DVD/Blu-ray/VOD: Florence Foster Jenkins

FLORENCE FOSTER JENKINS (SF)

När Stephen Frears' FLORENCE FOSTER JENKINS gick upp på bio i augusti förra året, var jag bortrest, så det blev ingen recension. Då. Men nu är den DVD-aktuell, så jag passar på att skriva lite om filmen.
För 364 dagar sedan skrev jag om det franska dramat MARGUERITE. Det var en film som var kraftigt inspirerad av den sanna historien om den falsksjungande amerikanskan Florence Foster Jenkins, men man hade tagit sig en hel del friheter. Den franska filmen utspelar sig i Frankrike på 1920-talet, alla namn är ändrade, och handlingen följer inte riktigt verkligheten. I min recension nämnde jag Frears' då kommande version och gissade att den skulle bli en mer renodlad komedi.
Jag gissade mer eller mindre rätt - Stephen Frears har gjort en mer lättsam film, ofta lite roligare är den franska filmen, och han ligger närmare den sanna berättelsen om Foster Jenkins - fast även den här gången har man av dramaturgiska skäl tagit sig friheter.
Det är New York och 1940-tal. Meryl Streep är charmig som den stenrika, musikälskande, och musikaliskt obegåvade Florence Foster Jenkins. Hon är gift med en misslyckad skådespelare (Hugh Grant), som dock lever med en yngre kvinna (Rebecca Ferguson). Fast han älskar sin Florence - på ett broderligt sätt. Han tar hand om henne och försöker göra henne lycklig, och är inte den lycksökare som gift sig för pengarnas skull, vilket man först tror. Hugh Grant är väldigt bra i rollen, och gör egentligen en bättre insats än Streep - hennes gestalt är mer tacksam; en naiv, skojig tant som tror hon kan sjunga opera, och sjunger så falskt att tapeterna lossnar.
Simon Helberg gör den stackars lille pianisten som anlitas för att ackompanjera tantens galande, och även han är riktigt bra. Han har svårt att hålla masken och undrar vad han gett sig in på, men han får mycket bra betalt, och får till slut framträda på Carnegie Hall.
FLORENCE FOSTER JENKINS är en trevlig film, den är underhållande och smårolig, och jag gillar 40-talsmiljöerna från New York. Men när jag funderar lite tycker jag nog att MARGUERITE är en lite bättre film. Fast det kan bero på att jag såg den först, jag hade liksom redan sett den här storyn när jag såg  Frears' version.
Jag såg filmen på en streamad tittkopia från SF. Om omslaget på bilden ovan stämmer, har man tydligen plockat bort "Foster Jenkins" från titeln. Märkligt.

 




-->

Bio: Philomena

Foton copyright (c) Scanbox
Varje gång jag läser Stephen Frears namn, läser jag "Stephen ('Prick up your ears') Frears". Det var nämligen så det brukade stå i filmtidningar på 1980-talet. PRICK UP THE EARS är en film från 1987. Nej, jag har inte sett den. Jag har inte heller sett MIN SKÖNA TVÄTTOMAT. Däremot har jag sett COMIC STRIP-avsnittet THE BULLSHITTERS; en parodi på tuffa TV-serien THE PROFESSIONALS. Jag tänkte på THE BULLSHITTERS förra veckan när PROFESSIONALS-stjärnan Lewis Collins dog. Andra Stephen Frears-filmer jag sett är THE SNAPPER, MARY REILLY, HIGH FIDELITY och TAMARA DREWE, men det är väl allt.
PHILOMENA har blivit extremt rosad. Så pass rosad att jag blev lite avigt inställs innan jag såg den. Så där oerhört bra verkade filmen inte vara. Och nej, det är den inte heller. Frears nya film tillhör den där lilla gruppen filmer som får mig att känna mig ung. Det känns som om man har större utbyte av det här om man är ett par decennier äldre än jag; om man är i Judi Denchs ålder.

Filmen är baserad på sanna händelser och Steve Coogan, som även producerat, spelar Martin Sixsmith, en bitter journalist som tänker skriva böcker om rysk historia, men som av ren girighet och cynism väljer att istället skriva en bok om den gamla damen Philomenas märkliga liv. Philomena (Judi Dench) blev gravid vid 14 års ålder. Snubben försvann och Philomena kastades i kloster. Barnet föddes och adopterades bort. 50 år har gått och Philomena undrar vad som hände med hennes son. Sismith forskar och tillsammans åker de till USA.

Den cyniske Martin Sixsmith förvandlas förstås under resans gång, han kommer till insikt och blir en ny människa. Det diskuteras livsåskådningar och det figurerar nunnor som är obehagliga fundamentalister.
Det här är självklart välgjort och ypperligt spelat; det skulle inte förvåna mig om Dench får en Oscarsnominering. Samtidigt tycker jag att det blir lite väl sockrat ibland. I synnerhet mot slutet blir det lite för mycket, med insmickrande musik och grejor.
Det är lite tantfilm över det här.
... Och nu har jag inte så mycket mer att säga om den här.

(Biopremiär 6/12)

-->

Bio: Tamara Drewe

Foton copyright (c) PAN Vision

Stephen Frears senaste film TAMARA DREWE pressvisades samtidigt som TRUE GRIT och av ganska uppenbara skäl valde jag den sistnämnda. Detta innebar att jag, när jag igår kväll satt på lokal och läste tidningar medan jag plågades av jobbiga kvinnoröster (se tidigare blogginlägg), snubblade över några recensioner av filmen. Jag försökte undvika att läsa dem; jag ville se filmen clean så att säga, men det var omöjligt att missa betygen och några meningar och stycken här och där.

Samtliga recensenter satte en trea i betyg, skrev att det var en typisk brittisk feelgoodfilm - och att det väl är detta som är det stora problemet med filmen. Den är för trevlig och mysig! Hu, så hemskt! Se om SVINALÄNGORNA istället!

"SVINALÄNGORNA - filmen för dig som vill bli ur gängerna!"

Nu har jag precis sett TAMARA DREWE - och pågar och töser, det var precis vad jag behövde en mörk, iskall och rejält tradig lördagkväll i februari! Frears film tinade upp mig som vore den en sprakande brasa, och jag lämnade salongen med lätta steg och ett fånigt leende på läpparna.

TAMARA DREWE bygger på en tecknad serie jag aldrig hört talas om. Jag var förstås nu tvungen att kolla upp denna serie, och av de exempel jag hittade, ser filmen precis ut som serien. Det är onekligen rätt fräsigt, det här, att den aktade Stephen Frears filmatiserar en serie - och en fjäder i hatten för vårt älskade seriemedium. Jag gissar att få kritiker, åtminstone svenska sådana, har noterat att filmen bygger på en tecknad serie (fast det står "based on the graphic novel by Posy Simmonds" i förtexterna). I Sverige är det fortfarande vanligt att avfärda simpla underhållningsfilmer - i synnerhet actionfilmer - med att de håller serietidningsklass. Detta ska utläsas som något negativt. Serier är ju inget bra. Därför är det kul med hyllade filmer som ROAD TO PERDITION, GHOST WORLD, AMERICAN SPLENDOR och A HISTORY OF VIOLENCE, vilka alla bygger på tecknade serier. De visar att serier bara är ett sätt bland många att berätta en historia på. Största skillnaden är väl att serier är ett lite mer avancerat medium som är svårare att använda.

Filmen utspelar sig på den superidylliska engelska landsbygden. Tänk er HEM TILL GÅRDEN. Gör ni det nu? Bra. Vräk på lite till. Gör Emmerdale ännu mer idylliskt. Gör de pittoreska husen än mysigare. Fläska på med prunkande grönska. Visa upp bilderna med hjälp av mjukt, färgsprakande filmfoto. Fyll miljöerna med ett lika färgstarkt persongalleri.

Detta är Ewedown i Dorset. På en gård här bor den populäre deckarförfattaren Nicholas Hardiment (Roger Allam) och hans trogna, ständigt bakande fru Beth (Tamsin Greig). Nicholas bedriver något slags författarkurser på gården; förhoppningsfulla blivande författare bor där för att arbeta och diskutera skrivandets konst, vilket innebär en brokig skara människor, bland annat en tosing som skriver lesbiska kriminalromaner. En annan av dessa författare är amerikanen Glen (Bill Camp), som snart utkristalliserar sig som en av berättelsens huvudpersoner.

Här finns även drängen Andy (Luke Evans), som är byns hunk, och de två femtonåriga, uttråkade tjejerna Jody (Jessica Barden) och Casey (Charlotte Christie), som längtar bort från Ewedown, men främst suktar de efter popbandet Swipe och då i synnerhet dess trummis Ben Sargeant (Dominic Cooper).

Plötsligt dyker journalisten Tamara Drewe (Gemma Arterton från PRINCE OF PERSIA) upp. Hon är född och uppvuxen i byn, nu har hennes mor dött och hon återvänder för att göra sig av med huset. Hon är även förtrollande söt, Tamara (efter att ha plastikopererat sin en gång enorma kran), och snart är karusellen igång. Vill hon ha Andy, som hon hade en romans med i tonåren? Kommer hon att utsättas för närmanden från den notoriskt otrogne Nicholas? Och vad händer när hon skickas iväg för att intervjua Ben Sargeant? De två tonårstjejerna ser till att göra det hela ännu mer komplicerat.

TAMARA DREWE är en oförskämt underhållande film. Feelgood är bara för-

namnet. Jag satt verkligen och njöt av det här från början till slut. Här finns så mycket att tycka om. Kanske främst det festliga persongalleriet. I synnerhet den lite fumlige amerikanen Glen är rolig - kolla bara in scenen där han går på toaletten (en kvinna bakom mig i salongen skrattade så att hon kiknade). Eller gubben som låter signalera att han inte vill bli störd genom att bära hatt. Hatt på - var tyst! Trummisen är kul även han.

Det är en stor fördel att det här är en brittisk produktion. Det här är förstås en barntillåten komedi och även om den inte riktar sig till barn, kan hela familjen ha utbyte av Stephen Frears film - om barnen är tonåringar. Men eftersom filmen är brittisk, går man lite längre än vad som hade tillåtits i Hollywood. Rollfigurerna - även femtonåringarna - svär som borstbindare; det är "fucking wanker" hit och dit, det pratas mycket om sex, här finns ett par sexscener, om än inte så grafiska, och Arterton visar rumpan. Om Hollywood får för sig att göra en remake på filmen, kommer självklart allt detta att strykas, vilket lär resultera i en slätstruken produkt.

Jag har svårt att förstå varför så många recensenter var lite kyligt inställda till filmen. Jag tycker själv att det är längesedan jag såg en så här rolig, varm och underhållande film - en film som dessutom lyckades komma med några överraskande vändningar under handlingens gång. Den blir till och med lite gripande mellan skratten.

Okej, en stor del av filmen handlar om kreativt skrivande, vilket tilltalar mig personligen. Jag blir inspirerad av att titta på filmer som handlar om detta. Och visst tilltalas jag av den romantiska drömmen (eller finns det i verkligheten?) om att hyra en superidyllisk kåk på engelska landsbygden där man sitter och skriver en bok i lugn och ro utan att distraheras. Fast känner jag mig själv rätt, hade jag spenderat mer tid på puben och kommit hem med fem halvfärdiga romaner.

Publiken på den visning jag bevistade var liksom jag väldigt nöjd när eftertexterna rullade.

Det borde även du bli.

En kanonfilm.

(Biopremiär 18/2)

Bio: Chéri

Jag har flera gånger tidigare skrivit om biosituationen i Malmö, om att vi nu har fler och bättre salonger än tidigare, men trots detta missar flera filmer som går upp i Stockholm, Göteborg - och ibland till och med i Lund. I kväll har två filmer premiär i Lund, men inte i Malmö. Den ena är den animerade postapokalypsfilmen 9 (som inte ska sammanblandas med kommande musikalen NINE eller DISTRICT 9), som jag är nyfiken på, och den andra är Stephen Frears' CHÉRI, som jag såg på Filmdagarna i somras, och som hade sin Stockholmspremiär för längesedan.
Till saken hör att dessa två filmer har premiär på Södran. Södran är biografen inne på Mejeriet, där vi höll den första Something Weird-festivalen i slutet av 1990-talet. Jag har nog inte varit där sedan dess, men jag gissar att salongen ser likadan ut. Södran är nämligen en biograf av modell väl tilltaget runkbås för grupponanister. Med andra ord, det är väldigt litet och primitivt. Men där hålles alltså premiärer. Medan man på nya Entré i Malmö oftast vevar samma filmer som går på Storgatan ochRoyal.
Jag vet inte om CHÉRI kommer att gå upp i Malmö, men med tanke på lunda-
premi-
ären, gör jag ett försök att recensera den. Försök, eftersom det nu är längesedan jag såg den och den gjorde inget bestående intryck. Jag minns att jag beslutade mig för att sätta en snäll trea efter att ha sett den.
Michelle Pfeiffer är Lea de Lonval, något slags till åren kommen glädjeflicka i ett tjusigt Frankrike åren före första världskriget. Hennes äldre kollega madame Peloux (en grotesk Kathy Bates) ber Lea ta hand om hennes nittonårige son (Rupert Friend), som Lea alltid kallat Chéri. Det bär sig inte bättre än att Lea och Chéri blir ett älskande par under flera år, trots att hon är runt 30 år äldre. Men så måste han en dag gifta sig med en yngre flicka, och då blir det inte så kul längre, vare sig för Lea eller Chéri. Eller för flickan.
...Mer är det inte. CHÉRI är en märkligt tunn film efter ett par böcker av en viss Colette. Det är väldigt tjusigt att titta på, men nu, snart ett halvår efter att jag sett filmen, minns jag bara det jag återger i mitt referat här ovan.
Förvisso tyckte jag att Michelle Pfeiffer var rätt skabbig i SCAR-
FACE, men därefter blev jag alltmer förtjust i henne, och hon blev snart en favorit; både som skådespelerska och vad gäller utseendet. Nu verkar hon ha opererat sig och haft sig, men hon var väldigt stilig i en rad filmer på 90-talet. Och jo, hon är tjusig även i CHÉRI. Och det är alltid kul med skådespelerskor som går från snyggt bihang till respekterade karaktärsskådespelerskor. Många kritiker har ju bestämt att snygga kvinnor inte också kan vara begåvade aktriser.
Miljöerna i CHÉRI är fåtaliga, men lockande. Jag skulle också vilja sitta i en prunkande fransk vinterträdgård och dricka, ja, vad det nu är för sprit som erbjuds. Så länge det inte är bananlikör.
Rupert Friend är dock i fjolligaste laget och har den där typiska "ung, känslig poet"-looken.






(Lundapremiär 15/1)