökt göra en Hitchcockinspirerad thriller, även musiken av Cliff Martinez för tankarna till Hitchcock och Bernard Herrmann. Dock blev KIMI inte precis jättebra. 

"Kimi" är namnet på en ny teknisk hjälpreda som drivs av artificiell intelligens. Det är en variant på Alexa, Siri och allt vad de heter - en liten pryl man har i hemmet och pratar med; Kimi styr lampor, telefon, TV, tekniska prylar rent allmänt. Zoë Kravitz spelar Angela Childs, som jobbar med att förfina Kimis teknik - Kimi spelar in användarnas kommandon och önskemål, och Angela korrigerar de misstag Kimi gör när AI:n hör fel. Det här är ett jobb som passar Angela. Inte nog med att det råder pandemi, Angela lider även av agorafobi - torgskräck, alltså. Hon går aldrig ut, hon klarar inte av att gå ut. 

Plötsligt råkar Angela höra något på en inspelning det inte var meningen att hon skulle höra. Det låter som ett våldsbrott - ett överlagt mord på en kvinna. Angela spelar in det hon hört och kontaktar först det mäktiga företaget bakom Kimi. Angela kräver att inspelningen ska spelas upp med FBI närvarande. För att lyckas med detta, måste hon lämna lägenheten. Och där ute finns det mordiska typer som vill Angela illa.

KIMI är en film som borde vara bättre än den är. Handlingen är helt okej. Filmens största problem är att Angela Childs är en rätt osympatisk rollfigur. Visst, hon lider av psykisk ohälsa, får vi veta efter ett tag, men det är svårt att engagera sig när hjältinnan är genomgående sur, tvär och butter. Övriga medverkande är inte mycket roligare. Angela flörtar med en kille (Byron Bowers) som bor i en lägenhet på andra sidan gatan, han är ingen muntergök.

Vidare blir handlingen lite väl ologisk, orealistisk och förvirrad ungefär halvvägs in. Det känns nästan som om David Koepp själv inte riktigt visste vad konspirationen filmen handlar om går ut på. Den sista kvarten är dock bra, filmen lyfter en hel del då.

Förutom FÖNSTRET ÅT GÅRDEN finns här drag av Brian De Palmas VITTNET MÅSTE TYSTNAS (BLOW-OUT, 1981), i vilken John Travolta råkar spela in ljudet av ett mord - och den filmen var ju i sin tur en variant på Michelangelo Antonionis BLOW-UP - FÖRSTORINGEN från 1966, där David Hemmings tror sig ha fotograferat ett mord.

KIMI går att titta på utan större problem, men den är inte speciellt spännande. Tack och lov utspelas inte hela filmen i Angelas lägenhet. Robin Givens har en liten roll. Jag ser att Zoë Kravitz är 32 år gammal. Jösses - i den här filmen ser hon ut att vara 18!

 

 

 

 (HBO Max-premiär 10/2)

Bio: Logan Lucky

Foton copyright (c) Scanbox
För några år sedan sa Steven Soderbergh att han skulle sluta göra biofilmer. Han beslutade sig för att gå i något slags förtidspension och bara jobba med TV-produktioner. Ett märkligt beslut. Karln är ju liksom bara 54, och han var ännu yngre när han kom fram till detta. Och självklart kunde han inte hålla detta löfte. Nu är Soderberg tillbaka med en ny film - en bioproduktion.
Fast om jag inte visste bättre, hade jag gissat att det var bröderna Coen som låg bakom denna komedi. Det handlar åter om en kuppfilm; en så kallad heist movie, en genre Soderberg tidigare varit inne på med sina OCEANS 11, 12 och 13 (varav det väl bara är den första som är bra).
Skillnaden den här gången är att historien utspelar sig i West Virginia, och huvudpersonerna är bonnig arbetarklass - en del av dem är renodlade rednecks och hillbillies. Channing Tatum spelar Jimmy Logan, frånskild knegare med en liten dotter som tävlar i sådana där äckliga skönhetstävlingar för småflickor. Jimmys syster Mellie (Riley Keough) är damfrisörska. Redan här markeras det verkligen hur anti-intellektuella och svenniga Logans är. Adam Driver gör Jimmys enarmade bror; bartendern Clyde.

Jimmy sägs upp från sitt jobb och han står utan inkomster. Då tycker han och Clyde att det är en bra idé att ta tag i sina planer på att göra en riktigt fet kupp. Jimmy har nämligen upptäckt de nedgrävda rör under en biltävlingsbana i vilka pengarna går från kassorna till kassavalvet - och snart ska NASCARs Coca Cola-race gå av stapeln.
Till kuppen behöver de två bröderna hjälp av sprängämnesexerten Joe Bang, som sitter i fängelse - Joe Bang görs av Daniel Craig med rolig sydstatsdialekt. Joe Bang behöver i sin tur hjälp av två halvkorkade - eller, ja, snarast helkorkade - bröder.
Så - nu sätts en komplicerad plan i verket. De måste få ut Joe Bang ur fängelset utan att någon märker att han saknas under några timmar, de måste ta sig in på tävlingsbanan - och ner under den, och de måste spränga och ha sig.

Det hela skruvas några varv för mycket. LOGAN LUCKY varar två timmar och har svårt att ta slut - och jag vet inte om jag fick ihop allt på slutet, när allt förklaras i rasande fart. Jag blinkade säkert - och missade därmed något.
Men det är trots allt en trevlig och underhållande film Soderbergh har gjort. Det bjuds på en del slapstick och flera  scener är väldigt skojiga. Daniel Craig är oväntat rolig. Katie Holmes spelar Jimmys exfru, Seth MacFarlane har en märklig roll, Dwight Yoakam är lustig som fängelsedirektör, och Hilary Swank dyker upp mot slutet.
En del sidospår känns rätt onödiga, som det om en tjej Jimmy kände som ung. Produktplaceringar är det extremt gott om. På sätt och vis är filmen en enda stor produktplacering.
LOGAN LUCKY är en trevlig bagatell, men inte mer.

(Biopremiär 25/8)
-->

Bio: Magic Mike XXL

Foton copyright (c) Warner Brothers
När jag kom hem efter pressvisningen av MAGIC MIKE XXL sa min flickvän att hon inte förstår grejen med manlig striptease, och att hon inte känner någon annan kvinna som gillar företeelsen; som tycker att det är sexigt. Jag själv har heller aldrig träffat någon kvinna som gillar sådant här. Jag hade en utläggning om manlig striptease i min recension av den första filmen; Steven Soderberghs MAGIC MIKE från 2012, och kom väl fram till att det mest är Village People över det hela.
MAGIC MIKE spelade in en fruktansvärd massa pengar; den var med amerikanska mått mätt oerhört billig att göra, och den drog in 15-20 gånger så mycket, Självklart var en uppföljare ett måste. Fast den här gången har Soderbergh nöjt sig med att vara verkställande producent, för regin står Gregory Jacobs, som var regiassistent på första filmen. Reid Carolin står återigen för manus - det lilla manus som fanns. Det är svårt att förstå att det är samme författare bakom den här filmen. MAGIC MIKE var, mot alla odds, rätt hyfsad - MAGIC MIKE XXL är ett osannolikt hafsverk. Det är sällan man ser en så kallad "major movie" med ett så här slarvigt och framför allt slött manus, det kännssom att Carolin inte brytt sig.
Den största behållningen med MAGIC MIKE var Matthew McConaughey som strippan och klubbägaren Dallas. Nej, han är inte med i uppföljaren. Detta förklaras med att han stuckit till Macau och öppnat ett ställe där istället. Mike (Channing Tatum) har lagt strippandet på hyllan och öppnat eget som snickare, men när hans gamle kollega Tarzan (Kevin Nash) hör av sig och säger att det gamla gänget är i stan, passar Mike på att hälsa på dem.
Strippgänget är på väg till en mässa för manliga strippor (!) i Myrtle Beach, och Mike bestämmer sig för att ta semester och följa med. Vilket han gör. Och ... detta är hela handlingen. MAGIC MIKE XXL är en roadmovie, helt och hållet befriad från utveckling av handling och rollfigurer. Gänget hamnar på olika ställen, de träffar nya människor, de drar vidare utan att det egentligen har hänt något; med jämna mellanrum brister de ut i dansnummer - och dramaturgiskt sett stinker det.
Den första halvan av filmen är verkligen hemsk. Jag satt och skruvade på mig. I stort sett samtliga rollfigurer är osympatiska; vuxna män som beter sig som tonåringar. Strippgänget hinner inte långt innan de kraschar sin buss, och i vad som känns som en blinkning till DRRA PÅ - KUL GREJ PÅ VÄG TILL GÖTET, fortsätter de färden på olika sätt. En av dem strippar för en uttråkad kassörska på en bensinmack, de träffar ett gäng unga tjejer på en strand, och de hamnar i ett palats där Mikes gamla flamma Rome (Jada Pinkett Smith) driver en lyxig strippklubb för svarta tjejer - det är alltså tjejer som festar och agerar publik, stripporna är manliga. Mike tvingas uppträda som "White Chocolate" och gör succé. Det här avsnittet är alldeles för långt, märkligt och trist.

Under filmens andra halva tar det sig något. De råkar hamna hos ett gäng fulla, rika, medelålders damer, anförda av Andie MacDowell, vilka uppskattar besöket av de välbyggda männen. Och så hamnar de på den konstiga strippmässan, som Elizabeth Banks håller i. Vad är det här? Vad är det för mässa? Var är själva mässan? Det enda vi får se är en stor scen, omgärdad av hundratals kvinnor. Vi ser andra strippor ta på sig sina scenkläder; de är romare, mexikaner, bikers - men det enda vi får se är tio sekunder ur ett nummer baserat på TWILIGHT.
Magic Mike och hans vänner genomför förstås en extremt imponerande show, flera korta nummer efter varandra. Och jag undrade - hur lyckades de med detta? Under roadtripen har vi nämligen sett dem kasta bort sina gamla scenkläder och börja fundera på nya nummer. När hann de med att repa in dessa nya nummer? Varifrån fick de scenkläderna? Varifrån kom den avancerade rekvisitan?
Fast det spelar nog mindre roll för den tilltänkta publiken. MAGIC MIKE XXL går enbart ut på att visa upp halvnakna män som dansar. Ibland blir det skrattretande, som det ofta blir i musikaler - till exempel när det dansas på bensinmacken, eller i en scen i början, där Mike står ensam hemma i verkstaden och brister ut i dans. Men den avslutande showen imponerar. En kille överraskar med att dra upp en tjej ur publiken, och till tonerna av "Closer" med Nine Inch Nails spänna fast henne i något slags S&M-ställning.
MAGIC MIKE XXL är tunnare än tunn, till större delen tråkig, ibland illa spelad, ingenting leder någonstans (Amber Heard är söt, men hennes rollfigur fyller ingen funktion). men mot slutet blir filmen lite småkul. Filmen är väl ungefär lika givande som en Ladies Night.
Om filmen istället handlat om ett gäng kvinnliga strippor, hade den ansetts vara sexistisk och förnedrande. Manliga strippor är något som anses kul och som man kan skratta lite åt.

(Biopremiär 8/7)

-->

Bio: Mitt liv med Liberace

Foton: Claudette Barius © 2013 Home Box Office, Inc. All rights reserved. HBO® and all related programs are the property of Home Box Office, Inc.
Jag satte mig på Subway i morse, konstaterade att de höjt kaffepriset, vilket förstås är ett oskick, och slog upp dagens Metro. Där läste jag en intervju med Michael Douglas i vilken han pratar om den cancer han besegrat och att rollen som Liberace är hans livs roll. Därefter kollade jag dagens rubriker på IMDb och noterade att Michael Douglas och Catherine Zeta-Jones har separerat. Märkligt sammanträffande. I synnerhet som jag kort därpå strosade bort till Filmstaden och pressvisningen av Steven Soderberghs MITT LIV MED LIBERACE.
Det här är den ojämne Soderberghs bästa film på åtskilliga år. Därför är det synd att HBO Films, efter att filmen premiärvisats i Cannes, aldrig gick upp på bio i USA; den fick premiär direkt på TV. Filmen är dock producerad för bio och vi ska vara glada att vi får se denna fantastiska film på stor duk.
Den just nu allestädes närvarande Matt Damon är bisexuelle Scott Thorson, som 1977 följer med sin kompis Bob (Scott Bakula i skön mustasch) till Las Vegas, där de ser Liberace uppträda inför en publik som inte inte har den blekaste aning om att Liberace är den fjolligaste bög man kan tänka sig. Som Austin Powers sa: "I can't believe Liberace was gay! I didn't see that coming." Liberace till och med stämde tidningar som lät antyda att han var homosexuell.

Den riktige Liberace

Scott och Bob blir hembjudna till Liberaces underbard kitschiga lyxvilla, och den aldrande, stora stjärnan fattar tycke för unge Scott och anställer honom som sin assistent. Fast egentligen blir Scott Liberaces pojkvän - de har en sexuell relation som snart övergår till något slags skruvat far och son-förhållande. Liberaces liv är förstås hur bisarrt och skruvat som helst, och livet med honom blir inte riktigt vad Scott tänkt sig.

Den allra största behållningen med MITT LIV MED LIBERACE är faktiskt Rob Lowe - för även han gör sitt livs roll. Liberace tycker att han börjar se gammal ut och går därför till sin plastikkirurg dr Jack Startz (Lowe). Stjärnan vill även att Scott ska operera sig - och bli mer lik Liberace! Dr Startz ser fullkomligt fantastisk ut - ingenting stämmer. Han har uppenbarligen testat alla ingrepp på sig själv. Han ögon är för smala, munnen feldimensionerad, och han är försedd med en fantastisk frisyr. Operationen leder även till filmens roligaste scen i vilken Liberace ligger och sover. Scott liknar nästan Patrick Swayze efter sin ansiktslyftning.

Vem får vi se som Liberaces morsa om inte självaste Debbie Reynolds, 81 år gammal. Vidare figurerar Dan Aykroyd som Liberaces manager Seymour, David Koechner som en advokat, och Paul Reiser som en annan advokat.

Det här är en lättsam och väldigt underhållande film, även om filmen väl får rubriceras som "drama", är det här ofta väldigt skojigt. Det kan ju knappast bli något annat när det handlar om en excentriker som Liberace. Själv har jag förstås inget förhållande till Liberace; jag har ingen aning om hur pass nära sanningen Soderberghs film, som bygger på Scotts memoarer, ligger. Jag visste dock vem Liberace var när han 67 år gammal dog i aids 1987.

Andrew Robinson som Liberace!

För övrigt spelade allas vår Andrew Robinson Liberace i en TV-film som kom redan 1988.

(Biopremiär 30/8)

-->

Bio: Side Effects

Foton: Barry Wetcher © 2013 Happy Pill Distribution, LLC
Nu upprepar jag mig här, men när en ny film av Steven Soderbergh går upp på bio eller släpps direkt på DVD (som fallet var med HAYWIRE) vet man aldrig vad man får. Ibland är filmerna riktigt bra - påfallande ofta är de bara slätstrukna. Ibland är de bara dåliga eller konstiga. Det händer att herr Soderberghs filmer inte släpps alls i Sverige. Men trots detta är jag alltid lite nyfiken på vad han gör, den gamle gamängen.
I SIDE EFFECTS spelar Jude Law psykiatrikern Jonathan Banks (nej, inte skådespelaren från TV-serien WISEGUY). Han har en fru som verkar vara dyr i drift, bor i ett dyrt hem på Manhattan, låter avkomman gå i dyr skola, har dyra vanor - ja, dr Banks lever kort sagt ett dyrt liv. Därför jobbar han arslet av sig på sin egen mottagning och på sjukhus - och utöver detta jobbar han åt läkemedelsföretag. Han låter testa nya mediciner på sina patienter. Det är tydligen lukrativt.

Rooney Mara är Emily, vars make Martin (Channing Tatum) släpps ut ut fängelse, där han suttit fyra år för något slags insiderbrott. Emily och Martin levde lyxliv i stor, flott villa, men medan han suttit i fängelse har Emily tvingats leva ett betydligt mer spartanskt liv. Dessutom har hon gått och blivit deprimerad - så pass att hon sätter sig i en bil och kör rätt in i en vägg för att ta livet av sig.
Självmordsförsöket går inte så bra; hon hamnar på sjukhus och blir Banks' patient - tidigare har hon gått till en viss dr Siebert (Catherine Zeta-Jones). Banks skriver ut nya, fräsiga mediciner till Emily. Kort därpå mördar Emily sin make - nej, det här är ingen spoiler; filmen öppnar med det blodsöliga golvet, innan vi hoppar tillbaka i tiden. Frågan är bara varför Emily gjorde detta. Berodde det månne på medicinena? Något som i så fall gör Banks till medskyldig. Eller styrs Emily av någon annan?

Efter en något trevande inledning tar det sig och SIDE EFFECTS förvandlas till något som påminner om en David Cronenberg-film. Rättare sagt, det här är en film Cronenberg borde ha gjort istället för de fläskiga besvikelser han fått ur sig de senaste åren (A DANGEROUS METHOD och COSMOPOLIS, det är er jag blänger surt på!). Senare, ungefär halvvägs in, utvecklas filmen till något som påminner om en Hitchcock-thriller. Vilket ju inte är det sämsta.
Tyvärr kan jag väl inte säga att jag köpte slutet. Upplösningen känns lite väl långsökt. Jag tycker inte att den passar ihop riktigt med resten av filmen, det blir lite för otroligt. Och därför sänker jag betyget ett snäpp.
Men rent allmänt är SIDE EFFECTS det bästa Steven Soderbergh fått ur sig på flera år.

(Biopremiär 19/4)

Bio: Magic Mike

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Efter floppen med actionfilmen HAYWIRE, som släpptes direkt på DVD i Sverige, är Steven Soderbergh tillbaka med ännu en film. På bio den här gången. Det är ju numera inte alltid säkert att vi får se Soderberghs filmer på bio. Eller om vi får se dem överhuvudtaget (som THE GIRLFRIEND EXPERIENCE).
Den här gången har Steven Soderbergh fått till det - åtminstone publikt. MAGIC MIKE kostade sju miljoner dollar att göra och har än så länge dragit in runt 111 miljoner dollar enbart i USA. Och vad kan det bero på? Lockar filmen samma kvinnliga publik som flockas på strippklubben filmen handlar om? Vallfärdar tjejer till biograferna för att se muskulösa, barbröstade män dansa och jucka på en scen? Eller är det bara så enkelt att det är en bra film?
Det här med manlig striptease är ju lite märkligt. Kvinnliga strippor förknippas med skumma klubbar, sleaze, förnedring, sexism, prostitution och fan vet allt, oavsett hur konstnärligt avancerad och seriös showen är. Manliga strippor är en kul grej som drar till sig vilt tjoande töser och möhippor och grejor. För mig som man är det ännu konstigare - tycker kvinnor verkligen att det här är sexigt? Ur en strikt heterosexuell synvinkel tycker jag att det hela mest är ... Tja ... Bögigt. There. I said it. Sjömansmössa och stringkalsingar är inte min pryl. Och det blir lite grann som alla omedvetet homoerotiska slagsmål i actionfilmer - med COMMANDO som främsta exempel. Men jag har väl fel.

Hur som helst: mellan alla strippnummer - och de är många - får vi en film som faktiskt är rätt bra. Channing Tatum är Mike; en kille som drömmer om att bli möbelsnickare (!), arbetar på byggen dagtid, och drar in mängder av stålar kvällstid, då han förvandlas till Magic Mike på en av Tampas klubbar med manlig striptease. På bygget träffar Mike nittonårige Adam (Alex Pettyfer), en slarver som bor hemma hos sin ordentliga (men söta) syrra Brooke (Cody Horn). Adam säger upp sig redan första dagen på jobbet och han är inte intresserad av så många andra jobb. Han springer på Mike igen på en nattklubb och råkar bli medsläpad till strippklubben för att hjälpa till. Strippan Tarzan (Kevin Nash) rasar plötsligt ihop bakom scen (knark?) och Mike får idén att slänga ut den blyge och fumlige Adam på scenen. Han gör succé och anställs av klubbens ägare, den särpräglade Dallas (Matthew McConaughey).
Adam trivs alltmer med sitt nya liv med pengar, brudar, fester och droger. Brooke gillar det inget vidare. Och Mike börjar tröttna på tillvaron. Som sagt - han vill ju helst snickra möbler. Och är han månne inte lite förtjust i Brooke, trots att hon är så avigt inställd till honom och hans verksamhet.
Stilmässigt pendlar MAGIC MIKE mellan extravaganta, glittriga shownummer och dialogscener som känns som hämtade från Soderberghs tidiga independentfilmer. Ni vet; förhållandevis statisk kamera, två människor sitter mittemot varandra och pratar. Det är som om man klippt ihop SHOWGIRLS med en indierulle. Men det funkar.

Channing Tatum ser ut som en köttbulle. Det gör han alltid, oavsett vad han spelar. Men han är riktigt bra i titelrollen - och det avslöjades ju att Tatum faktiskt varit manlig strippa innan han blev skådis. Han står även som medproducent. Alex Pettyfer funkar även han - han är en irriterande typ och förtjänar mest stryk, tycker jag, och jag förstår inte varför den rätt sympatiske Mike vill hänga med honom, men det är väl så han ska vara.
Fast mest av alla lyser Matthew McConaughey. Han är fantastisk som Dallas. Där kan vi snacka karaktär. Vilken snubbe! Och hur fan har han orkat skaffa sig den där torson? Den ser ju ut att vara ritad! Jag ser att några branschtidningar börjat spekulera i Oscarnominering för McConaughey.
Att filmen så smått leder till en liten kärlekshistoria känns kanske onödigt och en aning osannolikt. Men även detta funkar - och det är rätt gulligt. NonStop Entertainment lanserar filmen som "dramakomedi", men jag vet inte om jag håller med om att det är en komedi. Speciellt roligt i betydelsen skrattframkallande är det här inte. Men det är riktigt trivsamt.
Lite för mycket manlig striptease för min del, jag ser hellre om SHOWGIRLS och STRIPPED TO KILL, men plus för att Dallas dansar till "Calling Dr. Love".

(Biopremiär 15/8)

DVD: Haywire

HAYWIRE (Nordisk Film)

Avdelningen för besvikelser:

Jag har tidigare beklagat mig över att Steven Soderberghs HAYWIRE aldrig fick svensk biopremiär. Nu dumpas den direkt på DVD. Det här var en film jag sett fram emot - trots ganska ljum kritik utomlands, verkade detta vara en riktig höjdare. Fetaction med en hård brud som kan slåss på riktigt!

Historien bakom filmen är fräsig. Soderbergh zappade mellan olika TV-kanaler och råkade få se mixed martial arts-stjärnan Gina Carano, som spöade skiten ur sina motståndare. Regissören tyckte att henne måste han använda till något. Inte nog med att hon fajtas som en hel karl, hon ser dessutom bra ut. Filmen HAYWIRE skulle bli något slags lättviktig, klassisk actionfilm, var det tänkt. På papperet är den det. I praktiken inte.

Carano spelar Mallory Kane, före detta elitsoldat som jobbar för CIA. Filmen börjar med att Kane går in på en diner, där en av hennes före detta kollegor, spelad av Channing Tatum, dyker upp. Han försöker nedgöra henne, hon sparkar skiten ur honom, och med en ung kille som ofrivillig följeslagare snarare än gisslan, flyr hon i hans bil - och hon passar på att berätta vad det är som försiggår. En lång rad flashbacks följer. Efter ett uppdrag i Barcelona har Kane plötsligt fått CIA emot sig, de försökte döda henne i Dublin, misslyckades, Kane flydde - och letar nu upp sina arbetsgivare och tar kål på dem. Eller något sådant.

Amerikanska och brittiska recensenter har invänt mot att Gina Carano inte är någon vidare skådis. Men det tycker jag inte spelar någon roll. Hon är inte sämre än många andra i actionfacket. Nej, problemet med HAYWIRE är att den är regisserad av Steven Soderbergh. Denne herre är ju minst sagt ojämn och ibland undrar jag vad han sysslar med. Ibland får han till det, ofta inte. Hans förra film, CONTAGION, var slätstruken. THE GIRLFRIEND EXPERIENCE släpptes aldrig i Sverige - och knappt någon annanstans heller. Och vad ska vi säga om FULL FRONTAL? Visst är det intressant att han hoppar hejvilt mellan genrer, men han är alldeles för spretig och ojämn.

HAYWIRE är märkligt rörig. Jag vet inte om handlingen är speciellt krånglig eller ej, men filmen lider av akut brist på dynamik, vilket innebär att den blir oengagerande - och jag orkade inte följa med i alla turer där alla lurar alla. Och denna brist på dynamik försvagar actionscenerna betänkligt. Det är onekligen häftigt att Carano faktiskt kan slåss och hon utför en del moves som borde få actionpubliken att jubla - men de flesta av actionscenerna är besynnerligt illa iscensatta. Jag brukar irritera mig på att alldeles för många av dagens actionfilmer använder sig av alldeles för snabba klipp och närbilder, vilket gör att man inte ser vad som händer - och ofta gör man detta för att maskera att skådespelarna inte kan slåss (som Matt Damon i Bournefilmerna). Soderbergh gör precis tvärtom. Nu har han hittat en hjältinna som vet hur man gör, men filmar det mesta i helbild och på lite för stort avstånd, samt förser det hela med lite tunna ljudeffekter, vilket resulterar i att det ser ut som om kombattanterna repeterar sina fajter innan tagning. Det finns ingen kraft i slagsmålen. Till på köpet har man smetat på märkligt opassande musik på soundtracket; det här är inte musik som intensifierar striderna och jakterna.

Filmen förbättras dock av sin trevliga rollista. Förutom Channing Tatum hittar vi Michael Douglas som slem typ, Michael Fassbender åker på bank så att det visslar om det på ett hotellrum, Ewan McGregor är inte heller att lita på, Mathieu Kassovitz från AMELIE FRÅN MONTMARTRE har skägg, Antonio Banderas har ett ännu större skägg (och mustasch på slutet), och minsann om inte Bill Paxton har mustasch han med. Paxton spelar Mallory Kanes far. Jösses, har han blivit så gammal nu, Paxton, att han kan ha en fullvuxen dotter? Tiden går.

Och Gina Carano? Hon är cool. Jag gillar henne. Hon ser bra ut, hon funkar i sin roll, min enda invändning är att hon har man hands. Men det behövs nog om man ska spöa upp bovar och banditer dagarna i ända. Det är lite synd att HAYWIRE blev hennes debutfilm. Jag tror faktiskt att resultatet hade blivit bättre med nästan vilken annan, rutinerad B-actionregissör som helst. Någon som hade bränt allt krut på actionscener som rockar och inte tassat in på art-house-området, vilket Soderbergh gör.

Jag förstår att HAYWIRE floppade på bio i Amerika, men på det hela taget får jag trots allt ge filmen godkänt. Det här är inte dåligt, och skådespelarna, skäggen och mustascherna lyfter filmen. Och jag ser gärna Gina Carano i fler filmer.

Bio: The Hunger Games

Foton copyright (c) Nordisk Film

Förra sommaren fick jag romanen "Hungerspelen" när Nordisk Film promotade den då kommande filmatiseringen. Suzanne Collins trilogi har visst sålt 20 miljoner ex världen över. Mitt ex av denna den första delen blev liggande i en hög med böcker jag kanske läser någon gång. Men allvarligt talat var jag inte speciellt lockad. Än mindre när böckerna - och nu filmatiseringen - marknadsförs och omtalas som en ny TWILIGHT, med samma målgrupp.

THE MOST DANGEROUS GAME (1932). DEATH RACE 2000 (1975). THE RUNNING MAN (1987). HARD TARGET (1993). SURVIVING THE GAME (1994). Italienska varianter som ENDGAME (1983), för att inte tala om de japanska BATTLE ROYALE-filmerna (2000 & 2003). I Australien gjordes HELVETESJAKTEN 1982. Temat i THE HUNGER GAMES är långtifrån nytt, SEABISQUIT-regissören Gary Ross' film känns som ett hopkok av ovannämnda filmer. I THE MOST DANGEROUS GAME och dess inofficiella remakes HARD TARGET och SURVIVING THE GAME jagas människor som villebråd av excentriska jägare som vill uppleva något extra. I mediasatirer som DEATH RACE 2000 och THE RUNNING MAN har forna tiders gladiatorspel återuppstått i nya varianter som något slags bisarr TV-underhållning där de tävlande kämpar till döds, vilket även är handlingen i Joe D'Amatos ENDGAME (fast där saknas satiren). I BATTLE ROYALE tvingas skolelever slakta varandra.

THE HUNGER GAMES utspelar sig i en dystopisk framtid där folket (troligen amerikaner) revolterade mot de regeringen. Revolten slogs ner och Hungerspelen infördes. För att undvika framtida revolter och för att folket ska leva i fred, tvingas landets tolv olika distrikt att skicka en pojke och en flicka som "tributes"; spelare i Hungerspelen som utkämpas till endast en deltagare är i livet. Dessa spelare ska vara mellan tolv och arton år, och de väljs ut med hjälp av lottdragning.

Sextonåriga Katniss Everdeen (Jennifer Lawrence) bor med sin mor och lillasyster i Distrikt 12; en fattig gruvarbetarby. När lillasysterns namn dras, räddar Katniss henne genom att kliva in som frivillig Tribute, vilket aldrig hänt tidigare. Pojken som också skickas till spelen är Peeta Mellark (Josh Hutcherson), som alltid varit hemligt förälskad i Katniss. I Distrikt 12 häckar även en viss Gale (Liam Hemsworth) som verkar vara den lokale hunken, men han har inte mycket mer att göra än att dyka upp ibland och vara ... hunk.

Katniss och Peeta skickas till den gigantiska, lyxiga huvudstaden, som ser ut som en kombination av antikens Rom och Albert Speers våtaste drömmar.

Presidenten Snow (Donald Sutherland) välkomnar dem, Woody Harrelsen är en försupen mentor för de två representanterna från Distrikt 12, Lenny Kravitz är något slags PR-kille och kläddesigner, och så får de 24 deltagarna under ett par veckor lära sig allt om hur man dödar och överlever i vildmarken.

Den stora tävlingsdagen, den 74:e i ordningen, anländer, kombattanterna hissas upp till en stor skog som utgör arenan, och där drabbar de samman. Vapen och förnödenheter finns utspridda här och var, TV-kameror bevakar varje rörelse, befolkningen följer det som sker, och problem uppstår när de tävlande bildar pakter för att bli mer effektiva, medan Katniss, beväpnad med pilbåge, hjälper de som är svaga och rädda.

Först och främst måste jag säga att THE HUNGER GAMES är betydligt mer uthärdlig än jag trodde den skulle vara. Jag fruktade att filmen skulle vara lika hemsk som TWILIGHT-serien, men så är inte fallet - det här är väldigt mycket bättre. Med det inte sagt att THE HUNGER GAMES är bra. För det här är en film med stora problem, framför allt vad gäller handling, händelser och logik. Vore det en renodlad, fläskig actionrökare hade man kunnat ha överseende med detta, logiska luckor hade täckts över med feta slagsmål. Men så är inte fallet här.

Jag kan inte påstå att det riktigt framgår vad de här Hungerspelen är. På vilket sätt skapar dessa fred i landet? Varför ska de tävlande vara barn? Borde inte detta snarare leda till att folket revolterar ännu en gång? Och hur har detta kunnat bli populär TV-underhållning? Jag kan acceptera att vuxna som slåss på liv och död kan utvecklas till kommersiell underhållning i en urspårad, bisarr framtid - med vad är det för pervon som vill se barn slakta varandra? Hur lyckades man genomföra en sådan idé? Slipper de rika barnen i huvudstaden tävla?

Frågorna fortsätter att hopa sig. De här spelarna som bildar en pakt och beter sig som vänner - hur tänkte de där? För när de dödat alla utanför pakten, måste de ju börja slakta varandra. Och när spelets arrangörer och kontrollanter skapar virtuella, mordiska jättehundar - hur fanken blir de levande och kan äta upp sina offer i skogen? Flera andra enskilda scener är märkliga och svårförklarliga. Det är möjligt att logiken fungerar bättre i boken, men: man ska inte behöva läsa boken för att förstå och uppskatta filmatiseringen! Då har filmskaparna misslyckats.

Förutom logiken, är filmens längd ett annat problem. Två och en halv timme! Varför? Det går inte att motivera denna spellängd, filmen blir bara seg och tråkig, och trots denna längd utvecklas få av rollfigurerna. Ofta känns det som om det inte händer någonting alls. Folk går omkring i samma gråa, regnvåta skog som förekommer i TWILIGHT - och som Rambo gjorde osäker för trettio år sedan. Känns det som.

THE HUNGER GAMES har åldersgränsen PG-13 i USA. Här i Sverige har den fått en 11-årsgräns. I Storbritannien censurklipptes filmen för att kunna förses med gränsen 12A. Just våldet och temat - barn tvingas att döda barn - har diskuterats vilt. Filmen är förhållandevis ångestladdad, betydligt mer än andra, liknande filmer, och denna ångest kan nog vara i tuffaste laget för de yngsta biobesökarna - snarare än våldet. Förvisso sprutar det en del blod under actionscenerna, men dessa är förhållandevis få, de är korta, de är filmade med ryckig handkamera och extremt snabbt klippta. Jag gissar att det är dessa engelsmännen klippt i, men i praktiken ser man inte speciellt mycket. Under öppningsscenerna är förresten den handhållna kameran fruktansvärt irriterande.

PG-13-gränsen bidrar också till filmens tråkighet - i alla fall vad gäller mig som vuxen karl. Vi vet ju att rollfigurerna inte kan göra något "coolt", det kan aldrig bli ordentligt röj, inga spektakulära avlivningar följda av oneliners. Inga utdragna martial arts-strider, inga COMMANDO-fajter, inga halshuggningar.

Vad som lyfter filmen är skådespelarna. Sutherland och Harrelson äger sina scener, men bäst är Stanley Tucci som Caesar Flickerman, exemplariskt slajmig programledare för TV-sändningarna av spelen - han är filmens motsvarighet till Damon Killian i THE RUNNING MAN. Jennifer Lawrence (från WINTER'S BONE) ska vara en vanlig tjej, hon ser onekligen ut som en vanlig tjej och är sympatisk, men samtidigt lite trist.

Jag kan nog tänka mig att det här kommer att gå hem hos målgruppen, vilken främst utgörs av unga tjejer. Återstående två böcker lär filmatiseras även de. Jag hade hellre sett en version av THE HUNGER GAMES med Rhona Mitra och Jason Statham.

Steven Soderbergh var Second Unit Director.

(Biopremiär 23/3)

Bio: Contagion

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige

Steven Soderberghs karriär är mer än lovligt svajig och man vet aldrig vad man kan förvänta sig av honom. De senaste åren har han gjort ett par riktigt dyngiga filmer (CHE ...) och några som knappt visats alls, som THE GIRLFRIEND EXPERIENCE. THE INFORMANT lär vara bra, men den missade jag.

CONTAGION får väl sägas vara en av Soderberghs bättre filmer - men det här är definitivt ingenting att ställa sig upp och jubla över. Filmen verkar lanseras som thriller, men det är snarare ett drama med dokumentär prägel. Filmen ger en vad jag uppfattar som väldigt realistisk bild av hur det kan gå till om ett synnerligen smittsamt och dödligt virus sprider sig.

Gwyneth Paltrow spelar första offret. Under en resa till Hongkong blir hon krasslig, och när hon kommer hem till sin make Matt Damon, blir hon snabbt sämre och dör. Nej, detta är inte en av Paltrows större roller.

Man obducerar Paltrow och efter att ha sågat upp skallbenet utbrister obducenterna "Oh, my God!". Fler människor världen över insjuknar. WHO jobbar så att svetten lackar. Laurence Fishburne är chef för smittskyddsprogrammet, Kate Winslet är skicklig läkare som far runt och försöker finna en lösning.

Jude Law är en bloggare som ifrågasätter allt och tror att WHO och andra metvetet lurar folk och bara låtsas att det inte finns något botemedel för att kunna göra sig en hacka. Elliott Gould är en läkare som pysslar med ... någonting. Marion Cotillard blir kidnappad av kineser som vill ha botemedel.

Det händer en hel del i CONTAGION och en väldig massa människor är med. För många människor. Filmen ger intryck av att vara ett hopklipp av en TV-serie. Vi lär aldrig riktigt känna någon av alla rollfigurer, i vissa fall dyker de bara upp för att sedan snabbt försvinna. Många trådar sjabblas bort helt - som Elliott Goulds läkare, vad höll han på med och vad hände med honom? Och när Marion Cotillard kidnappas glömmer man bort henne i typ en halvtimme, för att istället ägna sig åt annat.

Filmen påminner en hel del om en zombiefilm - utan zombies. Det är samma typ av miljöer; världen håller på att ödeläggas, omgivningen blir farlig när desperata människor lever jävel för att komma över motgift, proviant och annat. Men jag vill inte påstå att jag tyckte att filmen någonsin blev spännande. Här finns inga egentliga spänningselement, och eftersom personerna knappt presenteras, går det inte att engagera sig i dera öden. Väldigt ofta tenderar CONTAGION att bli lite tråkig. Kanske till och med mycket tråkig.

Dock är det en intressant film, jag köper innehållet, och det är förstås välgjort och välspelat. Med ett undantag: Jude Law. Jag har tidigare irriterat mig på hans överspel, men den här gången verkar han sikta på rekord; på att vinna Stora Daniel Day-Lewis-priset. Han fläskar på med extremt överdriven brittiskt accent och är allmänt irriterande och kass.

Jag gillade scenen där Paltrow får skallen uppsågad och slutscenerna för tankarna till Bert I Gordons THE FOOD OF THE GODS.

(Biopremiär 21/10)