Bio: Steve Jobs

Foton copyright (c) UIP
I november 2013 kom filmen jOBS (som stavas med gement J), och som handlade om Steve Jobs liv och karriär fram till hans död. Filmen var inte speciellt bra - och titelrollen spelades av Ashton Kutcher, som inte är så där jättelik Jobs.
Redan nu kommer ännu en film om Steve Jobs, den här gången i regi av den pålitligt ojämne Danny Boyle, och med Michael Fassbender i titelrollen. Han är inte heller lik Jobs. Under scenerna från 1980-talet bär Fassbender kostym och slips, vilket innebär att han är mer lik James Bond än Steve Jobs.
Vad har Boyle att tillföra ämnet? Inte mycket, visar det sig.
STEVE JOBS är indelad i tre delar: Jobs introducerar sin Mac 1984, Jobs introducerar sitt nya system Next 1988, Jobs introducerar sin iMac 1998. Med undantag för några korta flashbacks, utspelar filmen sig i de lokaler där presentationerna av datorerna ska ske. Presentationerna förbereds medan Jobs diskuterar och bråkar med sin familj, och framför allt med sina kollegor - Jeff Daniels gör Apples ägare John Sculley, Seth Rogen är Steve Wozniak, som tillsammans med Jobs skapade maskinen i ett garage, och Kate Winslet spelar Jobs hårt prövade assistent Joanna Hoffman, som mest springer och letar efter sin ständigt försvunne chef.
Det här är ett dialogdrivet drama, i vilket rollfigurerna står mittemot varandra och skriker. Det kan hända att de även sitter ner. Och skriker. Ibland slänger Boyle in onödiga, arty, och aningen irriterande detaljer, som att visa dokumentära bilder på Skylab på en vägg bakom Jobs när denne pratar om just Skylab. Scenerna från 1984 är av någon anledning grynigare än resten av filmen.Vad jag minns var  1984 inte ett speciellt grynigt år.

Redan i filmens första scen uppstår problem när de kort innan presentationen av Macen måste öppna burken. Detta blir svårt, eftersom de saknar det verktyg som behövs. Någon säger att de kan fixa fram en skruvmejsel, men det funkar inte med en sådan. Det behövs specialverktyg. Jobs säger att han inte vill att vanligt folk ska kunna öppna och ändra i en Mac. Det är bland annat just detta jag inte gillar när det gäller Appleprodukter. Det är inte mycket man kan fixa själv, inte mycket som det går att pilla och leka med och uppgradera. Man måste hela tiden köpa nytt, och prylarna blir allt dyrare.
En annan grej jag inte gillar, är att Appleanvändare utgör något slags sekt. Apple är en gudomlighet, Steve Jobs ord är lagen. I Danny Boyles film är Jobs ett osympatiskt, maktlystet rövhål. Under filmens gång blir han alltmer lik L Ron Hubbard och tillställningarna kan närmast liknas vid scientologmöten.

Både Fassbender och Winslet är Oscarnominerade för sina inssatser, och visst - det här en välspelad film. Men det är inte utan att jag undrar vad det är Boyle vill berätta; vad han vill säga med den här pladdriga filmen. Steve Jobs beter sig som en skitstövel - och sedan är det slut, efter att han har kommit med den hopplösa iMacen och hintat om iPoden.
STEVE JOBS gav mig absolut ingenting.

(Biopremiär 22/1)

-->

Bio: jOBS

Foton: Glenn Wilson © 2013 The Jobs Film, LLC. All Rights Reserved.

Det är bara några månader sedan THE INTERNSHIP; en förtäckt reklamfilm för Google, gick på bio. Nu kommer en förtäckt reklamfilm för Apple, maskerad som en biografi över den framlidne Steve Jobs. jOBS - titeln ska tydligen stavas med gement J och resten versalt - fick dålig kritik i USA och publiken uteblev. Nu förstår jag varför.

I slutet av 1980-talet jobbade jag på en reklambyrå. Där hade vi gammal fin utrustning. Jag häckade mycket i mörkrummet och blev expert på reprokameran. Där fanns en sättmaskin. En gnuggismaskin. AD:n använde airbrush. En dag skickades en tjej iväg på kurs för att lära sig sköta Macen. Just det - det hade inhandlats en (1) Mac. Och det var bara en person som kunde använda den. Ett år eller så senare anlände en ny kille och ännu en Mac. Ett antal år senare, jag jobbade inte kvar, hade all gammal fin utrustning kastats ut och alla satt men varsin datamaskin.

Jag har aldrig blivit vän med Apple och deras produkter. Jag jämför deras datorer med BMW - en glorifierad, dyrare Volvo. Tryggt och säkert, tuta och kör, slipp pilla och meka och experimentera. Jag satt ett tag på ett kontor försett med iMacs. Jag blev vansinnig. Bakvänt användargränssnitt, det gick inte att göra något kul med den, och den kraschade hela tiden - och jag fattade aldrig hur man fick igång skiten igen. Musen var också värdelös. "En Mac kraschar aldrig och får aldrig virus!" sa de rättroende. "Du måste ha gjort något fel!". Vaddå, jag gjort något fel - skiten kraschade. Vilket den inte skulle kunna göra.

Visst, Apple gör säkert bra produkter, men liksom min kompis Den långhårige fd filmkritikern, tycker jag riktigt illa om företaget. Löjligt svindyra produkter som köpes av kunder som beter sig som om de tillhör en religiös sekt. Sektmedlemmar som gladeligen pungar ut med ännu mer pengar så fort någon pryl måste uppdateras. Apple är en kyrka och Steve Jobs är den allsmäktige. Det är väldigt intressant att ett företag kan i det närmaste hjärntvätta sin kundkrets och få dem att knäböja inför sitt altare.

Denna fråga tas förstås inte upp i Joshua Michael Sterns film om Steve Jobs. Inte mycket annat heller. Vad vi serveras är Evangeliet enligt Apple. Ashton Kutcher är Steve Jobs. Kutcher har skaffat skägg, lagt sig till med något slags neandertalgångstil och kliar sig på hakan, men ser ändå mest ut som Ashton Kutcher. Efter en prolog i vilken Jobs 2001 presenterar sin nya pryl iPoden, hoppar vi till början av 1970-talet (vilket jag aldrig gissat om årtalet inte dykt upp i bild). Jobs har hoppat av college, han är en fri själ, vilket understryks av att han alltid går barfota, och hans gamle lärare (James Woods är bortkastad i en liten roll) vill att han ska studera konst. Jobs föredrar att ta LSD och börjar jobba på Atari, där han skapar spelet Breakout - rättare sagt, han anlitar en polare för att göra grovjobbet och blåser sedan denne på större delen av stålarna.

Jobs slår sig ihop med ovan nämnde polare och några andra nördar, och börjar skruva ihop en revolutionerande hemdator i farsans garage. De hittar en finansiär, startar Apple och bygger upp sitt imperium. Därefter hafsar filmskaparna sig igenom företagets historia. Man glömmer/struntar i att fylla i luckor och förklara saker. Plötsligt är Apple coolt. Plötsligt går det dåligt. Varför gjorde man succé? Varför gjorde man sedan fiasko? Vad sysslar alla med? Vilka är alla dessa underavdelningar döpta efter äpplesorter? Microsoft dyker upp som konkurrent helt utan förvarning, men försvinner ganska omedelbart ur bilden. Den största frågan kvarstår: vem var Steve Jobs? Var kom han ifrån?

Steve Jobs framstår som en trist typ och som en skitstövel - enligt uppgift var han också en skitstövel. Fast jag vet inte om det är meningen. I typisk Hollywoodanda framställs han nästan som en kristusfigur, eller åtminstone som en populär amerikansk president. När han håller anföranden inför sina anställda fläskas det på med smetiga stråkar och publiken jublar och applåderar som på ett väckelsemöte. Killen som designar iMacen håller ett hyllningstal till Jobs som inte är av denna världen - självklart kommer de där stråkarna igen. Dermot Mulroney är finansiären Mike Markkula, Matthew Modine är Pepsi Cola-killen John Sculley, som blir VD för Apple och ser till att Jobs får gå, och JK Simmons är styrelseledamoten Arthur Rock. Kvinnor förekommer enbart i periferin.

Självklart skulle jOBS ha kunnat bli en intressant film - för även om jag inte gillar Apple, är jag hyfsat intresserad av datorer. Men det känns som om det är Apple som pungat ut för den här filmen. Det är besynnerligt tunt och ytligt, och storyn slutar redan på 90-talet, innan iPoden räddar det då ostadiga företaget.

När jag såg filmen kände jag att jag hellre ville se en film om Atari. Eller varför inte en om Commodore eller den brittiska ZX Spectrum; hemdatorer som kom före Macen och sålde åtskilliga miljoner.

För övrigt är denna recension skriven på en burk som kör Linux.

(Biopremiär 8/11)