Visar inlägg med etikett Stefan Sundström. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Stefan Sundström. Visa alla inlägg

torsdag 21 mars 2013

Bio: Undvik räta vinklar

Foton copyright (c) Folkets DVD
Jag har träffat Stefan Sundström en gång. Det var på Bokmässan i Göteborg häromåret. Jag stod och pratade med Olle Ljungström när Sundström kom fram till oss för att visa en fotobok han låg bakom. Han bläddrade fram ett uppslag där han slaktar en höna så att blodet sprutar, han skrattade, gjorde horntecket och tjoade "Heavy metal!". Olle berättade att han ju också flyttat ut på landet. "Det är inget kul att bo i stan när man inte knarkar," sa Olle. "Å fan vad dyrt det har blivit!" kommenterade Sundström med ett asgarv.
Stefan Sundström är trevlig och rolig - men jag kan väl inte påstå att jag tillhör hans fans. Jag är inte speciellt förtjust i hans musik och sätt att sjunga, och han tillhör till viss del ett slags rabiat, övervintrad tråkvänster jag som barn på 70-talet var lite rädd för (de ville ju bekämpa allt som var coolt).
Den här helgen kommer Stefan Sundström att uppträda på Victoriateatern i Malmö, och i samband med detta visar Spegeln Ramon Reissmullers och Lottie Carnös dokumentär om artisten ifråga. Den är från 2012 och finns ute på DVD, men vill man se den på stor duk får man nu tillfälle att göra det. På lördag kommer filmen dessutom att introduceras av huvudpersonen, som även ska passa på att spela en trudelutt live för publiken.
Nu är detta förstås ingen biofilm. UNDVIK RÄTA VINKLAR varar 58 minuter och är inspelad på något enklare videoformat, vilket innebär att bilden ofta blir lite randig och/eller oskarp när den blåses upp på stor duk. Det här är gjort för TV-formatet.
Stefan Sundström, som är född 1960 läser jag, berättar om sitt liv, sin karriär och sina åsikter, medan vi får följa med till hans hem i Skå; där har han något slags gård där han försöker vara självförsörjande vad gäller mat och el - den mån det går. Vi får förstås se klipp från olika konserter, äldre arkivbilder och foton, titta på när han komponerar och spelar in plattor, och det är förhållandevis trevligt det hela. Oavsett om man håller med Sundström eller ej, är han en sympatisk snubbe.
Vad som är lite - eller mycket - intressant är att mycket av filmen ser ut som 1970-tal. Hans hem, han framträdanden, människornas framtoning och utseende med mera. Om den här filmen hade skjutits på 16mm och visats i slitet skick, hade jag trott att den faktiskt är från 70-talet!
Stora delar av filmen upptas av ett samtal mellan Kristina Lugn och Sundström. Först trodde jag att detta var klipp från en filmat radioprogram, men jag antar att intervjun gjorts speciellt för denna dokumentär. Snacket utgör närmare halva filmen och Lugn är en stor beundrare av Sundström (några kritiker får vi förstås aldrig se).
Mot slutet ser Stefan Sundström till att överraska oss ganska rejält. Han passar på att ge en känga till piratnerladdningen av skivor. Sundström har gått från att sälja 20 000-30 000 ex per skiva till ett par tusen. Han hävdar att han inte har tjänat någonting alls på sin senaste platta, stålar gör han på att uppträda. Kristina Lugn undrar hur man ska bära sig åt för att tjäna pengar när det är så här, och Sundström håller med.
Sundström avslöjar även att han är otroligt intresserad av historia och något av en expert på Karl XII. Det hade jag verkligen inte förväntat mig av en gammal vänsterrebell som han!
Jag sätter ett generiskt betyg på filmen:






(Biovisningar i Malmö: 22-24/3)



tisdag 28 september 2010

Göteborg - Himmel eller Helvete?

Som ni märkt har det varit lite bloggstiltje här några dagar. De flesta av er har säkert räknat ut att det berodde på att jag varit på Bokmässan i Göteborg, ett evenemang jag bevistat varje år sedan 1986 - om än av olika anledningar. Först som fanboy, som ville få träffa och främst få signaturer av serietecknare och författare. Sedan som serieskapare på andra sidan signeringsbordet. Numera främst som journalist. Men det egentliga skälet till att jag alltid prioriterar Bokmässan, är att den ger mig en chans att träffa vänner och kollegor i bokbranschen; filmfolk träffar jag även annars. Och så är det ju kul att träffa polare bosatta i Göteborg. Självklart är även staden Göteborg ett skäl att åka upp. Trevligare svensk stad får man leta efter, det känns alltid visset att återvända till blåshålan Malmö.
...Fast jag känner mig oerhört sliten. Jag lär mig aldrig. Jag glömmer alltid hur det är. Redan när jag på mässans första dag stiger in i lokalerna, får jag en känsla av att jag är kvar sedan förra året - och året innan. Tröttheten gör sig omedelbart påmind. Egentligen hade det varit skönt att stanna kvar en vecka i Götet efter att mässan stängt för att vila upp sig, men det är ju lättare sagt än gjort.
Så, vad hände i år? Tja, det mesta var sig likt. Montrarna låg där de brukar ligga. Och på grund av den enorma folkmängden lyckades jag inte ta mig utanför de vanliga distrikten - seriekvarteret, vägarna till rulltrappan upp till pressrummet, och några andra gångar jag tog för att hitta så folktomma vägar som möjligt.
I söndags såg jag Jan-Öyvind Swahn (iförd smoking) och Frank Andersson inom loppet av två minuter. Dock inte samtidigt. Synd.
Seriefrämjandet hade byggt upp en seriescen, där det kördes liveteckning och tecknarbattles. Jag kände mig dock måttligt intresserad. Jag gick bort till deras paneldebatt om franska serier, men det gick inte att höra vad som sades där jag stod.
I Svenska Serieakademins monter hade jubileumsboken om Fantomen förärats ett minimalt hörn. Där stod medlemmar i The Scandinavian Chapter of the Lee Falk Memorial Bengali Explorers Club och sålde boken för glatta livet. Minsann om jag inte fick signera några exemplar. Främst till medlemmarna i klubben. Väldigt tjusig bok, förresten. Av allt att döma extremt uttömmande. Jag har inte läst den.
Lördagens middag med Serieakademin hölls i Drottnings Kristinas jaktslott, som inte alls är ett slott utan en gammal, gammal stuga. Vi bjöd med oss Fantomengänget, som plötsligt visade sig vara tretton pers. Lasse Åberg kunde inte närvara, han håller på att spela in sin nya film; THE STIG-HELMER STORY. Middagen slutade med blodsutgjutelse. Därefter gick jag vidare med kockarna; de övriga i akademin ville inte följa med. Det bar sig inte bättre än att vi hamnade på nattklubb. Jag lär mig aldrig. Jag är för gammal för sådant. Kom hem klockan sex på morgonen och var fortfarande full när jag gick till mässan.
I pressrummet hängde en handtextad, desperat lapp. Någon ville komma i kontakt med den person som av misstag fått med sig en påse med en Gudrun Sjödén-tröja och en kalender för 2011. Påsen med sandalerna hängde kvar i garderoben, enligt lappen.
I tio, femton, tjugo år har min gode vän Claes Reimerthi jobbat med sin episka fantasyberättelse "Myrddin". Först skulle det bli tecknad serie av det, men tecknarna droppade av en efter en. Nu i slutändan har det blivit en tjock ungdomsroman. Ekholm & Tegebjer släpper den i början av nästa år. En bok för dig som har saknat Harry Potter, enligt förlaget.
Kalle Lind och jag förevisar specialtryckta kort designade av Olle Ljungström och hans Cecilia. Damen till vänster är Maria Yngve. Hon är från Ystad.
Mässans minsta monter tillhörde Nya Upplagan, tidningen jag ju skriver i. Två kvadratmeter. De hade fyllt montern med 5 000 tidningar, så de två gigantiska spiddekagorna liksom redaktör Lars Yngve med fru Maria, och eventuella gäster, fick stå ute i gången.
Och nog för att det dök upp gäster. Till exempel kom medarbetaren Olle Ljungström, tillsammans med sambo och kompgitarrist. Olle visade sig inte helt oväntat vara en trevlig kille. Han bjöd på vin i plastmuggar och krävde att jag skulle hälla på ordentligt, upp till bredden. De glada musikanterna framträdde inte bara en, utan tre gånger i montern. Första gången blev min kompis Trampe så uppeldad att han helt sonika gick med i bandet, körade och spelade tamburin. Själv hanterade jag en maraccas en stund under en av de senare spelningarna.
Fast bäst var nog när Stefan Sundström (som skrivit en trädgårdsbok) med gitarr i handen passerade montern just när Olle skulle framträda. Sundström satte sig i montern och åt spiddekaga medan han lyssnade. Det såg rätt märkligt ut. Sedan spelade även Sundström en bit. Han lät arg i refrängen.
Med spiddekaga som arvode både sjöng och spelade Olle Ljungström.
Under bussfärden på väg upp till Göteborg satt jag bredvid en tonårstjej som hoppade på i Helsingborg. Hon SMS:ade under precis hela färden.
Ja, och så har ju Kapten Stofil lagt ner. De sålde sista numret - och alla tidigare nummer och böcker - i sin monter. Men môskaserna var obönhörligen slut.