Visar inlägg med etikett Sten Ardenstam. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sten Ardenstam. Visa alla inlägg

torsdag 31 januari 2019

DVD/Blu-ray/VOD: Dante - Akta're för hajen

DANTE - AKTA'RE FÖR HAJEN (Studio S Entertainment)
Förra året köpte jag fem av Bengt Linders gamla Dante-böcker för fem kronor styck på en loppmarknad. När jag var barn; på 1970-talet, älskade jag böckerna om Dante - och jag har inte läst om dem sedan dess.
Mellan 1966 och 1985 skrev Bengt Linder 33 böcker om Dante. Linder, som dog 1985, var en extremt produktiv författare. Han skrev flera olika bokserier, och han skrev kåserier och sketcher - han är mannen bakom sketchen "Skattkammarön" från 1967; en av de mest kända, svenska TV-sketcherna. Dessutom en av de tråkigaste. Jag har aldrig förstått varför just den här trista sketchen är så uppburen. Är det för att det bara fanns en kanal och alla därför såg sketchen, för att de medverkande är folkkära, och för en av dem utbrister "Vem fan är Nisse Hult?"? Linder skrev också Ante-sketcherna åt Stig Grybe.

Bengt Linder skrev även manus till Åsa-Nisse - ett oändligt antal episoder, men det är först nu, när de repriseras, som det står att det är Linder som har skrivit. Linders Åsa-Nisse-serier utmärker sig genom deras totala avsaknad av logik. Serierna är ibland fullkomligt bisarra och flängda.

Bisarra och flängda, så kan man också beskriva böckerna om Dante och hans polare Tvärsan; två tonårsdetektiver. De var crazy och helfestliga. Det var förstås därför jag gillade dem, uppvuxen med Svenska MAD som jag var. När jag växte upp fanns det gott om ungdomsböcker om barn- och tonåringar som agerade detektiver. Tvillingdetektiverna tyckte jag mest var trista och träiga, Enid Blytons böcker var ännu värre. Hans-Eric Hellberg skrev en ungdsomsdeckarserie som hette Ett fall med Dunder & Brak, som jag vill minnas att jag gillade. Jag minns ingenting av böckerna, men de hade lockande omslag av Hans Arnold, framförallt den första boken i serien; "De enögda banditerna". Dunder & Brak-serien var tydligen ett försök att konkurrera med Dante.

Dante och Tvärsan var alltså detektiver. Dock hamnade själva deckargåtan oftast i bakvattnet. Det fanns en skurk, ett brott hade begåtts, men som jag minns det bestod böckerna mest av Dantes och Tvärsans anarkistiska upptåg och ostoppbara svada. Handlingen i böckerna var nog lika ologisk som Linders Åsa-Nisse-serier. Böckernas framgång byggde till stor del på huvudpersonernas jargong - dialogen var späckad med slanguttryck som till stor del hittats på av Bengt Linder själv. Fast när jag var tio år förstod jag inte att det inte existerade killar som pratade så på riktigt.

Jag köpte alltså fem gamla Dante-böcker och började läsa en av dem. Det dröjde inte länge innan jag gav upp. Herregud, det här var ju oläsligt! Jag förstår att jag tyckte att jargongen var häftig när jag var 10-12 år, men nu när jag passerat 50 blir det bara påfrestande.

... Fast jag vill minnas att jag redan som barn tyckte att de senare böckerna var lite väl flängda och tunna. Till en början var Dante-böckerna någorlunda återhållsamma - de hade en relativt tydlig deckarhandling och dialogen hölls i schack. Efter ett tag eskalerade flängdheten, och det var dessa böcker jag gillade bäst. Därefter gick alltså Bengt Linder för långt, och jag tröttnade.

Hans Arnold stod för omslagen till de första Dante-böckerna. Som vuxen tycker jag att dessa omslag är fantastiskt snygga. Som barn föredrog jag de omslag Fantomenteckaren George Bess gjorde; Bess tog över efter Arnold, och jag tyckte att hans omslag återspeglade innehållet bättre - de var vildare. Av någon anledning anlitade B. Wahlströms förlag en som hette Torsten Svensson för att rita omslag till de sista böckerna. Han var kass och omslagen var direkt fula.
Två omslag av Hans Arnold till vänster - "Dante, toppsmart kille" var den första boken i serien. Därefter ett omslag av Georges Bess, och sist ett av Torsten Svensson. (Klicka på bilden för större)
1975 fick Dante en egen serietidning, som kom ut med 13 nummer under två år. Jag läste aldrig tidningen när den kom ut, eftersom det var innan jag upptäckt böckerna, men jag köpte några begagnade nummer några år senare. Det var Georges Bess som tecknade, och det var snyggt - Bess var en av mina favorittecknare på Fantomen. Men - jag tyckte inte att serietidningen var specielllt rolig. 1980 kom det ut ett seriealbum med Dante, märkligt nog med samma omslagsbild som första numret av serietidningen. Jag har för mig att jag fick detta album gratis efter att ha röstat i en seriebarometer i Fantomen eller Svenska Serier. Jag köpte albumet på nytt häromåret. Visst, det är snyggt tecknat - men det är inte särdeles roligt. Dante och Tvärsan funkade inte riktigt i serieform.

... Och de funkade heller inte som filmhjältar.
Tre omslag till Dantes serietidning, samt omslaget till seriealbumet längst till höger. Notera omslaget till tidning nummer tre från vänster. Det hade varit fullkomligt omöjligt idag. (Klicka för större)
1978 gjordes långfilmen DANTE - AKTA'RE FÖR HAJEN. Jag såg ett foto ur filmen någonstans när den var på gång; det kan ha varit i "Filmrutan" i Fantomen. Jag såg fram emot denna film - men det skulle dröja till 2019 innan jag äntligen fick se den!

För manus (tillsammans med Linder) och regi står Gunnar Höglund, som tidigare gjort odödliga klassiker som ... SOM HAVETS NAKNA VIND (1968) och SOM HON BÄDDAR FÅR HAN LIGGA (1970). DANTE - AKTA'RE FÖR HAJEN blev Höglunds sista film.

Anledningen till att jg aldrig såg filmen när den gick på bio, var att den totalfloppade och försvann från repertoaren efter en vecka eller två. Den släppptes visst senare på video, men jag lyckades aldrig få tag på den.

Det är lätt att förstå varför Höglunds film floppade. För att tillfullo uppskatta den, måste man antingen vara under tio (och då måste det fortfarande vara 1970-tal), eller så bör man vara över 50 och uppskatta ful och inkompetent svensk 70-talsfilm.

Det är förvisso inte 47:an Löken-klass på fulheten och taffligheten här, men precis allting är rudimentärt. Filmen är inspelad i ett grått, snöslaskigt Stockholm vintern 1977-78, och här finns ingen som helst estetik att prata om. Kameran är uppställd och skådespelarna gör vad de ska framför den. Inga filmiska finesser, ingenting. Dessutom är filmkopian rätt grå den med - den saknar smuts och repor, men kontrasterna är lite dåliga. "Vackert" är inte det första ord man tänker på när man ser filmen. De stillbilder ur filmen jag sett de senaste 40 åren har varit fula, den ursprungliga filmaffischen var ful, och jag undrade om själva filmen är lika ful. Ja, det är den.

Handlingen är enkel. Tror jag. Dante och Tvärsan hittar en juvelring ute på gatan. De kommer en skurkliga på spåren. Fast allting i den här osammanhängande filmen är ologiskt, jag blev inte riktigt klok på vad som försiggick.

En farlig massa kända skådespelare figurerar framför kameran. Christina Schollin och Börje Ahlstedt spelar Dantes föräldrar, men de reser bort och försvinner ur handlingen efter bara några minuter. Lars Lind och Meg Westergren gör Tvärsans föräldrar, Carli Tornehave gestaltar skurken Hajen, John Harry är en hårt prövad polis, allas favoritskådis Sten Ardenstam dyker upp som juvelerare, Ricky Bruch är utkastare på en krog, och Jim Steffe gör sin sista filmroll; han spelar bov iförd hatt. Lasse Berghagen, som framför filmens ledmotiv, är Dantes karatetränare under förtexterna, och det är allt vi får se av honom. Karatescenerna förklaras inte.
I de två huvudrollerna ser vi Jan Ohlsson (Emil i Lönneberga) som Dante, och Ulf Hasseltorp (Hampus i "Den vita stenen") som Tvärsan. Jan Ohlsson fyllde 16 1978, och detta blev hans sista roll. Ulf Hasseltorp fyllde 18, och är alldeles för gammal för rollen - i en scen sitter de två iförda badbyxor vid en pool, och Tvärsan ser plötsligt ut som en vuxen man, snarare än en pojke. Jag vet inte om det i böckerna framgår hur gamla de ska vara, men jag har alltid föreställt mig dem i 14-årsåldern. Högst.

I Aftonbladets recension från 1978 anmärktes det på att Dante och Tvärsan låter lillgamla - och det stämmer. Dialogen är förvisso inte lika utstuderad som i böckerna, men det som funkar i skrift funkar inte alls i verkligheten. Dante och Tvärsan låter som om de hämtats direkt ur en film från 40-talet.
Dessutom är Tvärsan i den här filmen en rätt jobbig typ. Jag undrar varför filmen heter DANTE, när den snarare borde heta TVÄRSAN. Tvärsan dominerar totalt. Han pratar mest, han syns mest, han gör mest. Hans ständiga dyrkan av kompisen Dante känns mest skum. Ulf Hasseltorp spelar över å det grövsta. Han tar i som vore det här skolteater. Jan Ohlsson är så återhållsam att han knappt märks.

Filmens tempo är långsamt, direkt sävligt, många scener - de flesta - leder ingenvart, och ingenting är roligt. Nöjet i att se den här filmen består i att återse det svenska 70-talet och de trevliga skådisarna.
Björn J:son Lindh (felstavat Lind i förtexterna) står för filmmusiken, vilket innebär att det låter MANNEN PÅ TAKET om några ospännande spänningssekvenser. Ralph Lundsten har komponerat  vad som i förtexterna kallas "pojkrumsmusik".

DANTE - AKTA'RE FÖR HAJEN är en ful och tråkig film. Självklart måste du köpa den! Själv kommer jag snart att se om den.

måndag 31 december 2018

DVD/Blu-ray/VOD: 91:an och generalernas fnatt

91:AN OCH GENERALERNAS FNATT (Studio S Entertainment samt C More Play)

Sommaren 2016 recenserade jag DEN STORA 91:AN-BOXEN; en DVD-box med de sju 91:an-filmer som producerades mellan 1946 och 1959. I egenskap av manusförfattare till 91:an - den tecknade serien - har jag vigt en stor del av mitt liv åt denne figur, åt hans kompisar och befäl. Jag har snart skrivit hundra avsnitt om 91:an. Det är inte jättemånga avsnitt, men det är fler än ... tre.

... Men. Att ta sig igenom ovannämnda DVD-box var ett mindre helvete. De flesta av filmerna är usla och jag klarade bara av att se ungefär tjugo minuter i stöten.
91:AN OCH GENERALERNAS FNATT; den åttonde filmen, ingick inte den den stora boxen - beroende på att det är en film från ett annat bolag. Men, den som väntar på något gott ...

... Väntar ibland förgäves.

91:AN OCH GENERALERNAS FNATT kom 1977 och producerades av Semic Film; serieförlaget Semics filmbolag. Detta var Semic Films första långfilm. Det blev även den sista. Enligt Sture Hegerfors, som har en statistroll i filmen (han spelar en löjtnant som ses snett bakifrån till vänster i bild under en bankett mot slutet av filmen), lämnade publiken salongerna där filmen visades. Detta är fullt begripligt, eftersom det här är en sensationellt dålig film.

För regin står Ove Kant, som bara regisserade två filmer - denna och en norsk Olsenbanden-film från 1970. Kant var även verksam som skådespelare. Sten Hedman och Hans Sidoli står för manus, men Nils Egerbrandt och eventuellt även Rudolf Petersson borde anges som medförfattare.

Så här lyder handlingen enligt svensk filmdatabas: "Genom ett misstag på Försvarets datacentral hamnar 91:ans datakort i en bunt, där det för övrigt bara finns kort om generaler och överstar, samtliga med förmodad kunskap om de problem som sammanhänger med frågan om kvinnlig värnplikt. 91:an är lyckligt okunnig om detta." Denna handling glöms dock bort under större delen av filmen. Datakorten nämns i en inledande scen med Jarl Borssén. Först mot slutet uppstår problem, när 91:an plötsligt måste utses till general och ta emot en utländsk general (spelad av Hans Lindgren), samt demonstrera ett hemligt vapen.

Däremellan bjuds det på en rad sketcher och situationer som är synnerligen löst sammanhållna. I ett nummer av 91:an från 80-talet skriver den dåvarande redaktören att 91:an-filmerna floppade på grund av för dåliga manus. Visst är manusen för dåliga - men! 91:AN OCH GENERALERNAS FNATT består delvis av Nisse Egerbrandts ensidesavsnitt till Året runt, filmade rätt upp och ner. Detta vet jag, eftersom jag av ett rent sammanträffande alldeles nyligen läste några gamla julalbum som innehåller skämt som förekommer i filmen! Att döma ut filmens manus är alltså likvärdigt med att döma ut Egerbrandt.

Felet är snarare den totala inkompetensen bakom kameran. Ove Kants regi är obefintlig; skådespelarna står framför kameran och gör det som står i manus. Filmfotot är fruktansvärt fult. Precis allting är amatörmässigt. Ragnar Frisks två filmer om 47:an Löken är gjorda på samma sätt; de består också av seriesidor avfilmade rätt upp och ner, och filmerna är otroligt usla - men de var om inget annat regisserade av Ragnar Frisk, och därmed inspirerat usla. 91:AN OCH GENERALERNAS FNATT känns mest som skolteater med kända skådisar.

Och kända skådisar, det är det gott om i den här filmen. 91:an och 87:an är lumpare och ska egentligen vara 19-20 år, men liksom i de gamla filmerna är alla soldater överåriga. Staffan Götestam spelar 91:an, och är helt fel i rollen. Loffe-kopian Christer "Bonzo" Jonsson, som 1983 trillade i en trappa och dog på fläcken, spelar 87:an.

Sten Ardenstam är jätterolig som major Morgonkröök. Hans Morgonkröök har inga likheter med figuren i serien, men Ardenstam är behållningen här; han är kolerisk och agerar i Louis de Funès' anda. Gösta Prüzelius är överste Gyllenskalp, Gösta Krantz spelar kapten Berån, medan Per Ragnar gör den snobbige fänrik von Fikonstråle, en gestalt som försvann ur serien på ett ganska tidigt stadium.

Vad som är kul, är att Carl Billquist spelar furir Revär - i de tidigare filmerna gjordes rollen av Fritiof Billquist; Carls farbror.

Marienette Dahlin spelar Elvira, och ser fullkomligt bisarr ut. Hon påminner om Leena från FÄBODJÄNTAN, och bär en fånig 40-talsklänning som ser ut att vara hämtad från ANNIE; hon den lilla föräldralösa med hunden. Elvira är för det mesta förbannad och rätt osymptisk. Desto mer sympatisk är Isabella Kaliff, som spelar en tjej som går under cover som soldat; hon byter plats med en kille som har tjejig frisyr.

Under förtexterna presenteras rollfigurerna en i taget med namnet utskrivet i bild. Några figurer är helt nya för filmen. Ingvar Andersson spelar "skåningen", det roliga i hans skämt är att han säger dem på skånska och att han pratar om mat. Andra figurer är Atleten, Charmören, Norrland, Frisedel med flera. Jag tyckte att det var roligt att en kallas VPK:aren. Det var inte igår jag hörde denna benämning! VPK:aren medverkar i ungefär två scener, så varför hans roll blåses upp i förtexterna förstår jag inte.

Christina Lindberg spelar sjuksyster i vad som närmast är att betrakta som en statistroll utan repliker, medan Per-Axel Arosenius dyker upp som stins.

Mitt i filmen ska 91:an plötsligt åka flygplan, vilket han med fallskärm på ryggen trillar ur, i en lång, besynnerlig scen, och en annan scen utspelar sig inne på ett systembolag, där en göteborgare drar en vits. Ett flertal skämt i filmen får betraktas som olämpliga 2018.

Filmen avslutas med en teckning av Nils Egerbrandt och en sång med Thore Skogman på ljudspåret.
Det är inte svårt att förstå varför den här filmen floppade på bio 1977. Tänker man se den på DVD, eller streamad på C More Play, gör man bäst i att se den stupfull.

Det får bli ett specialbetyg till den här filmen:

tisdag 6 juni 2017

DVD/Blu-ray/VOD: På en bänk i en park

PÅ EN BÄNK I EN PARK
Ingår i boxen HASSE EKMAN GULDKORN VOL 2 (Studio S Entertainment)
Det finns en del filmer och TV-program jag tyckte var fruktansvärt otäcka när jag var barn. 1973 visade TV DR JEKYLL & MR HYDE från 1941, som mina föräldrar satt och såg. Jag hade smugit ner från mitt rum, gömt mig bakom en bokhylla, och tittade i smyg. När den stackars dr Jekyll sätter sig under månskenet på en bänk i en park, och förvandlas utan att ha druckit av sin brygd, blev jag så rädd att jag började skrika.*
Vidare fanns  det ett par avsnitt en den engelska TV-serien THRILLER som skrämde vettet ur mig, samt ett avsnitt av MÅNBAS ALPHA, vilket innehöll en scen där huvudpersonerna plötsligt blev gamla. Som vuxen förstår jag inte alls vad det var som var så otäckt med denna scen.
... Och så har vi en annan bänk i en park än den dr Jekyll satte sig på - nämligen Hasse Ekmans film PÅ EN BÄNK I EN PARK från 1960. Den visades på TV 1979 och jag tyckte att den var så otäck att jag inte vågade se klart den! Fast mina minnen av den var mycket kraftiga - till och med en sådan obetydlig detalj som att jag var hemma hos en kompis dagen därpå, och min kompis' storasyster sa "Vilken dum film det var på TV igår - det bästa var när björnarna reste sig på slutet."
PÅ EN BÄNK I EN PARK visades igen ett par gånger på 1990-talet, så jag såg om den då. Det visade sig att flera av mina minnen av filmen var korrekta. Jag kom ihåg hur det musikaliska ledmotivet gick, att Lena Granhagen kallade denna schlager ett "örhänge" (vilket jag tyckte var konstigt 1979), jag kom ihåg textraden "På en bänk i en park/satt den mördade kvar", jag mindes öppningsbilderna, och framför allt mindes jag hammaren. Hammaren var nog det främsta skälet till att jag upplevde filmen som osedvanligt otäck när jag var barn. När jag såg om filmen som vuxen på 90-talet tyckte jag förstås inte att filmen var otäck, eller ens spännande, men jag förstod varför den skrämde mig som barn.
Filmen ingår i boxen HASSE EKMAN GULDKORN VOL 2, och nu har jag åter sett om PÅ EN BÄNK I MIN PARK - denna gång tillsammans med min sambo.
Hasse Ekman står för manus och regi, han har skrivit ledmotivet, och han spelar huvudrollen som skådespelaren och teaterdirektören Stig Brender. Han håller på att repetera sin nya pjäs "Mr Mord", som snart ska ha premiär (Torsten Lilliecrona gör regissören), när han uppsöks av en viss Sam Persson (Bengt Ekerot), en före detta klasskamrat som släppts ut från ett mentalsjukhus. Sam har byggt upp ett enormt hat mot Stig under alla dessa år, och tänker nu mörda honom - med en nyinköpt hammare. Tumult uppstår när Sam attackerar Stig på den senares kontor, och det bär sig inte bättre än att Sam råkar dö under mordförsöket.
För att undvika en skandal, kör Stig iväg med liket, vilket han placerar på en bänk i en park. Stig undanröjer alla spår som pekar på att det är han som dödat Sam - tror han. För snart dyker det upp en polis i ful lodenrock (Sigge Fürst) och börjar fråga ut Stig. Och polisen blir alltmer misstänksam - medan Stig blir alltmer rädd och paranoid.
Som jag skrev ovan förstår jag vad det var jag upplevde som otäckt den där gången 1979. Bland annat det där med att krossa skallen på någon med en hammare. Mord med pistol, kniv, gift eller snara hade jag förstås sett åtskilliga gånger i diverse deckare - men att slå en hammare i huvudet på någon lät vidrigt. Kom ihåg att detta var före videovåldsdebatten, och mordvapen som motorsåg och machete var okända företeelser för mig.
Vidare förekommer det en surrealisisk drömsscen i filmen; Stig drömmer om en rättegång - och jag förstår verkligen att denna iskalla, märkliga scen skrämde mig. Det är i denna drömscen textraden "På en bänk i en park/satt den mördade kvar" förekommer. Drömscenen avslutas med att vi i närbild ser hur hammaren flera gånger dunkas in i Lena Granhagens (som spelar fru Brender) bakhuvud. Det var antagligen här jag slutade titta 1979.
Nu skriver vi 2017, och efter att nu åter ha sett PÅ EN BÄNK I EN PARK, vill jag hävda att detta är en riktigt trevlig liten film. Nej, jag kan inte påstå att den är spännande, än mindre otäck, men den är bra och underhållande, och här finns flera roliga detaljer - bland annat en lumphandlare som kallas Piss-Oskar och dennes hustru.
Jag gissar att Hasse Ekman ville göra en thriller åt Alfred Hitchcock-hållet. Handlingen för onekligen tankarna till Hitchcock. Estetiskt sett ser det här snarare ut som en tysk krimi från 60-talet, kanske ur den långa Edgar Wallace-serien. Detta beror nog på det lite smutsiga, svartvita fotot och de svenska miljöerna.
En lång rad kända skådespelare figurerar i filmen, flera av dem nämns inte i rollistan. Allan Edwall dyker upp i början, Gösta Krantz spelar en polis, och minsann om inte Sten Ardenstam spelar en annan polis. Manne Grünberger, som spelade Vesterman i Saltkråkan-filmerna (och som var med i DAGMARS HETA TROSOR), har en roll som en blind herre, som kanske inte är så blind ändå. Han försöker utpressa Stig Brender och ser fantastiskt obehaglig ut; han liknar en osedvanligt ond Gestapo-officer och skulle kunna vara hämtad ur en Fritz Lang-thriller.
Jag tycker att PÅ EN BÄNK I EN PARK är betydligt bättre än alla dessa svenska deckare och polisfilmer som produceras idag.
Fru Brender är för övrigt värdelös på att rosta bröd.








*Någon gång på 90-talet lyssnade jag på en radiointervju med Kaj Steveman, som stått för make up- och andra effekter till en lång rad filmer, och som är lika gammal som jag. I intervjun berättade han att även han gömt sig och tittat på DR JEKYLL & MR HYDE i smyg när han var barn, och blivit skiträdd!