Visar inlägg med etikett Stefan Lindqvist. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Stefan Lindqvist. Visa alla inlägg

tisdag 7 augusti 2012

Hämnden!

I min bok "Sex & våld" finns majoriteten av mina gamla kultfilmsspalter ur NST samlade - med undantag från de allra första (som skrevs på skrivmaskin) och de allra sista (som försvann vid ett datorhaveri). Visst, dessa krönikor går förstås att leta upp i de tryckta tidningarna, men jag har dem inte digitalt. Och jag har inte kvar gamla klipp.
Men jag plockade även bort ett par andra texter jag bedömde som ointressanta och/eller opassande, till exempel min krönika om filmen HÄMNDEN, som Stefan Lindqvist med kompisar gjorde under sin gymnasietid på 1970-talet. Stefan var min kollega på NST och han är numera på HD. Jag gissade att enbart gamla NST-läsare - och Stefans kompisar - är intresserade av denna ultraobskyra amatörrulle, därför återtryckte jag den inte. Men det har visat sig att många minns krönikan från min första sajt Udo Magazine och tyckte att den var kul. Udo Magazine finns ju inte längre, så för att stilla eventuell nyfikenhet - och för att bevara krönikan - smäller jag in den här:

Tyvärr är inte detta en bild ur HÄMNDEN. Men herr Lindqvist önskar säkert att så vore fallet.

KULTFILM

12:e juni 1997

Det finns hårda filmer - och så finns det HÅRDA filmer. De som har sett svenska polisfilmer från 70-talet vet att dessa mestadels handlade om trötta, gråa typer som traskade omkring i socialrealistiskt snömos. Men det finns ett undantag. En film som är så tuff att Starskey & Hutch bleknar. Så frän att den skulle kunna få 9 mm-folket att skita på sig av avund. Vi pratar om Hämnden, ett super-8-epos på knappt 23 minuter utan ljud från sent 70-tal, för-slagsvis '79.
Varför tar jag upp en gammal amatörfilm här? undrar förstås vän av ordning och etikett. Därför att en av männen bakom filmen och dessutom filmens hjälte är Stefan Lindqvist. Javisst, den Stefan Lindqvist. Slagskott-mannen. Porrmannen.
Hämnden gjordes under hans gymnmasietid, och själv såg jag den faktiskt också under min gymnasietid, men nu är det mer än tio år sedan, så det var en stor upplevelse att se om filmen på video. Super-8 är nämligen andra saker än video, som oftast blir trist. Super-8 är ju riktig film, och dyrt att jobba med, alltså är det friska tag filmen igenom, snabba klipp och ett sjuhelvetes tempo. Super-8 medför också en sorts grynig dokumentär känsla, lite åt tysk snuff. Starskey & Hutch kom inte till Sverige förrän '81, så frågan är var pojkarna fått sin inspiration ifrån. Antagligen såg de allt som visades på bio Maxim i Landskrona, som ju enbart visade bra filmer på 70-talet. Någon som helst distans har upphovsmännen inte heller haft, vilket är till filmens fördel.
Vad handlar då Hämnden (eller ämnden som det blivit i videons fullscreenformat) om? Efter en usel reklamfilm för potensmedlet Dunder, börjar det med en prolog. En knarkare går in på en gård för att köpa knark av en langare som står i en källarnedgång. Knarkaren har inga pengar, så han bånkar langaren i skallen med en bräda, tar knarket och sticker.
En polischef med hårdrocksmustasch och knapptelefon kallar till sig sina två hårdaste snutar, varav den ene är Lindqvist med kort hår, tjocka glasögon och tajta jeans (som dock är uppvikta nertill - minuspoäng). Chefen visar foton på knarkligan, och snutarna be-ger sig ut på Landskronas gator för att nita alla badguys. Utanför AG:s kommer plötsligt knarkaren från prologen springande. Snutarna springer efter, och får tag på honom utanför hotell Ritz (mordhotellet '97!), där de misshandlar honom grovt. En gubbe i keps passerar, stannar upp och tittar på, vänder sig om och tittar in i kameran, innan han fortsätter.
Snutarna fortsätter att misshandla och tortera knarkaren tills han berättar var langaren bor. Våra hjältar, som ofta filmas i grodperspektiv, hittar langaren, men denne flyr. Snutarna sätter efter, men tappar bort honom utanför Jerrys klänningar. Tack och lov dyker langaren upp igen, så att snutarna kan banka skiten ur honom, och avsluta med en realistisk pungspark. Detta hindrar inte langaren från att gå till knarkbossen. Kameramannen speglas i en glasdörr. Snutarna går hem. När de omedelbart därefter går ut igen, har det blivit jul.
Knarkbossen, som ser ut som Emil i Lönneberga med Hitlermustasch och löjlig hatt, får besök av langaren som gör en clownen Manne-rutin. In kommer en torped (halvlångt hår, fjunskägg, och pilotsolbrillor, filmad i grodperspektiv) som oförklarligt misshandlar langaren. Knarkbossen visar foton på snutarna iförda tenniströjor, och torpeden beger sig ut för att mörda dem.
Snutarna kommer upp till knarkbossens kontor. Lindvist hotar sekreteraren med kniv. Hon skrattar ("Äh, hon kunde ju inte agera, hon fick bara vara med för att hon var söt," sa Lindqvist). Lindqvist ler rått. Här är han så hård att han liksom går i slowmotion. Ingen vet varför, men snutarna lämnar skurkhögkvarteret. När de kommer ut, blir Lindqvists kollega skjuten, och blodet sprutar. Linqvist drar sin picka, och röjer loss nere i hamnen.
På idrottsplatsen häckar till slut samtliga skurkar för att göra upp en affär. Lindqvist kör dit och skjuter ihjäl allihop i långa, utdragna scener, med många närbilder på blodiga skottsår. En skurk skelar med ögonen när han dör. Lindqvist tar en väska och vandrar därifrån, rakt in i Karlslundsparken. Bilen, med skåneflagga och grön majblomma, låter han stå kvar. Det sista vi ser är en skylt med texten "taxi". Slut.
Ett brutalt mästerverk. Det som förvånar mest, är att actionscenerna är rätt bra gjorda, med bra vinklar och rätta klipp. Nu väntar jag bara på en laserdiskutgåva med funky soundtrack.


Uppdatering 2018:
Numera finns HÄMNDEN tillgänglig online.
 



-->

söndag 10 juli 2011

Häpp! Kul typ!

Jag satt i köket, drack kaffe, läste diverse dagstidningar och några krönikor i dessa. Kom osökt att tänka på något jag nästan glömt bort. Några bortglömda krönikörer.
1993 började jag skriva i NST, det vill säga Nordvästra Skånes Tidningar; en dagstidning som distribuerades i just nordvästra Skåne, med Ängelholm som säte, och vars edition i Landskrona hette - och fortfarande heter - Landskrona Posten (särskrivet och allt!). I början av 2000-slogs NST ihop med Helsingborgs Dagblad och förvandlades därmed åtminstone delvis till en helt annan tidning. Plötsligt skulle allting vara mer "seriöst" och alllvarligt, och hela tjoflöjtandan från gamla fina NST blåstes bort. Inte för att NST alltid var speciellt bra, men de var öppna för mycket.
I NST skrev jag kopiöst mycket på kultur- och nöjessidorna. Det blev mer och mer för varje år, och med tiden hade jag tre olika krönikor: jag skrev om film på video i en spalt, om film på bio i en annan, och så levererade jag spalten "Kultfilm" var tredje torsdag; krönikan som inledde min karriär på tidningen. Till detta recenserade jag film på bio samt nya seriealbum.
Någon gång i mitten eller slutet av 90-talet skaffade NST ett gäng nya krönikörer. Jag minns inte namnen på dem. Däremot minns jag hur erbarmligt usla och/eller märkliga de var. Jag har ingen aning om var man hade hittat dem. Deras karriärer på tidningen blev dessutom väldigt korta.
En tjej skrev om nöjeslivet i nordvästra Skåne. Hon besökte olika diskotek och nattklubbar, och berättade hur det var på dem - och framför allt rapporterade hon om hur tjejerna där var klädda. Snart visade det sig att denna nöjeskrönikör var arton år (!) och således inte kom in på ställen med högre åldersgräns - vilket självklart kraftigt begränsade hennes möjligheter att göra ett heltäckande jobb. Och självklart skrev hon som en artonåring.
Och så hade man satt en kvinna på att skriva en modekrönika. Av krönikörens byline att döma, var det ett fruntimmer i övre medelåldern. Jag tror inte att hon hade något alls med modebranschen att göra, att hon reste runt på mässor och visningar. Kanske hade hon en liten modebutik i Båstad eller något, vad vet jag.
Hennes modekrönikor var alltid otroligt konstiga. Hon ägnade sig mycket åt att beskriva olika kläd- och färgkombinationer man kunde ha på sig. En gång rev hon av en utförlig beskrivning, vilken hon avslutade med att hävda att resultatet blir att folk kommer att utbrista "Häpp! Kul typ!". Jag och min kollega Stefan Lindqvist tyckte att detta var makalöst roligt. Självklart kunde vi inte låta bli att återanvända "Häpp! Kult typ!". Jag klämde in det någonstas i en kultfilmskrönika, medan Stefan fick in det i sin fredagsspalt "Slagskott".
Om NST:s TV-krönikör tillkom i samma veva som de övriga minns jag inte, men denne man var troligen Sveriges minst lämpade person för jobbet. Denne karl hatade nämligen allt vad TV hette. Han i frågasatte alla program som visades och tyckte att han borde ägna sig åt vettigare saker 'än att sitta och glo på den där burken. Läsarna borde också låta bli att se på TV, tyckte han. Ett sanslöst konstigt inslag i tidningen.
NST:s mest kände krönikör var troligen Rune Moberg, som skrev en gång i veckan fram tills att han dog ihjäl sig. Moberg var mest känd som Lilla Fridolfs skapare, men han var i grunden gammal journalist, bland annat på tidningen Se. Han hade även figurerat i flera olika humorsammanhang, och ibland kunde han i sina krönikor berätta anekdoter om när han utsågs till "rolighetsminister" någonstans. Jag är glad att jag är för ung för att ha upplevt Rune Moberg som rolighetsminister, och Lilla Fridolf har jag aldrig riktigt förmått uppskatta.
Som pensionär satt alltså Rune Moberg och skrev krönikor. Fast "krönikor" är att ta i. Oftast liknade hans texter insändare inskickade av en sur pensionär. Han gnällde och gnällde. Han var som Kapten Stofil, fast på riktigt - och inte rolig.
Jag minns i synnerhet en krönika vilken var osedvanligt dum. Moberg berättade att han gillade att följa engelska deckarserier på TV, i synnerhet en, vilken jag glömt vilken det var (antagligen någon om en pensionsmässig polis). Det han uppskattade mest, var att serien bestod av avslutade fall varje vecka. Det var ingen följetong. Man riskerade inte att missa upplösningen. För en pensionär var följetonger tydligen av ondo. Jag förstod inte riktigt varför. Pensionärer om några har ju tid att sitta och följa massor av TV-serier utan att riskera att missa upplösningarna. Så tillvida pensiot inte råkar avlida under seriens gång. Det var kanske detta Moberg åsyftade.
I vilket fall: Rune Moberg hade slagit sig ner för att titta på denna sin favoritdeckare, och när den borde avslutats möttes han av texten "Fortsättning nästa vecka". Detta gjorde herr Moberg så upprörd att han skrev en hel krönika om detta oskick.
Själv har jag alldeles just nu skrivit och publicerat något slags krönika om ointressanta krönikor. Ja, du har ju precis läst den. Jag hoppas att den var något mer intressant än sitt ämne.