Visar inlägg med etikett Steve Coogan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Steve Coogan. Visa alla inlägg

onsdag 20 mars 2019

Bio: Helan & Halvan

Foton copyright (c) Nick Wall

Helan och Halvan hade en egen serietidning i Sverige mellan 1963 och 1987. 1987! Helan och Halvan gjorde sin sista film 1951, så bara det faktum att de fick en serietidning tolv år senare är anmärkningsvärd (Helan; Oliver Hardy, var då död sedan sex år), än mer anmärkningsvärt är det att tidningen kom ut, på olika förlag, under 24 år.* Jag köpte ett par nummer av serietidningen häromåret. Serierna är surrealistiskt dåliga, de är en förolämpning mot läsaren - och jag är glad att jag bara betalade en krona styck.
Första numret av serietidningen.

Men - när jag var barn på 1970-talet, var det en högtidsstund varje gång Helan och Halvan visades på TV. Vi tyckte att filmerna var fantastiskt roliga - att de var från 30-talet tänkte vi inte på, vissa av filmerna var till och med stumfilmer från 20-talet.

Nu är det väldigt länge sedan jag såg en Helan och Halvan-film - det handlar om flera decennier. Jag vet inte alls hur de står sig, om jag fortfarande skulle tycka att de är roliga. Jag känner aldrig ett sug efter att se på Helan och Halvan, till skillnad från bröderna Marx, vars bästa filmer jag fortfarande ser och gillar (notera: de bästa filmerna - en del av deras filmer håller inte alls).

En film som är riktigt, riktigt bra är den BBC-producerade HELAN & HALVAN, i regi av Jon S Baird. Det här är en fantastisk liten film, den är faktiskt helt underbar.

Det här är ett lite vemodigt - men ofta roligt - drama om duons sista turné tillsammans. Det är 1953 och Helan & Halvan har sett sina bästa dagar. Oliver Hardy (John C Reilly) är sjuklig, Halvan, det vill säga Stan Laurel (Steve Coogan), skriver manus till en film ingen producent vill göra. De har båda ont om pengar, i synnerhet Ollie, som dessutom spelar på hästar. De tjänade inget på sina filmer - bolagen behöll rubbet.

De två skeppas iväg till England för att där turnera med en liten revy. Arrangemanget är långtifrån så glamoröst duon föreställt sig - de uppträder på små teatrar, publiken är fåtalig, uppmärksamheten är minimal.

Stan & Ollie är som ett gammalt strävsamt, gift par. De kan varandra utan och innan, de bråkar och blir osams, men egentligen kan de inte vara utan varandra.
Jag är långt ifrån en expert på Helan & Halvan och deras karriär, och jag vet inte hur pass nära verkligheten den här filmen ligger - och om den vissna turnén faktiskt vände och blev framgångsrik, vilket filmen låter påskina. Redan 1947 hade Helan & Halvan varit ute på en världsturné, vilket inte nämns i filmen. Då uppträdde de bland annat i Malmö, Stockholm och Göteborg. Med sig på scenen hade de Åke Söderblom, och föreställningarna var närmast fiaskon, med fåtalig publik som inte kunde engelska.

Bairds film är fin och lite rörande. Dock undviker den hela tiden att bli sentimental och kletig, kanske beroende på att det här främst är en engelsk produktion. Men filmen innehåller många skojiga scener och replikskiften. Bäst är en engelsk lord med fru, vilka försöker konversera Helan och Halvan på en mottagning.
John C Reilly och Steve Coogan är fullkomligt lysande i rollerna, de är sällsynt övertygande, och de återger perfekt Helan och Halvans gamla paradnummer. När jag såg filmen satt jag hela tiden och tänkte på hur lik John C Reilly är Oliver Hardy - tills man får se gamla klipp med den riktiga duon under eftertexterna. Först då inser jag att Reilly och Coogan inte alls ser ut som förebilderna.

Men det spelar ingen roll. Ska du av någon anledning bara se en film i vår, är det HELAN & HALVAN du ska se. En femma i betyg ligger nära, men riktigt så kul ska vi inte ha det.
  






(Biopremiär 22/3)

*Har kan jag tillägga att Charlie Chaplin hade en egen svensk serietidning han med; Charlie, som kom ut med elva nummer 1973-74.

torsdag 10 augusti 2017

Bio: The Trip to Spain

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Det här var märkligt. Hur kommer det sig att jag fullkomligt missat att det kom en film som hette THE TRIP TO ITALY för tre år sedan? Jag tyckte att THE TRIP från 2011 var jätterolig, så jag hade förstås velat se- och skriva om uppföljaren - om jag bara vetat om att den existerade. Kanske var jag bortrest?

Nu har jag i alla fall sett den tredje filmen, byggd på TV-serien. Konceptet är detsamma: Michael Winterbottom står för regin, någon manusförfattare finns inte utsatt. Steve Coogan och Rob Brydon spelar sig själva, den här gången ska de spendera en vecka i Spanien, där Coogan ska skriva en bok, medan Brydon ska recensera restauranger. Antagligen hade de någon form av synopsis de följde, men improviserade det mesta. Någon egentlig dokumentär är detta inte, eftersom familjemedlemmar och kollegor görs av skådespelare.
Coogan och Brydon kör runt i en Range Rover och uppsöker diverse lyxrestauranger och hotell i diverse städer, medan de försöker överträffa varandra med att imitera kändisar. De vanligaste imitationerna är av Michael Caine och Roger Moore, men det blir även en hel del David Bowie och Mick Jagger. Steve Coogan är väl den som lyckas bäst med imitationerna, hans Roger Moore är på pricken. Rob Brydon låter mest som om han gör samma gubbe hela tiden, men med olika dialekt. Å andra sidan slutar Brydon nästa aldrig imitera folk, han pladdrar i ett, så frågan är hur han låter som sig själv. Rob Brydon har en tendens att bli lite jobbig efter ett tag.
Mycket i THE TRIP TO SPAIN är roligt, några scener är fantastiskt roliga. Ett par av de roligaste grejorna hade jag hört tidigare, eftersom Rob Brydon satt hos Graham Norton och körde dem där.

Dock känns det som om Winterbottom, Coogan och Brydon nu är färdiga med det här konceptet. De kommer inte så mycket längre på den här trippen. Filmen är åtminstone tjugo minuter för lång, och under dessa sista tjugo minuter övergår filmen till att bli något slags drama snarare än komedi.  Plötsligt blir det bara tråkigt.

Fram tills dess är det aningen utdraget här och var, men till större delen är det här riktigt kul och trevligt.







(Biopremiär 11/8)

onsdag 4 februari 2015

Bio: Natt på museet: Gravkammarens hemlighet

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Efter att ha sett NATT PÅ MUSEET: GRAVKAMMARENS HEMLIGHET, den tredje filmen i serien, skrev en av mina amerikanska Facebookvänner att han förvisso inte tyckte att filmen var något vidare, men att en av slutscenerna i vilken Robin Williams som Teddy Roosevelt; hans sista roll, håller ett kort avskedstal innan han åter stelnar till en död vaxfigur, känns fin och gripande.
Den första filmen kom 2006, då hade jag ännu inte startat TOPPRAFFEL!, så den recenserades inte här. Uppföljaren kom 2009, och den gav jag en tvåa - ett betyg jag nog skulle sätta även på den första filmen. Shawn Levy har regisserat samtliga filmer och problemet med dessa äventyr för hela familjen är att de inte är speciellt roliga. Åtminstone gäller det de första två filmerna. Mina förväntningar var lågt ställda när jag bänkade mig för att se trean - men jag måste erkänna att jag både skrattade och underhölls. Jösses, den här avrundningen visar sig vara bästa filmen i serien. Det hade jag verkligen inte väntat mig.
Premissen är liksom tidigare att en magisk, egyptisk guldtavla gör så att vaxfigurer, uppstoppade djur, skelett och annat nattetid vaknar till liv på naturhistoriska museet i New York. Ben Stiller är nattvakten Larry; den ende som känner till vad som sker och som arrangerar fantastiska utställningar med de historiska figurernas hjälp.
GRAVKAMMARENS HEMLIGHET öppnar på 1930-talet med en utgrävning i Egypten. Här träffar vi en arkeolog som är till förväxling lik Indiana Jones, en härlig äventyrsstämning infinner sig - och jag skulle inte ha något emot om detta var den egentliga filmen. Jag fick lust att se om JAKTEN PÅ DEN FÖRSVUNNA SKATTEN. Men vi kastas förstås snart till nutid.
En ny utställning ska öppna, eftersom solen gått ner kan museiföremålen framträda. Men Något har hänt med guldtavlan - den börjar täckas av något sags rost. Detta gör att alla figurerna plötsligt uppför sig märkligt - och galakvällen förvandlas till kaos. Museichefen (Ricky Gervais) får sparken, men Larry övertalar honom att skicka Larry till British Museum i London med guldtavlan, på den egyptiska utställningen där kan de lösa problemet med rosten.
När Larry anländer till London visar det sig att Roosevelt, cowboyen Jedediah (Owen Wilson), romaren Octavius (Steve Coogan), en apa, en stenålderman (också han spelad av Ben Stiller), och ytterligare några figurer lyckats komma med. Guldtavlan gör förstås att alla dockor, statyer, djur och annat väcks till liv på British Museum, tumult uppstår, det blir svårare än beräknat att komma på hur de ska gå tillväga och sedan utföra det som krävs.
Vad som gör den här filmen roligare än de tidigare delarna, är några nya figurer och ett par inspirerade scener. Rebel Wilson spelar en kul vakt på British Museum, Dan Stevens gör sir Lancelot; riddare av runda bordet, och plötsligt dyker Ben Kingsley upp som egyptisk farao i en festlig scen. I en scen trillar Larry och några andra figurer in i en tavla, Hugh Jackman spelar sig själv på en teaterscen, och apan gör sin egen variant av den där scenen i ÄPPELKRIGET, i vilken Nisse Ahlroth spelar en kissande jätte.
Dick Van Dyke återkommer från första filmen; han dansar på ett ålderdomshem - och där rullar de även in Mickey Rooney i rullstol. Han var 93 år gammal och dog efter inspelningen. Filmen är tillägnad Rooney och Robin Williams - och ja, det känns faktiskt lite sorgset och nästan profetiskt när Williams' figur har gjort sitt; han sitter upp till häst, ler, säger "The sun is rising", och stelnar. Det blir på något sätt väldigt ... passande.
NATT PÅ MUSEET: GRAVKAMMARENS HEMLIGHET är förstås ingen större film, den är inte speciellt minnesvärd, den gör sitt jobb och inte mycket mer - men eftersom jag trots allt tycker att den är lite bättre än de tidigare filmerna, sätter jag en trea.
Matt Frewer; gamle Max Headroom, har en liten roll i prologen.







(Biopremiär 6/2)

-->

fredag 6 december 2013

Bio: Philomena


Foton copyright (c) Scanbox
Varje gång jag läser Stephen Frears namn, läser jag "Stephen ('Prick up your ears') Frears". Det var nämligen så det brukade stå i filmtidningar på 1980-talet. PRICK UP THE EARS är en film från 1987. Nej, jag har inte sett den. Jag har inte heller sett MIN SKÖNA TVÄTTOMAT. Däremot har jag sett COMIC STRIP-avsnittet THE BULLSHITTERS; en parodi på tuffa TV-serien THE PROFESSIONALS. Jag tänkte på THE BULLSHITTERS förra veckan när PROFESSIONALS-stjärnan Lewis Collins dog. Andra Stephen Frears-filmer jag sett är THE SNAPPER, MARY REILLY, HIGH FIDELITY och TAMARA DREWE, men det är väl allt.
PHILOMENA har blivit extremt rosad. Så pass rosad att jag blev lite avigt inställs innan jag såg den. Så där oerhört bra verkade filmen inte vara. Och nej, det är den inte heller. Frears nya film tillhör den där lilla gruppen filmer som får mig att känna mig ung. Det känns som om man har större utbyte av det här om man är ett par decennier äldre än jag; om man är i Judi Denchs ålder.
Filmen är baserad på sanna händelser och Steve Coogan, som även producerat, spelar Martin Sixsmith, en bitter journalist som tänker skriva böcker om rysk historia, men som av ren girighet och cynism väljer att istället skriva en bok om den gamla damen Philomenas märkliga liv. Philomena (Judi Dench) blev gravid vid 14 års ålder. Snubben försvann och Philomena kastades i kloster. Barnet föddes och adopterades bort. 50 år har gått och Philomena undrar vad som hände med hennes son. Sismith forskar och tillsammans åker de till USA.
Den cyniske Martin Sixsmith förvandlas förstås under resans gång, han kommer till insikt och blir en ny människa. Det diskuteras livsåskådningar och det figurerar nunnor som är obehagliga fundamentalister.
Det här är självklart välgjort och ypperligt spelat; det skulle inte förvåna mig om Dench får en Oscarsnominering. Samtidigt tycker jag att det blir lite väl sockrat ibland. I synnerhet mot slutet blir det lite för mycket, med insmickrande musik och grejor.
Det är lite tantfilm över det här.
... Och nu har jag inte så mycket mer att säga om den här.






(Biopremiär 6/12)

-->



måndag 31 oktober 2011

Bio: Our Idiot Brother

Foton: Nicole Rivelli & Craig Blankenhorn ©2011 Goat Barn Productions, LLC. All Rights Reserved. 

Elizabeth Banks, Zooey Deschanel och Emily Mortimer spelar systrarna Mirandra, Natalie och Liz. De är alla ganska olika; Miranda har starkt kontrollbehov, Natalie är en "free spirit" och för närvarande lesbisk, medan Liz är gift med (svinet) Dylan (Steve Coogan) som ho har bildat familj med.

De här tre tjejerna har även en bror - Ned (Paul Rudd). Ned är en snäll själ som otdlar grönsaker med sin hippie till flickvän. Men han är lite för snäll - och framför allt är han oerhört godtrogen. Han tror det bästa om alla.
Filmen öppnar med att Ned säljer marijuana till en uniformerad polis och därför hamnar i finkan på åtta månader. När han väl släpps ut har hans flickvän lämnat honom för en härligt trögtänkt och flummig snubbe. Efterson Ned nu inte har någonstans att ta vägen, tvingas han bo hos sina systrar.
Eftersom Ned gör det mesta fel, leder detta till diverse katastrofer i tösernas liv - men självklart är egentligen dessa katastrofer det bästa som kan hända dem. De kommer till insikt med saker och ting tack vare Neds naiva sätt att vara.

OUR IDIOT BROTHER, som regisserats av Jesse Peretz, är en liten överraskning. Jag hade förväntat mig ännu en traditionell, grabbig stonerkomedi - med det var inte alls vad jag serverades. Istället är det här en ytterst charmig och rolig liten film. Okej, det är väl bara en bagatell det här, men om alla bagateller vore som OUR IDIOT BROTHER hade vi levt i en bättre värld.
Paul Rudd är väldigt sympatisk som idiotbrorsan och rent allmänt är rollfigurerna ovanligt väl utmejslade. Zooey Deschanel kör i och för sig vidare på samma typ av brud hon brukar göra, men jag gillar ju henne. Steve Coogan är roligast, men det är väl knappast oväntat. Det dyker upp en övervakare som Ned måste anmäla sig hos var tredje vecka, och även denne kille är skojig.
Det här är en alldeles utmärkt film att se en mörk och fuktig novemberkväll.






(Biopremiär 28/10)

onsdag 3 augusti 2011

Bio: The Trip

 Foton copyright (c) Nonstop Entertainment

Plötsligt börjar de riktigt bra filmerna att dugga hyfsat tätt på landets biografer. Först BEGINNERS, sedan BRIDESMAIDS, och nu den här.

Michael Winterbottoms THE TRIP visade sig vara något helt annat än det jag trodde den skulle vara. Nej, självklart förväntade jag mig inte en nyinspelning av Roger Cormans THE TRIP med Peter Fonda, men jag hade inbillat mig att detta skulle vara något slags humoristisk dokumentär om mat på engelska restauranger. Och det stämde väl inte riktigt.

Jag konstaterar att filmen tydligen bygger på en sitcom från 2010 som av allt att döma har samma handling, åtminstone om man får tro IMDb. Det känns som om denna TV-serie är något som bör införskaffas efter att ha sett långfilmen.

Steve Coogan har fåt i uppdrag av The Observer att åka runt till några av Englands bästa restauranger, där han ska agera matkritiker. Det var meningen att han skulle ha med sig sin flickvän, men de har bestämt sig för att ta en break i förhållandet, så i stället för henne, släpar han med sig komikern och imitatören Rob Brydon. Jag undrade om Brydon är någon jag borde känna till. Han ser onekligen bekant ut. I filmen påstår han själv att han liknar "nazisten i INGLOURIOUS BASTERDS", men han liknar även Hugh Grant. Jag kollar upp killens fimografi och konstataterar att han har medverkat i flera TV-serier och filmer jag har sett, men jag har inte lagt honom på minnet.

Coogan och Brydon turnerar mellan pittoreska värdshus, krogar och hotell på en hänförande nordengelska landsbygden, Coogan försöker undvika att jaga brudar (vilket väl går sådär), och de äter avancerade rätter som omsorgsfullt presenteras av strikta kypare.
Men grejen är att de två verkar fullkomligt okunniga när det gäller mat. Dessutom är de hyfsat ointresserade av mat. De gillar god mat, men det är väl allt. En annan lustig detalj här, är att de verkar välja ungefär samma rätter på samtliga restauranger de besöker under veckan.

Istället ägnar sig de två herrarna åt att imitera olika kändisar och att diskutera kultur och livet i allmänhet. Steve Coogans karriär är nere i en svacka, han tycker att hela hans liv är nere i denna svacka, och han jobbar febrilt för att få bra roller i stora mainstreamfilmer. Och han försöker låta bli att irritera sig på Rob Brydon, som i princip aldrig pratar med sin egen röst.

THE TRIP är en makalöst rolig film. Någon egentlig dokumentär är detta inte och jag har ingen som helst aning om hur mycket av innehållet som är planerat i förväg, men det mesta - åtminstone dialogen - är improviserat. Och det är jävligt kul. I synnerhet en lång scen där Coogan och Brydon tävlar om vem som imiterar Michael Caine bäst, och en liknande där de gör en James Bond-skurk (som dricker vin medan han pratar).

Kanske går man några varv för mycket, pågarna upprepar sig och blir väl lite tjatiga mot slutet, men det är bara en anmärkning i kanten. För det här är en film du ska se. En lågmäld, udda roadmovie om två medelålders män som bara gaggar och äter dyr mat. En av årets bästa filmer, helt klart. En fantastisk liten film - jag tycker att det här är Michael Winterbottoms hittills bästa film, men det är jag kanske ensam om.

...Slutligen måste jag påpeka att det är ju hemskt vad de där typiska, äckliga, engelska korvarna Coogan äter till frukost i en scen ser ... räliga ut!






(Biopremiär 5/8)

tisdag 23 februari 2010

Bio: Percy Jackson och kampen om åskviggen

Foton copyright © 20th Century Fox

I bokform har det kommit en del hel- och halvplagiat på Harry Potter under det senaste decenniet. Märkligt nog har det vad jag vet inte kommit några Potterinspirerade filmer. Kanske beroende på att rättrådiga JK Rowling envisas med att försöka sätta dit till och med små barn som inkräktat på copyrighten?

Här har vi så till slut en uppenbart Harry Potter-influerad film av Potterregissören Chris Columbus - dock baserad på en bok av Rick Riordan. Och det är en film jag hade kunnat vara utan.
Av någon anledning häckar de gamla grekiska gudarna - Zeus, Poseidon och gänget - numera i USA, och då främst i New York City. Vill man ta sig till Olympen, tar man en specialhiss i Empire State Building; det hade nog aldrig de gamla grekerna gissat.

Någon har snott Zeus blixt. Detta gör Zeus så sur att han hotar med att ställa till med krig mellan gudarna. Han misstänker att det är Poseidons halvgud till son som snott blixtskrället.


Poseidons son heter Percy Jackson, en tonåring som är lyckligt ovetande om att han är halvgud; han vet inte vem hans farsa är. Han bor hos sin morsa Catherine Keeler som är gift med ett riktigt kräk spelat av Joe Pantoliano. Som om detta inte vore nog, lider Percy av ADHD och dyslexi (?!), men han kan vistas under vatten i sju minuter - alltid något.


Plötsligt attackeras Percy av en lärarvikarie som förvandlas till monster. Hans rullstolsbundne lärare (eller vad han nu var) Pierce Brosnan rycker då in, det visar sig att han är kentaur (fniss!) och klasskompisen Grover är en satyr med getben. De jagas av en minotaur i skogen och Percys morsa fångas och dödas - men Percy verkar inte bry sig nämnvärt. Han tycker inte att det är särdeles konstigt att han placeras i ett träningsläger där halvgudar lär sig slåss med svärd och allehanda konstiga varelser traskar omkring.

 
Percy träffar den väna Annabeth, som har påtagligt stora bröst för att vara så ung, och som är dotter till Athena. Hon är tuff och slåss med svärd, men det verkar som om hon och Percy blir lite betuttade i varandra. Tillsammans med Grover bildar de en trio som beger sig ut på jakt efter åskviggen. De hamnar i Nashville, i Las Vegas och i Hollywood, och det visar sig även att Percys morsa inte alls är död, utan placerats i Hades, som ju är Helvetet - och som i den här storyn ligger under Hollywood.

Herrejösses vilken jävla röra det här är! PERCY JACKSON OCH KAMPEN OM ÅSKVIGGEN är ett uppenbart hafsverk. För det första är storyn oerhört fånig, vilket jag gissar framgår av försöket till referat ovan. För det andra saknar rollfigurerna karaktär och det finns ingen som helst karaktärsutveckling. Percy visar sig vara bra på att slåss och tänka smart på en gång, och han svingar sitt svärd utan att tveka från första början. Inte så konstigt att han knappt reagerar på sin mors förmodade död. Killen som spelar Percy heter förresten Logan Lerman och ser ut som Zach Efrons lillebror. Han och de övriga, unga skådespelarna är väldigt bleka och intetsägande.


Filmen är fullkomligt charmbefriad. Det är action mest hela tiden, men vad spelar det för roll när man inte bryr sig? Det borde ju vara coolt att hjältarna beväpnas som i en James Bond-film; en kulspetspenna förvandlas till ett svärd och så vidare, men det blir mest irriterande och dumt.
 
Vissa scenerier impo-
nerar, en del effekter och monster - och de är rätt många - är fräsiga, men allt är bortkastat på denna menlösa, trista film. Grover ska vara något slags comic relief, men är inte speciellt rolig. Jag valde mellan att sätta en etta eller en tvåa i betyg. Det blir trots allt en tvåa, dels på grund av vissa detaljer, men främst beroende på:
A) Rosario Dawson som Hades' fru - hon är något makalöst hått! Hades spelas förresten av Steve Coogan. Han är bortkastad i rollen, vilket även Sean Bean är som Zeus.
B) Uma Thurman som den sexigaste Medusa jag sett - och då hör det till saken att jag inte tycker att Thurman är så sexig i vanliga fall. Hennes illasinnade superkraft utnyttjas på kul sätt ett par gånger.
 

PERCY JACKSON fick mig att vilja se nyinspelningen av GUDARNAS KRIG nu på en gång. Vill jag se fåniga filmer om antikens gudar, ser jag hellre Luigi Cozzis två Herkulesfilmer med Lou Ferrigno. De är fåniga med finess.

...Och jag kan tänka mig att mockbusterbolaget The Asylum skulle kunna komma med en bättre kopia på Harry Potter om de vågade och ville...






 



(Biopremiär 24/2)