Visar inlägg med etikett Steve Martin. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Steve Martin. Visa alla inlägg

torsdag 26 mars 2015

Bio: Home

Bilder copyright (c) Twentieth Century Fox
Figurerna i HOME dök först upp i en kortfilm, som visades innan en animerad långfilm - jag har glömt vilken. Och jag har glömt vad som hände i kortfilmen. Nu har HOME i alla fall gått och blivit långfilm från Dreamworks Animation och i regi av Tim Johnson, som gjorde PÅ ANDRA SIDAN HÄCKEN - om någon nu minns den.
HOME handlar om rymdvarelser som på engelska heter "boovs" - en boov, flera boovs. I den svenska dubbningen låter det som om de säger boof och boofer. Även övriga namn på figurer och arter är svåra att uppfatta, i pressmaterialet står det inte vad allt och alla döpts om till. Huvudperson är i alla fall den lille Oh, som ser precis likadan ut som alla andra boover. Han är dock väldigt impopulär, denne Oh, han är ettrig och alltid positiv.
Booverna är på flykt undan de onda gorgerna och Jorden har valt ut som ett bra ställe att fly till. Ledda av den korkade kapten Smäck anländer de till vår planet och skickar iväg alla jordbor till olika distrikt, medan de själva bosätter sig i städerna. Booverna är fullkomligt omedvetna om att de upplevs som onda av jordborna.
Tipp heter en tolvårig flicka som av någon anledning blivit kvar i New York. Där lever hon som en annan Robert Neville. Oh tänker ställa till med fest, men när han ska eposta en inbjudan till boverna lyckas han bjuda in hela galaxen. Detta innebär att gorgerna också får en inbjudan och kan se var booverna gömmer sig. Booverna måste fly igen och Oh blir efterlyst. Då träffar Oh på Tipp, och efter att ha bråkat en stund blir de förstås vänner och åker iväg för att hitta Tipps morsa, som finns någonstans på Jorden - och så måste de försöka stoppa gorgerna.
HOME är en relativt hemsk film. E.T. möter THE OMEGA MAN* möter TV-serien V. Allt berätttat i ett uppskruvat, hysteriskt tempo. Det händer för mycket precis hela tiden, och jag kom på mig med att tänka på annat. Det är rätt påfrestande. Det är inte mycket som är roligt i filmen  (jag skrattade till när Oh dricker "citronsaft" ur en "stor skål" på en herrtoalett och äcklas), och självklart leder allt fram till en massa moralkakor om vänskap och familjen.
Filmen är även försedd med ett fruktansvärt irriterande soundtrack. En massa plastiga, själlösa, fullkomligt menlösa R'n'B-låtar - och R'n'B är ju den värsta typen av musik, vid sidan av reggae, rap och dragspel. Låtarna framförs av Rihanna, som i den amerikanska originalversionen också bidrar med Tipps röst. Steve Martin gör kapten Smäck medan Jennifer Lopez står för Tipps morsas röst. Det är möjligt att filmen är lite bättre på engelska. I den svenskdubbade versionen får vi höra en massa standardröster som babblar hysteriskt.




 



(Biopremiär 27/3)

* Jag skulle förstås kunna ha skrivit I AM LEGEND, men Charlton Heston-versionen är coolare!

-->

måndag 8 mars 2010

Priset går alltid till något jag inte sett

Det slår nästan aldrig fel. När Oscar, Guldpalm eller Guldbagge för bästa film ska delas ut, går priset nästan alltid till den film jag inte sett.
Som nu THE HURT LOCKER. Jag missade den på Göteborgs Filmfestival 2009. Sedan gick den långt senare upp på bio i Lund, där den även pressvisades. Det sistnämnda innebär att enbart de kritiker som bor i Lund går dit. Ännu längre senare fick filmen Malmöpremiär. Den gick en väldigt kort tid på Panora utan någon fanfar.
...Och nu vann alltså denna i Sverige undanskuffade film sex Oscars.
Noterar att åtminstone två av de vinnande amerikanska filmerna inte har fått svensk biopremiär; CRAZY HEART och THE BLIND SIDE.
INGLOURIOUS BASTERDS borde ha vunnit fler statyetter än den enda som förstås gick till Christophe Waltz. Men jag är tacksam för att AVATAR bara fick tekniska priser. Jag menar, hur fan skulle det sett ut om den filmen fick pris för bästa manus, regi och bästa film?!
...Men hur fanken kunde PRESCIOUS få Oscar för bästa manus efter förlaga? Priset skulle självklart ha gått till AN EDUCATION. Fast det är klart, PRESCIOUS är den typ av film som anses "viktig". Och Mo'nique förtjänade inte utmärkelsen.
Hmm... Är det bara jag, men var inte Steve Martins och Alec Baldwins öppningsmonolog (som snarare var en dialog, men inte enligt Oscars.org) lite märkligt stiff och bristande i tajming? Kolla på den HÄR. Det känns som om folk sitter i ett annat rum och skrattar för sent.
Mest glädjande: Roger Corman, som redan fått sitt pris (kolla HÄR) dök upp trots allt och gjorde en tiosekunders cameo.

fredag 22 januari 2010

Bio: It's Complicated

Foton copyright © UIP Sweden

Finns det komedier som riktar sig till kvinnor i 60-årsåldern? Jo, det verkar allt så - för jag misstänker att 60-åriga kvinnor kommer att uppskatta IT'S COMPLICATED betydligt mer än jag.

För regi och manus står Nancy Meyers (60) och huvudrollerna innehas av Meryl Streep (60), Steve Martin (64) och Alec Baldwin (51, men ska föreställa 58 enligt en scen).


Streeps och Baldwins rollfigurer har varit gifta i tjugo år och skilda i tio. Baldwin är nu omgift med en yngre, bitchig kvinna, medan Streep är ensamstående men lever lyxliv av den typ man gör i romantiska komedier av det här slaget: stort, tjusigt hus, vacker trädgård, rika vänner och hon äger dessutom ett superlyxigt bageri, där man kan smita in på natten för att baka några chokladcroissanter.


Efter en blöt festnatt råkar Streep hamna i bingen med Baldwin och saker och ting blir genast komplicerade. Baldwin tror sig fortfarande älska Streep, medan hon varken vet ut eller in - men exmaken blir hennes hemlige älskare och deras tre halvvuxna barn tycker att Baldwins rännande i huset är lite märkligt.

Samtidigt ska Streep bygga ut sig kök, och till detta anlitar hon en uppburen arkitekt spelad av Steve Martin. Steve Martin är frånskild och lite småsorgsen, men blir betuttad i Streep, som i sin tur trivs väldigt bra i hans sällskap. Det börjar verka kärlek, men nu blir det ju komplicerad - då Baldwin gömmer sig i faggorna.

Varje gång jag ser en film med Steve Martin hoppas jag att den ska vara bra och rolig. Killen är ju en extremt begåvad komiker - och även seriös skådespelare när så behövs - och han började så bra en gång i tiden med sina stand up-grejor, och filmer som SUPERNOLLAN och DÖDA MÄN KLÄR INTE I RUTIGT. De senaste två decennierna har han med få undantag hamnat i rätt vissna, slätstrukna, smöriga och kassa filmer, oftast riktade till familjer. Han fick väl hits med ROSA PANTERN-filmerna, men dessa vänder sig till små barn och inte till oss gamla fans. Martin har i en intervju sagt att varje gång han varit med i en dålig film, har de under inspelningen trott att det skulle bli bra - de har ju inte gått in för att göra kassa filmer.

Steve Martin är väl det bästa med IT'S COMPLI-
CATED, mest för att han spelar sin försiktige och frånskilde man på ett övertygande och sympatiskt sätt. Men det stora problemet med Nancy Meyers film, är att den inte är speciellt rolig. Jag ser framför mig en publik bestående av tanter som är jättenöjda bara med att få se på Meryl Streep, hennes vackra hem, och Alec Baldwin, som de en gång tyckte var stilig och kanske gör så än. Steve Martin sorteras säkert in i facket "mysig".

...Men jag skrattade knappt alls. Här finns en fest där Streep och Martin av någon anledning röker en joint, och då blir det lite farskarusell - och vi får se Steve Martin göra något vi saknat: nämligen dansa roligt, vilket han är expert på. Och så finns det en tokig scen, där den rätt fläskige Baldwin klär av sig näck för att leka erotiskt knippe och gömmer sig i Streeps säng. Men annars är det inte mycket att hänga i julgranen, så mitt betyg här under är snällt och tveksamt.

I början av filmen skämtar Streep om att hon inte gillar folk som låtit plastikoperera sig. Men allvarligt talat: ser det inte ut som om både Steve Martin och Alec Baldwin slätar ut rynkorna kring ögonen? Eller är det bara smink?









(Biopremiär 22/1)

måndag 21 september 2009

Bio: Imagine That

Efter 40 år som våldsbenägen filmhårding bytte Charles Bronson spår och började spela lustspel i Halland.
Nej, det gjorde han inte, men om jag säger så här:
Efter att ha varit rappkäftad, ful i mun och stjärnan i en rad framgångsrika komedier, ofta med actionbetoning, bytte Eddie Murphy spår och blev mysgubbe i slätstrukna barnfilmer.
Nu var väl jag ingen större fan av Murphy under hans storhetstid på 1980-talet. Han gjorde en del bra eller okej filmer, innan hans karriär kraschade och tog en besynnerlig vändning. Visst, ett par av hans barnfilmer har jag tyckt varit rätt lustiga, som DR DOOLITTLE och THE NUTTY PROFESSOR, men annars har det känts som att titta på Disney Channel eller något. (Murphy var dock även med i BOWFINGER, som ju är ett litet förbisett mästerverk, och vars andra stjärna Steve Martins karriär liknar Murphys med ett koppel usla filmer)
Jag undrar vad filmbo-
laget tänkte på när de började koka ihop IMAGINE THAT. "Hmm, det skulle vara roligt med en ny komedi om börsmäklare och finansvärlden..." - "Nej, jag tycker det vore kul med en rejäl, gammaldags barnfilm med fin moral..." - "Nej, jag vill att vi gör en familjefilm med Eddie Murphy..." - "Jag har det! Vi gör en väldigt barnvänlig familjefilm med Eddie Murphy som börsmäklare som får problem i finansvärlden!!!" - "JAAAAAA!!!"
Konceptet är alltså hur konstigt som helst. Hur många barn kommer att förstå turerna med aktie- och företagsköp som stora delar av filmen går ut på?
Murphy är arbetsnarkomanen Evan, som försummat sin gulliga (lillgamla) dotter och vars fru gått ifrån honom. Evan är dock en jävel på pengar. Nu finns det en chans att han kan få avancera kraftigt på företaget, enda problemet är hans konkurrent Johnny Whitefeather (Thomas Haden Church med indianlook).

Men Evans dotter Olivia är proble-
matisk. Hon sitter jämt med en snuttefilt över huvudet och pratar med osynliga prinsessor. Psyket nästa, tycker Evan och lärare och andra. Men så visar det sig att de osynliga prinsessorna viskar namnen på de företag Evan bör köpa och sälja. Och informationen stämmer! Den förundrade Evan blir plötsligt beroende av snuttefilten.
...Men samtidigt som han gör affärer, får han förstås lära sig att man inte kan bete sig som han gör. Dottern och familjen är ju viktigast av allt.
Det största problemet med IMAGINE THAT är att den inte är speciellt rolig. Jag tror inte att jag skrattade till en enda gång. Möjligtvis åt den bisarre Johnny Whitefeathers indianrutaler under möten och presentationer. Istället försöker filmen vara rar och gullig, riktigt äckelgullig. Som om det räcker med att den lilla dottern är rar och äckelgullig, och att Eddie Murphy springer runt och tokar sig med henne. Det bes även bordsbön och sjungs i barnkör ("All you need is love").
Samtidigt kan jag inte totalsåga den här slätstrukna, totalt harmlösa filmen. Den är inte tillräckligt dåligt gjord och Eddie Murphy gör egentligen inte bort sig. Och så är både Martin Sheen och Ronny Cox med. Så jag är snäll och sätter ett litet överbetyg. Och jag undrar vad små barn tycker om filmen.






(Biopremiär 18/9)