Visar inlägg med etikett Sten Ljunggren. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sten Ljunggren. Visa alla inlägg

måndag 2 mars 2015

Bio: I nöd eller lust

Foton copyright (c) BrightPictures, fotograf: Alexandra Aristarhova
En av de texter som fått absolut mest klick här på TOPPRAFFEL! är min recension av Kjell Sundvalls BRÖDERNA KARLSSON från 2010. Folk klickar fortfarande på den. Jag vet inte riktigt varför - filmen är ju långtifrån bra!
Jag kikade nu på den där recensionen och såg att jag inledde med några åsikter om Kjell Sundvalls karriär. Jag tänker därför inte upprepa här vad jag skrev, men i kort gick det ut på att jag tycker att han gjort väldigt få bra filmer, de flesta är tvärtom inget vidare och ett par är direkt usla.
Här har vi så hans nya film; I NÖD ELLER LUST, och den känns som ett försök att upprepa receptet för TOMTEN ÄR FAR TILL ALLA BARNEN - en relationskomedi som till största delen utspelar sig i en och samma miljö. Manus är skrivet av Monika Rolfner, som skrev just TOMTEN.
Peter Magnusson och Magdalena in de Betou spelar Micke och Isabella, ett gift par som tänker skiljas efter att Micke eventuellt har varit otrogen. De två bråkar konstant och nu ska de, tillsammans med sina två barn, åka iväg till ett flott slott som Isabellas överklassubba till syster Maria (Katarina Ewerlöf) och dennas hunsade make (Johan Ulveson) har hyrt, eftersom deras märkligt religiösa dotter ska gifta sig. På plats i slottet återfinns en kavalkad av märkliga personer, och i rollerna återfinns en hel hög av Sveriges mest namnkunniga skådisar. Dan Ekborg är en terapeut som ständigt smuttar på drinkar, Ia Langhammer är hans gråa fru, Per Myrberg gör Ulvesons förvirrade far, Sten Ljunggren och Anita Wall är Isabellas och Marias föräldrar - för att bara nämna några stycken. Suzanne Reuter dyker upp i en kort scen och är vresig, medan Michael Nyqvist spelar sig själv i ett kort TV-inslag; han har inte en enda riktig replik. Inga vet om att Mickes och Isabellas äktenskap knakar i fogarna, de försöker dölja detta, och en del förvecklingar uppstår.
Filmer om knakande äktenskap känns som en väldigt svensk genre; jag tänker nog mest på seriösa dramer på temat. Det finns väl en hel del - eller det är kanske bara jag som inbillar mig detta. I NÖD ELLER LUST skulle kunna vara ett allvarligt drama med samma handling. Nu är det inte det; det här är en komedi - men jag tycker inte att den är särskilt rolig. Rollfigurerna är alldeles för osympatiska. Det skriks och bråkas för mycket; Micke och Isabella käftar mest hela tiden. Jag har svårt att känna för någon av dem.
Dan Ekborg är lite rolig i sin roll, vilket väl även gäller för Johan Ulveson. Ett par scener känns mest konstiga och som om de vore hämtade ur en helt annan film - bland annat reser sig den unge brudgummen upp vid middagsbordet och sjunger i falsett för sin blivande fru. Och att den blivande frun gått och blivit djupt religiös känns lite för långsökt. Hon tror stenhårt på att man inte ska ha sex före äktenskapet och har hållit på sig - och hon tror att hennes kille också är oskuld, han har ljugit för henne. Det roligaste i hela filmen är de illa uppsatta tapeterna på slottet.
Visst går det att sitta igenom den här filmen, men Kjell Sundvall lyckades betydligt bättre med TOMTEN ÄR FAR TILL ALLA BARNEN. Nåja - om inget annat de är rätt trevligt att se alla de här skådespelarna i en och samma film.








(Biopremiär 6/3)

-->

onsdag 6 november 2013

Bio: Mig äger ingen

Foton: Alexandra Aristarhova ©2013 Filmlance International AB
Välkommen till SM i klyschor! Ännu ett tungt, svenskt drama har premiär och då vet vi ju precis vad vi kan förvänta oss.
Trista hyreshus - check!
Gråmurrigt foto - check!
Skilsmässa - check!
Arbetslöshet - check!
Alkoholism - check!
Mikael Persbrandt - check!
Barn som kommer i kläm - check!
Bråk - check!
Skrikande - check!
Slagsmål - check!
Mustasch - check!
Den sämsta ljudmixen sedan stumfilmstiden - check!
Förståsigpåare brukar ju anklaga underhållningsfilm för att oftast bara vara ett gäng trötta klyschor staplade på varandra, men det är nog trots allt så att den mest klichétyngda genren är det svenska dramat. Häromåret gjorde Kjell-Åke Andersson dramat NÅGON ANNANSTANS I SVERIGE, en film som kändes som något slags Best Of Swedish Drama - även om den lanserades som "tragisk komedi". Andersson gjorde även den fullkomligt osebara VI HADE I ALLA FALL TUR MED VÄDRET - IGEN! - snacka om att ha bredd. Eller inte.
Den här gången har Andersson filmatiserat Åsa Linderborgs självbiografiska roman "Mig äger ingen" - en bok som tydligen är något slags hyllad bästsäljare, och en typ av bok jag aldrig skulle få för mig att läsa. Linderborg har för övrigt redan hunnit uttala sig negativt om den här filmen; hon känner visst inte igen sig i miljöer och stämningar.
Vi får följa Lisa (Ida Engvoll, Ping Mon H Wallén, Saga Samuelsson) från att hon är fem år på 1970-talet och ett par decennier framåt - även om större delen av filmen utspelar sig på 70- och 80-talen. Lilla Lisa älskar sin farsa Hasse (Persbrandt). Han är en rejäl knegare, han cyklar, och han har en skön mustasch som får honom att se ut som Loffe Carlsson. Men så dumpas Hasse av frugan. Lisa gillar att vara med honom, men eftersom det här är ett svenskt drama, börjar Hasse att supa och ha sig. Han tar med sig dottern till ölsjapp. En flängd norsk hårfrisörska hälsar på och dansar i vardagsrummet. Lisa och hennes kompis lyssnar på Noice. Hasse är kommunist och lyckas få Lisa att tro att hon också är det; hon skriver radikala uppsatser i skolan och är ute och demonstrerar. Hasse super tills han däckar, somnar nerpissad i trapphuset, och hans cykel går sönder. Men han bygger även en båt.
Det är absolut inget fel på skådespelarprestationerna. Mikael Persbrandt verka anse att detta är hans främsta prestation. Ibland är filmen dessutom lite skojig. Sten Ljungren spelar farfar. Men det känns som en film vi sett oräkneliga gånger tidigare. Skitigt 70-tal och sprit. Eländes elände. Och jag är fullkomligt ointresserad av sådant här. Sätter dock ett plus för scenen där Hasse sveper ett helrör vodka i sin brorsas bil.
När jag såg filmen i somras hade jag oerhört svårt att uppfatta dialogen. Alla skådisarna lät som Bane i THE DARK KNIGHT RISES. I synnerhet Persbrandt och de andra männen. Ett dovt brummande. Jag missade nog mer än hälften av dialogen på grund av det extremt usla ljudet. Jag vet inte om det handlade om ett problem med just den visningen, eller om filmen inte var till 100% klar. De har kanske fixat filmen nu till premiären. Men en textad version vore att föredra. Om man nu inte tycker att det är fräckt när folk låter som spräckta högtalare med för mycket bas.
För övrigt borde de föräldrar som döpte sin dotter till Ping Mon H Wallén få rött kort.







(Biopremiär 8/11)

-->



tisdag 8 januari 2013

Bio: Wallander - Den orolige mannen

Foton: Baldur Bragason © 2013 Yellow Bird
Jag har inte recenserat någon Wallanderfilm sedan HÄMNDEN, som släpptes för ganska exakt tre år sedan; i januari 2009. Jag har heller inte sett någon Wallanderfilm sedan HÄMNDEN. Den var usel. Varför skulle jag vilja se fler?
Nu kommer det en ny omgång TV-filmer med Krister Henriksson som den allt tröttare polisen Kurt Wallander i Ystad. Det påstås att det här är den sista omgången. Och precis som tidigare går säsongens första avsnitt upp på bio. Varför det här går upp på bio har jag inte den blekaste aning om. Vem vill se det här på bio? Och just det här avsnittet har ingenting som gör det extra lämpligt för biovisning. Ingenting! Det är ett osedvanligt uselt avsnitt. Det är inte roligt alls - precis som titeln hävdar är detta o-roligt.
Handlingsreferatet på filmens IMDb-sida är fantastiskt: "Kurt Wallander learns he has Alzheimer's disease". Det är allt. Fast det händer förstås mer i avsnittet.
Eftersom jag alltså inte sett de senaste tolv avsnitten, har jag ingen aning om vad som har hänt under dessa tre år. I HÄMNDEN började han att pola med Lena Endre. Hon är inte med här över huvud taget. Däremot dyker Wallanders dotter Linda upp igen, hon spelas nu av Charlotta Jonsson. Och Kurt har gått och blivit morfar.
Agneta Fagerström-Olssons film börjar med arkivbilder på ubåtsjakt i Stockholms skärgård 1982 - och Palme flimrar förbi. Det är mycket Palme på bio och TV nuförtiden. Hopp till nutid och en fiskare spelad av Ingvar Hirdvall plockar upp en död attackdykare ur vattnet. Ett lik som har legat där i trettio år.
Lindas svärfar, den pensionerade kommendörkaptenen Håkan von Enke (Sten Ljunggren), fyller år och familjen Wallander åker upp till Stockholm för att fira den gamle gubbjäveln, som bor med sin fru i ett överklasshem komplett med hushållerska, och vars kalas innebär frack högtidliga tal. Även Peter Andersson är där.
Det vresige och rälge von Enke beter sig dock underligt och försvinner hela tiden iväg på mystiska möten. En dag beger han sig iväg hemifrån och kommer inte tillbaka. Wallander är suspenderad hemma i Ystad och far upp till huvudstaden för att nysta i försvinnandet och kommer något stort på spåren. Det handlar om Kalla Kriget, högerextremister, mördare och grejor.
DEN OROLIGE MANNEN är en av de tråkigaste deckare jag sett. Här finns ingen som helst antydan till spänning. Stora delar av filmen liknar inte en deckare eller polisfilm över huvud taget; det är mer ett saggigt och ointressant drama om några typer som skulle göra sig utmärkt som mordoffer. Kurt Wallander själv har aldrig varit en kul typ, allra minst i Krister Henrikssons gestaltning.
Tekniskt sett är filmen blek på alla plan. Trist, platt foto, enkla scenlösningar. Emellanåt skakar man lite på kameran så att det ska se "tufft" ut, men det blir självklart aldrig tufft, bara jönsigt.
Som sagt, det finns ingen som helstanledning för denna synnerligen rudimentära och saggiga film att gå upp på bio.
WALLANDER - DEN OROLIGE MANNEN. En av årets sämsta svenska filmer - redan nu!






(Biopremiär 11/1)



torsdag 15 december 2011

Bio: Någon annanstans i Sverige

Foton copyright (c) Tur med vädret AB
När jag var barn, var jag rädd för TV-teater. De där märkliga, svenska pjäserna Sveriges Television var så stolta över att visa. Okej, om de var speciellt märkliga vet jag inte, men jag upplevde dem som väldigt obehagliga; långt mer skrämmande än alla monster i världen.
Folk som betedde sig konstigt. Som pratade konstigt. De befann sig i dystra hem, stämningen var mörk och dyster. Ingenting kändes naturligt. Folk kunde stå med ryggen mot varandra och prata. Kanske i varsitt rum och prata. Ibland pratade de inte alls. De stod och tittade på varandra, innan någon till slut sa något onaturligt. Och väldigt ofta var folk förbannade på varandra. Till skillnad från monster, var förstås vuxna människor som grälade något jag kunde relatera till; därför blev det fan så mycket otäckare.
Detta är säkert grava efterkonstruktioner från min sida, jag minns bara det jag inte gillade. Men, jag misstänker att dessa TV-pjäser lade grunden till mitt ointresse för teater.
Kjell-Åke Andersson har bland annat gjort MIN STORE TJOCKE FAR, JULORATORIET och 2008 års sämsta film; VI HADE I ALLA FALL TUR MED VÄDRET IGEN. Hans nya film lanseras som "En djupt tragisk komedi" - och det är inte utan att jag kommer att tänka på gammal svensk TV-teater. Eller svensk dramatik rent allmänt. Fast det ligger nog nära till hands att dra till med att den här filmen känns som om Björn Runge försökt sig på att göra en komedi. Och jag känner mig märkligt kluven till resultatet.
Robert Altmans SHORT CUTS spökar fortfarande hos svenska filmskapare; just denna film (som jag personligen inte minns speciellt mycket av) brukar lyftas fram som inspirationskälla och föredöme, och Anderssons film - efter manus av ONDSKAN- och ARN-författaren Hans Gunnarsson - påminner en hel del om Altmans film. Filmen öppnar med bilder på en springande kvinnas ben och bilder på ett blodsöligt köksgolv. Därefter träffar vi Björn Gustafson (den riktige, inte den där unge komikern), som förhörs av en polis - tydligen har Gustafson (som blivit väldigt gammal) skjutit någon. Och så rullas händelserna upp. Vi får följa några olika par i- och i närheten av en osedvanligt trist håla någon(annan?)stans i Sverige.
Mikael Persbrandt och Sofi Helleday är på väg till hans föräldrar (Meg Westergren och Sten Ljunggren), eftersom farsgubben fyler 70. Helena Bergström och Lars Roosmann är nyinflyttade och bjuder hem grannarna Marie Richardson och Jacob Nordensson. Men Richardson har även en sexuell relation med Peter Andersson, som vunnit sex miljoner på Lotto och sitter hemma och deppar, super och kedjeröker. På en sunkig vägkrog sitter Björn Bengtsson och Jons Inde och planerar ett inbrott i en av villorna i hålan. Sussie Ericsson går en kvällskurs i engelska och är trött på sin ofta bortreste make Mats Bomgren. Lars Lind är en präst som agerar berättarröst, medan Peter Lorentzon är en bisarr byfåne (med övernaturliga krafter?) som går omkring och betraktar vad som sker.
Det är illa ställt i dessa relationer. Roosmann är en känslokall väktare som närmast förgriper sig på sin fru. Ljungren är en fördomsfull gubbjävel som hatar bögar, flator, invandrare och allt annat - "Hur vet du att han inte röstar på sverigedemokraterna?" frågar Helleday Persbrandt och vill genast åka hem igen. Westergren sitter mest och kedjeröker och tittar på TV. Småstadstristessen - eller den svenska tristessen - är total.
Här finns många scener där folk befinner sig i samma rum utan att prata. Eller där de konverserar med de befinner sig i varsitt rum. Lars Linds berättande är pretentiöst. Dialogen är ofta mystisk. Den emotionella misären är nästan total - och självklart är filmen grynig och lika grå som vädret.
Samtidigt går det inte att komma ifrån att det här är lite småkul emellanåt. Och det är medvetet kul. Dessa människor är ibland smått parodiska, liksom handling och situationer. Westergren och Ljunggren dricker whisky från bag-in-box (och blandar med cola) medan de tittar på skräp-TV. Inde och Bengtssons scener tenderar rak komedi. Flera scener är absurda. En Elvisstaty i Peter Anderssons trädgård vitrar sönder. Och upplösningen är ganska lyckad; när vi till slut får reda på vad som hänt och vem eller vilka Gustafson har skjutit.
Helena Bergström får förstås tillfälle att både gråta och få utbrott, och nej, jag kan inte med henne. Jag har aldrig gillat henne. Byfånen är ett onödigt inslag. Som helhet blir det alldeles för grått och trist.
Jag tvekar vad gäller betyg. Funderar lite på att vara snäll - men beslutar mig för att inte ta i. Trots allt är detta långtifrån en film jag kommer att minnas.







(Biopremiär 16/12)



torsdag 25 november 2010

Bio: Fyra år till

Foton copyright (c) Ola Kjelbye, Sofia Sabel, SF Film
Jag har inte sett några av de filmer och TV-serier Tova Magnusson-Norling regisserat, de har helt enkelt inte känts särdeles lockande. Trailern till FYRA ÅR TILL var väl inte heller speciellt lockande, det såg ut som ännu en grå, småtrist komedi där eventuellt budskap eller tema (här av trailern att döma homosexualitet) går före humor och underhållningsvärde.
Därför blev jag positivt överraskad av Magnusson-Norlings nya verk, efter manus av Wilhelm Behrman. I huvudrollen ser vi Björn Kjellman - en herre vars svärmor, frid över hennes minne, faktiskt var min lärarinna i franska och engelska på högstadiet, ett faktum Kjellman informerades om på mest oväntat möjliga sätt.
Nå - Kjellman spelar folkpartiledaren David Holst, som vid filmens början är väldigt, väldigt nära att bli Sveriges nya statsminister, men förlorar i sista minuten posten när sossarna plötsligt går om. David är gift med Fia (spelad av regissören själv), även hon verksam inom partiet och sin makes vänstra hand.
Dagarna efter valet springer David på en av sina "fiender" från sossarna; Martin (Eric Ericson), som visar sig vara jättetrevlig, dela samma intressen (främst Ratata) - och bög. Av diverse skäl blir David hembjuden till Martin, som nyligen dumpats av sin pojkvän, på middag och Ratatakväll, och det bär sig inte bättre än att David vaknar upp i Martins säng dagen efter och konstaterar att han nog är förälskad - och bög. Men hur ska han kunna berätta detta för familj och partikamrater? Inte bara det faktum att han numera spelar på fel planhalva, utan dessutom fått ihop det med en sosse?
Tova Magnussson-Norling hävdar att FYRA ÅR TILL inte handlar om homosexualitet, utan om partitillhörigheter och gränsöverskridande. På sätt och viss har hon rätt; storyn hade funkat lika bra om David träffat en socialdemokratisk kvinna. Men homorelationen tillför ytterligare en dimension.
Filmen öppnar på ett sätt som för tankarna till Roy Andersson. En helbild på ett långbord kring vilket ett gäng folkpartister krokat arm, gungar och sjunger en otroligt fånig sång om Folkpartiet (det är lustigt, men just att det är Folkpartiet gör det hela mer komiskt, det partiet andas ju slätstrukenhet, mesighet, lättmargarin och måltidsdryck; noll rock'n'roll och noll flärd). Kort därpå kommer en helbild på en hotellbyggnad (i Uddevalla?) som är något enastående härligt tråkigt tradesvensk.
Det roliga i filmen är oftast alla små detaljer. David läser David Berg i ett gammalt nummer av MAD; han spelar World of Warcraft och hävdar att SABRINA - TONÅRSHÄXAN är en underskattad TV-serie. Hans märkliga, religiösa föräldrar går inte av för hackor, och det är roligt att se Sten Ljunggren som Martins farsa, en gammal bolsjevik som blivit kvinnomagnet på äldre dar.
Davids förhållande med Fia är lite märkligt och man får aldrig riktigt veta hur de har det utanför politiken, och drygt två tredjedelar in i filmen kommer ett avslöjande som sänker handlingen en aning. Skildringen av livet i maktens korridorer känns väl inte heller så realistisk; om nu David Holst är partiledare och nära att bli statsminister, borde han rimligen vara lite mer påpassad och inte drälla runt som en lokalpolitiker i en sömnig småstad.
Filmfotot innehåller en del roliga bildkompositioner, men känns som helhet alldeles för TV-mässigt, vilket det har gemensamt med de flesta svenska filmer. Magnusson-Norling har nakenscener, vilket inte är något att skriva hem om. Mauro Scocco står för den vad jag tycker förhållandevis anonyma filmmusiken, och ja, det förekommer en rad Ratata-låtar.
Men mina anmärkningar till trots, tycker jag att det här är en trevlig, rolig film som bör gå hem i stugorna.
Frågan är om jag vågar vara så politiskt inkorrekt att jag erkänner att jag blundade under ett par scener - jag har väldigt, väldigt svårt att se på när två män kysser varandra...




 

(Biopremiär 26/11)