Visar inlägg med etikett Stephen Dorff. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Stephen Dorff. Visa alla inlägg

onsdag 9 november 2011

Bio: Immortals

Foton copyright (c) Nordisk Film

300 var en, åtminstone i Sverige, kontroversiell och omdiskuterad film, anklagad för att vara fascistisk, rasistisk och allt möjligt. Filmen blev även ohyggligt framgångsrik världen över. Men framför allt var den underhållande och riktigt rolig - för kan det bli annat än roligt när halvnakna, muskulösa karlar tillbringar halva filmen med att stå på klippor och vråla? Festligt värre!

IMMORTALS bygger till skillnad från 300 inte på en serieroman av Frank Miller. Det är inte heller samme regissör som varit i farten, den här gången är det Tarsem Singh (som gjorde THE CELL och vars släkt ligger i ständig fejd med Fantomen) som hållit i spakarna. Dock är det samma producenter, återigen handlar det om grekisk historia och mytologi, och liksom fallet var med 300, är det mest uppbyggt med hjälp av datorer.

Mickey Rourke, iförd skägg och ärrat ansikte, spelar den onde, onde, onde kung Hyperion, som gillar att dra runt med sin jättearmé och döda folk. Nu vill kungen ha tag i något som kallas Epirus pilbåge - en fräsig pryl som liksom kan skjuta iväg fräna pilar även om man, öh, inte har några pilar på sig. Hm, var det inte i det italienska barbarrafflet CONQUEST det förekom en sådan? Jösses, har Hollywood snott från Lucio Fulci?
Henry Cavill är bonden Theseus, som är polare med gubben John Hurt, som tydligen lärt Theseus hur man fajtas, men när Hyperion anfaller och kungen själv skär halsen av Theseus' morsa, ja då får den muskulöse och välfriserade unge bonden tammefan nog. Han har fängslats, men rymmer tillsammans med en uppkäftig typ som heter Stavros och spelas av Stephen Dorff, och en sierska (Freida Pinto) som kan se in i framtiden så länge hon är oskuld. Fast efter att ha fått ihop det med Theseus försvinner hennes krafter ganska snabbt. Det är ungefär som när James Bond sabbade Solitaires karriär som spåtant.

Uppe på Olympen häckar Zeus (Luke Evans) och ett gäng andra dystra gudar. De skådar ut över Jorden, men enligt urgamla lagar får gudar inte rycka in och hjälpa människorna.

Jaa ... Och sedan blir det fajting. Och fajting. Och fajting. Hyperion låter steka tre brudar inlåsta i en stor metallko. Gudarna rycker in ändå och krossar skallar.
IMMORTALS är rätt tjusig att titta på. Den är bitvis till och med väldigt tjusig. Tyvärr är filmen i 3D, vilket förstås innebär att allting är för mörkt, men de datorgenererade miljöerna är flotta och mäktiga. Allting är överdimensionerat. Det ser inte särdeles realistiskt ut, det är som om autentiska miljöer fått sig en fantasybehandling, och tankarna går både till opera och Tinto Brass' CALIGULA.

En del actionscener är också bra. Tyvärr innehåller filmen alldeles för mycket CGI-gore och allting ser lite för artificiellt ut, men det är mycket slaktande, hinkvis med blod och ibland fylls duken av avhuggna huvuden som far genom luften i slowmotion.

... Men annars brister det ganska rejält. Storyn är något alldeles oerhört oengagerande. Jag kan inte påstå att jag rycktes med, att jag brydde mig det minsta, att jag ville bry mig. Rollfigurerna är trista. Visst, Stephen Dorff försöker väl tillföra något mer till sin figur, och visst är Mickey Rourke härligt ond - men resten är ett gäng traderövar. Theseus är en pisstrist hjälte. Freida Pinto är en av världens vackraste tösabitar, men hennes roll här är inget kul. Stephen McHattie dyker upp i ett par korta svener inan han blir halshuggen.

IMMORTALS har inget som helst driv i berättandet, det är träigt och ointressant - och filmen är högtravande och fullkomligt humorbefriad.
... Eller nästan humorbefriad. För så fort gudarna dyker upp blir det hysteriskt komiskt - men det är säkert inte meningen. Men herregud! Några snubbar som fjompar omkring i guldtangas, guldkjolar, guldmantlar och bär fjolliga guldprylar som huvudbonader? Det ser fan inte klokt ut! De står där på sina glänsande marmortrappor och intar dramatiska poser och ser allvarliga ut och stånkar fram gudomliga haranger. Sicka ena!

Nej, IMMORTALS är alltså inget vidare. Möjligtvis aningen bättre än nyinspelningen av CLASH OF THE TITANS. Vilket inte säger så mycket. Se om DVD-aktuella julkalendern STJÄRNHUSET med Sif Ruud och Johannes Brost istället.

En av filmens producenter heter förresten Ken Halsband.







(Biopremiär 11/11)

fredag 22 oktober 2010

Bio: Somewhere

Stillbildsfoto: Merrick Morton © 2010 SOMEWHERE LLC

SOMEWHERE är Sofia Coppolas första film sedan den förvisso snygga, men rätt förglömliga MARIE ANTOINETTE som kom 2006 och buades ut av de franska kritikerna i Cannes, och jag blir alltid förvånad över att Coppola faktiskt lyckas göra film - och bra film. Hon ger liksom inte intryck av att vara intelligensens högborg. Tvärtom. Jag var på presskonferensen i Cannes 2006, och tösen gav intryck av att vara direkt korkad. Hon kändes som en kvinnlig motsvarighet till Keanu Reeves.

Hennes nya film vann Guld-
lejonet i Venedig och det ska sägas på en gång att det här är en typisk filmfestivalfilm. Jag har sett drivor av liknande filmer på otaliga festivaler - dock av ytterst varierande kvalitet.

Det första jag tänkte när filmen började, var "Ha ha ha - är det här THE BROWN BUNNY 2?". SOMEWHERE börjar nämligen med att Coppola ställt upp en fast kamera vid en, tja, är det en racingbana?, i öknen. Där kör en svart Ferrari runt - i realtid. Jag tror bilen kör fem varv och detta tar några minuter. Därefter stannar bilen och Hollywoodstjärnan Johnny Marco (Stephen Dorff) kliver ur.

Johnny må vara en stjärna, men trots all lyx lever han ett torftigt liv. Han bor på ett lyxhotell där han ointresserat går på fester, alla brudar stöter på honom, han halvslumrar till strippnummer på sitt rum, han dyker upp på diverse promotionarrangemang och ler mot kamerorna, men däremellan sitter han mest ensam och kuckulurar. I en scen kokar han spaghetti, och gör precis samma misstag som jag brukar göra; han lagar för mycket så att det inte får plats i durkslaget. Johnny är bara en vanlig snubbe och klär sig som en vanlig snubbe.

Men så tvingas han plötsligt ta hand om sin elvaåriga dotter Cleo (Elle Fanning) och hans liv tar så smått en ny vändning.

Sofia Coppola tar tid på sig, hon berättar i långa tagningar och filmen kan säkert upplevas som långsam och tråkig av den oförberedde. Men långsamheten är en av filmens fördelar. SOMEWHERE andas en realism som förstärks av de starka skådespelarprestationerna; Dorff och Fanning är utmärkta, liksom övriga medverkande.

Nu kan jag inte hävda att jag vet hur det är att vara film-
stjärna, men jag har varit på pressjunkets av den typ Johnny Marco besöker, och vid ett tillfälle i filmen åker han till Milano, och jag känner igen de här miljöerna, de här typerna. En presskonferens med utländska journalister är kockren, jag skulle inte bli förvånad om Coppola snott alla frågor från autentiska presskonferenser. Jag var en gång på en rundabordsintervju på ett lyxhotell, när en trött Ethan Hawke kom inslöfsande för att säga något till en person vid mitt bord, och likheten med Johnny Marco är slående.

Vidare är SOMEWHERE ofta väldigt rolig, filmen kan närmast betraktas som en dramakomedi. En liten scen med Michelle Monaghan är jättekul. Och allra bäst är de två poledansande tvillingblondinerna, som framträder hela två gånger med långa nummer. I synnerhet det andra där de är iförda tenniskläder är bra. Fast nu är jag ju bara en vanlig rödblodig snubbe som gillar brudar som porrar sig. Usch för mig.

SOMEWHERE ska du i vilket fall som helst se. En av årets bästa filmer. Ett väldigt fint porträtt av far och dotter i en absurd värld.








(Biopremiär 22/10)