Visar inlägg med etikett Steve McQueen (regissör). Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Steve McQueen (regissör). Visa alla inlägg

torsdag 19 december 2013

Bio: 12 Years a Slave

Foton copyright © 2013 Bass Films, LLC and Monarchy Enterprises S.a.r.l. All Rights Reserved.
Igår fyllde Brad Pitt 50. Lagom till denna bemärkelsedag får Steve McQueens nya drama 12 YEARS A SLAVE svensk premiär; en film producerad av Brad Pitts bolag Plan B, och jodå, Pitt har en liten men betydande roll i filmen som kanadensare iförd intressant men missprydande skägg.
Engelsmannen McQueen gjorde senast den alldeles utmärkta SHAME med Michael Fassbender och med 12 YEARS A SLAVE bevisar han att han är en viktig filmskapare att räkna med. Det här är en otroligt stark film och lär kamma hem ett helt fotbollslag med Oscarstatyetter - och om den inte gör det kommer alla att hävda att den borde ha gjort det. Manuset är författat av John Ridley, som liksom Steve McQueen är svart, och bygger på den fram tills nu helt bortglömde Solomon Northups memoarer. Enligt Ridley var Northups bok en bästsäljare på 1850-talet.
Filmen börjar 1841. Solomon Northup (Chiwetel Ejiofor) är en fri, svart man; en medelsvensson med fru och två barn, han lever i New York och försörjer sig som något slags artist. Men så blir han plötsligt och utan förvarning kidnappad och såld som slav i Louisiana - han kan inte bevisa vem han är, han antas förstås vara en lögnare och blir dessutom ihopblandad med någon som heter Platt, vilket innebär att Northup tvingas tillbringa tolv år under detta namn.
Eftersom Northup alltså skrev en bok om sina fasansfulla upplevelser vet vi hela tiden att han förstås kommer att klara sig på slutet - men detta hindrar inte filmen från att vara gripande och spännande. Den amerikanska södern är verkligen helvetet på Jorden och enligt uppgift är McQueens film den hittills mest realistiska skildringen av slaveriet och rasismen i 1800-talets Amerika. De vita människor Northup träffar och utsätts för under sin tid som slav är till större delen riktigt, riktigt vidriga. Paul Giamatti är totalt känslolös som slavhandlare; han drar sig inte för att separera barn från mödrar och han behandlar svarta som djur - och på slavförsäljningen bjuder han spekulanterna på förfriskningar. Northup hamnar hos plantageägaren Ford (Benedict Cumberbatch), som trots allt är en hederlig karl; "He's a good man," säger Northup. Dock är Fords anställda av ett annat slag, i synnerhet den maktgalne dåren Tibeats (Paul Dano).
Närt Northup sälja vidare till den beryktade Edwin Epps (Michael Fassbender) hamnar han ur askan i elden. Epps är en oberäknelig fullblodspsykopat och en av filmhistoriens vidrigaste, mest hjärtlösa skurkar. Ett par scener där han låter piska sina slavar är genuint obehagliga.
Solomon Northup är en sympatisk man och jag satt filmen igenom och ville att han skulle ge igen. Jag hoppades att han skulle hämnas. När får han nog? Varför gör han ingenting? Men det här är inte DJANGO UNCHAINED, Northup hämtar aldrig puffran och säger "I like the way you die, boy!". Istället härdar han ut. Han straffas men överlever, till skillnad från de som piskas ihjäl.
Samtliga skådespelare är ypperliga i den här filmen. Filmfotot är utmärkt och här finns ett flertal oerhört bra scenlösningar; bland annat en plågsamt utdragen scen där några råskinn försöker lyncha Northup - den varar hur länge som helst och i bakgrunden ser vi andra slavar som bara tittar på utan att ingripa, orsaken framgår först efter några minuter.
En betygsfemma ligger väldigt nära - men jag avstår och nöjer mig med en fyra. 12 YEARS A SLAVE innehåller en del longörer och blir ibland onödigt långdragen. Filmen varar 134 minuter, vilket bland annat beror på en del lite väl arty inslag som mest känns konstruerade och teatrala. Northup står stilla och tittar in i kameran under ett par minuter.
Men återigen - detta är antagligen 2013 års starkaste och mest omskakande drama. Man skäms för mänskligheten när man ser filmen, det känns osannolikt att det faktiskt gick till så i Amerika - och att det fortfarande går till så här i vissa delar av världen. Och jag vet ju att det även här i Malmö, och i resten av Sverige, finns dårar med samma åsikter som svinen i McQueens film.
Känsliga tittare varnas för de scener där nakna ryggar förvandlas till köttförs när piskan viner.







(Biopremiär 20/12)

-->



torsdag 5 januari 2012

Bio: Shame

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Den unge (född 1977) tysk-irländske skådespelaren Michael Fassbender verkar ha kommit från ingenstans, men snacka om genombrott. Killen blev inte bara en flavor of the year, tvärtom har han gjort sig känd som en robust karaktärsskådespelare som inte drar sig för att medverka i både superkommersiella blockbuster, som X-MEN: FIRST CLASS, och smalare - betydligt smalare! - filmer som den här. Dessutom har han, till skillnad från Ryan Gosling som också är överallt, ett bra, manligt ansikte.
SHAME är en film av Steve McQueen - en man som verkligen borde skaffa sig ett artistnamn, så att man slipper lägga till "nej, inte den döde filmstjärnan!". Jag har inte sett McQueens förra film, debuten HUNGER, även den med Fassbender, men den rönte stor uppmärksamhet på festivaler när den kom.
Det tog ett bra tag innan jag kopplade att SHAME utspelar sig i New York. The British Film Councils logga är det första som dyker upp. McQueen är engelsman. Carey Mulligan, som har den kvinnliga huvudrollen, är också från England. Och filmfotot år murrigt, grynigt, blågrått och för tankarna till brittisk independentfilm. Miljöerna är neutrala. Först under ett längre samtal en bit in i filmen hörde jag att de ju faktiskt pratar med amerikansk accent. Märkligt. Jag undrar om detta är meningen. För SHAME skulle kunna utspela sig i princip var som helst.
Fassbender spelar Brandon, som verkar vara en hyfsat normal och sympatisk man, med ett bra jobb. Han är framgångsrik. Han lever ensam i en flott men klinisk lägenhet; stora vita ytor, få prylar, inget personligt. Men det är något udda med Brandon; hans beteende, hans hem, hans blick, och tankarna går osökt till AMERICAN PSYCHO. Brandon är sexmissbrukare. Av stora mått. Han inte para konsumerar mängder med porr, han ligger ofta med prostituerade. Däremot har inga inga kärleksrelationer, äkta känslor klarar han inte av.
Men så dyker Brandons yngre syster Sissy (Mulligan) plötsligt och oväntat upp (och på ett bisarrt sätt). Sissy är en trasig själ, självdestruktiv, Brandons direkta motsats på många plan. Men hon är duktig på att sjunga jazz, och Brandon tar med sig sin vidrige chef på ett framträdande, som slutar med att chefen raggar upp den lättövertalade Sissy.
Sissys uppdykande innebär mycket, men framför allt börjar Brandon att inse att han nog trots allt är sjuk, att han inte kan bete sig som han gör.
Någonstans är nog SHAME en sexvariant av AMERICAN PSYCHO. Dock utan satir och de drag av thriller eller skräck som Bret Easton Ellis story innehåller. SHAME innehåller förvisso en gnutta humor, men det är ett väldigt mörkt och skitigt drama. Besatthet, uppgivenhet, vilsenhet. Brandon kan tyckas vara en ganska vidrig och tragisk person, men hans chef visar sig vara en långt värre människa. Denne är gift och har familj, men utnyttjar sina pengar och makt för att få det han vill. Hans grabbiga beteende på krogen är precis det beteende jag - och de flesta, hoppas jag - avskyr.
McQueens film har blivit känd för att vara "vågad". Och jo, tack, det är den. Det dröjer inte länge innan vi får se Michael Fassbender traska runt näck i sin lägenhet. Och herregud, han har ett fullkomligt enormt organ! Han ser ut att vara tecknad av Richard Corben! Hädanefter får man väl referera till honom som "hästkuken". McQueen verkar fascinerat av denna dolme, eftersom han ofta filmar sin stjärna så att vi tydligt ska se utrustningen. Vi får till och med se honom kissa. I realtid.
Men Carey Mulligan är inte sämre, hon är helnäck i sin första scen. Och de flesta av filmens övriga kvinnor visas upp utan kläder. Det bjuds på flera hyfsat grafiska sexscener, varav en homosexuell, hela tiden helt utan känslor. Förutom vid ett tillfälle - men då får akten avbrytas, eftersom Brandon inte klarar av det; han har känslor för tjejen.
Det här är långtifrån en upplyftande film, men Michael Fassbenders insats är något alldeles otroligt stark. Precis som filmen. Den är ganska långsam, trampar ibland vatten, och jag vet inte om jag har lust att se den igen, men det är en jävligt stark film det här, väldigt svår att glömma. Och självklart gör även Carey Mulligan bra ifrån sig - som vanligt.







(Biopremiär 6/12)